Skämsgrejor
Ta "skämsmusik" till exempel. Jag har ett par gånger gått förbi radion och hört dem diskutera detta fenomen: Skämslåtar, skämsmusik - musik man tycker om men skäms för att medge att man tycker om. Varför? För att det inte "passar in" i bilden folk har av en? Eller för att "skämsmusiken" så väldigt avviker från det man "brukar" lyssna på?
Varför ska man skämmas över sådant man tycker om? Varför ska en hårdrockare till exempel inte kunna tycka om att lyssna på dansband? Varför är det inte okej för en "dansbandare" att gilla trance? En hiphopare att gilla klassisk stråkmusik? En gåta, en gåta. Om jag gillar en låt eller en artist ur en annan genre än den jag "sammankopplas med" ska jag väl inte behöva skämmas över det? Stå upp för vad ni tycker om, strunta i andras tyckande och tänkande - Det är ju DIN smak, inte deras!
Samma gäller exempelvis TV-spel. En tjock och lång nagel i folks ögon har nu i åratal varit exempelvis Pokémon. Varför det ska skämmas över har jag fortfarande inte fattat, varför de som tycker om spelet eller kortspelet eller TV-serien eller vad det nu kan vara ska förlöjligas och "töntstämplas", det kan jag helt enkelt inte förstå. Vad är det som är mindre nördigt eller mindre löjligt med att spela Super Mario? Med att spela Hello Kitty? Med att spela onlinespel som World of Warcraft? Med att spela spel där man skjuter skallen av folk? ELLER ANGRY BIRDS??!! Det skäms ju inte folk över. Var är skillnaden mellan det och att fånga monsterdjur som man sedan låter slåss emot varandra, ett spel som kräver både planering och strategiskt tänkande? Ja, jag skämdes också över mitt intresse för spelen när jag var yngre - jag var rädd att mina kompisar skulle sticka sin kos om de visste. Varför? VARFÖR? Varför ska någon annans idé om vad som är OK eller höjden av töntighet få styra så?
Skämsböcker och skämsfilmer har vi också. För man KAN JU GUD FÖRBJUDE inte läsa romantiska kioskinhandlade böcker utan innehåll och MEDGE detta! Det är bättre att säga att man läser skräckisar och kriminalromaner, det är safe. Ja, jag är fullt och fast övertygad om att det finns mängder av människor som gillar skräckisar och kriminalromaner, bland vilka det helt säkert gömmer sig någon som i hemlighet läser romantisk eller erotisk litteratur och skulle dö av skämmighet om någon upptäckte en sådan bok på nattduksbordet. Och där finns säkert folk som gömmer sina Disneyfilmer när nya dejten ska komma hem till dem första gången så att bara de tuffa science-fiction-rullarna står att finna i filmhyllan. Säkert läser en hel hög av fantasyhatarna i hemlighet fantasy och gillar det, och antagligen skäms några erotikbokförfattare över att de egentligen helst själva läser historiska romaner om gamla knugar och vikingar. Till vilken nytta?
Jag skäms inte längre. Jag skäms inte över att jag vid sidan av min hårdrocksmusik också lyssnar på Taylor Swift (som by the way inte är dansband, för det gillar jag faktiskt inte alls). Jag skäms inte över att jag spelar Pokémon, eftersom det är ett spel som engagerar mig och som jag i de allra flesta avseenden kan spela utan andras hjälp. Jag skäms inte över att jag är skiträdd för skräckfilmer och älskar Disney, och jag kan säga rakt ut utan att skämmas att jag har köpt böcker som 'Konsten att Älska med En Man' och 'Orgasmboken', samtidigt som jag äger ett och annat exemplar av (barn?)böckerna om Sune och älskar fantasy. Varför ska jag skämmas för det?
Skäms ni? För vad? Varför? Behövs det?
Lyssna på vad ni vill. läs vad ni vill. Spela vad ni vill. Se vilka filmer ni vill. Googla på vad ni vill. Klä er hur ni vill. Syssla med vilka fritidsaktiviteter ni vill. Var er själva OCH SKÄMS INTE!
UPPDATERING: Intressant nog hittade jag den här på Aftonbladet alldeles alldeles nyss. Intressant hur man snubblar över saker ibland.
(Har själv inte spelat spelet, håller mig till stenåldersversionerna (de två första generationerna), men förstår tanken!)
Just Swift skäms jag för, fast jag försöker låta bli. Det är ju ett evigt tjat om hur omogen hon är (det hade jag också varit om jag blivit känd vid 16 års ålder) ochatt hon inte har skrivit sina låtar själv (vilken hon definitivt har). Läckberg måste jag också skämmas för, speciellt här på författarlinjen. Att jag älskar Marian Keyes tar jag sällan ens upp. Fast sånt är ju, som du säger, helt onödigt och något jag jobbar på hela tiden.
Kära Shass, så roligt att du håller igång...oss ;-) Nej jag kan inte komma på något som jag skäms för. antagligen är jag vääldigt ego och DET bör jag kanske skämmas för ;-)
Spel där man plåga djur tycker jag skulle förbjudas + allt som är rått och grymt även mot vanligt folk förstås,
Kram och ha det godast!
Skogsfrua: Kanske är det bara jag, men JAG har aldrig tänkt på spelen som någon sorts djurplågerifrämjande hjärntvättskampanj eller så - Tvärt emot framhåller de vänskap och kärlek som viktigt, både när det gäller monstren i fråga och hela deras omvärld. Ofta handlar spelen om att just förhindra att Pokémon plågas och utnyttjas, och om att se till att världen och alla dess invånare tas väl om hand. Självklart är det också en fråga om hur man väljer att framställa saken och hur man väljer att närma sig den - Går man in för att hitta det negativa hittar man det säkerligen, det var ju lite det artikeln jag länkade till handlade om.
Visst slåss man med monstren i fråga, det gör man (och jag hade absolut inte engagerat mig i ett sådant spel om det gällt riktiga djur), men i den verklighet där det utspelas är sådana matcher ungefär jämställt med de sporter vi gör med våra djur, och enligt beskrivningen tycker monstren det är lika roligt som tränarna gör. Det är också med deras hjälp som "de onda krafterna" slås tillbaka och plågerier och hot mot världen och dess djur och natur kan förhindras. Protagonistens mål är aldrig att förslava och misshandla, utan att kämpa för frihet, vänskap, hänsyn, kärlek och en värld där alla kan, och får, leva. Tilläggas bör också, tycker jag, att man aldrig(!) dödar någon, utan matcherna tar slut när monstren blir för trötta för att fortsätta. Då tas de om hand och återfår hälsan - så som det nu en gång förhåller sig i spelvärlden.
Då har jag mycket svårare att acceptera de spel som går ut på att skjuta ihjäl, knivmörda, strypa, lemlesta eller på annat sätt likvidera andra människor eller djur med allt från gifter till bomber till handhållna vapen. Det finns till och med spel där man ska våldta folk, har jag hört. Jag minns fortfarande hur bror min spelade James Bond en gång och skar en "fiende" upprepade gånger i ansiktet - och att jag for illa av det trots att grafiken inte var särskilt verklighetstrogen och jag inte kan minnas något blod. Jag mådde illa om jag spelade Mortal Kombat där man kunde ha ihjäl folk så kroppsdelarna flög ( med ännu sämre grafik än 007). Jag har aldrig kunnat med sådana spel och lär aldrig kunna det heller. De fightingspel jag spelar med min Superman ibland handlar antingen om att slå ut motståndaren utan att döda honom/henne, att det handlar om att göra sig av med omänskliga monster som skulle käka upp halva mänskligheten om de kunde (vilka jag inte har några större besvär med att befria världen från) eller att det är leksaksfigurer som fått liv och pucklar på varandra - UTAN blod och lemlestning.
Jag skulle inte fortfarande efter 13 år kunna spela Pokémon om jag ansåg att det hade med djurplågeri att göra, för mitt hjärta skulle aldrig kunna acceptera något sådant.
Men! För övrigt tycker jag det är bra att du inte skäms - alla borde ta efter! :) Stora stora kramen tillbaka till er allihop på torpet!
