Tillbaka till Holland! Fredag: Zeist, tortyr och italiensk mat
Att ta sig upp klockan 7 är inte det lättaste när man inte sovit tillräckligt de senaste nätterna. Det är väl inte precis vad man vill göra när man är ute och reser heller. Måsten är ju aldrig roliga. Eller aldrig ska jag väl inte säga, men ofta. Nåja, hur som helst. Vi tog oss, trötta och zombie-aktiga, upp ur sängarna. Naia ramlade in i duschen medan jag försökte vakna. När hon kom ut igen varnade hon för den plötsliga och ganska otrevliga temperaturväxling den då och då fick för sig att prestera - från varmt till iskallt. Nå, det kunde jag väl leva med, tyckte jag. Vad jag inte väntade mig var att den kunde slå runt på andra hållet också och bli skållhet. Och då menar jag verkligen SKÅLLHET!
Så, efter att jag skållat färdigt mig och klätt mig slank vi ned till frukosten. Efter visst dividerande med receptionist som försökte kräva av oss 5 euro mer vardera än gårdagens receptionist sagt att vi behövde betala för frukosten inmundigade vi mackor och yoghurt, gick upp och borstade tänderna och begav oss sedan mot tågstationen.
Efter omkring 30 minuters tuffande landade vi slutligen i Utrecht. Förvånade insåg vi att Utrechts tågstation inte enbart är en tågstation, utan också verkar vara stadens stora galleria. Där fanns määängder av affärer av alla de slag, samt matställen m.m. Vi hade emellertid inte tid att utforska denna plats något vidare, eftersom vi behövde hitta rätt buss för att ta oss mot Zeist. Efter runtirrande på busstationen lyckades vi slutligen hitta rätt hållplats. Medan vi stod där och väntade körde buss 999 runt oss tre varv. Vi började undra om busschauffören var påtänd eller vad det var frågan om, men troligtvis var det bussar som var ur trafik som fick nummer 999. Säkert vet vi dock inte. Hur som, vi kom på rätt buss och tuffade vidare mot Zeist.
Zeist är en liten idyllisk plats. Ett rätt vackert ställe, faktiskt. Och lugnt. Både Naia och jag var dock överens om att det visserligen var lugnt och fridfullt där, men att man förmodligen skulle bli driven till vansinne om man bodde där jämt. Åtminstone om man tillbringade 365 dagar om året där. Jag är ganska övertygad om att det inte är en plats där det händer särskilt mycket.
Nå, om Zeist ska jag inte säga mycket. Vi var där för att undersöka mina möjligheter att studera i Holland efter avslutadde studier här. Det var allt. Det gick sådär. Kvinnan, Jenke, som blivit satt på att svara på mina frågor var visserligen trevlig och tillmötesgående, men ingav inte mycket hopp. Så det var med blandade känslor Naia och jag lämnade Zeist efter en mycket knapp (men billig) lunch i matsalen.
På väg tillbaka mot tåget fick Naia syn på det. Cykelstället! Vi hade sett minst lika många cyklar i Utrecht som i Amsterdam, och en del i Zeist också. Men nu såg vi cykelstället med stort C. Det var nämligen inte ett vanligt cykelställ, utan ett tvåvåningsställ. Vi hade aldrig sett något liknande och Naia var mycket fascinerad. Det var till och med så hon ville springa och fotografera det, men det fick vi inte tillfälle till. Inte den dagen i alla fall. Men vi fortsatte fascineras av tvåvåningscykelställ-fenomenet, betal- och gratis-cykelparkeringarna och allt annat cykelrelaterat vi stötte på. Som skrivet i förra inlägget är ju Holland ledande inom cykling i Europa, och det är då sannerligen ingen underdrift.
När vi var påväg för att skaffa något litet ätbart (vilket råkade bli pommes frites) eftersom lunchen i Zeist varit ganska knapp ringde min telefon. Holländskt nummer. Jag svarade. Det var Libby - en av de två studenter vi skulle möta dagen därpå. Hon lät snäll och glad och undrade hur vi hade det och var vi skulle ses. Vi bestämde att höras av på lördagen. Naia och jag införskaffade pommes och skuttade sedan på ett tåg tillbaka till Amsterdam.
Ett apotek! Modern välsigna Amsterdams tågstation! Inte lätt att hitta i Amsterdam, så när man snavar över det man letar efter på tågstationen klagar man inte. Naia hade dragits med hosta i ett par dagar, så vi knallade in för att se efter om de hade något i hostmedicinväg. Vi fastnade framför en hylla med te. Efter mycket dividerande fastnade vi för en Celestial Seasonings-collection med bärsmaker. Naia lyckades även prata till sig en hostmedicin för torr, kliande hosta, och vi studsade tillbaka ut på Amsterdams gator.
Plötsligt hände det. Vi snubblade över en annons för ett tortyrmuseum. Vaaad! Ja, tortyrmuseum. Båda blev mycket intresserade. "Va?", tänker ni kanske nu, "är de gaaalna, flikkera?"...och det kanske vi är. Men vårt skrivande behöver sådana inslag ibland.
Uppfyllda av nyfikenhet traskade vi därför iväg från stationen, förbi Madam Tussauds (varför vi inte kollade in Amsterdams version av detta förträffliga ställe vet jag inte riktigt) och Nieuwkerk, smet förbi utkanterna av Redlight district och hamnade på Flower Market. Där finns det blommor vill jag lova! Många och långa, små och stora, träd och snittblommor, tulpaner och orkidéer. You name it. Ganska fascinerande syn faktiskt. Vi båda gick och föreställer oss ett 1700-talets Amsterdam med blomförsäljare längs den här gatan. Hur många sådana det fanns där under 1700-talet vet vi förstås inte, men låtsas duger ju. Vi passerade dessutom förbi en hel del intressanta butiker (en med enbart julsaker, en med porslin, lite matställen osv). Då fick vi syn på ett pannkaksställe som intresserar oss båda tämligen mycket. Vi klurade på om vi skulle äta där sedan medan vi letade vidare efter Torture Museum...hittade det inte, trasslar oss vidare och snubblade över det rätt vad det var. 7,50€ vardera, och vi släpps in!
Tortyr, mina kära vänner, är en intressant....konst. Åtminstone om man får tro den spanska inkvisitionen som gjorde tortyren till just en konstform. Jag är väl inte riktigt en av anhängarna till denna åsikt. Medan vi vandrade förbi Stocken (visst heter den väl så, den där skamstraff-stocken man fick sitta fast i på kyrkbacken?), the spanish horse, den gamla hederliga sträckbänken, tumskruvar, Judas' Cradle (Judasstol/Judasvagga) och en hel uppsjö andra tortyrredskap kunde jag inte låta bli att i mitt stilla sinne förfäras över vad människorna kan hitta på för att skada varandra. Det är ganska hemskt egentligen, är det inte? Samtidigt var det ju intressant att se hur saker som Järnjungfrun (The Iron Maiden) och giljotinen och alla de andra tortyr/avrättningsredskapen fungerade och se dem på nära håll. Där fanns en hel mängd tortyrredskap som var för kvinnor enbart t ex. Mycket djävulsutdrivning-ur-häxor-prylar, men givetvis även annat. Många av tortyrredskapen fanns där "personligen", emedan andra bara fanns beskrivna i skrift och bild. Det var absolut värt 7,50€. Men jag förnekar inte att ett visst mått av obehag krälade över ryggen på mig under större delen av besöket, särskilt när vi kom fram till informationen om galgen. Där fanns det till min stora lättnad (och faktiskt förvåning över denna plötsliga lättnad) ingen fysisk galge att se. Hur som helst rekommenderar jag verkligen alla som är intresserade av hur sådanthär fungerar och ser ut att gå dit.
Något äta blev det inte när vi kom ut från tortyrmuseet. Jag var alldeles för trött. Därför struntade vi i pannkakorna och gick tillbaka till hotellet för att vila ett tag och gå ut och äta sedan. Oturligt nog hade pannkaksstället stängt när vi väl kvicknade till 1,5 timme senare, så vi fick leta upp något annat istället. Vi hamnade på en italiensk restaurang. Tyvärr var maten där inte lika god som på den vi bevistade i England, men man kan väl inte få allt, antar jag.
Efter lååång, lång väntan på notan...
Naia: Men jag har ju visat att vi vill betala. Varför kommer han inte?
Jag: Han kanske gick vilse.
Naia: Jag får väl sitta här och knacka med kreditkortet i bordet då. Det om något är ju en tydlig hint om att vi vill betala.
Tiden går. Kyparen dyker inte upp. Naia viftar åt en annan kypare att vi vill betala. Han försvinner.
Naia: Men!
Jag: Naia, han kanske missuppfattade dig. Han kanske tror att ditt knackande med kreditkortet betyder att du vill träffa honom på tu man hand i en städskrubb...så han gick och satte sig där och väntar på dig.
Naia: Ja men den andra då?
Jag: Han tror väl det han med. De kanske också är rödhåriga-kvinnor-fetischister som..ja du vet...
Naia: Så synd för dem.
Jag: Var inte så hård. De kan väl inte hjälpa det. Hm, jag kanske skulle sitta och knacka med kreditkortet i bordet jag också?
Naia: Nu har jag vinkat på den tredje... Ah, men här kommer han ju...äntligen..
Då hade vi väntat längelängelänge. Men vi mördade honom i alla fall inte ;)
Vi betalade snällt och lämnade italienska restaurangen, där de börjat titta på fotboll och därför förde ett sjuhelsikes liv. Vi strosade tillbaka mot vårt hotell och fastnade en stund på en av broarna, där Naia ville ta häftiga nattbilder in mot staden med sin kamera. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet i alla fall, där vi drack körsbärste och tittade på TV ett tag, lyckligt medvetna om att vi inte skulle behöva stiga upp lika tidigt på lördagen. Och jag drömde inga mardrömmar om tortyrredskap...faktiskt.
To be continued...
Så, efter att jag skållat färdigt mig och klätt mig slank vi ned till frukosten. Efter visst dividerande med receptionist som försökte kräva av oss 5 euro mer vardera än gårdagens receptionist sagt att vi behövde betala för frukosten inmundigade vi mackor och yoghurt, gick upp och borstade tänderna och begav oss sedan mot tågstationen.
Efter omkring 30 minuters tuffande landade vi slutligen i Utrecht. Förvånade insåg vi att Utrechts tågstation inte enbart är en tågstation, utan också verkar vara stadens stora galleria. Där fanns määängder av affärer av alla de slag, samt matställen m.m. Vi hade emellertid inte tid att utforska denna plats något vidare, eftersom vi behövde hitta rätt buss för att ta oss mot Zeist. Efter runtirrande på busstationen lyckades vi slutligen hitta rätt hållplats. Medan vi stod där och väntade körde buss 999 runt oss tre varv. Vi började undra om busschauffören var påtänd eller vad det var frågan om, men troligtvis var det bussar som var ur trafik som fick nummer 999. Säkert vet vi dock inte. Hur som, vi kom på rätt buss och tuffade vidare mot Zeist.
Zeist är en liten idyllisk plats. Ett rätt vackert ställe, faktiskt. Och lugnt. Både Naia och jag var dock överens om att det visserligen var lugnt och fridfullt där, men att man förmodligen skulle bli driven till vansinne om man bodde där jämt. Åtminstone om man tillbringade 365 dagar om året där. Jag är ganska övertygad om att det inte är en plats där det händer särskilt mycket.
Nå, om Zeist ska jag inte säga mycket. Vi var där för att undersöka mina möjligheter att studera i Holland efter avslutadde studier här. Det var allt. Det gick sådär. Kvinnan, Jenke, som blivit satt på att svara på mina frågor var visserligen trevlig och tillmötesgående, men ingav inte mycket hopp. Så det var med blandade känslor Naia och jag lämnade Zeist efter en mycket knapp (men billig) lunch i matsalen.
På väg tillbaka mot tåget fick Naia syn på det. Cykelstället! Vi hade sett minst lika många cyklar i Utrecht som i Amsterdam, och en del i Zeist också. Men nu såg vi cykelstället med stort C. Det var nämligen inte ett vanligt cykelställ, utan ett tvåvåningsställ. Vi hade aldrig sett något liknande och Naia var mycket fascinerad. Det var till och med så hon ville springa och fotografera det, men det fick vi inte tillfälle till. Inte den dagen i alla fall. Men vi fortsatte fascineras av tvåvåningscykelställ-fenomenet, betal- och gratis-cykelparkeringarna och allt annat cykelrelaterat vi stötte på. Som skrivet i förra inlägget är ju Holland ledande inom cykling i Europa, och det är då sannerligen ingen underdrift.
När vi var påväg för att skaffa något litet ätbart (vilket råkade bli pommes frites) eftersom lunchen i Zeist varit ganska knapp ringde min telefon. Holländskt nummer. Jag svarade. Det var Libby - en av de två studenter vi skulle möta dagen därpå. Hon lät snäll och glad och undrade hur vi hade det och var vi skulle ses. Vi bestämde att höras av på lördagen. Naia och jag införskaffade pommes och skuttade sedan på ett tåg tillbaka till Amsterdam.
Ett apotek! Modern välsigna Amsterdams tågstation! Inte lätt att hitta i Amsterdam, så när man snavar över det man letar efter på tågstationen klagar man inte. Naia hade dragits med hosta i ett par dagar, så vi knallade in för att se efter om de hade något i hostmedicinväg. Vi fastnade framför en hylla med te. Efter mycket dividerande fastnade vi för en Celestial Seasonings-collection med bärsmaker. Naia lyckades även prata till sig en hostmedicin för torr, kliande hosta, och vi studsade tillbaka ut på Amsterdams gator.
Plötsligt hände det. Vi snubblade över en annons för ett tortyrmuseum. Vaaad! Ja, tortyrmuseum. Båda blev mycket intresserade. "Va?", tänker ni kanske nu, "är de gaaalna, flikkera?"...och det kanske vi är. Men vårt skrivande behöver sådana inslag ibland.
Uppfyllda av nyfikenhet traskade vi därför iväg från stationen, förbi Madam Tussauds (varför vi inte kollade in Amsterdams version av detta förträffliga ställe vet jag inte riktigt) och Nieuwkerk, smet förbi utkanterna av Redlight district och hamnade på Flower Market. Där finns det blommor vill jag lova! Många och långa, små och stora, träd och snittblommor, tulpaner och orkidéer. You name it. Ganska fascinerande syn faktiskt. Vi båda gick och föreställer oss ett 1700-talets Amsterdam med blomförsäljare längs den här gatan. Hur många sådana det fanns där under 1700-talet vet vi förstås inte, men låtsas duger ju. Vi passerade dessutom förbi en hel del intressanta butiker (en med enbart julsaker, en med porslin, lite matställen osv). Då fick vi syn på ett pannkaksställe som intresserar oss båda tämligen mycket. Vi klurade på om vi skulle äta där sedan medan vi letade vidare efter Torture Museum...hittade det inte, trasslar oss vidare och snubblade över det rätt vad det var. 7,50€ vardera, och vi släpps in!
Tortyr, mina kära vänner, är en intressant....konst. Åtminstone om man får tro den spanska inkvisitionen som gjorde tortyren till just en konstform. Jag är väl inte riktigt en av anhängarna till denna åsikt. Medan vi vandrade förbi Stocken (visst heter den väl så, den där skamstraff-stocken man fick sitta fast i på kyrkbacken?), the spanish horse, den gamla hederliga sträckbänken, tumskruvar, Judas' Cradle (Judasstol/Judasvagga) och en hel uppsjö andra tortyrredskap kunde jag inte låta bli att i mitt stilla sinne förfäras över vad människorna kan hitta på för att skada varandra. Det är ganska hemskt egentligen, är det inte? Samtidigt var det ju intressant att se hur saker som Järnjungfrun (The Iron Maiden) och giljotinen och alla de andra tortyr/avrättningsredskapen fungerade och se dem på nära håll. Där fanns en hel mängd tortyrredskap som var för kvinnor enbart t ex. Mycket djävulsutdrivning-ur-häxor-prylar, men givetvis även annat. Många av tortyrredskapen fanns där "personligen", emedan andra bara fanns beskrivna i skrift och bild. Det var absolut värt 7,50€. Men jag förnekar inte att ett visst mått av obehag krälade över ryggen på mig under större delen av besöket, särskilt när vi kom fram till informationen om galgen. Där fanns det till min stora lättnad (och faktiskt förvåning över denna plötsliga lättnad) ingen fysisk galge att se. Hur som helst rekommenderar jag verkligen alla som är intresserade av hur sådanthär fungerar och ser ut att gå dit.
Något äta blev det inte när vi kom ut från tortyrmuseet. Jag var alldeles för trött. Därför struntade vi i pannkakorna och gick tillbaka till hotellet för att vila ett tag och gå ut och äta sedan. Oturligt nog hade pannkaksstället stängt när vi väl kvicknade till 1,5 timme senare, så vi fick leta upp något annat istället. Vi hamnade på en italiensk restaurang. Tyvärr var maten där inte lika god som på den vi bevistade i England, men man kan väl inte få allt, antar jag.
Efter lååång, lång väntan på notan...
Naia: Men jag har ju visat att vi vill betala. Varför kommer han inte?
Jag: Han kanske gick vilse.
Naia: Jag får väl sitta här och knacka med kreditkortet i bordet då. Det om något är ju en tydlig hint om att vi vill betala.
Tiden går. Kyparen dyker inte upp. Naia viftar åt en annan kypare att vi vill betala. Han försvinner.
Naia: Men!
Jag: Naia, han kanske missuppfattade dig. Han kanske tror att ditt knackande med kreditkortet betyder att du vill träffa honom på tu man hand i en städskrubb...så han gick och satte sig där och väntar på dig.
Naia: Ja men den andra då?
Jag: Han tror väl det han med. De kanske också är rödhåriga-kvinnor-fetischister som..ja du vet...
Naia: Så synd för dem.
Jag: Var inte så hård. De kan väl inte hjälpa det. Hm, jag kanske skulle sitta och knacka med kreditkortet i bordet jag också?
Naia: Nu har jag vinkat på den tredje... Ah, men här kommer han ju...äntligen..
Då hade vi väntat längelängelänge. Men vi mördade honom i alla fall inte ;)
Vi betalade snällt och lämnade italienska restaurangen, där de börjat titta på fotboll och därför förde ett sjuhelsikes liv. Vi strosade tillbaka mot vårt hotell och fastnade en stund på en av broarna, där Naia ville ta häftiga nattbilder in mot staden med sin kamera. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet i alla fall, där vi drack körsbärste och tittade på TV ett tag, lyckligt medvetna om att vi inte skulle behöva stiga upp lika tidigt på lördagen. Och jag drömde inga mardrömmar om tortyrredskap...faktiskt.
To be continued...
Kommentarer
Trackback
