Vad då... kär?
Såhär är det: Jag har upptäckt att om jag talar uppspelt om någon eller någonting, med entusiasm, glädje, fascination, förundran eller annan liknande känsla som innehåller positiv energi får folk lätt för sig att jag är... just det. Kär. I något fall då och då har det väl kanske stämt - som när jag var 16 och uppspelt och entusiastiskt pratade om killen jag rollspelade med som var sååå gullig och plötsligt, out of the blue, fick kommentaren: "Du låter som du är kär, du" - men det stämmer ju inte alltid. Ibland är jag bara överväldigad över att ha fått prata med någon jag aldrig trodde jag skulle få prata med, eller att jag fått goda råd, eller att någon helt enkelt har varit så snäll mot mig (!) att jag knappt kan fatta att det hänt. Ett litet ord, en snäll kommentar eller ett oväntat samtal kan göra mig så bubblande lycklig och tacksam.
Att jag vet att det jag säger kan få den här Shassie-är-kär-effekten gör inte saken bättre precis. Redan av mig själv är jag nog ganska bra på att rodna när jag pratar om sådant som gjort mig glad, smickrad, ivrig, förundrad eller liknande. Misstankegraden stiger. Jag tänker "åh nej fan, nu låter jag sådär igen!", vilket får mig att rodna mer, vilket i sin tur leder till att kär-misstankarna liksom höjs med ungefär ytterligare 150 %. Ni skulle till exempel bara veta hur mycket familjen (små pluttenuttar...) har retats med mig sedan jag träffade Jorn - ett möte som fortfarande, 1,5 år senare, kan göra mig alldeles överväldigad. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig kan sluta påpeka vilken fantastisk människa han är. ;)
Hur som haver. Denna upptäckt har gjort att jag ibland biter mig i tungan för att inte babbla på om folk jag pratat med, träffat, läst något om eller av, eller diskuterat med någon. Man vet ju aldrig riktigt varthän det skulle bära. Kanske blir det en vänskaplig/familjekärleksfull retkampanj. Kanske blir det misstänksamt du-har-väl-inte-gått-och-kärat-ner-dig-i-HONOM-hoppas-jag-korsförhör (några gånger följt av ett: "JAG TYCKER INTE DU SKA PRATA MER MED HONOM!"). Kanske blir det ingenting. Det går liksom aldrig att veta säkert i förväg. Därför händer det att jag försöker hålla tyst istället. Det är lite frustrerande ibland, när jag är uppspelt över en diskussion jag haft, hjälp jag fått, tips och råd, snälla saker folk har sagt om eller till mig osv, och jag nästan spricker av behovet att bubbla om hur fantastisk den eller den är som sagt ditt eller datt, och hur snäll blablabla är som sade si eller så. Aaah. Intressekonflikt!
(Jag kanske borde förtydliga att det här bara händer när det är manfolk med i bilden. Hittills har ingen anklagat mig för att vara kär i någon av honkön.)
Lösning: Jag måste helt enkelt skaffa mig ett pokeransikte. En känslolös bekännarmin (confessor). En oberörd onåbar orubblig drottnings uttryckslösa uppsyn. Det skulle kanske hjälpa. (Alternativt helt enkelt bara vänja mig vid att sortera mina bubblingsoffer och vid att folk tror jag har crushar på de mest udda figurer...)
Följdfråga: Går det att ha pokeransikte på rösten också? Pokerröst? Jag är ju till exempel inget vidare på att dölja min förtjusning när jag har ett fyrtal på hand när jag spelar Chicago med mina farföräldrar. (Det konstiga i just det sammahanget är att ingen verkar ha genomskådat mig i de sällsynta fall det hänt...än. Hm.) Jag tror jag är en aning bättre på att dölja negativa känslor. Kanske. (Måste fråga syrran...). Nervositet kan jag pokeransikta bort i alla fall (ibland, hrrrm). Yay!
Kärlek är ganska underbart ändå, visst är det? Det vore trevligt att vara kär, att ha någon att vara kär i. Att ha någon som var kär i en vore inte så dumt heller. Eller vad säger ni? ;) Kanske är det bara våren som spökar...vad nu den har med ingenting att göra.
Ps: Nu medan jag skrev det här slog det mig att det kanske inte var så konstigt om mitt ex (med några få undantag) var svartsjuk på allt manfolk som rörde sig omkring mig. Jag menar, om nu mina nära och kära kärstämplar mig när jag pratar sådär...kan han ju ha känt sig lite hotad av den manliga delen av mänskligheten. Aj. Oj. Heh... :)
Åh vilket bra inlägg. Underbart att det finns någon som är som jag! precis samma sak brukar hända mig. jag kan också prata hur mycket som helst om vissa människor och det händer ofta att folk frågar om jag är kär eller vad det är frågan om. Det kan handla om idoler, underbara vänner, förebilder eller vad som helst. På något sätt kanske man är kär i dem, i deras personlighet, deras musik eller något annat hos dem! Men sluta inte vinsa känslor och sluta inte prata och låta glad. Jag blir alltid glad när du pratar och om du känner dig glad över något smittar ju glädjen oftast av sig. Vad tråkigt det vore ifall vi skulle sluta ändra tonläge och bara låta helt neutrala hela tiden. Det skulle inte ens vara roligt någonstans! Som sagt, fortsätt prata och visa känslor och att det är klart att man blir glad av att träffa och prata med roliga människor. Alla är vi unika och då vi träffar någon vi tycker om är det klart att vi ska visa det och bättre att vara glad och sprida glädje än att sprida ilska och sorg. De känslorna finns det ändå tillräckligt mycket av på jorden tycker jag. Kramar
Vispen: Det borde nästan vara straffbart att vara så gullig som du är :) Tack för din fina kommentar! Skönt att höra att det åtminstone finns en person som inte tycker jag ska bli helt känslokall, uttryckslös och tonlös. Jag håller för övrigt helt med dig i det du säger - visade känslor och glädjespridning kan väl inte vara något negativt? Det där med att vara lite kär i folk på ett visst vis reflekterade jag också över medan jag skrev inlägget, men tänkte det var bäst att utelämna det den här gången. Tror dock att du kan ha en poäng där. Någon form av kärlek är det ju...även om det kanske inte är åh-jag-älskar-dig-ska-vi-gifta-oss-och-leva-lyckliga-i-alla-våra-dagar-kärlek.
Tack igen för din fina kommentar. Sköt om dig! Kramar!
haha, underbart inlägg. :) men nja, jag tror att jag kärstämplar dig mest för att det inte är så ofta du visar dendär entusiasmen gällande karlar. så man blir misstänksam när en karl INTE är hopplös och dum. :P men kändisar är en helt annan sak. det är bara ren och skär avundsjuka. hur många kändisar har JAG fratinerat med i mitt liv tror du? :P skaffa inget pokerface - gör tvärt om! entusiasmen skulle nog vara mindre uppseendeväckande om den kom oftare, tror jag. men ÄR det jobbigt då? annars kan man ju tipsa familjemedlemmar att läsa bloggen så att de kan lägga om attityden. ^^ puss älskar dig lillasyster
Storasyster: Haha, då kontrar jag med: Vilken underbar kommentar! Kul att ffå veta varför man får kärstämpel :). Avundsjuka? Först trodde jag att du menade att jag låter kärentusiastisk för att JAG är avis på dem :P Men när jag läste om det andra gången fattade jag (Det är mitt i natten, hjärnan går på sparlåga). Du har väl frotterat med Loke i alla fall ;). Spelat kort och allt vad det var. Han är nog mer känd i Sverige än t ex. Ruud Houweling (som jag ju faktiskt inte ens träffat:( ) är i Holland.
Ska inte skaffa po-po-po-pokerface, po-po-pokerface, jag lovar. Jag övar på det motsatta (fast kan inte förneka att det skulle vara behändigt med ett po-po-po-pokerface ibland). Entusiasm kan jag inte garantera någon oftare dock. Den kommer ju när den kommer, liksom.
Njä, det är väl inte direkt jobbigt. Jag blir mest bara generad, och så undrar jag vad ni tänker om mig :P Pappa t ex. Tror han fick för sig att jag var kär i x häromdagen, för att jag skrev med versaler på msn: "HAN ÄR MIN!". Host. ;)
Kärlek <3<3<3<3<3
Intressant blogg! Det märks att du gillar att blogga!
Angelica: Tack :) Jag tycker om att skriva när jag tycker mig ha något att skriva om. Därför tar det ibland lite tid innan det kommer upp nya inlägg, eftersom jag 1. måste ha något jag kan tänka mig att kladda om och 2. måste ha energi nog för det.
Roligt att du tittade in!
