Kyrkor och magneter
För alla fruktansvärt nyfikna och vetgiriga intresseklubbs-antecknignsblock kan jag meddela att jag är snorigare än en hel flock lamadjur och snart har hostat upp lungorna ur bröstkorgen. Jag önskar jag hade lite ingefära så jag kunde göra ingefärsmjölk med honung och citron (vilket säkert är vidrigt, men tydligen ska vara nyttigt) så jag blir frisk snarast. Avskyr att vara förkyld. Har hört att vitlökshonung (är precis vad det låter som) ska fungera också, så kanske ska göra det sedan.
Hur står det till med mina kära kära kanske existerande bloggläsare då?
De senaste två åren har jag haft för vana att sjunga i kyrkan lite till och från, när de behövt någon som ylat på gudstjänster och sådant. Det är inte det roligaste som finns alla gånger, eftersom jag mest får sjunga låtar jag själv inte har någon särskilt stark relation till eller något särskilt stort intresse av att sjunga, men det inbringar en del extra pengar och jag älskar ju trots allt att stå inför publik (även om jag är skitnervös varenda gång). Att man sedan får sitta igenom en hel lång gudstjänst (ibland mässa...) är väl smällar man får ta, antar jag.
Jag trodde inte kyrkan ville ha mig längre när de inte ringt i mars i år. De brukar alltid vara ute i god tid och hittills har jag alltid fått minst en sjungning på våren. Men så ringde kantorn upp mig i april och erbjöd mig två jobb samma dag - den 12:e juli - i två olika kyrkor. Jag tackade ja. Men då ramlar vi genast på problemet - vad ska jag sjunga?
Två låtar är redan bestämda: Esmeraldas Bön från Ringaren I Notre Dame-filmen med en extra refräng som inte ingår i den här versionen (men som finns med i filmen (där låten är en aning annorlunda än den här), efter det att alla giriga människor fått häva ur sig sina önskemål och Esmeralda "återtar ordet"), och Gabriellas Sång från Så Som I Himmelen. Men jag ska ha två låtar till. En får vara på engelska, om jag vill. Någon av dem kan vara en duett också, vilken jag i sådana fall får sjunga med kantorn. Jag har själv inga direkta planer på vilka dessa båda sista låtar kan vara, så - Är det någon av er som har något förslag? Jag är jättetacksam för alla förslag - so, shoot!
...Och eftersom jag nämnde det i rubriken kanske det är bäst jag förklarar vad jag menade med magneter....
Jag pratade med mor min i telefon innan idag och hon sade någonting väldigt underligt. Jag berättade för henne att jag var som en riktig magnet häromkvällen. Tyvärr inte för karlar, men väl för hundar. I sällskapet jag just då umgicks med ingick det en hel del av den varan, nämligen. Först kom det en liten luddig pudelkille upphoppande i mitt knä. Han upptäckte ganska snart att man blev kliad och klappad om man stannade där, varpå han lägger sig ner och somnar. Senare, när jag satt i samspråk med tre av de andra, dök det upp en stor pudeltik och en labbeflicka och skulle bli kliade och kelade och klappade - samtidigt! Jag hade alltså fullt sjå. Detta talade jag om för min mor, som sade:
"Jag är inte förvånad. Du är ju sådan, en magnet för både djur och människor."
Jag tror hon måste trott att hon pratade med någon annan i telefonen... Magnet? Jag? Nej du mamma lilla, du tänkte nog på någon annan...
Hur som helst. Har ni något förslag på vad jag kan yla i kyrkan den 12 juli så släng iväg en kommentar!
Ta hand om er och låt bli att bli förkylda...
Shass
Inspelningsproblem
Som ni kanske minns berättade jag i... Januari, om jag inte missminner mig, att jag skulle spela in några låtar tillsammans med en vän till min far. Efter sjutton om och etthundrafemtioelvatusentrehundranittooåtta men tog jag mig äntligen, den 8:e april kl 18:00, in i hans studio. Där spelade vi in en av avtalade tre låtar. Ja, faktiskt. Vi hann klart med en hel låt. På två timmar! Jag var nöjd. Kanske inte så mycket med sången som med att det äntligen blivit av och att det gick så kvickt att spela in första låten. Svenne sade att om vi haft hela dagen på oss istället kanske det hade blivit yttepyttepyttepyttepyttelite bättre än det var, vilket jag tar som ett gott betyg för två timmars arbete. Och jag tror att jag fortfarande är nöjd med ordet "lost".
Så, so far so good. Men givetvis ska det börja krångla som fan igen. Ja, för det var ju dumt av mig att tro annat.
Jag mailar efter ca 3 veckor och frågar vad som händer och när han har tid igen. Får efter ett par dagar svaret att han har det körigt (vilket jag både vet och förstår att han har), men att han ska kolla sin kalender efter en lucka. Hör sedan ingenting på ytterligare tre veckor. mailar igen. Får svaret att han inte har tid att spela in musiken till de två resterande låtarna (!), och att han vore tacksam om jag kunde hitta redan inspelad musik till dem också, som till den första.
Haaallååå! Det tog MÅNADER för mig att hitta en låt som jag kunde spela in där musiken redan fanns inspelad. Jag har letat i dagar, veckor, månader, timmar, sekunder, minuter och ångestpackade plågsamma evigheter för att hitta något vettigt, och lyckas hitta en. Nu vill han att jag ska rota fram två till! Hur fan ska det gå till? Jag bara frågar: HUR?!
Jag vill bara bli klar. Jag vill ju lägga upp låtarna på min MySpace. helst nununununuuu. Bara jag har musik går kanske sången relativt kvickt att spela in och sedan är han av med mig, sedan ska jag inte störa mer. Men var ska jag få tag i ett par låtar med redan inspelad musik som jag kan använda till det här? En del av grejen med att spela in var ju att det var en grej VI skulle göra ihop. Han är ju en så fantastiskt duktig musiker. Det hade varit en stor ära för mig att ha honom liggande bakom musiken. Men det går ju aldrig som jag vill...
Om någon kan och vill... snälla, hjälp! Om någon vet var man kan få tag i musik, eller om någon skulle få en oemotståndlig lust att spela in musik åt mig... snälla, skrik!
Er högst förtvivlade,
Shass
Med stumma fingrar hon skriver...
Hej. Här sitter Shass Ananas igen. Med misshandlade fingertoppar försöker hon skriva på tangentbordet utan att göra alldeles på tok fel. Hon har nämligen tidigare idag fått frågor om hon varit på örat eftersom hon stavat så djävligt. Det är hon inte, hon är spik nykter. Hon har bara spelat gitarr och, senaste 1,5 timmen mandolin. Den sistnämnde ligger och vilar i hennes knä nu, och i headsetet spelar Nickel Creek (underbara, underbara Nickel Creek) sin vackra Sweet Afton på gitarr, fiol och... just det, mandolin.
Men varför i helsicke sitter hon och pillar på en mandolin nu då? Vad är det för kul med det? En fjantig liten åttasträngad gitarr-wannabe (nåja... luta-wannabe) som man väl inte spelar hårdrock med. Gitarr, okej. men mandolin? Vaaarför? Hon som är en sådan hardrocker, nu blev vi gruvligt besvikna...
Äh. Trams. Klart man kan spela hårdrock med mandolin.
Internet är en underbar källa till kunskap. Visserligen är den en lika o-underbar källa till dravel och lögner också, men hittar man bara rätt kan man hitta mycket nyttigt. Recept, annonser, musik, intressanta internetbutiker, osv. Man kan hitta foton på snygga karlar (även på mindre snygga karlar), man kan läsa om band och artister och målare och politiker och annat. Man kan hitta låttexter och ackord och karaokelåtar. Man kan ta del av aftonblaskans alla artiklar. Och Moder ja, man kan ju för sjutton gubbar läsa bloggar också, om det roar en. Man kan hitta i stort sett vad som helst.
För en månad sedan hittade jag Nickel Creek. Och jag blev fast, fångad, knuten, bunden...lockad. Inspirerad av deras bitvis vackra, bitvis uppiggande glada, akustiska musik bad jag mormor att få se hennes gamla mandolin, eftersom jag hört att hon spelat det men aldrig sett den. Jag tog den med mig in till stan för att fixa nya strängar till den, då de som satt på den just då var gamla som gatan och de båda A-strängarna saknades.
Sedan blev den kvar här. Den har turats om att plågas av mina händers grepp med gitarren, och även om jag inte hittat någon mandolinlärare här i stan så har jag hittat något annat. Gissa vad? Internet... källa... kunskap... mandolin... hm... hm... Vad kan det vara? En fågel? En fisk? En karl som kan städa min lägenhet, diska min disk och tvätta min tvätt?
Nej, inga fiskar. Inga karlar heller är jag rädd. Men väl lektioner på youtube! Det finns inte bara förmandolin. Gitarr har jag stött på också, och jag gissar att det finns än fler instrument att studera och lära sig via videoklipp där. Den mandolininstruktör jag fastnat för, Brad Laird, verkar vara superduktig, låter hemskt trevlig och gör en intresserad. Han förklarar på ett bra sätt och är noga med att uppmuntra sina icke-fysiskt närvarande elever. Och vem vet, kanske lyckas han lära även en värdelös nolla som mig någonting. Några ackord kan jag ju, även om jag spelar rent fördjävligt (ursäkta ordvalet), och jag börjar till och med få grepp om hur man spelar skalor. Det är mer än jag kunde för en månad sedan!
Nu ska man bara ha en Eastman MD-815-mandolin också. De är ju så billiga, menar jag. Host. Host, host, host. (Fast jämför man med vilka priser jag sett på mandolinerna är den det... Men den är ändå för dyr för en nybörjare som mig.)
Internet är en underbar källa till kunskap. Mitt mål har, allt sedan jag hörde den, varit att lära mig spela Sweet Afton både på mandolin och gitarr (främst på mandolin). Kanske lär jag mig det en dag. Kanske följer jag en dag känslan som smög sig in i kroppen på mig för någon vecka sedan att ta mandolinen med mig ut till någon av stadens parker eller små öar, slå mig ner och spela. Varför inte den härligt solbelysta lilla holme där pappa och jag satt och njöt i eftermiddags?
Kanske händer det en dag. Jag ska bara bli en bättre mandolinist först...
...Bättre gitarrist också för den delen. Men jag lärde mig i alla fall en ny låt idag på egen hand (Nickel Creeks "Reasons Why"), vilket ger mig en viss omväxling i mitt ackordtragglande. Far min försökte lära mig några barréackord också, så jag får väl försöka klura ut hur i hela fridens namn jag ska kunna klara av att ta och spela dem. Det tar nog sin lilla tid. men övning ger färdighet, sägs det.
Nu gäller det bara att hålla motivationen uppe och inte llägga ifrån sig det ena eller andra instrumentet. Jag får inte ge upp. Nu ska jag banne mig bli bra på det här! Bra nog att kompa mig själv i alla fall. En vacker dag ska jag kunna spela Sweet Afton, så är det bara...
Nu blev det väldigt personligt igen här. Bäst jag slutar. Godnatt små människobarn och ta nu vetskapen om att det finns instrumentlektioner på youtube med er ut i livet. Gå och köp en blockflöjt eller en klarinett och tuta öronen av era föräldrar och respektive. Musik är underbart.
Nu ska jag natta mandolinen och sedan ska jag nog natta mig själv. Sleep tight så hörs vi en annan gång.
Er tillgivna
Shass
Vad våren ändå är vacker
Hm. Jag höll nästan på att skriva rubriken på engelska istället. Jag har blivit så vansinnigt taggad att blogga på engelska sedan ett par veckor tillbaka (närmare bestämt sedan förrförra inlägget, om jag inte alldeles missminner mig) att det smyger sig in ord här och där när jag skriver. Det är inte meningen! Mina allra allra djupaste ursäkter i förskott om detta skulle ske. Ber er att ha överseende. Och förlåt förlåt igen.
Igår (nå... inatt) förde jag och en vän ett mycket intressant samtal över msn. Vad detta från början och över lag handlade om är det inte min avsikt att gå in på, men vad vi bland annat diskuterade var vad vi vill ha en karl till. Jag sade att jag vill ha någon att gå i vårsolen med. Det är så skönt att bara vandra fram vid sidan av någon och njuta av vädret och sällskapet. Detta kan man givetvis även göra med en god vän, men eftersom det var just män ämnet slagit in på så... ja.
Idag har jag gjort just detta. Jag har varit ute och gått i vårsolen med en man. Minus för att denna man tyvärr var min far, men vårsolen får många plus. Många, många plus. Lille far kan få lite plus han med för att han följde med ut. Ett till minus var att jag hade för mycket kläder på mig och därför svettades som en idiot som sprungit marathonlopp i termosovsäck och skidoverall, men för övrigt var det en skön nästan-power-walk.
Det finns så mycket vackert med alla årstider. Nu, när vintern äntligen börjar släppa taget lite om jorden och solen börjat värma kommer allt liv fram. Fåglarna piper och tjattrar i träd och snår, folk är ute och strosar på gatorna och längs gångstigarna, änderna guppar runt i vattnet och kvackar och har sig och båt- och sommarstugeägare börjar dyka upp, vädra ut och göra iordning. Som jag sade till far: "Tro sjutton de passar på nu när det är så fint väder". För det är det - riktigt strålande vackert väder.
Vårblommorna börjar dyka upp. Vitsipporna börjar så smått kika fram i väg- och trädgårdskanter. Just vitsippor tycker jag väldigt mycket om. De lyser i stora klungor mot gröna blad och gamla fjolårslöv och för mig är de ett av de starkaste tecknen på att våren är påväg. Förr om åren plockade jag ibland stora buketter av dem bara för att jag tyckte de var så vackra och luktade så gott. Det lär det inte bli mycket av nu när jag bor i stan. Tyvärr...
Snart kommer våren bryta ut på riktigt. I alla fall är det min förhoppning. Hur underbart kommer det då inte bli att promenera längs vattnet och höra vågorna klucka mjukt mot kajkanter och stränder. Snart kommer det gröna, skira nya-löv-skimret över trädskuggade stigar, det som pappa tycker är så vackert. Och Moder ja, det är vackert. Nästan magiskt.
Vi var ute och promenixade även lördag förra veckan. Då var det ganska kallt. Det är först idag det känts vår iluften. Det var inga troll i trollskogen då, så ej heller idag. Och ja, det är faktiskt troll i den skogen, det är ingenting jag hittar på. Men då såg vi en ekorre som snyltade på fågelbordet. Åh, vad arga fåglarna var på honom, och han ignorerade dem fullständigt där han satt och smaskade. Sött. Men honom hade de nog skrämt bort idag, för han lyste med sin frånvaro. Fast vem vet, snart kanske han är tillbaka igen, dragande ett koppel ungar efter sig som också vill snylta...
Vår lilla (fast för mig ganska stora) stad är egentligen ganska vacker. Att bo i en hamnstad är inte dumt alls. Kampingplatsen vi passerade igenom har ett fint läge också. Massa vatten och sådant trams, ni vet. Fast bland det bästa där är nog ändå nappträdet. Ett träd alldeles fullbehängt med nappar - och jag menar verkligen fullbehängt! När vi gick förbi här i somras var det lite skralt på nappfronten, men nu dignade grenarna av stora klasar av nappar. Hur många ungar måste inte det trädet ha hjälpt att sluta med napp? Nu står det där så stolt med sin börda. Jag bara ställer mig frågan vad som händer med napparna när de hängt där ett tag. Ramlar ner som fallfrukt? Blir adopterade av andra ungar (usch vad äckligt...)? Blir nedplockade och hivade på tippen? Ingen vet. Eller någon vet nog, men pappa visste inte i alla fall.
Det är nu världen börjar leva igen efter vinterns sömn. Det är livet som gör våren så vacker, åtminstone om jag får säga vad jag tycker. Och eftersom det är min blogg så får jag det.
Men nu känner jag att det börjar bli väldigt personligt här, så nu är det bäst jag slutar. Ta hand om er allihop och ut med er i vårsolen.
Er tillgivna
Shass Ananas
Lydigt svar på utmaning från Emeli
Tre jobb jag har haft:
Barnvakt, denna-maskinen-är-trasig-lapp-fixare (drygt som sjutton...) och kyrkosångerska
(Omväxling förnöjer, som det heter...)
Tre platser jag har bott på:
Liten byhåla, lite större byhåla och mindre stad
(Jag har inte värst mycket emot byhålor. Det är de stooora städerna jag har någonting emot...)
Tre saker jag gillar att se på TV:
Djurprogram, dokumentärer (ibland), musikprogram
(Jag ska titta på Så Ska Det Låta ikväll... Hur tantigt låter inte det? Chockerande! ...men sant)
Tre favoriträtter:
Pappas mat, mammas mat, Naias mat
(Gäller att göra det enkelt för sig...)
Tre platser där jag helst skulle vilja vara just nu:
Hehe hm. Tilburg, Québec och Zurich kanske? ;)
(Hm... bara platser där folk snackar rotvälska. Why, oh why?)
Tre personer jag utmanar:
Men hu då. Jaja, om jag absolut måste... Söstra mi, Varya och Lina
(Och jag är för lat för att länka...too bad for you!)
Att komma i säng i tid
Jaha. Så mycket hade jag för de planerna. Ingenting med andra ord. För nu sitter jag här lik förbannat och klockan är snart halv två, och jag har bara tramsat runt i flera timmar och varken sovit, duschat, ätit, fått något vettigt gjort eller...sovit. Bara babblat (märk väl babblat, om än i skrift över msn), övertrött-skrattat här för mig själv, ensam i mitt kök... Läst bloggar, tänkt, grubblat, lyssnat på musik och... Inte gått och lagt mig i tid. För jag sover ju inte, eller hur?
...eller gör jag det? Jag kanske bara drömmer att jag sitter här. Det har ju hänt förr. Inte att jag suttit här sovande och skrivit alltså, utan att jag drömt att jag suttit här och... äsch.
Skärpning Shass. Skärpning! Marsch i säng! Eller marsch in i duschen i alla fall, trots att klockan är efter 22:00 och duschande därför är strängt förbjudet och belagt med dödsstraff, och sedan i säng! Efter att ha utsatts för dödsstraff. Fast min hyresvärd lär nog inte få veta av mina grannar att jag duschat mitt i natten förrän imorgon och Gestapo bor 2 våningar ovanför mig så han kan väl knappast höra. Om jag har tur alltså. Bäst att skynda sig att duscha och somna fort som en oljad räv i en symaskin så de inget märker.
Sleep tight
/ S
Yyyl!
Jag känner mig så uppstressad att jag bara sitter och flaxar med armarna utan att göra ett vettigt handtag. Har just hittat ett mail i min inkorg från killen jag ska spela in med som frågar om vi kan köra igång nästa vecka (!), OCH JAG SOM INTE FIXAT LÅTAR ÄN! Yyyl, vad göra? Jag vill ju kunna representera så många sidor av rösten som möjligt, samtidigt som jag vill sjunga låtar jag gillar, samtidigt som jag vill sjunga något av nästan alla band jag gillar, och... Yyyl! HJÄLP!
Den här karln som ska hjälpa mig har föreslagit att vi spelar in 2-3 låtar, varav han bad att en av låtarna redan skulle finnas inspelad dvs. som en karaoke-version eller liknande (fast det namnet ger en smak av dålig kvalitet och ful musik, men ni hajar principen). Det är ju bara det att jag inte direkt lyssnar på de band/artister som vanligen får vara med på karaoke-skivor och liknande, och därför är det så in i helv... så vansinnigt svårt att hitta någon enbart instrumental version. What to do?
Om ni snubblar över någon låt med något band jag gillar (ni får väl gissa :P) så skrik i högan sky. Helst så fort som möjligt.
Det känns som om att man ska ha en chans att få sjunga med någon av alla dem jag vill sjunga med så borde man sjunga något av dem. Aaarrgh! Ni är för många!
Det känns som om jag är all alone med det här. Ingen som ens vill ge ett låtförslag? Eller jo mor min, som tycker jag ska spela in psalmer, men annars...
Nej nu måste jag stressa vidare. Puh, det här kommer bli min död. Men skrik om ni får nys om någon låt som har musik utan sång av något band jag gillar. Och skrik högt.
Er nästan-döda
Sharon
Det svåra är att börja
Aha! Framåtlutad ställning med pennspetsen mot vitt pappersark och början till ett ord med slingriga bokstäver. Nämen titta, kanske ett halvt stycke till och med. Paus. Hm. Suck. Fram med suddet, radera skiten, börja om med takstirr och penntugg och vippande på stol...
Det svåra är att börja.
Jag slipper penntugg och pappersark, men faktum kvarstår - det svåra är att börja. Fast att missa hundra kilo trä mellan tänderna och ett blantk papper som ligger och ser anklagande ut på skrivbordsskivan hjälper mig egentligen inte värst mycket. Ett Word-dokument kan vara minst lika anklagande och även om jag inte precis sitter och tuggar på tangentbordet har jag rätt god lust. Åtminstone har jag lust att slå sönder det ibland...
Det svåra är att börja.
Hur många har inte varit med om det, att man sitter och glor på det där förbaskade tomma pappersarket utan att komma någon vart? Lossnar det bara och en inledning kan behaga sätta sig som svarta fågelskitar på pappret så brukar det ju flyta på sedan för de flesta (yes, detta gäller även Miss Tvärtemot). Orden bara trillar fram ett efter ett när inledningen sitter på plats. Ja, för det mesta i alla fall.
Men, det svåra är att börja.
Vad som däremot (i regel) inte gäller Miss Tvärtemot är att kunna skriva resten av texten utan att skriva inlednign först. Annars har jag hört att det är ett välbeprövat trick för att få fram det man ska få fram. För Shassimodo fungerar detta bara när det gäller långa uppsatser. Då är moi oförmögen att skriva inledning förrän resten av texten är klar...
Inledningen... var gömmer den sig? Finns det någon särskild utomjordisk (eller cyber-rymdisk) säkerligen överdimensionerad - men osynlig - semesterort där inledningar håller till när de inte vill vara med? Kan de kanske ha sjukskrivit sig? Har de tagit en dag ledigt för en shoppingrunda på stan eller vart fan håller de hus alla de där gångerna man behöver dem och ägnar timmar åt att försöka hitta dem utan att finna minsta lilla minimala nästan obefintliga spår av dem? Vart har de gått? Tandläkarn? Biobesök? Strömavbrott? Var finns de små djävlarna?
Jag vill härmed efterlysa mycket detaljerad vägbeskrivning till eventuellt inledningsgömställe. Jag vill även efterlysa inledningen till min text om hur shinto ur ett historiskt perspektiv påverkat japanernas syn på fosterlandet och kejsarfamiljen. Om någon besitter relevant information: Var god kontakta utan dröjsmål Shassimodo snarast genast ögonblickligen omedelbums med det samma omedelbart omgående ögonaböj på stubben med en gång på momangen! Texten om shinto har deadline imorgon.
Det svåra är att börja.
Yours truly
Shassimodo
Ny lya, nytt revir, nytt liv...
Imorgon flyttar jag!
Lilla vargen håller på att bli stor. Eller stor och stor, men åtminstone lite större än innan. Som nummer tre i "stora kullen" lämnar hon sitt hem och söker egen lya. Nu ska hon stå på egna tassar och möta den stora världen utan familjen alldeles bakom svansen. (Hm... det sista där var nog lite en överdrift, far kommer trots allt bo på våningen ovanför...).
Så, my dears: Imorgon kommer Naia min och hjälper mig att flytta in, tillsammans med brorsans förtjusande dam, bror min i egen hö person samt (troligtvis) far och (eventuellt) mor. Efter lådsläpning och lite uppackning och möblering och trams blir det troligtvis en vända till Rusta för att köpa bland annat duschdraperi, och sedan blir det matinköp. Hjälp! Hur ska det här gå? Moooder...
Jag undrar om den lilla lilla vilsna vargen kommer klara sig i sin egen lya, snubblande runt på sina egna klumpetassar. Men det hoppas vi på! Det intressanta blir matlagningen. Håll er borta, jag lovar verkligen inga mästerkok såhär i början. Inte längre fram heller i och för sig...
Det är ju inte heller bara en ny lya och ett nytt revir. På sätt och vis blir det också ett nytt liv. Ett annat sätt aatt leva. Det skiljer sig rätt markant från hur jag levt innan. Kommer jag trivas i det livet?
Fast det finns väldigt många bra saker med att bo själv.
* Ingen att bråka med.
* Jag kan vara uppe så länge jag vill (vilket jag i och för sig ändå varit, men det är bara en liiiten petitess...).
* Jag kan äta mitt i natten om jag blir hungrig! Det är något nytt. Och jag kan sitta i köket och dricka te mitt i natten om jag vill det. Det ni!
* Folk kan komma och hälsa på nära på när som helst utan att jag behöver fråga om lov. (Nu har det i och för sig sällan varit ett problem hemma hos mor, men i alla fall)
* Far har en god vän som är rätt bra på gitarr som lovat komma och lära mig spela. Wiiie! Nu ska min fina lilla Ibanez kanske äntligen få bli spelad lite! Den behöver det för att låta bra.
* Jag kan snylta på farsans nätverk och slipper betala eget internet...
* Det är kortare väg till karaten nu när jag bor inne i stan.
* Det är närmare väg till tåget om jag ska åka till Naia min, och närmare till t ex. flygbuss om jag ska någon annanstans. Det är dessutom relativt lätt att ta sig till bussen hem till mor om så är.
* ICA ligger ca 60-70 meter bort.
* Bokia ligger ca 100 meter bort.
* Biblioteket ligger ca 130 meter bort.
Det var några. Dock finns det också nackdelar, som t ex:
* Jag kan inte ha min älsklings-Chili hos mig. Inte för att jag inte får ha katt, utan av den enkla anledningen att det vore grymt att tvinga en utekatt att bo inne i en etta, även om den är på 40 m^2.
* Jag kan inte gå ut till stallet och min vackra vildblomma när jag känner för det. Något irriterande då hon ska ha bäbis om bara några månader...
* Inga småsyskon, mamsor eller styvpapsor att bråkas med. Dessutom är det längre från mormor och morfar...
* Jag är i en djävla stad och inte i skog och mark...
Orkar inte ens sitta och komma på fler nackdelar, för då kanske jag ångrar att jag flyttar ;).
Vi får se hur jag trivs. Om det skulle vara så att jag vantrivs något hemskt är det "bara" tre månaders uppsägning (såvida man inte hittar någon lägenhetstörstande mupp som vill ta över lägenheten innan uppsägningstiden gått ut).
Nu ska lilla vargen läsa Pratchett en stump och sedan natta sig. Det blir en körig dag imorgon...
Eder dödströtta
Sharon Lee-Lande (Nej, det är faktiskt inte jag som kommit på det där, utan fars gitarrspelande vän som uppkallat mig efter några av mina favoritsångare)
Miss Tvärtemot
Men sedan finns det ju folk som alltid ska vara så djääävla tvärtemot allting. De kan av någon förbaskad anledning inte passa in i det allmänt accepterade mönstret, utan måste fungera på ett annat sätt än som tänkts ut. Sådana typer borde man lära hyfs och vett, tycker ni inte?
...Jag är en sådan. En riktig djävla Fröken Tvärtemot. Det är inte det att jag ständigt motarbetar folk eller gör tvärtemot vad de ber mig (såvida de inte försöker tvinga mig till någonting, för då kan det råka hända). Det är bara det att min kropp inte verkar vilja passa in i de vanliga mönstren. Den vill göra tvärtom.
1. Jag blir inte pigg av saker andra blir pigga av. Kaffe och energidryck gör mig i regel hemskt trött. Detsamma gäller socker i stora mängder, vilket vanligen ger folk sockerkickar och en viss hyperaktivitet för ett slag. Jag blir trött. Hur normalt är det?
2. Rogivande naturmedicin (jag är en smula emot kemikaliestinn medicin), såsom Valeriana eller humle-te, gör mig inte alls trött. Inte ens avslappnad. Naia sade att hennes syster somnade och sov som en klubbad oxe när hon druckit te på humle, men jag märkte ingenting (förutom att det var monstruöst svårt att få i sig det, eftersom det smakar vedervärdigt...). Min egen syster, som tog över det teet efter mig eftersom jag inte hade någon användning för det, somnade också som en klubbad oxe. Skumt. Och inte ens när jag tog överdos av Valeriana fungerade det. Skumt, skumt...
3. Pre-medicinering som ges på sjukhus för att lugna t ex. rädda patienter gör mig hysterisk. Japp, ni hörde rätt. Det normala är ju att man ska bli lite dåsig, eller kanske lite lullig - vad vet jag - men det funkar inte på mig. Jag blir fem gånger värre än jag var redan innan. Hysteria, hysteria. Hur normalt är det?
4. Alkohol, som alla påstår att man blir så avslappnad/glad/fnittrig/sällskaplig/och allt annat de nu påstår att man blir av det, gör mig bara tyst och får mig att känna mig som om jag har feber. Blä. Jag avskyr den känslan. Tvärtemot once again...
5. Jag har förstått att det man drömmer på nätterna bland annat är saker man upplevt eller tänkt under dagen som hjärnan på något sätt ska behandla. Det skumma i det hela är bara att när jag drömmer händer det inte helt sällan att jag drömmer om saker/folk jag inte ägnat en tanke på dagar, veckor, månader... ja, till och med åratal, men folk jag kanske tänker på varje dag och gör mitt bästa för att drömma om lyser med sin frånvaro. Hur i hela helvitti går det till? Inatt drömde jag t ex. bland annat om en klasskompis (som jag inte ens umgicks med!) som jag inte träffat sedan jag gick ut nian, vilket till sommaren är fyra år sedan. Ehum? Vart kom han ifrån? Eller är jag drömmer om exet mitt, som jag knappt tänker på numera, och drömmer att jag har ihop det med honom igen. WTF? GET AWAY! I DON'T WANT YOU!
Där hade ni några exipempel...
Jag är övertygad om att om jag skulle äta sömntabletter eller så skulle jag vara vaken i en vecka i sträck, och så länge jag går och önskar att jag ska sova drömlöst eller åtminstone drömma fina drömmar kommer jag drömma mardrömmar. Så, jag får väl vända på det hela. Från och med nu önskar jag mig riktigt läskiga hemska vidriga fruktansvärda horribla skrämmande förfärliga ochallaandraliknandeordsomjagförnärvarandeintekommerpå drömmar.
Gny. Varför kan jag inte bara få vara normal för?
I knappt halvvaket tillstånd
Nog för att jag är underlig i vanliga fall, men man tycker ju man kunde få åtminstone lite underlighets-befrielese när man sover...
Inatt vaknade jag av (surprise) en mardröm och satte mig upp. Av någon dunkel anledning (som jag inte minns) grabbar jag tag i täcket och börjar slita ut duntäcket ur påslakanet. Eftersom jag bara är halvvaken, om ens det, hinner jag somna någon gång på vägen. Lyckas till slut, långt om länge och efter en del krångel med bitar som inte ville lossna, krångla ut hela köret ur sin förklädnad och vräka ner det på golvet. Jag makar mig lite längre ned i sängen, sträcker mig ner vid fotänden och drar upp min på-ena-sidan-lurviga-och-på-andra-sidan-fleece randiga och sköna tigerfilt, vilken jag efter lite trassel pular in i påslakanet. Lägger mig sedan, efter väl utfört uppdrag, ner igen, drar filt-täcket över mig och somnar.
Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det där, men jag minns att jag gjorde det. Bara faktumet att tigerfilten för närvarande ligger i påslakanet och duntäcket på golvet är ju bevis nog. Så mystifikt. Helt obegripligt. Något förslag?
Akta er för att sova, man vet aldrig vad ens kropp och hjärna kan få för sig att ägna sig åt utan att man själv är medverkande...
Nu måste jag "ställa saker och ting tillrätta" igen innan jag sätter mig och pluggar. Au revoir.
Gott Nytt År!
GOTT NYTT ÅR!
Mitt år har i alla fall såhär långt inte varit så illa. Riktigt bra faktiskt. Nattade lillasyster (som inte ville vara med de andra och se fyrverkerierna (det ville förresten inte jag heller)) och låg därmed och lyssnade på Garou vid tolvslaget. Det var mys. Hon är söt. Garou är söt han med. ;)
Haft en rejäl brottningsmatch med min morbror också. Båda blev genomsvett och jag insåg flera flera gånger att om det varit allvar hade han varit död för länge sedan. Hah! Men den djäveln vägrade ge sig för en kvinna (eller något åt det hållet...hrm...) som dessutom är nio år yngre. Inte ens när jag tryckte in biljardbollarna på honom gav han sig. inte förrän jag nästan ströp honom. Muha! Shassie vinner!
Sämre start på året kan man ju ha. :) Fast jag hade ännu hellre startat året med Naia min och hennes syster och syster-karl och syster-vänner, som tanken var. Damn att jag skulle bli sjuk... Jag ville vara med er! Villvillvillvillvill!
Men nu är jag trött. Ska sova. Godnatt allihop, och gott nytt igen! Hoppas ni får ett fint 2009.
(Och: Isch, sicken klyschig rubrik jag hade på det här inlägget förresten. Skärpning!)
Yours sincerely
S
Dumma idéer...
...Men jag kan väl ändå inte behöva skylla allt på mig? Visserligen är det min hjärna som tänker, men det är inte jag som skriver de låtar, de böcker eller har minsta lillfinger med i eventuellt annat som ger mina tankar bensin på braständaren. Den skulden tycker jag att jag kan ge alla författare, sångare, band och låtskrivare, filmmakare, serietidningsredaktörer och resten av alla som över huvud taget får saker att hända. Kan jag det?
I sådana fall vill jag just nu främst skjuta skulden på:
Within Temptation
Evergrey
Jorn
Gotthard
Nordman
Garou
Russell Allen
Luc Plamondon och Richard Kocciante (som står bakom Notre-Dame de Paris)
Arjen Anthony Lucassen (som står bakom Ayreon)
Terry Goodkind (författare)
Martina Haag (krönikör och författare)
Och några till, et cetera, och så vidare, med flera. Samt:
Naia min och söstra mi som är ena djävlar på att sätta dumma idéer i skallen på mig... Och givetvis alla mina förbannade karaktärer, som ska ha stryk för att de finns.
Samtidigt vill jag, till er alla, säga:
Tack. You're the inspiration.
Lots of love,
Sharon
Var finns Gud egentligen?
N: Vad är det för lucka där?
Mormor: Vad då?
N: Vad är det för lucka? Där i taket.
Mormor: Var?
N: Där! Ovanför korset. Vem är han som hänger på korset? Är det Gud som hänger där?
Mormor: Nja, det är ju Jesus.
N: Aha... Men luckan?
Mormor: Det ska nog bara föreställa himlen.
N: Är Gud inuti den? Ligger han inne i luckan?
Shass begraver ansiktet i armarna och skrattar och hör inte mormors svar.
Smart unge. Men det är väl inte underligt att man undrar var Gud finns. Han syns ju aldrig, så var håller han hus? Är man dessutom ett barn som nära på aldrig är i kyrkan pga. att fadern tycker det är dravel och båg måste det ju vara ännu konstigare. Därför tycker jag inte det är underligt att han undrar, även om jag tyckte dialogen igår var tämligen roande.
Jag tror också stenhårt på att Gud ligger i den där luckan. Var skulle han annars vara? Ska den föreställa himlen är det ju där han ska vara, eller hur? Och eftersom luckan var ovanför korset kan han ju ligga där och lurpassa och samtidigt hålla ett öga på Jesus så att han inte hittar på djävulskap. För att inte tala om att han kan skicka blixtar i skallen på prästen om denne skulle läsa fel i bibeln eller så. Wow!
Tror ni på Gud?
En vintertradition full av ljus och sång
Lucia är egentligen rätt vackert. Kvinnor och män i vitt med ljus och glitter och röda band som sjunger sånger alla känner igen. Flerstämmiga melodier som åtminstone skänker mig en känsla av ro. Det är någonting som lyser upp i det lite dystra vintermörkret och gör de allra flesta glada. Vårdtagare på ålderdomshem vars dagar inte fylls av mycket mer än mat och sömn blir så glada när ett luciatåg träder in med fladdrande lågor och klingande röster, och hur skönt känns det då inte i bröstet att kunna göra någon glad? Har hört att det uppskattas på sjukhus också.
Jag har aldrig varit Lucia. På lågstadiet, då vi som tredjeklassare stod för Luciasången, blev jag vald till Lucia men vägrade å det bestämdaste att ta på mig denna roll. Den gavs istället till min pyssling eller brylling eller sexmänning eller vad ni nu vill kalla det, som var minst huvudet kortare än alla andra tredjeklassare (så ni ser att pyssling är ett mycket bättre ord). När jag i sjätte klass deltog i lottningen till Lucia blev jag det givetvis inte. När jag väl ville så nähä, inte då.
När jag gick i åttan var det flera som påstod att de skulle välja mig som Lucia i nian, men de ljög. Ingen röstade på mig! Ingen ens föreslog mig. Och tur var väl det, för den Lucia som blev vald för att leda högstadiekören sjöng inte, och sjunga tycker jag om.
Högstadiets luciatåg är dem jag har bäst och färskast och gladast i mitt minne. Lucian valdes ut bland niorna, men alla från sjuan till nian fick vara med i kören, och det var jag givetvis. En härligare kör har jag aldrig varit med i. Kan väl förstås bero på att jag tycker hemskt mycket om musikläraren som höll i den också, men det kan också vara att vi ibland kändes som en stor och glad familj. Alla fick vara med, oavsett man kunde sjunga eller inte. För min lärare var det viljan som spelade roll. Därav förekom även mindre tonsäker solosång vid något tillfälle.
Nåväl. Som högstadiekör hade vi tilldelats äran att:
1. Sjunga på julmarknaden. Kallt som satan för det mesta och jag tror fan ta mig ljusen blåste ut två av de tre år jag var där. Regnade något år också. Trist. Dessutom höll händerna på att ramla av pga. betydande köldskador pga. hållande av ljus. Åtminstone kändes det som om de skulle ramla av...
2. Sjunga för alla tanter och gubbeligubbar som är med i PRO. Lite besvärligt, eftersom det var på folkets hus och därför en god bit att gå, och för det mesta drog över så mycket över skoldagens tid att jag missade bussen hem...
3. Sjunga på "tvätten". Ja, ni hörde rätt. Fast tvätt som i ställe-där-folk-tvättar-och-sorterar-tvätt och inte som i att stå framför en gigantisk hög smutsiga sjukhussängkläder och skråla. Tidigare än tomten själv är uppe fick man masa sig ur sänghalmen och tvinga mamsen att skjutsa en till skolan, så att man sedan därifrån kunde samåka med resten av den lilla del av kören som valts ut att sjunga på tvätten in till just tvätten. Där skulle vi sedan kraxa oss igenom diverse sånger (ni kanske vet hur fantastiskt vackert man sjunger klockan sex-halv sju på morgonen), sedan få varsin lussekatt och en pepparkaka och sedan återvända till skolan för att lussa där. Jag var bara med på tvätten en gång. Missminner jag mig inte var det i nian.
4. Givetvis lussa för högstadieklasserna på skolan. I nian fick jag dessutom hedersuppdraget att sjunga "ingångsmarschen" (naaaatteeen går tunga fjäääät...) från det att vi gjorde entré tills vi började ställa upp. Allteftersom tärnor och stjärngossar (eller vänta... hade vi några stjärngossar i nian..?) tog sina platser föll de in i sången tills alla ställt upp. Hm, tror jag hade någon solo-låt också...
5. Sjunga på ålderdomshemmen. Vi har två stycken. Det var ganska roligt, för man kände hur glada de boende blev när man kom och sjöng och när vi tågat ut ur rummet hörde man hur de mumlade uppskattande. Det negativa var att det var fasligt trångt och därför blev det också, pga. ljusen, mycket varmt. Turligt nog svimmade inte Lucian något av de åren jag var med. Dock gjorde en tärna det...
6. Åka ut till en av öarna i skärgården och lussa för öborna där. Var också väldigt roligt. Resan med färja ut till ön var alltid stojig och full av sång och skratt. Efter lussandet tog sig hela tåget ut och klättrade över leriga kullar och staket och bergknallar för att fotograferas utomhus av musikläraren. Det var alltid svinkallt och ljusen blåste nästan alltid ut och alla flamsade något hemskt. Hår blåste hit och dit, lusselinnen fladdrade hej vilt och det var allmänt skojkaos. Det var roligt. Ett år blev musikläraren konstant förföljd av getter också...
7. Sjunga för marinofficerare och ja, allt vad de nu var, på någon militäranläggning. Det blev dock bara av ett av de tre år jag var med i kören (i sjuan tror jag) och då fick jag inte följa med. Morr.
8. Lussa på "Lussesmällen". Det är en smärre festival för små, lokala band (främst band som bildats på skolan, men också lite utifrån) som hålls runt Lucia. Skulle gissa att det är idag just i år. Där var jag dock aldrig med, trots att jag fick fribiljetter och allt till spektaklet vartenda år.
Tänk så många uppdrag en kör från en liten skola i en liten förort som den där jag bor kan få. Jag saknar det riktigt mycket. Kanske ska smuggla in mig själv i den skolkören nästa höst, smyga in så de inte märker att jag är där..? Fast det skulle säkerligen spricka eftersom jag många gånger har varit den som hörts mest. Ehum...
Jag älskar Lucia. Jag tycker det är vackert. Sååå, trots att jag inte trodde jag skulle orka i morse kom jag på något mirakulöst sätt ur sängen och damp ned på nedre botten för att roffa åt mig TV:n före skitungarna så jag kunde se på Lucia där. Saknar det. Är nästan så att jag måste gå med i kyrkokören nästa höst när det börjar närma sig Lucia-repande och tågande. Har inte varit med i kyrkokören sedan jag var en halv skit hög och vi mest sjöng om krokodiler i duschkabiner och vid påsk om Jesus uppståndelse. Varit med i luciatåg i kyrkan once. Minns det knappt.
I vår skolkör hade inte bara Lucia rött band runt midjan. Alla hade det, tärnor som stjärngossar. Skillnaden var dock att Lucias band var något bredare och hon hade sitt med bandändarna hängande framåt. Vi andra hade våra vridna så bandändarna hängde ned längs sidan, då givetvis beroende på vilken sida vi gick i tåget. Jag tycker faktiskt det är finast så, när alla har röda band och tärnorna glitter i håret. Jag hade fläta något år och flätade in glittret i den också. Det uppskattades.
Vad tycker ni om Lucia? Är det en fin tradition vi har? Vad tycker ni om sångerna? Tycker ni både Lucia och tärnor ska ha röda band, eller ska tärnorna ha glitter runt midjan istället och gossarna ingenting? Tycker ni, som jag, att sången blir mer mäktig och vackrare om det är män med och sjunger? Tycker ni att både män och kvinnor ska få vara Lucia, som diskuterats i tidningen senaste månaden? Har ni själva varit lucior någon gång, och om inte: Skulle ni vilja vara Lucia?
Skitungarna ska gå Luciatåg i kyrkan imorgon. Funderar på att följa med. Misstänker att sången inte kommer vara den vackraste man hört på år och dag direkt (har hört kyrkisbarnen och kompisgrupp-ungarna sjunga förut...host, host...), men vafan. De är barn. Det kan vara värt det. Det är ju trots allt mina syskon, även om de är outhärdliga skitungar ibland. Fast då är ju förstås frågan om jag orkar sitta igenom en hel gudstjänst...
Er ständigtfastdetinteärmeningenmarathoninläggsskrivande
Lussevargen
En dans på röda löv
Naia min har varit här och Moder vad skönt det är att få en helgs rast och ro. Eller rast och ro är att överdriva egentligen, för den varan har det varit dåligt med. Men jag har åtminstone fått en helgs tänkande på annat än kyotoavtal och de två viktigaste kyrkosplittringarna i kristendomens historia. Ja, om man då bortser från färdigskrivandet av en samhällsuppgift idag.
I fredags sjöng jag på begravning. Kände mig i vanlig ordning hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte grät en tår. Det var en aning nervöst att sjunga på denna lilla...tillställning också, eftersom den man som också skulle sjunga där (inte duett med mig dock) var en väletablerad, välutbildad operasångare. Och så kommer jag, en nybörjarfjant som inte kan sjunga... Men det gick ganska bra. Jag sjöng "I Folkviseton" (Kärleken kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar... Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter...osv), samt Oh Danny Boy. Sistnämnde är en irländsk låt som femtioelva artister gjort genom åren, men exempelvis Eva Cassidy har gjort den och det var i samma tonart som hon jag sjöng den. Ni får leta upp henne på youtube om ni vill höra hur den går, för jag orkar inte...
Miss Canadian Blue åker snart hem. I fredags var vi hemma hos klubbens ordförande och hade avskedsfest för MCB. Jag gav henne två av mina egenhändigt tillverkade armband (Moder Naia, jag måste gå kurs hos dig snart...), och hon verkade bli glad. Och det var en trevlig kväll...mycket trevlig. Måste åka till Kanada snart - Måste! Men en sak är klar: Jag tänker inte äta bäversvans, oavsett topping...
Igår fick vi motion, Naia min och jag. Först hade jag träning mellan 12-13, och det var ingen mjukisträning direkt. Jag kan ju dessutom aldrig ta det lugnt. Därefter fick vi springa fort som tomtens renar för att hinna till bussen, från vilken vi sedan (när vi kommit dit vi skulle) fick gå hem (ca 3 km, tror jag). När vi kom hem var det till att hämta min blomma och den grekiska gudinnan och ta sig en ridtur. Mycket motion blir det... Det kompenserade vi med middag ute (maroccanskt och fantastiskt gott) + godis, glögg och pepparkakor när vi kom hem. Mums...
Nu har Naia min åkt hem och jag ska lägga mig och läsa. Och eftersom ni inte har något intresse av det jag skriver (och eftersom jag egentligen inte vill skriva sådanahär skräpiga, mitt-liv-och-dess-tråkiga-meningslösheter-beskrivande inlägg) ska jag sluta nu. Måste ju se om "Dumpa Matthew" är så bra som den verkade när jag läste om den på Bokus.
Men, min helg har i alla fall varit bra. Som en dans på röda löv.
Er tillgivna
Sharon Silvervind
Green Dinner
Miss Canadian Blue uppmärksammade oss på det lilla intressanta prblemet - vad fan händer om vi inte kan transportera varor? Mycket av det vi äter transporteras trots allt (större delen av våra matvaror tillverkas eller behandlas ju på helt andra håll än här i Sverige), och om då exempelvis oljan tar slut, vad händer då? Dessutom, tänk så mycket världen förorenas bara genom dessa varutransporter...
Vi fick diskutera detta vid våra bord. Eftersom min syster och jag satt tillsammans med Skallen, Peter Pain-Sensei och två andra från karaten så tja, slutade det med att syster och jag satt och lärde mig franska istället för att diskutera miljöfrågor, eftersom de andra tjabbade nog som det var redan.
Nästa föreläsande filur dök upp - en kvinna som tycktes le konstant. Hon talade om Cuba och Havanna och hur många enskilda personer, även inne i städerna där, själva odlar den mat de äter. Jag måste dock erkänna att jag tappade tråden ett par gånger, så jag har inte full koll på vad hon sade... Hur som helst ville hon att vi skulle diskutera om vi trodde att det här var möjligt i Sverige, med mera.
Efter varje föreläsning var det mat, och omflyttning till andra bord. Efter att Canadian Blue hade haft sin föreläsning fick vi äta förrätt (kommer till vad senare), och efter leende damen fick vi huvudrätten. Då flyttade dessutom Skallen, Peter Pain-Sensei och de båda andra karatemupparna bort från bordet där vi satt, och en äldre herre, en kvinna och...trumvirvel... Mr Goodlooking dök upp!
Yes, ni hörde rätt. En snygg karl i syster mins ålder (såg han ut att vara) slog sig ned hos oss och började prata. Det slutade med att konversationen vid bordet gick mellan oss tre - Matthew, syrran och mig - och de båda andra satt mest tysta. De kunde väl inte engelska. Mr Goodlooking var nämligen amerikan. En riktigt trevlig kille faktiskt. Med honom diskuterade vi lite möjligheterna till odling av mat i och utanför stan och vad som borde göras och att människor borde uppmärksammas på problemen, osv, men vi pratade även om oss själva (three little egoists :P åtminstone syster min och Mr Matthew). De två sistnämnda satt även och ritade på bordsduken...
Återigen bordsomflyttning och lite personer dök upp för att prata om mat. En av killarna vid vårt nya bord talade om religion, tradition och mat i sitt hemland, en kvinna talade om mat och fysisk och mental hälsa och en karl i femtioårsåldern pratade om... Ja, det kan man undra. Jag begrep inte värst mycket. Hans engelska innehöll mest en massa "Ööööhm..." och "If you think...öööhm..."...så jag slutade lyssna efter ett tag.
Killen som talat om religion osv visade sig heta Navid (vet att det finns många stavningar på det, men tar den enklaste), kom från Pakistan och hade fyra tummar. Ja, det är helt sant, inget jag hittar på. Han var mycket trevlig och pratade bra engelska, fast jag var tvungen att fråga om två gånger eftersom det var ett himla oväsen i lokalen...
Det gick faktiskt bra. Jag trodde att jag skulle få sitta ihopkrupen och gömma mig på min stol hela kvällen efter att jag hörde om bordsomflyttningarna, men det gick bra. Mr Goodlooking var trevlig, liksom fyrtummade Navid. Önskar nästan att jag talat mer med dem. Det hade varit trevligt. Och de verkade inte alls särskilt besvärade av Shassimodos närvaro. Inte de två andra karlarna vid vårt sista bord - Marcus och Gabriel (Gabriel var från Brasilien...tror Marcus var det med, men är inte säker) - heller, men dem talade jag inte mycket med. Och lite gömde jag mig allt... Fy fy.
Det var trevligt...
Vi fick även höra två kvinnor sjunga. Den första med pianospel till. Duktig, fast lite svag röst. Den andra spelade gitarr och hade en behaglig, stark och bra röst. Tyckte om henne, hon verkade trevlig och hon var jättesäker på tonerna... Jag ska sluta sjunga!
Och så, till maten...
Till förrätt fick vi en massa galna rödbetsskivor och någon annan vit sak som liknade, och smakade, rödbeta men som inte var det. Allt var översollat med solrosfrön och något annat jag vet vad det är och vad det heter, men kan inte komma på det just nu. Vi fick även döbakta (blä...) nyttighetsbullar (fralla-typ) och en massa underliga... Ja, det bästa ordet för det är väl geggamojor. Det var en kikärtsgrej med vitlök (jag gillar inte kikärtor värst mycket...), en kronärtskockskräm (vidrig!) och någon annan mystisk ärt-bön-mos-pryl-äckel-sak. Allt såg vidrigt ut och smakade där efter... Men vi fick ekologisk äppeldryck till, och den var god, trots att den såg ut som kloakvatten. Jättegod faktiskt.
Ja, och så huvudrätten. Det var potatispaj (!) med svamp (!!!) och lite annat mystiskt inuti (vet inte exakt vad, men gott var det!). Till detta fick vi...kan morötterna ha varit ugnade, kanske? Det var något vete-någonting över dem också, som någon typ av...sås eller något, jag kan inte beskriva det och vi förstod inte på det engelska ordet vad det var heller. Det var nog hitta-på-engelska, för Matthew verkade inte heller riktigt haja vad det var. Vi fick dessutom stekt pumpa, vilket var tämligen...ovanligt med, enligt min syster, konsistens som Play-Do-lera. Visst låter det gott?
Till dessert fick vi äppelpaj och vaniljsås, och te eller kaffe. Och det, gott folk, behöver jag väl knappast tala om hur gott det var...!
Nej usch, jag är trött och ni har absolut inget intresse av det här skräpet egentligen, så jag ska bespara er mer dravel. Men jag hoppas nästan att få träffa Navid och Matthew igen, de var riktigt trevliga.
Green peace
Shassimodo
Jättesnäll med saxen
"Åh, jag ser ju att det är sådantdär te med... kola och chili och..."
Kola? Vad i...!
"Är du dum i huvudet eller?! Det är det för helvete inte alls! Det är grönt te med citron och chili och..."
"Men det ser jag väl på färgen att det är det teet!"
"Då ser du djävligt fel för det är inte det!"
Jag trodde jag skulle spricka av ilska. Fan så dumt att bråka om en sådan grej, men det gjorde mig verkligen förbannad att han bara skulle köra över mig och tala om för mig vad det var när han ju hade fel! Han gick förbi mig.
"Jag tror jag ska göra lite te", sade han.
I helvete heller! Inte i mitt kök! Inte med MIN vattenkokare! Och absolut inte MITT te!
Han satte sig på diskbänken, och av någon anledning gjorde det mig vansinnig. Så jag ryckte ifrån honom vattenkokaren med vattnet och slängde det rakt i skrevet på honom. Kokhett tevatten rätt i klockspelet! Men inte reagerade han inte, och jag brast i gråt, såg hur vattnet flög i stora vågor över den diskbänkslampebelysta diskbänken bredvid honom, visste att hans träningsoverallsbyxor var genomblöta. Ångrade mig. Nästan.
"Förlåt!" ylade jag och hade lust att gömma mig någonstans. min hjärna föreslog hans famn. Över min döda kropp! "Men det finns ett par torra däruppe!" (jag syftade på byxorna) "Förlåt, förlåt!"
Fan att jag alltid ska be om ursäkt för allting. Ibland säger Naia att jag verkar vilja be om ursäkt för att jag andas. Känns ju så ibland, i och för sig...som om jag behöver det. Fast många gånger kommer det där förlåtet av sig själv, utan att jag ber om det. Förbaskade skabbord!
"Det gör ingenting", sade han, strök mig över håret. Jag ville döda honom. Litegrann bara, ett hörn eller så. "Det är bara det att jag saknar Louise så."
Jag undrar hur många namn den där skabbhyndan haft i mitt huvud sedan den 22 augusti, eller när det nu var. De har åtminstone varit åtskilliga. Inte särskilt lika varandra heller.
Och vad i helvete gjorde han hos MIG om han saknar skabbhyndan? Det kan man undra, sade torsken som sket på golvmoppen...
Det är så diffust och splittrat i mitt huvud allting, men jag vet i alla fall att jag omväxlande varit rasande över alla gränser och skrikit som jag aldrig någonsin gjort åt någon förr (allra minst åt honom), för att sedan brista i nästan hysterisk gråt. Snacka om humörskifte. Våldsamt extrem dröm-pms..?
Medan det "var han och jag" tror jag inte jag drömde om honom fem gånger ens (under 25,5 månaders förhållande! + 4 månaders förälskelse innan det blev vi), men sedan i vintras gör han fan inte annat än hemsöker mig när jag sover. Jag undrar om han sitter i sin underbyxstad och skrattar åt mina nattmaror och hur jag våndas. Förbaskade skabbkarl! Stryk är vad han borde ha... linda eltråden till hästhagen runt atiraljerna och sedan..!
Minns att jag var rasande för att han pillade på mig TROTS att han har skabbhyndan och jag slog till honom (tror jag i alla fall, minns inte exakt... men lite önsketänkande är aldrig fel), och morrade att jag hoppades hon skulle bita pinkepinnen av honom endera dagen. Mamma (!) påpekar då från framsätet (vi satt i en bil, konstig nog, en liten stund) att det ju inte är något roligt om hans lilla flickvän gör det, det är ju ingen sport. Så jag morrar fram att om han inte passar sig gör jag det väl i egen hög person så att jag kan spotta resterna i ansiktet på honom. Muhhaahaha! Fast bita i den där vetefan om jag vill förstås...
Jag har aldrig någonsin varit riktigt arg på honom, så att jag skrikit och levt rövare när jag sovit är väl...ett framsteg?
Nå, hur som helst. Idag har jag tillbringat morgonen med saxen i näven. Ondska, ondska... Först klippte jag sönder en hel mängd armband och örhängen jag själv gjort (majoriteten tillverkade i början av mitt pärlande (i synnerhet örhängena som var tämligen gräsliga)). När jag ägnat mig åt detta intressanta arbete i ca 2 timmar hittar jag två andra armband längst ner i en påse, i vilken jag haft armband som jag sparat åt mig själv. De hade inte jag gjort..! Men det brydde sig inte saxen om, den tuggade så glatt sönder den tråden också. Inga skrupler där inte!
Och jag har inte ens dåligt samvete, fy på mig! Jag borde kanske också ha lite stryk. Fast Skabbis (och mitt innersta inre skabbis-jag) verkar nöjd, så det var kanske bra gjort.
Ibland måste man kanske få vara ond och lite mördaraktig mot saker och ting för att lyckas med viss...frigörelse. Jag har låtit Skabbis få föregå med gott exempel, och han är verkligen mördig mot saker och ting, klipper inte bara sönder armband. Så i jämförelse är jag snäll som ett litet gulligt ulligt lamm. Jättesnäll faktiskt. Jag hämnas ju inte, det gör Skabbis. Så jag är snäll. Jättesnäll.
I förrgår tryckte jag ned alla hans (inte Skabbis', Exets) kvarlämnade prylar i en låda, lade dit en lista på grejer jag saknar, tejpade igen hela arrangemanget och plitade dit adressen. Är posten ondskefull nog finns det en viss risk (eller chans, beroende på vilket man föredrar ;)) att han får alltihop på sin födelsedag. Inte mitt fel! Posten som är ond, inte jag. Jag är snäll. Jättesnäll.
Har jag inte fått igen mina saker innan december ska jag fråga en god vän över msn om hon har lust att gå och hämta dem. Fast det vore förstås ännu roligare att be henne be sin karl att göra det. Det vore roligt. Skulle gärna vilja se exets min när han öppnar dörren, finner Zacras stående framför sig och hör denne man be att få igen Sharons (mina!) saker. Det vore något det...!
Nej, nu ska min ondskefullhet (eller vad man ska kalla det...jag känner mig helt lost inside, mitt huvud är tommare än tomt) få vila ett slag. Jag fryser, så jag måste gå och göra mer te. I protest mot drömmen ska jag försöka dricka en mugg Psycho Lemon. Det var ju det teet han försökte förneka att jag drack i drömmen. Borde äta också, i protest mot bristen på matlust pga dröm. Sedan måste jag plugga. Måste måste måste. Måste. Mmmåååsssttteee.
Er tillgivna och jättesnälla (Ja Skabbis, du vet att jag hellre vill vara som du...)
Sharon
Olika sätt att ta in kunskap
Hej och hå, plugga på!
Översiktsläs! My ass, översiktsläsning är inget för Shass. Kan visserligen stundom vara en lätt bekvämlighet, det måste erkännas. Emellertid tar man väl inte, åtminstone inte enligt mig, in samma mängd information vid den typen av läsning som genom djupare studier.
Skumläs. Far åt helvete. Fast, kan vara en fördel om man söker en särskild rad, ett särskilt stycke, ett särskilt litet djävla ord någonstans i en bok på fem hundra sidor.
Läs noga utan att somna över boken... Tja, jo, det låter ju i och för sig ganska rimligt, även om jag betvivlar att just denna rekommendation vanligen står med i texter om studieteknik. Jag följer ganska sällan den rekommendationen. Visserligen inte riktigt frivilligt, men...
Sätt igång musik, gärna klassisk. Jo, visst, om man vill lyssna på Mozart och Hendel och andra mossiga gubbar medan man pluggar är det helt okej för mig. Jag drar hellre igång glad hårdrock eller tung progressiv metal, eller just nu kanske ännu hellre mannen med rösten. Det är smaskens det. Särskilt den sistnämnde är smaskens deluxe, kan äta honom hel och hållen här och nu!
Att plugga blir lätt om man är intresserad av ämnet (kan även bli både lätt och roligt om man har en bra lärare, oavsett ens egen åsikt om ämnet). Ja, bortsett från svenska, som blir svårt i och med att jag har alldeles vansinnigt höga krav på mig själv just där. Men, till exempel språk blir (åtminstone för mig) enkelt om man är intresserad, liksom historia, biologi osv. Är man ointresserad av ämnet blir det betydligt svårare.
Under den tid jag läst filosofi, särskilt under den senaste månaden, har jag emellertid funnit att om jag hatar någonting tillräckligt mycket lär jag mig det också, kanske främst för att kunna spotta fram min frustration över ämnet i fråga inför någon annan. Berkeleys subjektiva idealism, till exempel. Jag hade inte alls lust att förstå den och tyckte bara den var trams rakt igenom - strumpor som slutar existera i lådor och grejer... - men eftersom jag hatade hans trams och dravel något så infernaliskt lärde jag mig det tydligen, för nu verkar det sitta någorlunda. Märkligt hur hjärnan fungerar.
Så, gott folk. Nu ska jag återgå till att lyssna på mannen med rösten (Mmm...mmm...!) och hata Karl Marx och lite andra gubbar ett par timmar till, så att jag lär mig allt jag ska kunna tills imorgon. Har fortfarande 142 sidor kvar i boken att läsa, samt 3 studieguider att plöja igenom, alla mina egenhändigt författade uppgiftssvar och 9 "självtest". Muntlig examination imorgon (fredag 10/10) 10:00. Håll tummarna för mig!
Nu är han här!
Han är här! Han är mjuk. Han är söt. Han är fantastisk. Han är underbar. Och han är min! min min min! Minminminminmin! Baaara min! Min Lill-Skabbis
Morgnarna med illamående måste ju vara slut nu då. Alla underliga abstinenser borta. Tröttheten lär jag väl inte bli av med i rödaste rappet också (särskilt inte om den här ska hålla mig vaken om nätterna), men det kanske blir bättre efter hand. Kanske kan sova bättre nu. Han är ju så söt. Och nu är jag ju inte ensam, för nu är han här. Det kanske hjälper...
Måste säga att Leksakshusets rävbestånd var mycket bättre än Åhlens' och BR Leksakers var, även om Coops och Ica Maxis var bedrövliga. Men Leksakshusets var bra. Bättre. Bra.
Vi hittade även söt leopard och söt gepard (Fläck, Naia!), samt diverse TeleTubbies, grod-handdockor, sköldpaddor och, faktiskt, en av stenfigurerna från Ringaren i Notre Dame. Där ser man vad man kan stöta på. Tant Anna var även sugen på att köpa Barbie, men eftersom vi väl är lite för stora för det och vi inte har några barn/syskonbarn/barnbarn/andra ungar omkring oss (nå, jag har ju min lillasyster, men hon ska få en barbie när hon fyller år, med Hello Kitty-kläder och allt) som är flickor strök vi det från listan.
Och det var där, på leksakshuset, han kom till mig. Min Lill-Skabbis.
Nu är han här! Här för att stanna.
Och tack till barnmorske-Tant-Anna-Tengil för all hjälp!
Skabbis, jag hoppas du är djävligt nöjd nu. Förväntar mig 1273kr rakt in på kontot den 25, bara så att du är medveten om det. För du ska fan inte komma undan. Din djävel. Marsch iväg till banken!
(Jag älskar dig.)
Gratulationer mottages med glädje. ;) Faderskapets närvaro undanbedes. Du får icke bruka våld på min Lill-Skabbis, Skabbis lille.
Barnkläder undanbedes. Han har päls. Tack!
Vargen som blev mor till en räv
Shass
