Ibland blir det bara lite för mycket
Varför inte upprätthålla en god tradition och blogga lite såhär på småtimmarna som jag så ofta gjort under min tid på nätet? Något strunt ska jag väl kunna klämma fram.
Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna. Flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning städning skrubbning fejning tvättning skurning lite mer fejning skurning och städning och packning packning packning och stress. Under utflyttningen ur min lägenhet var jag nog den enda som var lugn. Alla andra var hyperstressade. Den 28:e september lämnade jag över mina nycklar till fastighetsskötaren och gick ut ur min lägenhet för allra sista gången. Kändes lite märkligt...men bra.
Vad ska jag mer hitta på att svamla om?
Det råkar faktiskt vara på det viset att en av de stora anledningarna till att jag inte bloggat under de senaste veckorna har varit ämnesvalet. Jag har haft så många saker jag velat blogga om att jag inte riktigt vetat vart jag skulle börja. Till exempel så har jag inte velat slå ihjäl vår inneboende än, vilket är en bedrift. Om det är hans eller min förtjänst har jag inte kommit fram till än. Jag skulle också ha velat skriva en rad om hur det känns i hjärtat när man försiktigt börjar bygga vänskap på grunder man aldrig trodde skulle hålla för något sådant. Att nämna hur varm man blir inombords av människor runtomkring som visar en värme och uppskattning så fort man sticker fram näsan, eller av hur någon söker hjälp, stöd och råd hos en när man minst av allt anar det...det hade inte heller varit så dumt. Eller att följa strömmen och skriva ett inlägg om dagen och berätta hur mysigt det var att sitta på en uteservering vid boulevarden med Chica och dricka iste och varm choklad och prata, och att få stryka fingrarna genom hundpäls för första gången på månader...berätta hur söt en golden retriever-schäfer-korsning kan vara. Eller hur bra de nya högtalarna vi köpte för att jag ska kunna lyssna på musik är. Eller skriva något om mina fina vänner, eller om något annat som berör mig. Hur jag saknar min Chili, till exempel... Eller min familj. Eller världens bästaste systerson. Eller varför inte ett inlägg om hur fantastiskt bra jag mår? (Bortsätt från mardrömmarna, som tydligen har gett sig sjutton på att inte ge efter så lätt)
Men det bidde varken tröja, byxor, hatt, handskar, fingerborg eller blogginlägg... det bidde på något märkligt vis ingenting alls.
Bara svammel.
Så det där med att skriva något vettigt får nog vänta lite till. Tolv timmar eller så. Kanske 24. Eller 72. Eller en vecka. Den som lever får se. Den 25:e åker vi i alla fall till Svea Rike för en viktig turnering för manskapet och därefter tar vi en sväng hem till min familj för att plåga dem. Dessutom ska jag sångjobba. Det var ett tag sedan sist...
Det kanske det blir något skrivet om. En kan aldrig så noga veta.
Tror det är bäst att jag sällar mig till den snarkande herren i huset nu och försöker sova. Om det kommer gå? Jag vet inte. Jag har mina tvivel.
Godnatt världen. Och godnatt fina, fantastiska bloggläsare.
Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna. Flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning flyttpackning städning skrubbning fejning tvättning skurning lite mer fejning skurning och städning och packning packning packning och stress. Under utflyttningen ur min lägenhet var jag nog den enda som var lugn. Alla andra var hyperstressade. Den 28:e september lämnade jag över mina nycklar till fastighetsskötaren och gick ut ur min lägenhet för allra sista gången. Kändes lite märkligt...men bra.
Vad ska jag mer hitta på att svamla om?
Det råkar faktiskt vara på det viset att en av de stora anledningarna till att jag inte bloggat under de senaste veckorna har varit ämnesvalet. Jag har haft så många saker jag velat blogga om att jag inte riktigt vetat vart jag skulle börja. Till exempel så har jag inte velat slå ihjäl vår inneboende än, vilket är en bedrift. Om det är hans eller min förtjänst har jag inte kommit fram till än. Jag skulle också ha velat skriva en rad om hur det känns i hjärtat när man försiktigt börjar bygga vänskap på grunder man aldrig trodde skulle hålla för något sådant. Att nämna hur varm man blir inombords av människor runtomkring som visar en värme och uppskattning så fort man sticker fram näsan, eller av hur någon söker hjälp, stöd och råd hos en när man minst av allt anar det...det hade inte heller varit så dumt. Eller att följa strömmen och skriva ett inlägg om dagen och berätta hur mysigt det var att sitta på en uteservering vid boulevarden med Chica och dricka iste och varm choklad och prata, och att få stryka fingrarna genom hundpäls för första gången på månader...berätta hur söt en golden retriever-schäfer-korsning kan vara. Eller hur bra de nya högtalarna vi köpte för att jag ska kunna lyssna på musik är. Eller skriva något om mina fina vänner, eller om något annat som berör mig. Hur jag saknar min Chili, till exempel... Eller min familj. Eller världens bästaste systerson. Eller varför inte ett inlägg om hur fantastiskt bra jag mår? (Bortsätt från mardrömmarna, som tydligen har gett sig sjutton på att inte ge efter så lätt)
Men det bidde varken tröja, byxor, hatt, handskar, fingerborg eller blogginlägg... det bidde på något märkligt vis ingenting alls.
Bara svammel.
Så det där med att skriva något vettigt får nog vänta lite till. Tolv timmar eller så. Kanske 24. Eller 72. Eller en vecka. Den som lever får se. Den 25:e åker vi i alla fall till Svea Rike för en viktig turnering för manskapet och därefter tar vi en sväng hem till min familj för att plåga dem. Dessutom ska jag sångjobba. Det var ett tag sedan sist...
Det kanske det blir något skrivet om. En kan aldrig så noga veta.
Tror det är bäst att jag sällar mig till den snarkande herren i huset nu och försöker sova. Om det kommer gå? Jag vet inte. Jag har mina tvivel.
Godnatt världen. Och godnatt fina, fantastiska bloggläsare.
Kommentarer
Trackback
