Shass

Mot alla odds och rimlig förmodan lyckades jag(!) för några veckor sedan komma över ett MVG(!!) i svenska - Ett MVG helt utan (!!!) anmärkningar! En av de uppgifter som skulle göras var en essä. Den huvudsakliga uppgiften var att redogöra för minst tre författare från realismen eller naturalismen, ha med något om deras respektive verk och vad de gett eftervärlden. Upplägget var för övrigt ganska valfritt. Jag valde att skriva om tedrickande. Eftersom jag just för ögonblicket inte har något annat att bidra med till er lägger jag upp essän här. Det borde jag ju våga när den klarat sig ifrån anmärkningar från min lärare...eller hur? (Det enda jag såhär i efterhand önskar att jag tagit med (efter diskussion med min syster) är vilket te var och en skulle druckit... Men jag var ordbegränsad, så det hade jag ändå inte kunnat. Synd men sant.)
Läs och lid!

---

Dricka te med en författare?


Tepaus! Ja, även för hemmastuderande typer som jag är det då och då nödvändigt att ta en paus från datorskärmen, andas en stund, ta en kopp te och tänka på annat. Att studera hemifrån kan dock kännas en smula ensamt till och från. Det vore trevligt att ha någon att prata med under tiden man låter hjärnan återhämta sig inför nästa studierush. Men vem? En författare, kanske?
   Charles Dickens (1812-1870) skulle kunna vara en trevlig tedrickarkamrat – en världslitterär storhet! Med böcker som Oliver Twist, David Copperfield och Nicolas Nicleby i bagaget och erfarenhet av det hårda livet på gatan och som barnarbetare i en skokrämsfabrik skulle han säkert ha mycket tankar, åsikter och idéer att dela med sig av. Han gjorde vad han kunde för att belysa samhällsproblemen under sin livstid och få fram förändringar. Detta samtidigt som han underhöll sina läsare. ”Hur skulle du skildra dagens samhälle då?” skulle jag fråga honom. ”Hur skulle du skriva en 2000-talets Oliver Twist? Tror du att dina romantiserade karaktärer och bristen på trovärdiga kärleksskildringar skulle gå hem hos folk idag?”
   Om Dickens blev svarslös skulle Gustave Flaubert (1821-1880) kanske vilja språkas vid en stund. Han var den som skapade naturalism-grenen inom realismen med sin bok Madame Bovary. Några karikatyr-karaktärer finns inte i hans mörka berättelse, personerna beskrivs kallt och skarpsynt innifrån och ut och nog finns där romantik och het passion. Avsaknaden av ett lyckligt slut ska vi inte bara tala om. Som om det inte vore nog kan också tilläggas att Flauberts roman inte var något hastverk författat för att roa läsarna. Han var så noga med sina formuleringar att det tog honom fem år att bli färdig med boken. Jag skulle vilja höra hans förklaring till sin intrig och sin svartmålning av mänskligheten. Varför är du så cynisk, Gustave?
   Vid närmare eftertanke skulle Fjodor Dostojevskij (1821-1881( också kunna vara en fascinerande fikapolare. För brottet att utmana tsarens censur fick han genomlida skenavrättning och fyra år i sibiriskt tukthus. Han skriver i sina romaner Brott och Straff och Bröderna Karamazov om inre själsstrider, om viktiga livsfrågor som gott och ont, guds eventuella existens och missförhållanden för de goda människorna. Han drar in läsaren i sina karaktärers själsliga våndor och skapar spänning med ledtrådar och stämningar. Han har en naturalists skärpa i sina beskrivningar av miljöer och människor. Om han kunde lägga bort sin kristna fanatism ett slag skulle jag hemskt gärna vilja höra om hans liv, hans inspirationskällor och hans tillvägagångssätt för att ingjuta karaktärernas känslor i sina läsare. Säkert har han mycket att berätta om sitt liv och sina verk.
   Alla dessa herrar har skänkt eftervärlden någonting: Dickens sin författarglädje, sin klarsynta skildring av samhällets mörkare sidor och vanliga människor och hur man på bästa sätt utformar en följetong; Flaubert skärpan i beskrivningarna, konstnärligheten samt opartiskheten, obarmhärtigheten och opersonligheten gentemot text och karaktärer; och Dostojevskij de gripande djupdykningarna i själslivet, spänningen och intrigmakeriet som man finner i många av dagens kriminalromaner. Men att välja ut en av dessa gentlemän att dricka te med är sannerligen inte lätt. Ändå tror jag att Dostojevskij vinner över de båda andra. Djupet, komplexiteten och spänningen han trollar fram lockar mitt intresse. Därför säger jag: Välkommen på förmiddagsfika, Fjodor!