Det finns inga ord

Det är så svårt att förklara. Att hitta de rätta orden. På något vis finns de inte, kanske är de inte uppfunna än. De vill finnas, men de vet inte själva hur de ska låta, hur tungan ska forma dem, hur stämbanden ska vibrera för att förflytta dem från hjärtat till luften. De är så många, ändå blir de inga alls långt innan de snuddar läpparna, nästan innan de existerat som tankar.

När du ligger där under det tunna täcket, lite halvdåsig men ändå vaken, då blir hjärtat så stort i bröstet att revbenen nästan trillar ut och skramlar ner på golvet. Du är så fin där du ligger, så mjuk och så varm. Jag vill bara krypa ner intill dig, lägga huvudet på din axel. Vill ta hand om dig. Längtan som hängt på ryggen och slitit i hjärteroten de senaste tre timmarna omvandlas till kittlande lycka när jag sjunker ned på pallen intill och tar din trygga, varma hand i min. Jag har längtat så efter att få röra vid dig, höra dig, känna din doft - och ändå har bara några timmar passerat sedan jag sist såg dig. Du har sovit, inte märkt tidens gång, och jag har önskat mig själv tillbaka till dig varenda sekund.

Och jag vill bara krama dig.
Och krama dig.
Och krama dig.
Igen.
Och igen.
Och igen.
I timmar. Minuter. Dagar. År. Sekunder. Evigheters evigheter.

För jag vill att du ska känna. Vill att du ska veta. Vill att du ska förstå att inga ord finns som kan beskriva hur jag känner, hur jag nästan spricker av stolthet och kärlek, förundran och lycka över att få vara med dig. Det känns så starkt att det nästan gör ont. När jag sitter där på pallen vid sängen med din hand i min, önskar jag så att jag ska finna de rätta, ännu inte uppfunna orden för att säga det som tre svenska, tre engelska eller fyra holländska ord just i det ögonblicket inte räcker till för att uttrycka.

Hur mycket jag älskar dig, min egen Superman.




It's so hard to explain. To find the right words. Somehow they don't exist, maybe they're not even invented yet. They want to exist, but they don't know how to sound, how the tongue shall form them, how the vocal cords must vibrate to move them from the heart to the air. They are so many, yet they become none long before they touch the lips, almost before they've existed as thoughts.

As you lay there under the thin quilt, a bit drowsy yet awake, then the heart grows so big in the chest that the ribs almost fall out and clatter down on the floor. You're so fine where you lay, so soft and so warm. I just want to crawl down beside you, put my head on your shoulder. Want to take care of you. The longing, which has been hanging on my back tearing at the heart root for the last three hours, transforms into tickling happiness as I sink down on the stool beside you and take your secure, warm hand in mine. I've been yearning to touch you, hear you, smell you - and still just a few hours has passed since I last saw you. You have slept, not noticed the time passing by, and I've wished myself back to you every second.

And I just want to hug you.
And hug you.
And hug you.
Again.
And again.
And again.
For hours. Minutes. Days. Years. Seconds. Eternally.

Because I want you to feel. Want you to know. Want you to understand that there are no words that can fully describe how I feel, how I'm almost bursting of pride, love, wonder and joy by just being with you. A feeling so strong it almost hurts. As I sit there on the stool beside the bed with your hand in mine, I'm dying to find the right, not yet invented words to say what three swedish, three english or four dutch words in that very moment can't manage to fully express.

How much I love you, my own Superman.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0