Psykologen har talat om udda koppar!
Om ni bara visste hur analyserande och psykologisnackande man blir av att läsa psykologi. Det är faktiskt ett himla intressant ämne, även om frågorna de vill ha mig att besvara är en smula knepiga ibland. Det kan man väl ändå acceptera. Det som frustrera mig är att jag börjar förklara saker med psykologitermer i brist på vanliga ord, eftersom psykologitermer är det jag läst mycket av på senaste tiden och använt för att i uppdragsfrågorna besvara en frågeställning. Normala, begripiga, icke-psykologiska ord har konkurrerats bort. Igår t ex. skulle jag förklara för mor min varför jag har så svårt att tagga ner på karateträningen och inte köra 150% hela tiden.
"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."
För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...
Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.
Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)
Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?
Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.
"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."
För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...
Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.
Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)
Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?
Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.
Kommentarer
Postat av: vispen
Oj, var du uppe hela natten igår eller? Det här inlägget postades ju efter fyra på natten. Det var väldigt intressant att läsa, vill läsa dina analyser och roliga psykologiuppgifter om jag får, är väldigt intresserad av psykologi, orkade dock inte läsa b-kursen på grund av att jag skulle få plugga ihjäl mig i så fall och det klarar jag mig utan. Har förresten missat det här med artiklar om udda koppar, jag gillar dock när de ser lite annorlunda ut :)
Kramar
Trackback
