Shass

Sovmorgon! Äntligen! Naia och jag tyckte båda det var skönt att få sova lite längre den här morgonen. Vi kom inte ner till frukosten förrän omkring halv-10-snåret. Vi hade inte bråttom. Vi skulle inte träffa flickorna i Utrecht förrän klockan 14.
Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan upp på rummet. Utan att göra oss någon brådska drog vi på avfärden ännu 1,5 timme innan vi gav oss ut i det ljuvliga solskenet. Och ljuvligt solsken vill jag lova att det var! Vi njöt i fulla drag medan vi strosade genom staden, genom en loppmarknad full med alla möjliga pryttlar - allt från cyklar till pälsmössor och brudklänningar. Naia försökte ta samma bild från bron in mot stan som kvällen före, men fick motsol och ingen bra bild.

Väl på stationen ungefär 1 h 45 minuter senare fixade vi även denna dag biljetter till Utrecht. Eftersom det var några minuter till tåget skulle gå köpte vi oss varsin flaska Lipton Ice-tea. Jag var först att öppna min.
Jag: Men... vad är det här? Det är ju kolsyra i den?
Naia: Va?
Jag: Ja! Det är... konstigt. Smaka?
Naia: Det... är ju kolsyra. Hm, underligt.

Det var konstigt. Först kunde jag inte bestämma mig för vad jag tyckte om det, men när jag druckit lite vande jag mig snabbt och tyckte det var riktigt gott.
Vi kom, safe and sound, fram till Utrecht och efter en del runtirrande och letande på stationen stötte vi ihop med flickorna vi skulle möta. Brittiska Libby och israeliska Tali var två mycket muntra flickor som båda studerar vid Utrechts universitet. Glatt samspråkande om allt möjligt, från vad vi gjorde i Holland nu till vad jag vill göra i Holland sedan letade vi upp ett kafé där vi beslöt att intaga lite föda. Där hittade vi dagens andra konstiga grej. På rekommendation av Tali åt Naia och jag (håll i er nu!) baguetter med brieost, ananas och honung (+ varsitt glas bubbligt iste, igen!). Ja, det låter ganska läskigt faktiskt, men Moder, det var gott!

Medan vi åt pratade vi om studier i Holland. De frågade mig vad jag vill studera där och varför. Jag sade att holländska vill jag givetvis läsa, annars vet jag inte riktigt än. Jag känner bara att efter jag avslutat mina studier här behöver jag göra något helt annat, något jag själv vill. Eventuellt tänker jag försöka söka till en musikutbildning av ett eller annat slag. Time will tell, just nu vet jag inte riktigt. Ändå är det bra att veta vad man bör vidta för åtgärder och vad och hur man bör planera innan man ger sig ut i stora vida världen.

Efter lunch gick vi ut på stan. Vips hade vi hamnat på Australian - ett glassställe - där vi alla fyra hade oss varsin glass. Vi babblade non-stop och hade riktigt roligt! Naia fick sig efter det också ett stativ inköpt till sin kamera för att kunna ta bättre bilder, och solen var alldeles alldeles underbar. Det ni, att gå runt i omkring 20 grader och sol mitt i oktober! Nu fattar jag äntligen varför snön kom som en sådan chock för holländarna i vintras.

Efter allt detta pratande och runtvandrande i trevliga, cykelfyllda Utrecht sade vi hejdå till flickorna på stationen och jagade iväg till vårat tåg - jag med löfte om att ge dem adressen till min MySpace så fort jag kom hem till Sverige igen. De hade nämligen bedrivit tjatkampanj senaste timmen för att jag skulle sjunga för dem, vilket jag vägrat göra.

Naia och jag återkom till Amsterdam. Först klurade vi på om vi skulle leta upp någonstans att äta, men varken hon eller jag var särskilt hungrig, så vi slog den tanken ur hågen och beslöt att bara njuta av kvällssolen och traska runt lite på gatorna och se på stan. Det gjorde vi också. Vi strövade bland butikerna, på mindre, folktomma gator, vid kanalerna, förbi kyrkorna och bara pratade och njöt. Men rätt vad det var hamnade vi på Flowewrmarket igen och poff! Liksom magnetiskt drog Häegen-dasz-baren oss till sig.
Hur många gångers upprepning krävs det för att något ska bli en tradition? Nu har vi hamnat på det här stället både i London och i Amsterdam. Kan man kalla det tradition då?
Vi slog oss ned vid ett bord och tjatade till oss en meny på engelska. Vår servitör var lätt asiatisk till utseendet och var mycket vänlig och söt. Efter att vi bestämt vad vi ville ha kom han och tog upp beställningen. Naia tog någon glassvariant och jag, som tyckte jag fått nog av glass för den här dagen, tog en vit-choklad-och-hallon-muffins och en kopp varm choklad. Tarek (som Naia uppkallade servitören efter sin egen, mycket söte eventuellt-to-be-min-huvudkaraktärs-karl, halvalv-karaktär ("Ja, men... det är något med hans ögon som får mig att tänka på Tarek.")) återkom snart igen för att fråga mig en gång till vad jag ville ha. Sedan dök en kvinna upp med vår beställning och vi njöt.

När vi tryckt i oss alltsammans och var mätta och glada ville vi betala. Åter igen tar det tid. Men det gör inte så mycket, för vi är så tramsiga att vi inte tänker så mycket på det. Naia sitter och säger: "Men Tarek, kooom dååå!" hela tiden och får mig att skratta. Tokiga kvinna.

På väg tillbaka till Falcon Plaza tänker vi att det kanske är dumt att inte ha ätit någon vettig middag, utan bara sötsaker. Vi slinker in på en supermarket och köper kex, utifallatt vi skulle bli utsvultna helt hux-flux, och skuttar sedan tillbaka till vårt rum, dricker mer Celestial Seasonings-te och tittar på Animal Planet i några timmar. Naia lägger sig sedan och läser en stund medan jag tar en dusch (och bittert får erfara hur ont det gör att få skållhett vatten i håret...). Stod länge, länge, länge och tänkte på Steve och kände tyngden i hjärtat igen. Grubblade och övervägde, funderade på att skriva någonting till Gotthard Fanclub, funderade på att - liksom Jorn gjorde till Dio skriva en låt om/till Steve, eftersom han betytt mycket för min sång och delar av mitt liv. Önskade djupt och innerligt att jag haft möjligheten att spela in.
Tog mig med bortsvedd skalp ut ur duschen igen och kröp i säng. Började bli spänd inför söndagens påhitt, särskilt som de givetvis fått för sig att de ska ha något järnvägstest-elände för sig den dagen så alla tågtider är förändrade, men lyckades ändå somna. Väcktes några gånger under natten av att Naia hostade som en galning, men somnade tack och lov om...tills 06:30-snåret, då jag vaknade och omöjligen kunde komma till ro igen.


To be continued...