"Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?"

En ganska stor del av den svenska befolkningen mår psykiskt dåligt. Av svenska ungdomar är andelen ännu större. Jag minns inte hur stor, men stor är den och dålig psykisk hälsa är väl snart lika mycket en folksjukdom som diabetes och fetma. Det känns inte särskilt upplyftande, eller hur?

Idag var jag på ungdomsmottagningen för att införskaffa nya kvinnopiller. Jag passade då på att nämna de problem jag skulle vilja ta tag i, och lade tonvikt på mardrömmarna som tär på mitt humör, min energi och skrämmer mig så att jag inte vill sova. Jag sade att det har varat alldeles alldeles för länge och att jag är trött på det nu.
Efteråt ställde jag mig själv frågan: Trodde de mig? Togs jag på allvar? Eller var jag för trevlig och utåt glad för att bli riktigt trodd? Är det inte ett verkligt problem förrän man sitter där och gråter hjärtat i bitar? Hur ska man egentligen bete sig för att folk ska tro att något inte är så bra som det borde i hjärtat eller själen? När, hur, blir man tagen på allvar?

För ett antal år sedan - om jag inte missminner mig helt var det vintern efter att jag hoppat av skolan, men det kan ha varit tidigare - mådde jag väldigt dåligt. Dåförtiden hade jag en vän till mor som min "samtalsterapeut" och jag var ute och gick med henne. Vi pratade om vad det var som kändes fel, vad som gjorde mig ledsen, varför jag tappat lust, ork och vilja och så vidare. Hon, som kanske ingen annan just då, förstod väl hur svart det kändes inuti så som jag grät. men alla andra, de som aldrig såg det?
Hur som. Då när vi gick där på vägen och jag snorade som en treåring som ramlat och skrapat knäna sade jag: "Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?". Det var precis så det kändes. Om man inte hade bandage och kirurgplåster överallt för att hålla ihop sår man tillfogat sig själv mådde man inte dåligt. Om man inte hade brännsår på händerna efter cigarettändare, om man inte hade långa ärr-ränder på benen efter knivar, om om om man inte gick med självmordstankar, då mådde man fint. Det kändes som om man kunde hålla upp skenet utåt, vara skadefri fysiskt, vara trevlig och glad och positiv mot lärare och släktingar och föräldrars vänner, då mådde man inte tillräckligt dåligt för att bli tagen på allvar. Antagligen mådde man inte dåligt alls.

Är det så? Jag undrar fortfarande.

Vad finns det som säger att man inte är lika sönderskuren inuti som de självdestruktiva är utanpå? Vad finns det som säger att inte min själs armar skulle varit lika trasiga om man kunnat se dem? Kan man inte göra sig lika illa inuti som man kan göra utanpå, utan att använda knivar, rakblad, rakhyvlar, tändstickor, cigarettändare, sönderslagna flaskor och allt vad självskadarna nyttjar? Varför skulle Snöflinga 23 må mindre dåligt än Istapp 16 bara för att hon inte är en "zebraflicka"?

Har någon ett bra svar?


(För att lugna eventuellt vid det här laget oroliga så är det inte så illa på psykfronten här som det kanske låter ovan. Dagens lilla möte fick mig bara att undra igen...undra som jag undrat så många gånger förr. När? Hur? Varför?)

Kommentarer
Postat av: vispen

Jag tror verkligen inte att någon som skär sig behöver må sämre än någon som inte gör det. Jag tror mest att man skadar sig själv för att det på något sätt faktiskt känns skönt och för att det är en annorlunda smärta än den psykiska smärtan man känner inuti. För vissa kanske det inte hjälper att skada sin kropp för att på något sätt tillfälligt känna att man bedövar den psykiska smärtan och om man inte känner att man finner någon tröst när man skadar sig själv ser jag ingen anledning till varför man ska göra det.

2011-08-24 @ 00:11:27
URL: http://vispen91.blogg.se/
Postat av: Mia

Ögonen är själens spegel sägs det och det stämmer också. Tror säkert de tog Shass på allvar vid besöket. Man behöver inte göra sig illa själv för att andra ska märka att man mår dåligt invärtes.

Mardrömmar är ett tecken på att det finns obearbetade händelser i livet som kommer fram i drömmarnas värld. Vi är så funtade alla. Hoppas verkligen Shass blir av med sina mardrömmar och kan känna att livet leker som vanligt igen utan sina otäcka mardrömmar.

Kram på're lilla Shass! <3

2011-08-24 @ 01:01:31
Postat av: Shass

Vispen: Varför man självskadar sig vet jag, jag känner tyvärr alltför många som gjort det. Jag håller dock med dig om att självskadebeteende inte behöver vara ett mått på hur dåligt man mår. Se på killar t ex. som man inte har en aning om att de mått dåligt förrän de tagit livet av sig. (Det var lite av en generalisering ja, men det har hänt rätt många gånger här i krokarna.)

Hur som helst så undrar jag fortfarande hur man ska bli tagen på allvar utan att behöva strimla sig själv till köttfärs och skinnslamsor eller alternativt bryta ihop framför näsan på varenda kotte man pratar med om sina eventuella problem... Isch. Varför måste människan vara så förbaskat komplicerad?

2011-08-24 @ 01:05:45
URL: http://shass.blogg.se/
Postat av: Shass

Mia: Ja, nu har jag ju i alla fall bett om hjälp, så får vi se varthän det leder. :) Jag hoppas att jag ska lyckas peppa upp mitt självförtroende och min självkänsla och få bort mardrömmarna. Om det gick skulle alla andra problem lösas av sig själva, känns det som. Så det är bara att hålla tummarna för att kvinnan jag pratade med idag och terapeuten jag ska prata med om två veckor tar mig på allvar.

Stor kram tillbaka och tack för femtionittiofjärde gången för att du läser! Det är så roligt att veta :)

2011-08-24 @ 01:15:32
URL: http://shass.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0