Motgångar och hopplöshet sliter, dränker och tär...
Jag minns att jag en gång i höstas ställde mig frågan hur mycket motgångar en människa orkar med. Hur många slag, törnar, puffar, knuffar och uppförsbackar klarar man av innan det tvingar ned en längre än till knästående? Knästående har jag varit flertalet gånger sedan hårdslaget i december, då när jag insåg att jag inte skulle komma iväg till Naia över nyår. Det har känts väldigt tungt hela första kvartalet det här året... Och nu, nu kanske jag hamnar på mage i dammet istället för på de envisa knäna.
Det ser ut som om jag kan få rejäla problem ed att ta mig till Holland... För knappt en vecka sedan, dagen efter att jag bokat flyg smäller en vulkan på Island av och fyller luften med aska. Vi vet inte huruvida vårt flyg är inställt eller ej (enligt KLM:s hemsida är det det, enligt Kastrups inte) och vi vet inte om vi kan ta oss dit på annat vis... Dessutom fick jag för nåra timmar sedan höra av en vän: "Flygen förväntas fungera som vanligt från och med torsdag", vilket innebär dagen efter att jag behöver vara i Holland...
Varför känns det som om det är riktat emot mig? Dagen efter biljettbok är det vulkan-pang, dagen efter konserten går flygen normalt...
Det har varit så mycket av motgångsvaran i år... Orkar jag mer nu?
Åker ner till Köpenhamn och kollar. Kan ju lika gärna göra det och ha tur (hahahahahaha, kul...) att få komma iväg istället för att ligga här och vara ledsen. Håll tummarna för mig, snälla, snälla, snälla gulliga ni.
Det ser ut som om jag kan få rejäla problem ed att ta mig till Holland... För knappt en vecka sedan, dagen efter att jag bokat flyg smäller en vulkan på Island av och fyller luften med aska. Vi vet inte huruvida vårt flyg är inställt eller ej (enligt KLM:s hemsida är det det, enligt Kastrups inte) och vi vet inte om vi kan ta oss dit på annat vis... Dessutom fick jag för nåra timmar sedan höra av en vän: "Flygen förväntas fungera som vanligt från och med torsdag", vilket innebär dagen efter att jag behöver vara i Holland...
Varför känns det som om det är riktat emot mig? Dagen efter biljettbok är det vulkan-pang, dagen efter konserten går flygen normalt...
Det har varit så mycket av motgångsvaran i år... Orkar jag mer nu?
Åker ner till Köpenhamn och kollar. Kan ju lika gärna göra det och ha tur (hahahahahaha, kul...) att få komma iväg istället för att ligga här och vara ledsen. Håll tummarna för mig, snälla, snälla, snälla gulliga ni.
Det händer saker...
Det händer saker! Som ni kanske har lagt märke till har snön smält (eller börjat smälta, beroende på var man bor) bort och våren har så sakterliga börjat kika fram. Träden är fulla med fåglar och himlen full av solar och luften full av pollen...och ungdomarna fulla på krogen. ;) Nej, förlåt, nu tog flamsigheten från igår över igen.
Det händer faktiskt lite saker här också. De tråkiga sakerna kan vi hoppa över, som trassel med skolan och annat trassel, för sådant är varken roligt att veta eller roligt att skriva om. Så istället går vi raskt rakt på de lite mer positiva sakerna.
1. Far min träffade Svenne i förrgår kväll och fick av honom veta att musiken är så gott som inspelad till de två kvarvarande låtarna. Det är bara gitarren som fattas. Så, när P-O pallrat sig in i studion och gnällt in lite sådant oväsen i låtarna och jag lyckats kurera mig från förkylning och hosta blir det förhoppningsvis snart dags för studioskrål igen. Om jag vågar mig in dit. Sedan, om jag vågar DET, landar låtarna troligtvis på MySpace. Håll tummarna!
2. Samma kväll som far språkades vid med Svenne språkades han även vid med två av sina vänner. Dessa båda, en trummis och en basist (otroligt duktiga båda två) hade gärna velat vara med på inspelningarna, men eftersom allt i stort sätt är klart går ju inte det. Förhoppningsvis kan vi hitta på något annat djävulskap istället - fixa ihop ett litet liveband eller så? Det vore roligt! Tiden får om detta bära vittnesbörd...
3. Senaste månaden har jag, förutom Som-en-bro-över-mörka-vatten-begravningen sjungit på ytterligare en begravning. Vid det tillfället hade jag en mycket duktig gitarrist som akompanjist. Efter själva begravningen språkades vi vid och han sade att om jag vill spela in har han en amatörstudio och tillade att han gärna skulle vilja spela in någonting tillsammans med mig. Tjoho! Vore inte det roligt, så säg? Han är mycket duktig på gitarr och har en trevlig sångröst också. Jag hoppas verkligen, verkligen att det blir något av! Vi kom även överens om att kontakta varandra ifall vi behövde en gitarrist/sångare till någon tillställning (t ex. bröllop el.dyl.). Hoppas hoppas hoppas!
Det händer lite saker...rör så sakterliga på sig. Går runt med förhoppningen att allting ska vända nu. Nu MÅSTE det helt enkelt vända till det bättre. Inte bara sång och sådant, utan allt. Åtminstone det mesta...
Nej, nu ska jag fortsätta dagdrömma om att sjunga med Jorn en stund till, sedan återuppta franskastudierna. Om någon mycket franskkunnig råkar läsa det här inom de närmaste timmarna så hojta gärna till, för jag skulle mycket gärna vilja att någon tittade igenom mina uppgifter innan jag skickar dem till min lärare, så jag inte är helt ute och cyklar i nattmössan med punka på båda däcken ;).
Non, maintenant temps rêvasser. Au revoir, mes amis!
(Ja, OM det där var grammatiskt fel så var det för att jag gissade ;) Jag vete katten hur man skriver franska.)
Det händer faktiskt lite saker här också. De tråkiga sakerna kan vi hoppa över, som trassel med skolan och annat trassel, för sådant är varken roligt att veta eller roligt att skriva om. Så istället går vi raskt rakt på de lite mer positiva sakerna.
1. Far min träffade Svenne i förrgår kväll och fick av honom veta att musiken är så gott som inspelad till de två kvarvarande låtarna. Det är bara gitarren som fattas. Så, när P-O pallrat sig in i studion och gnällt in lite sådant oväsen i låtarna och jag lyckats kurera mig från förkylning och hosta blir det förhoppningsvis snart dags för studioskrål igen. Om jag vågar mig in dit. Sedan, om jag vågar DET, landar låtarna troligtvis på MySpace. Håll tummarna!
2. Samma kväll som far språkades vid med Svenne språkades han även vid med två av sina vänner. Dessa båda, en trummis och en basist (otroligt duktiga båda två) hade gärna velat vara med på inspelningarna, men eftersom allt i stort sätt är klart går ju inte det. Förhoppningsvis kan vi hitta på något annat djävulskap istället - fixa ihop ett litet liveband eller så? Det vore roligt! Tiden får om detta bära vittnesbörd...
3. Senaste månaden har jag, förutom Som-en-bro-över-mörka-vatten-begravningen sjungit på ytterligare en begravning. Vid det tillfället hade jag en mycket duktig gitarrist som akompanjist. Efter själva begravningen språkades vi vid och han sade att om jag vill spela in har han en amatörstudio och tillade att han gärna skulle vilja spela in någonting tillsammans med mig. Tjoho! Vore inte det roligt, så säg? Han är mycket duktig på gitarr och har en trevlig sångröst också. Jag hoppas verkligen, verkligen att det blir något av! Vi kom även överens om att kontakta varandra ifall vi behövde en gitarrist/sångare till någon tillställning (t ex. bröllop el.dyl.). Hoppas hoppas hoppas!
Det händer lite saker...rör så sakterliga på sig. Går runt med förhoppningen att allting ska vända nu. Nu MÅSTE det helt enkelt vända till det bättre. Inte bara sång och sådant, utan allt. Åtminstone det mesta...
Nej, nu ska jag fortsätta dagdrömma om att sjunga med Jorn en stund till, sedan återuppta franskastudierna. Om någon mycket franskkunnig råkar läsa det här inom de närmaste timmarna så hojta gärna till, för jag skulle mycket gärna vilja att någon tittade igenom mina uppgifter innan jag skickar dem till min lärare, så jag inte är helt ute och cyklar i nattmössan med punka på båda däcken ;).
Non, maintenant temps rêvasser. Au revoir, mes amis!
(Ja, OM det där var grammatiskt fel så var det för att jag gissade ;) Jag vete katten hur man skriver franska.)
Namn - Knepiga saker
Har ni någonsin tänkt på hur ens känslor för ett namn kan bero på folk som bär det? Varför är det så? Jag vet inte hur det är för er, men åtminstone jag har ett flertal gånger upptäckt att mina känslor för ett namn förändrats med hjälp eller skälp av någon som burit det, oavsett denne varit en verklig eller fiktiv person. Jag har till och med själv lyckats förändra mina känslor för namn genom de texter jag skriver. Däri har vi också det lite intressanta fenomenet svårighet att ge karaktärer man gillar namn man inte gillar eller namn man tycker är, ja, rent utsagt fula. Man kanske skulle utmana sig själv att ändra åsikt om lite namn man inte tycker om?
Men för att återgå till ämnet. Ta namnet Ivar till exempel. Det var jag inte särskilt förtjust i förr. Just nu kan jag inte minnas mina känslor för just det namnet, men sedan jag gett en karaktär i mina berättelser det och han av sig själv (Ja, har ni hört på maken! Visste ni att jag inte styr över mina karaktärer själv?) blev en mycket söt pojk har jag börjat tycka det är ett ganska fint namn. Det har till och med nästan ramlat in på listan över tänkbara eventuella-framtida-barn-namn. Hm.
Ett annat exempel är namnet Russell. Åh hu vad jag tyckte det namnet var gräsligt förr! Inte bara stavningen och klangen av det, nej, det ingav mig alltid en illa-till-mods-känsla av någon anledning. Jag vet inte om det kan ha haft att göra med en bok jag läste en gång (som för övrigt lade grunden till min dåliga vana att ogilla huvudkaraktärer ett tag därefter) där en rätt vidrig karl hette Russell i efternamn (har jag för mig, det var några år sedan). Hur som helst. Sedan jag föll fullständigt och platt pladask för Symphony X’s sångare Russell Allens helt fantastiska röst – en intressant mix mellan nervkittlande ondska, hjärtsmältande mjukhet, uppeldande energi och leende-framlockande okynne – har också det namnet flyttats från usch-hörnan i mitt huvud till tycker-om-hörnan.
Ett namn som bytt plats ett par gånger är namnet Rickard (med diverse olika stavningar). När jag var liten var det neutralt, varken bra eller dåligt. Sedan blev det uuunderbart när jag (10 år gammal) blev kär i en kille i klassen som hette Rikard. När denne Rikard ganska snart (av fortfarande okänd anledning) mycket tydligt visade sitt ogillande emot undertecknad gjorde gillande-kurvan en tvär nedåtvändning och kraschade med buller och bong ner i usch-hörnan. Där låg det kvar ett tag och samlade damm, tills jag började läsa Sanningens Svärd-serien av Terry Goodkind (som för övrigt är mina favoritböcker) och fullständigt förälskade mig i en av huvudpersonerna – Rickard Rahl. Rickard har numera återtagit sin plats i gillande-hörnet.
Andra namn, vilka vi kanske inte ska gå in på för stämningens skull, har saboterats antingen av mig själv genom namngivning av karaktärer som inte blivit som jag tänkt mig eller som från början varit tänkta att vara eller under resans gång blivit vidriga/onda/hemska/uschliga, eller av folk som burit sig illa åt mot (oftast) nära vänner eller familj. Med det inte sagt att jag inte kan ändra åsikt :) Men det finns en del namn jag inte skulle ge mina barn, om man så säger.
Ett namn jag däremot alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, tyckt varit otroligt fint är David. Jag vet inte varför, dock. Jag bara tycker om det. David. Det är det nog ganska troligt att en eventuell framtida son får heta. Men man vet aldrig…
Nej vet ni, jag ska nog faktiskt utmana mig själv att skriva en eller ett par texter med enbart namn jag inte är så förtjust i och se om jag kan få mig själv att ändra åsikt… Inte idag, men en annan dag (när jag har inspiration). Tills dess: Njut av varje strimma sol som tränger sig genom molnen – Våren är påväg!
Eder tillgivna,
Shass
Men för att återgå till ämnet. Ta namnet Ivar till exempel. Det var jag inte särskilt förtjust i förr. Just nu kan jag inte minnas mina känslor för just det namnet, men sedan jag gett en karaktär i mina berättelser det och han av sig själv (Ja, har ni hört på maken! Visste ni att jag inte styr över mina karaktärer själv?) blev en mycket söt pojk har jag börjat tycka det är ett ganska fint namn. Det har till och med nästan ramlat in på listan över tänkbara eventuella-framtida-barn-namn. Hm.
Ett annat exempel är namnet Russell. Åh hu vad jag tyckte det namnet var gräsligt förr! Inte bara stavningen och klangen av det, nej, det ingav mig alltid en illa-till-mods-känsla av någon anledning. Jag vet inte om det kan ha haft att göra med en bok jag läste en gång (som för övrigt lade grunden till min dåliga vana att ogilla huvudkaraktärer ett tag därefter) där en rätt vidrig karl hette Russell i efternamn (har jag för mig, det var några år sedan). Hur som helst. Sedan jag föll fullständigt och platt pladask för Symphony X’s sångare Russell Allens helt fantastiska röst – en intressant mix mellan nervkittlande ondska, hjärtsmältande mjukhet, uppeldande energi och leende-framlockande okynne – har också det namnet flyttats från usch-hörnan i mitt huvud till tycker-om-hörnan.
Ett namn som bytt plats ett par gånger är namnet Rickard (med diverse olika stavningar). När jag var liten var det neutralt, varken bra eller dåligt. Sedan blev det uuunderbart när jag (10 år gammal) blev kär i en kille i klassen som hette Rikard. När denne Rikard ganska snart (av fortfarande okänd anledning) mycket tydligt visade sitt ogillande emot undertecknad gjorde gillande-kurvan en tvär nedåtvändning och kraschade med buller och bong ner i usch-hörnan. Där låg det kvar ett tag och samlade damm, tills jag började läsa Sanningens Svärd-serien av Terry Goodkind (som för övrigt är mina favoritböcker) och fullständigt förälskade mig i en av huvudpersonerna – Rickard Rahl. Rickard har numera återtagit sin plats i gillande-hörnet.
Andra namn, vilka vi kanske inte ska gå in på för stämningens skull, har saboterats antingen av mig själv genom namngivning av karaktärer som inte blivit som jag tänkt mig eller som från början varit tänkta att vara eller under resans gång blivit vidriga/onda/hemska/uschliga, eller av folk som burit sig illa åt mot (oftast) nära vänner eller familj. Med det inte sagt att jag inte kan ändra åsikt :) Men det finns en del namn jag inte skulle ge mina barn, om man så säger.
Ett namn jag däremot alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, tyckt varit otroligt fint är David. Jag vet inte varför, dock. Jag bara tycker om det. David. Det är det nog ganska troligt att en eventuell framtida son får heta. Men man vet aldrig…
Nej vet ni, jag ska nog faktiskt utmana mig själv att skriva en eller ett par texter med enbart namn jag inte är så förtjust i och se om jag kan få mig själv att ändra åsikt… Inte idag, men en annan dag (när jag har inspiration). Tills dess: Njut av varje strimma sol som tränger sig genom molnen – Våren är påväg!
Eder tillgivna,
Shass
En vandring i uppförslut...
Kära bloggläsare,
Som ni kanske noterat har det varit ganska tunt på bloggfronten senaste tiden. Sanningen att säga har jag varken haft tid att kladda här, något att kladda om (som inte skulle bli väldigt deprimerande och alldeles för personligt) eller ens läsa andra bloggar särskilt mycket under veckorna som gått. Mycket att göra och ständigt återkommande motgångar gör mig slutkörd och less och suger ur all bloggork. till och med mitt vanliga kladd-ork har gömt sig. Jag springer i konstant uppförslut kan man säga, ett uppförslut som väl ligger på 80 grader eller så just nu. Mina högsta önskningar för närvarande är:
- Drömlös, ostörd sömn.
- Lite flyt!
Men! Nog om det tråket. Nu är det snart ny månad och förhoppningsvis kommer mer bloggande med den. Inte för att jag har mindre att göra (förmodligen tvärtom), utan för att jag hoppas på mer att skriva om. Håll till exempel tummarna för en Holland-rapport framåt den 20:e. Det ska i allafall jag göra, för motgången att inte ta mig dit blir nog droppen som får bägaren att svämma över.
Tills nästa gång: Sköt om er allihop och tack för era fina kommentarer! De värmer ska ni veta och jag uppskattar dem tusenmassormiljonermycket. ;)
Varma hälsningar,
Sharon Silvervind
Som ni kanske noterat har det varit ganska tunt på bloggfronten senaste tiden. Sanningen att säga har jag varken haft tid att kladda här, något att kladda om (som inte skulle bli väldigt deprimerande och alldeles för personligt) eller ens läsa andra bloggar särskilt mycket under veckorna som gått. Mycket att göra och ständigt återkommande motgångar gör mig slutkörd och less och suger ur all bloggork. till och med mitt vanliga kladd-ork har gömt sig. Jag springer i konstant uppförslut kan man säga, ett uppförslut som väl ligger på 80 grader eller så just nu. Mina högsta önskningar för närvarande är:
- Drömlös, ostörd sömn.
- Lite flyt!
Men! Nog om det tråket. Nu är det snart ny månad och förhoppningsvis kommer mer bloggande med den. Inte för att jag har mindre att göra (förmodligen tvärtom), utan för att jag hoppas på mer att skriva om. Håll till exempel tummarna för en Holland-rapport framåt den 20:e. Det ska i allafall jag göra, för motgången att inte ta mig dit blir nog droppen som får bägaren att svämma över.
Tills nästa gång: Sköt om er allihop och tack för era fina kommentarer! De värmer ska ni veta och jag uppskattar dem tusenmassormiljonermycket. ;)
Varma hälsningar,
Sharon Silvervind
Skriva? Jag? Nej! Hjälp! Kanintevillintevågarinte!
Här satt jag i godan ro efter dagens engelskastudier och tänkte: Ja, men idag har jag ju fått lite gjort i alla fall. Det känns bra. Det är mycket att göra, men jag gör det (jobbar bättre än med religion och samhäll i alla fall) och det känns bra.
Sedan tittar jag på nästa sida i studieguiden...
”Det är dags att du använder din fantasi och din kommunikativa förmåga!”
Tanke: Oh, shit...
Insikt: Jag måste skriva! Helvete!
Känsla: PRESTATIONSÅNGEST DELUXE
Så var det nöjet slut... Jag som tyckte Engelska B var en rolig kurs. Ska nu också den, liksom Svenska C och B, bli en ångestkurs?
Jag kan inte skriva som de vill att man ska skriva. Jag kan för helskotta inte skriva alls! Särskilt inte på engelska. Moder, moder, moooder, hur i hela fridens namn ska jag överleva det här? Hur?
Febril genomscanning (i huvudet, alltså) av texter jag redan producerat. Kan man översätta någon? Skulle det gå? Nej, nej... Nej, det går nog inte, jag kan ju inte skriva, och inte som de vill att man ska skriva. Ingen av dem skulle väl duga då... Regler... massa regler... Varför säger de att det finns regler för? Jag skriver inte efter regler, eller gör jag?
Nästa insikt: Mina texter måste vara ännu värdelösare än jag redan känner att de är. Ska man se till alla regler de rabblar upp i den här boken är jag säkerligen århundradets regelbrytare och borde aldrig mer få skriva en sammanhängande mening, än mindre en novell eller längre skrift. Så hur kan de vilja att jag ska göra det? Hur?!
Ännu mer ångest. SVÄRORD!
Jag dör. Rädda mig, någon. Snälla...
Sedan tittar jag på nästa sida i studieguiden...
”Det är dags att du använder din fantasi och din kommunikativa förmåga!”
Tanke: Oh, shit...
Insikt: Jag måste skriva! Helvete!
Känsla: PRESTATIONSÅNGEST DELUXE
Så var det nöjet slut... Jag som tyckte Engelska B var en rolig kurs. Ska nu också den, liksom Svenska C och B, bli en ångestkurs?
Jag kan inte skriva som de vill att man ska skriva. Jag kan för helskotta inte skriva alls! Särskilt inte på engelska. Moder, moder, moooder, hur i hela fridens namn ska jag överleva det här? Hur?
Febril genomscanning (i huvudet, alltså) av texter jag redan producerat. Kan man översätta någon? Skulle det gå? Nej, nej... Nej, det går nog inte, jag kan ju inte skriva, och inte som de vill att man ska skriva. Ingen av dem skulle väl duga då... Regler... massa regler... Varför säger de att det finns regler för? Jag skriver inte efter regler, eller gör jag?
Nästa insikt: Mina texter måste vara ännu värdelösare än jag redan känner att de är. Ska man se till alla regler de rabblar upp i den här boken är jag säkerligen århundradets regelbrytare och borde aldrig mer få skriva en sammanhängande mening, än mindre en novell eller längre skrift. Så hur kan de vilja att jag ska göra det? Hur?!
Ännu mer ångest. SVÄRORD!
Jag dör. Rädda mig, någon. Snälla...
Bjud upp till dans!
Det här är helt...galet. Jag tror det knappt själv, men de senaste två dagarna har jag dansa. Ja, ni hörde rätt - Jag (!) har dansat!
För ett par veckor sedan satt jag och skrev med en vän på msn, min bästis från när jag var liten. Det vanliga pratet flöt på mellan oss - hur vi modde, var vi bodde, om vi på gud trodde.... (nå, kanske inte det sista, men åtminstone det första!) - och jag stal därmed åt mig en stunds icke-plugg-plågande. Men, så frågar hon om jag vill med och dansa salsa, för hon tänkte börja och tyckte jag kunde haka på.
Eeeh, va? Jag? Salsa? Nja. Jag gav inget riktigt svar, men jag funderade mycket på det. Jag nämnde det för mamma, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för pappa, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för Lettieälsklingsgullesöstran, som absolut tyckte jag skulle prova. Så, jag frågade Julle om det fortfarande var okej om jag följde med på salsa. Det var det!
Igårkväll kom hon och hämtade mig, och tillsammans med henne och min f.d. granne (också en barndomsvän) gjorde jag entré i salsasalen. Hemskt nervös försökte jag hänga med i vad de andra gjorde, och på slutet tror jag till och med att det var överlevbart. Att jag tyckte det var lite knepigt har väl kanske delvis sin förklaring i att jag aldrig dansat (förutom på gymnastiken på högstadiet), och när man dansar salsa ska man dessutom känna sig sexig...vilket jag väl inte riiiktigt gör. Hrm. Dessutom hade de andra dansat en lektion förut, det hade inte jag...
Hur som haver. När vi dansat färdigt och stod och småpratade lite frågade jag ex-grannen min om hon höll i någon buggkurs för nybörjare den här terminen. Det gjorde hon, men hon sade att de var så många i gruppen att det var bättre om hon kom hem och privatlärde mig. Glatt tackade jag ja till det, och vi bestämde att hon och Julle skulle komma hem till mig efter att de varit och dansat lindyhopp.
De dök upp här ikväll och var glada och pratiga och landade vid mitt köksbord med varsin mugg te. Vi skvallrade en stund om tiden som gått och gamla minnen och nya minnen, upplevelser, planer osv, innan ex-grannen min föste in oss i mitt vardagsrum. Spotify sattes igång med dansbandslåtar och sedan bar det bara att köra. Till min stora förtjusning skällde ex-grannen min inte alls lika mycket på mig som på Julle. Tjohooo!
Jag har inte bestämt än om jag ska fortsätta med salsan. Jag tyckte faktiskt buggen kändes roligare såhär första gången, men jag ska fundera lite mer. Jag hoppas dock att Julle och ex-grannen min ska komma hit igen. Givetvis för att det var kul att dansa med dem, men också för att de är gamla vänner och jag verkligen uppskattar och värdesätter deras sällskap och vänskap och gärna vill "åter-lära-känna" Julle efter de år som gått då vi haft mycket liten eller ingen kontakt.
Jag håller tummarna.
Bjud upp till dans, kära kära läsare. Det är så roligt!
(Det enda negativa är att jag går runt och sjunger på dansbandslåtar... Hemska hemska tanke!)
För ett par veckor sedan satt jag och skrev med en vän på msn, min bästis från när jag var liten. Det vanliga pratet flöt på mellan oss - hur vi modde, var vi bodde, om vi på gud trodde.... (nå, kanske inte det sista, men åtminstone det första!) - och jag stal därmed åt mig en stunds icke-plugg-plågande. Men, så frågar hon om jag vill med och dansa salsa, för hon tänkte börja och tyckte jag kunde haka på.
Eeeh, va? Jag? Salsa? Nja. Jag gav inget riktigt svar, men jag funderade mycket på det. Jag nämnde det för mamma, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för pappa, som tyckte jag skulle prova. Jag nämnde det för Lettieälsklingsgullesöstran, som absolut tyckte jag skulle prova. Så, jag frågade Julle om det fortfarande var okej om jag följde med på salsa. Det var det!
Igårkväll kom hon och hämtade mig, och tillsammans med henne och min f.d. granne (också en barndomsvän) gjorde jag entré i salsasalen. Hemskt nervös försökte jag hänga med i vad de andra gjorde, och på slutet tror jag till och med att det var överlevbart. Att jag tyckte det var lite knepigt har väl kanske delvis sin förklaring i att jag aldrig dansat (förutom på gymnastiken på högstadiet), och när man dansar salsa ska man dessutom känna sig sexig...vilket jag väl inte riiiktigt gör. Hrm. Dessutom hade de andra dansat en lektion förut, det hade inte jag...
Hur som haver. När vi dansat färdigt och stod och småpratade lite frågade jag ex-grannen min om hon höll i någon buggkurs för nybörjare den här terminen. Det gjorde hon, men hon sade att de var så många i gruppen att det var bättre om hon kom hem och privatlärde mig. Glatt tackade jag ja till det, och vi bestämde att hon och Julle skulle komma hem till mig efter att de varit och dansat lindyhopp.
De dök upp här ikväll och var glada och pratiga och landade vid mitt köksbord med varsin mugg te. Vi skvallrade en stund om tiden som gått och gamla minnen och nya minnen, upplevelser, planer osv, innan ex-grannen min föste in oss i mitt vardagsrum. Spotify sattes igång med dansbandslåtar och sedan bar det bara att köra. Till min stora förtjusning skällde ex-grannen min inte alls lika mycket på mig som på Julle. Tjohooo!
Jag har inte bestämt än om jag ska fortsätta med salsan. Jag tyckte faktiskt buggen kändes roligare såhär första gången, men jag ska fundera lite mer. Jag hoppas dock att Julle och ex-grannen min ska komma hit igen. Givetvis för att det var kul att dansa med dem, men också för att de är gamla vänner och jag verkligen uppskattar och värdesätter deras sällskap och vänskap och gärna vill "åter-lära-känna" Julle efter de år som gått då vi haft mycket liten eller ingen kontakt.
Jag håller tummarna.
Bjud upp till dans, kära kära läsare. Det är så roligt!
(Det enda negativa är att jag går runt och sjunger på dansbandslåtar... Hemska hemska tanke!)
Rectification
Nu ska vi klargöra här...
Jag tycker inte, alltså INTE, att det är någonting fel i femtonåringslyrik. Jag uppskattar att folk i alla åldrar skriver låtar, det tycker jag är jätteroligt. Även om jag kanske fick det att låta så menade jag inte att det är något dåligt i det. Vad jag menade var bara att de påminner om varandra. Vad det är som gör det vet jag inte. Som jag skrev till Emma tidigare i morse (efter att ha sett hennes kommentar till mitt förra inlägg):
"Nejnejnejnejnej! Inte ska du låta bli att skriva! Jag menade inte att det var något dåligt med "femtonåringslyrik". Jag menade bara på att de låtar -jag- hört påminner om varandra. Jag menar inte att alla femtonåringslyriska låtar nödvändigtvis behöver göra det. Men eftersom till och med Ruud Houweling, som betraktas vara en av Hollands bästa låtskrivare, skrev en sådan låt när han var femton kunde jag inte låta bli att ventilera mina funderingar över det hela. Med det inte sagt att det måste vara dåligt. Jag lyssnar t ex. myyycket på hans femtonåringslåt och känner mig lätt sentimentalt nostalgisk, haha (och ganska nere, ska tilläggas...den är rejält deppig).
Det kan ha med ordvalet att göra. Eller oskuldsfullheten. Troligtvis det sista...
Skriv för sjutton gubbar! Jag vill verkligen inte påstå att 20-åringar eller 30-åringar eller 75-åringar nödvändigtvis behöver skriva bättre än femtonåringar. Som sagt, det var mest en reflektion, en fundering över sammanträffandet. Känner du för att skriva en låt så, skriv för fan!"
Så, som sagt (igen)... Det är absolut inget fel i det. Det är det verkligen inte. Det behöver heller inte vara dålig kvalisort på det. De bara påminner om varandra. Som jag sade till Emma: kanske är det oskuldsfullheten som gör det. Jag vet inte, men jag ber om ursäkt för missförståndet! (Och för att jag tycks upprepa mig själv hela tiden idag...)
Nu över till en titt på min käre norrman, vars något druckna sjungande jag också nämnde i förra inlägget. Jag har haft låten ringande i skallen enda sedan jag hörde den, den har liksom bitit sig fast. Eftersom den har det antar jag att det antingen är en förbaskat bra låt, eller en förbaskat dålig låt... Det brukar vara de två varianterna som har den effekten. Och egentligen är det ju mest hans drucket-låtande sluddrande i första versen som är otäckt.
Hur som helst, den här, den här och den här är låtar som kanske beskriver hans röst lite bättre. Den lugna, mjuka sorten om inte annat. (Försökte ta inte fullt så elgitarrbaserade låtar av hänsyn till Skogsfruas stackars öron ;) )
Fast ska vi ta en låt från hans "early years" är den här ett ganska gulligt exempel, tycker jag. Han låter verkligen ung och oskuldsfull i den, särskilt jämfört med nu. Han behöll den oskuldsfullheten ganska länge, faktiskt. Vart den tog vägen sedan kan man undra... Inte för att jag klagar, i och för sig - Jag tycker ooom honom preciiis som han är! - men undra kan jag göra ändå.
Jaha, det var väl vad jag hade att säga just nu. Ber återigen om ursäkt för missförståndet i låtskrivarfrågan.
Ha det fint allihop!
Jag tycker inte, alltså INTE, att det är någonting fel i femtonåringslyrik. Jag uppskattar att folk i alla åldrar skriver låtar, det tycker jag är jätteroligt. Även om jag kanske fick det att låta så menade jag inte att det är något dåligt i det. Vad jag menade var bara att de påminner om varandra. Vad det är som gör det vet jag inte. Som jag skrev till Emma tidigare i morse (efter att ha sett hennes kommentar till mitt förra inlägg):
"Nejnejnejnejnej! Inte ska du låta bli att skriva! Jag menade inte att det var något dåligt med "femtonåringslyrik". Jag menade bara på att de låtar -jag- hört påminner om varandra. Jag menar inte att alla femtonåringslyriska låtar nödvändigtvis behöver göra det. Men eftersom till och med Ruud Houweling, som betraktas vara en av Hollands bästa låtskrivare, skrev en sådan låt när han var femton kunde jag inte låta bli att ventilera mina funderingar över det hela. Med det inte sagt att det måste vara dåligt. Jag lyssnar t ex. myyycket på hans femtonåringslåt och känner mig lätt sentimentalt nostalgisk, haha (och ganska nere, ska tilläggas...den är rejält deppig).
Det kan ha med ordvalet att göra. Eller oskuldsfullheten. Troligtvis det sista...
Skriv för sjutton gubbar! Jag vill verkligen inte påstå att 20-åringar eller 30-åringar eller 75-åringar nödvändigtvis behöver skriva bättre än femtonåringar. Som sagt, det var mest en reflektion, en fundering över sammanträffandet. Känner du för att skriva en låt så, skriv för fan!"
Så, som sagt (igen)... Det är absolut inget fel i det. Det är det verkligen inte. Det behöver heller inte vara dålig kvalisort på det. De bara påminner om varandra. Som jag sade till Emma: kanske är det oskuldsfullheten som gör det. Jag vet inte, men jag ber om ursäkt för missförståndet! (Och för att jag tycks upprepa mig själv hela tiden idag...)
Nu över till en titt på min käre norrman, vars något druckna sjungande jag också nämnde i förra inlägget. Jag har haft låten ringande i skallen enda sedan jag hörde den, den har liksom bitit sig fast. Eftersom den har det antar jag att det antingen är en förbaskat bra låt, eller en förbaskat dålig låt... Det brukar vara de två varianterna som har den effekten. Och egentligen är det ju mest hans drucket-låtande sluddrande i första versen som är otäckt.
Hur som helst, den här, den här och den här är låtar som kanske beskriver hans röst lite bättre. Den lugna, mjuka sorten om inte annat. (Försökte ta inte fullt så elgitarrbaserade låtar av hänsyn till Skogsfruas stackars öron ;) )
Fast ska vi ta en låt från hans "early years" är den här ett ganska gulligt exempel, tycker jag. Han låter verkligen ung och oskuldsfull i den, särskilt jämfört med nu. Han behöll den oskuldsfullheten ganska länge, faktiskt. Vart den tog vägen sedan kan man undra... Inte för att jag klagar, i och för sig - Jag tycker ooom honom preciiis som han är! - men undra kan jag göra ändå.
Jaha, det var väl vad jag hade att säga just nu. Ber återigen om ursäkt för missförståndet i låtskrivarfrågan.
Ha det fint allihop!
Hoppas ha inspirerat
Diskussion över Twitter med Cloudmachines sångare.
Ruud Houweling: Track uit '94 (nooit uitgekomen, Columbia Records) over de schoenen van 'n vriend. Ik was 25. Backvox Arjen Lucassen http://bit.ly/6UolSa
(Vad han säger är att låten som finns på länken är en låt från 1994, en låt som aldrig gavs ut och som handlar om en väns skor, samt att han var 25 år när den spelades in och att (Arjen Lucassen gör backing vocals.)
Shass: Nice song! It's no doubts that it's Arjen in the background. And you still sound like you're not a day older than 25 ;)
Ruud Houweling: Hey that's kind of you. I still like the words. And Arjen's voice aswell. My friend Peter is still an intercontinental drifter.
Shass: His shoes must be very proud ;) And you DO sound like 25! Voices fascinates me a lot and I've heard yours quite much lately...
Ruud Houweling: It's true that voices often sound ageless. Funny thing. I don't think our 'awareness' ages. It's only our bodies. Or the mirror.
Shass: Yeah, I guess you're right. You seem to be able to write songs about everything, maybe you should mention that one day...?
Ruud Houweling: I might... :-) I know you're an extra good listener. So am very very pleased with your judgement. Thanks.
Menar han det där, tror ni? Blev alldeles förlägen när jag läste det, visste inte ens vad jag skulle svara. Om jag ska svara. Så han har inte fått något svar än...
Men, om han någonsin skriver en låt där det där ingår, då ska jag verkligen försöka känna att jag hade ett finger med i spelet. Lite i alla fall.
För övrigt har söstra mi och jag idag försökt lära oss själva och varandra att vi visst kan vara bra på saker. Jag har själv vissa problem med självförtroendet, självtilliten, har svårt att ta åt mig positiva saker och komplimanger och en massa annat tjafs, så jag behöver verkligen jobba på det där. Vi får hoppas att det ger resultat. Skulle det inte göra det är jag i alla fall gladast i världen att jag har världens finaste Lettieälsklingsgullesöstra. <3
Diskussion över msn med Lettie-söstra mi medan jag skrev det här inlägget:
Lettie: Jaaa gud, han verkar ju verkligen gilla ditt "skrivsällskap"
Shass: Tror du?
Lettie: Och jag älskar din slutpunch
Shass: Han verkar trevlig. Är ju svårt att få en jättestor uppfattning när man bara har 140 tecken att röra sig på men ja..
Lettie: Jaa men han SVARAR ju ffs :D:D:D det är ju jättekul!
Shass: Haha, ja det är ett stoooort plus!
Lettie: Och det ÄR en komplimang som du verkligen ska ta åt dig av!
Shass: Men vadå extra good listener... Vart har han fått det ifrån?
Lettie: Du är duktigt på att lyssna. Det är jättesant
Shass: Men han kan väl inte veta huruvida jag är bra på det eller inte? Okej att det här är andra låten jag komplimenterar honom för, men... Det betyder ju inte att jag är bra på att lyssna.
Lettie: Ja.
Shass: Fast han kanske är så övertygad om sin egen braighet att jag bara ger honom ännu mer bekräftelse ;)
Lettie: Andra kanske inte har "fattat" hans musik, så som du har. Ergo: du är en bättre lyssnare
Shass: Nej, jag känner ingen som gillar honom. Allas reaktion är: "Eh.. jaha? Och vad är det som är så bra?"
Lettie: Ja. Men du har nog svaret med i det du skrev till honom : du har upptäckt att han kan skriva låtar om allt. Andra kanske inte uppskattar det som en form av konst, men det gör du.
Shass: *skrattar* Han kan ju det. Skor, persikor, bikinis, kameror... och helt vanliga men (åtminstone enligt mig) mycket sanna och/eller berörande texter.
Lettie: Du ser, du -har- lyssnat väldigt bra ;)
Shass: *skrattar* Du gör mig generad
Hm. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta...
Nå, nej, vet ni vad...back to work. Peter Singer och hans djurrättsåsikter väntar på att bli argumenterade. Wiederschreiven!
Ruud Houweling: Track uit '94 (nooit uitgekomen, Columbia Records) over de schoenen van 'n vriend. Ik was 25. Backvox Arjen Lucassen http://bit.ly/6UolSa
(Vad han säger är att låten som finns på länken är en låt från 1994, en låt som aldrig gavs ut och som handlar om en väns skor, samt att han var 25 år när den spelades in och att (Arjen Lucassen gör backing vocals.)
Shass: Nice song! It's no doubts that it's Arjen in the background. And you still sound like you're not a day older than 25 ;)
Ruud Houweling: Hey that's kind of you. I still like the words. And Arjen's voice aswell. My friend Peter is still an intercontinental drifter.
Shass: His shoes must be very proud ;) And you DO sound like 25! Voices fascinates me a lot and I've heard yours quite much lately...
Ruud Houweling: It's true that voices often sound ageless. Funny thing. I don't think our 'awareness' ages. It's only our bodies. Or the mirror.
Shass: Yeah, I guess you're right. You seem to be able to write songs about everything, maybe you should mention that one day...?
Ruud Houweling: I might... :-) I know you're an extra good listener. So am very very pleased with your judgement. Thanks.
Menar han det där, tror ni? Blev alldeles förlägen när jag läste det, visste inte ens vad jag skulle svara. Om jag ska svara. Så han har inte fått något svar än...
Men, om han någonsin skriver en låt där det där ingår, då ska jag verkligen försöka känna att jag hade ett finger med i spelet. Lite i alla fall.
För övrigt har söstra mi och jag idag försökt lära oss själva och varandra att vi visst kan vara bra på saker. Jag har själv vissa problem med självförtroendet, självtilliten, har svårt att ta åt mig positiva saker och komplimanger och en massa annat tjafs, så jag behöver verkligen jobba på det där. Vi får hoppas att det ger resultat. Skulle det inte göra det är jag i alla fall gladast i världen att jag har världens finaste Lettieälsklingsgullesöstra. <3
Diskussion över msn med Lettie-söstra mi medan jag skrev det här inlägget:
Lettie: Jaaa gud, han verkar ju verkligen gilla ditt "skrivsällskap"
Shass: Tror du?
Lettie: Och jag älskar din slutpunch
Shass: Han verkar trevlig. Är ju svårt att få en jättestor uppfattning när man bara har 140 tecken att röra sig på men ja..
Lettie: Jaa men han SVARAR ju ffs :D:D:D det är ju jättekul!
Shass: Haha, ja det är ett stoooort plus!
Lettie: Och det ÄR en komplimang som du verkligen ska ta åt dig av!
Shass: Men vadå extra good listener... Vart har han fått det ifrån?
Lettie: Du är duktigt på att lyssna. Det är jättesant
Shass: Men han kan väl inte veta huruvida jag är bra på det eller inte? Okej att det här är andra låten jag komplimenterar honom för, men... Det betyder ju inte att jag är bra på att lyssna.
Lettie: Ja.
Shass: Fast han kanske är så övertygad om sin egen braighet att jag bara ger honom ännu mer bekräftelse ;)
Lettie: Andra kanske inte har "fattat" hans musik, så som du har. Ergo: du är en bättre lyssnare
Shass: Nej, jag känner ingen som gillar honom. Allas reaktion är: "Eh.. jaha? Och vad är det som är så bra?"
Lettie: Ja. Men du har nog svaret med i det du skrev till honom : du har upptäckt att han kan skriva låtar om allt. Andra kanske inte uppskattar det som en form av konst, men det gör du.
Shass: *skrattar* Han kan ju det. Skor, persikor, bikinis, kameror... och helt vanliga men (åtminstone enligt mig) mycket sanna och/eller berörande texter.
Lettie: Du ser, du -har- lyssnat väldigt bra ;)
Shass: *skrattar* Du gör mig generad
Hm. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta...
Nå, nej, vet ni vad...back to work. Peter Singer och hans djurrättsåsikter väntar på att bli argumenterade. Wiederschreiven!
Årets...
ÅRETS START: Kunde varit sämre. :)
ÅRETS BÄSTA: Lilla Röds födelse. Mötet med Jorn också. Har aldrig förut träffat en människa som gjort så otroligt stort intryck på mig. Det var en upplevelse jag sent kommer glömma. Att träffa Gotthard-grabbarna var också en omskakande händelse, men inte lika världs-upp-och-ner-vändande som mötet med Jorn.
ÅRETS SÄMSTA: Isens bortgång. Vila i frid älskade vän…
ÅRETS ROLIGASTE: Jag kan nog inte sätta fingret på något specifikt sådär. Det har hänt många roliga saker i år.
ÅRETS SORG: Isen. Saknar henne något så vansinnigt och tänker på henne varje dag. Sörjer också den tid vi kunnat haft som vi aldrig hade och den vi aldrig kommer få.
ÅRETS KÖP: Det är en del. En hel del skivor, en svart Fender-mandolin samt konsertbiljetter till Jorn (Sverige sep. 09), Gotthard (Hamburg nov. 09 och Sverige feb. 10) och Within Temptation (April 10), samt troligtvis någon gång senare idag även Sweden Rock 2010. Alla StarWars-episoderna också, ska tilläggas. Usch så mycket pengar jag slängt ut på ”onödigheter”…
ÅRETS SKVALLER: Pass.
ÅRETS SAKNAD: Isen.
ÅRETS LÄNGTAN: Jag tror att det jag i genomsnitt längtat allra mest efter det här året har varit en kram. Så många många många gånger har jag velat ha en kram, så mycket att det gjort ont.
ÅRETS KÄRLEK: Världens finaste lilla Röd! Miiinminmin!
ÅRETS HAT: Psykavdelningen som delvis är skyldiga till att en av mina vänner inte finns mer.
ÅRETS SJUKDOM: Svininfluensan bordet det stå här, va? Men den har jag inte haft… Så vi säger magkatarr.
ÅRETS SKADA: Översträckning av och, antar jag, lätt förslitning på överrörliga leder. Axlar och armbågar rör det sig om… Har hejdat mig från att träna karate i två månader nu.
ÅRETS HÖJDPUNKT: Kan det bara ha en höjdpunkt? Nä. Se ”ÅRETS BÄSTA”.
ÅRETS BRÅK: Inget jag kan sätta fingret på.
ÅRETS SKÄMT: Skulle tro att det är jag…
ÅRETS UTBROTT: När en viss person (vi kan kalla honom H) skickade mig ett paket som, förutom de saker jag bett om, innehöll två saker jag ABSOLUT INTE bett om. Gjorde mig fly förbannad. För far min räckte det med att kasta en blick på mig för att han skulle fly, och mitt stackars städskåp fick utstå en mängd rasande sparkar. Ida sade att när jag ringde upp henne blixtrade det nästan ur telefonen. Jag tror aldrig jag varit så arg i hela mitt liv…
ÅRETS KYSS: Inte en enda… :( Den 6 januari är det två år sedan sist.
ÅRETS AKTIVITET: Musiklyssnande. Givetvis är det inte det enda jag gjort, men eftersom jag gjort det i stort sett varje dag skulle jag tro att det kan betraktas som svar nog.
ÅRETS MAT: Shass’ kyckling med feta och tomat. Eget recept, och till och med jag vågar erkänna att det är förbaskat gott! :) Om man tycker om vitlök, chili, fetaost och tomat, alltså.
ÅRETS DRYCK: Te, tror jag. Det är åtminstone det jag druckit mest av i år. Varierande sorter… Men te. Te te te.
ÅRETS RÖVHÅL: H.
ÅRETS HJÄLTE: Det har varit några stycken. Ingen nämnd, ingen glömd.
ÅRETS FULASTE: Moi!
ÅRETS SNYGGASTE: RJ, Steve Lee och mina snyggaste karaktärer. Och min supersnygging, lilla Röd, förstås.
ÅRETS KLÄDSEL: Inte riktigt lika träningsoverallsbaserad som förra året, men jag har använt den en del i år också, jo. Annars jeans och t-shirt mest, eftersom jag för det mesta inte tyckt jag behövt ”klä upp mig” bara för att gå hemma.
ÅRETS FILM: StarWars Episod 1 och 2, tror jag. (Har inte hunnit se resten än.)
ÅRETS BOK: ”Ska vi slå vad?” av Jennifer Crusie. Och Sanningens Svärd, givetvis. Alltid.
ÅRETS LÅT: Oj oj oj, ska jag veta det? Det finns många låtar för det här året… Så jag tror jag väljer att inte precisera mig i den frågan.
ÅRETS SKIVA: Within Temptations “An Acoustic Night at the Theatre”. Visst var Jorns “Spirit Black”, Gotthards “Need To Believe” och Amanda Jenssens "Happyland" också bra skivor liksom en del av de andra jag införskaffat under året, men jag måste nog ändå säga att aanatt får placeringen “Årets skiva”. Den har förtrolalt mig.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT: En hel del. Nickel Creek, Chris Thile, Alison Krauss, John Mayer, Black Stone Cherry, Spock’s Beard, The Cure, Tommy Emmanuel, Cloudmachine, Melody Gardot, Taylor Swift, Pain of Salvation, Steffen Schackinger, Uriah Heep, Voodoo Circle och förmodligen massa andra jag glömt bort. Har dessutom återupptäckt Delain och Blackmore’s Night.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Helt klart den här. Hörde den 1 januari 2009 och sade redan då att den var årets. :) Det värsta är väl att jag vet från vilken film nästan varenda fras kommer…
ÅRETS KOMMENTAR: Pass.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Utforskande av ett par av mina karaktärer.
ÅRETS ÖNSKAN: En bättre värld och avskaffande av liscensjakt på vargarna.
ÅRETS GODA GÄRNING: Pass.
ÅRETS AVSLUT: Inte så bra som jag önskat, men troligen inte så hemskt som jag trodde sedan heller. Skulle egentligen åkt och firat nyår med Naia och hennes familj, men eftersom Swebus effektivt satte P för den planen trodde jag att jag skulle få sitta ensam idag. Nu ser det ut som om jag, åtminstone en stund, följer med far hem till en av hans vänner och äter middag och spelar kort. Det kunde varit värre…
GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR!
ÅRETS BÄSTA: Lilla Röds födelse. Mötet med Jorn också. Har aldrig förut träffat en människa som gjort så otroligt stort intryck på mig. Det var en upplevelse jag sent kommer glömma. Att träffa Gotthard-grabbarna var också en omskakande händelse, men inte lika världs-upp-och-ner-vändande som mötet med Jorn.
ÅRETS SÄMSTA: Isens bortgång. Vila i frid älskade vän…
ÅRETS ROLIGASTE: Jag kan nog inte sätta fingret på något specifikt sådär. Det har hänt många roliga saker i år.
ÅRETS SORG: Isen. Saknar henne något så vansinnigt och tänker på henne varje dag. Sörjer också den tid vi kunnat haft som vi aldrig hade och den vi aldrig kommer få.
ÅRETS KÖP: Det är en del. En hel del skivor, en svart Fender-mandolin samt konsertbiljetter till Jorn (Sverige sep. 09), Gotthard (Hamburg nov. 09 och Sverige feb. 10) och Within Temptation (April 10), samt troligtvis någon gång senare idag även Sweden Rock 2010. Alla StarWars-episoderna också, ska tilläggas. Usch så mycket pengar jag slängt ut på ”onödigheter”…
ÅRETS SKVALLER: Pass.
ÅRETS SAKNAD: Isen.
ÅRETS LÄNGTAN: Jag tror att det jag i genomsnitt längtat allra mest efter det här året har varit en kram. Så många många många gånger har jag velat ha en kram, så mycket att det gjort ont.
ÅRETS KÄRLEK: Världens finaste lilla Röd! Miiinminmin!
ÅRETS HAT: Psykavdelningen som delvis är skyldiga till att en av mina vänner inte finns mer.
ÅRETS SJUKDOM: Svininfluensan bordet det stå här, va? Men den har jag inte haft… Så vi säger magkatarr.
ÅRETS SKADA: Översträckning av och, antar jag, lätt förslitning på överrörliga leder. Axlar och armbågar rör det sig om… Har hejdat mig från att träna karate i två månader nu.
ÅRETS HÖJDPUNKT: Kan det bara ha en höjdpunkt? Nä. Se ”ÅRETS BÄSTA”.
ÅRETS BRÅK: Inget jag kan sätta fingret på.
ÅRETS SKÄMT: Skulle tro att det är jag…
ÅRETS UTBROTT: När en viss person (vi kan kalla honom H) skickade mig ett paket som, förutom de saker jag bett om, innehöll två saker jag ABSOLUT INTE bett om. Gjorde mig fly förbannad. För far min räckte det med att kasta en blick på mig för att han skulle fly, och mitt stackars städskåp fick utstå en mängd rasande sparkar. Ida sade att när jag ringde upp henne blixtrade det nästan ur telefonen. Jag tror aldrig jag varit så arg i hela mitt liv…
ÅRETS KYSS: Inte en enda… :( Den 6 januari är det två år sedan sist.
ÅRETS AKTIVITET: Musiklyssnande. Givetvis är det inte det enda jag gjort, men eftersom jag gjort det i stort sett varje dag skulle jag tro att det kan betraktas som svar nog.
ÅRETS MAT: Shass’ kyckling med feta och tomat. Eget recept, och till och med jag vågar erkänna att det är förbaskat gott! :) Om man tycker om vitlök, chili, fetaost och tomat, alltså.
ÅRETS DRYCK: Te, tror jag. Det är åtminstone det jag druckit mest av i år. Varierande sorter… Men te. Te te te.
ÅRETS RÖVHÅL: H.
ÅRETS HJÄLTE: Det har varit några stycken. Ingen nämnd, ingen glömd.
ÅRETS FULASTE: Moi!
ÅRETS SNYGGASTE: RJ, Steve Lee och mina snyggaste karaktärer. Och min supersnygging, lilla Röd, förstås.
ÅRETS KLÄDSEL: Inte riktigt lika träningsoverallsbaserad som förra året, men jag har använt den en del i år också, jo. Annars jeans och t-shirt mest, eftersom jag för det mesta inte tyckt jag behövt ”klä upp mig” bara för att gå hemma.
ÅRETS FILM: StarWars Episod 1 och 2, tror jag. (Har inte hunnit se resten än.)
ÅRETS BOK: ”Ska vi slå vad?” av Jennifer Crusie. Och Sanningens Svärd, givetvis. Alltid.
ÅRETS LÅT: Oj oj oj, ska jag veta det? Det finns många låtar för det här året… Så jag tror jag väljer att inte precisera mig i den frågan.
ÅRETS SKIVA: Within Temptations “An Acoustic Night at the Theatre”. Visst var Jorns “Spirit Black”, Gotthards “Need To Believe” och Amanda Jenssens "Happyland" också bra skivor liksom en del av de andra jag införskaffat under året, men jag måste nog ändå säga att aanatt får placeringen “Årets skiva”. Den har förtrolalt mig.
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT: En hel del. Nickel Creek, Chris Thile, Alison Krauss, John Mayer, Black Stone Cherry, Spock’s Beard, The Cure, Tommy Emmanuel, Cloudmachine, Melody Gardot, Taylor Swift, Pain of Salvation, Steffen Schackinger, Uriah Heep, Voodoo Circle och förmodligen massa andra jag glömt bort. Har dessutom återupptäckt Delain och Blackmore’s Night.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Helt klart den här. Hörde den 1 januari 2009 och sade redan då att den var årets. :) Det värsta är väl att jag vet från vilken film nästan varenda fras kommer…
ÅRETS KOMMENTAR: Pass.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Utforskande av ett par av mina karaktärer.
ÅRETS ÖNSKAN: En bättre värld och avskaffande av liscensjakt på vargarna.
ÅRETS GODA GÄRNING: Pass.
ÅRETS AVSLUT: Inte så bra som jag önskat, men troligen inte så hemskt som jag trodde sedan heller. Skulle egentligen åkt och firat nyår med Naia och hennes familj, men eftersom Swebus effektivt satte P för den planen trodde jag att jag skulle få sitta ensam idag. Nu ser det ut som om jag, åtminstone en stund, följer med far hem till en av hans vänner och äter middag och spelar kort. Det kunde varit värre…
GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR!
Adventssång
Hah! Där trodde ni allt att ni blivit av med mig, men tji fick ni. Jag bara pustade ut efter det intensiva bloggandet från Gotthard-veckan. Tror inte jag skrivit så många inlägg på en och samma vecka förut. Kanske mest för att jag inte har så mycket att skriva om, eftersom jag helst vill bespara er vad jag äter till frukost och vilka städvanor jag har. ;)
Men vet ni vad... jag skulle behöva lite hjälp igen.
I torsdags kväll ringde en av kantorerna upp mig och frågade om jag vill sjunga på fjärde-advents-gudstjänsten den 20 december. Givetvis kunde - och ville - jag inte säga nej. Jag är sanningen att säga riktigt hedrad över att för det första bli tillfrågad om något sådant kring jul, och för det andra bli tillfrågad om just fjärde-advents-söndagens gudstjänst. Det känns lite... speciellt på något vis. Stort.
(Hade säkert känts ännu större om man råkat vara religiös också...Det är ju inte jag. Men när jag sade det till mor i lördags sade hon: "Det är du ju visst!". Skulle jag inte veta det själv, menar hon?)
Så, nu är min fråga... Vad skulle NI vilja höra för låtar i kyrkan så nära jul? Jag får välja fyra. Alla förslag välkommes och mottages tacksamt! (Ni får gärna skicka hit fler som kan åsikta om detta också, om någon har lust)
Tack på förhand!
Men vet ni vad... jag skulle behöva lite hjälp igen.
I torsdags kväll ringde en av kantorerna upp mig och frågade om jag vill sjunga på fjärde-advents-gudstjänsten den 20 december. Givetvis kunde - och ville - jag inte säga nej. Jag är sanningen att säga riktigt hedrad över att för det första bli tillfrågad om något sådant kring jul, och för det andra bli tillfrågad om just fjärde-advents-söndagens gudstjänst. Det känns lite... speciellt på något vis. Stort.
(Hade säkert känts ännu större om man råkat vara religiös också...Det är ju inte jag. Men när jag sade det till mor i lördags sade hon: "Det är du ju visst!". Skulle jag inte veta det själv, menar hon?)
Så, nu är min fråga... Vad skulle NI vilja höra för låtar i kyrkan så nära jul? Jag får välja fyra. Alla förslag välkommes och mottages tacksamt! (Ni får gärna skicka hit fler som kan åsikta om detta också, om någon har lust)
Tack på förhand!
Lavendel, ros och apelsinträdets blomma
Wow. Jag kom just hem från två timmar babbel och aromaterapi. Två väl använda timmar måste jag faktiskt säga. Aromaterapeuten, som för övrigt är en vän till mor, är hemskt rolig att prata med. Samtidigt känner man att hon verkligen lyssnar på det man säger. Kände mig inte överkörd en enda gång, och det är ovanligt. Och Moder vad vi skrattade.
Själva massagen... Det var inte dumt alls. Jag, som i vanliga fall tycker det gör ont bara man petar på min rygg, mina axlar eller min nacke kände faktiskt inte mycket smärta alls. Konstigt. Jag brukar dessutom tycka att fysisk kontakt kan kännas besvärande ibland, särskilt som ingen rört vid min bara hud på över 1,5 år... Men det var inte jobbigt alls. Fascinerande. Och nu luktar jag av lavendel, ros och apelsinträdets blomma, bland annat för att dämpa stress, ge ro, driva bort mardrömmar, nå in till hjärta och själ för att hela och stärka. Det ska verkligen bli intressant att se om det har någon verkan. Aromaterapeuten var väldigt bekymrad över bland annat min sömn och mina mardrömmar, så nu ska vi se om hon lyckats peta mig åt rätt håll.
Jag gör gärna om det här. Det var väl värt pengarna, tyckte jag faktiskt (och då är jag ganska sparsam när det gäller mig själv...). Vi får se när jag tycker jag har råd nästa gång. Och nu håller vi tummarna för att mardrömmarna ska flyga sin kos. Så lätt är det nog inte, men vi kan hoppas!
Nu över till slutklämmen på detta inlägg. Det är en liten hälsning till Skogsfrun på Dal, som enligt dagens blogginlägg väntar sig snö. Så här får Skogsfrun en låt som jag personligen är hemskt förtjust i (och egentligen var det för att posta den här låten jag över huvud taget loggade in på blogg.se ;) ). Lyssna och njut, gott folk!
Själva massagen... Det var inte dumt alls. Jag, som i vanliga fall tycker det gör ont bara man petar på min rygg, mina axlar eller min nacke kände faktiskt inte mycket smärta alls. Konstigt. Jag brukar dessutom tycka att fysisk kontakt kan kännas besvärande ibland, särskilt som ingen rört vid min bara hud på över 1,5 år... Men det var inte jobbigt alls. Fascinerande. Och nu luktar jag av lavendel, ros och apelsinträdets blomma, bland annat för att dämpa stress, ge ro, driva bort mardrömmar, nå in till hjärta och själ för att hela och stärka. Det ska verkligen bli intressant att se om det har någon verkan. Aromaterapeuten var väldigt bekymrad över bland annat min sömn och mina mardrömmar, så nu ska vi se om hon lyckats peta mig åt rätt håll.
Jag gör gärna om det här. Det var väl värt pengarna, tyckte jag faktiskt (och då är jag ganska sparsam när det gäller mig själv...). Vi får se när jag tycker jag har råd nästa gång. Och nu håller vi tummarna för att mardrömmarna ska flyga sin kos. Så lätt är det nog inte, men vi kan hoppas!
Nu över till slutklämmen på detta inlägg. Det är en liten hälsning till Skogsfrun på Dal, som enligt dagens blogginlägg väntar sig snö. Så här får Skogsfrun en låt som jag personligen är hemskt förtjust i (och egentligen var det för att posta den här låten jag över huvud taget loggade in på blogg.se ;) ). Lyssna och njut, gott folk!
Bakslag
Ibland undrar jag hur många törnar man tål innan man bryter ihop. Det behöver ju inte vara några krockar i 70 km/h för att det ska kännas, det räcker med knuffar, puffar och ibland hårda pet i sidan. Men, hur många tål man innan man faller?
- Var i studion idag. Känns hemskt. Verkligen hemskt... Ungefär så hemskt som att jag inte vet om jag någonsin vill sjunga mer efter dopet jag är bokad till på lördag.
- När jag kom till församlingshemmet i onsdags för att repetera inför nyss nämnda dop med kantorn var han inte där. Och detta trots att vi hade bokat en tid. Vi hade bestämt tid! Men han var inte där, han var lååångt bort med alla andra kantorer på någon kurs. Jag har ringt honom, men inget svar. Jag har lämnat meddelande på telefonsvararen om att han ska ringa mig, men han har inte ringt. Vad ska jag göra? Jag måste måste måste få känna på låtarna innan lördag, annars går det ju inte...
- Mina överrörliga leder gör ont, ont, ont när jag tränar karate. Ondare för varje gång. Vill inte gå dit. Går dit ändå. Men det går inte bra...och gör ont.
- Röd växer så det knakar och jag är orolig att vi pga. pissemärr-granne inte ska kunna ha honom hemma ens tills han ska kastreras... Vart ska jag göra av honom?
- Jag har 1050 poäng kvar i skolan. Hur i hela världen ska jag kunna få dem gjorda på ett år?
- Har såhär långt lyckats ha sönder två par hörlurar och två headset till datorn bara i år. Varför varför varför?
- Houweling får mig att längta efter någon så det gör ont...
Småknuffar var det... Men...
Jag vill ha en kram! Så förtvivlat gärna...
- Var i studion idag. Känns hemskt. Verkligen hemskt... Ungefär så hemskt som att jag inte vet om jag någonsin vill sjunga mer efter dopet jag är bokad till på lördag.
- När jag kom till församlingshemmet i onsdags för att repetera inför nyss nämnda dop med kantorn var han inte där. Och detta trots att vi hade bokat en tid. Vi hade bestämt tid! Men han var inte där, han var lååångt bort med alla andra kantorer på någon kurs. Jag har ringt honom, men inget svar. Jag har lämnat meddelande på telefonsvararen om att han ska ringa mig, men han har inte ringt. Vad ska jag göra? Jag måste måste måste få känna på låtarna innan lördag, annars går det ju inte...
- Mina överrörliga leder gör ont, ont, ont när jag tränar karate. Ondare för varje gång. Vill inte gå dit. Går dit ändå. Men det går inte bra...och gör ont.
- Röd växer så det knakar och jag är orolig att vi pga. pissemärr-granne inte ska kunna ha honom hemma ens tills han ska kastreras... Vart ska jag göra av honom?
- Jag har 1050 poäng kvar i skolan. Hur i hela världen ska jag kunna få dem gjorda på ett år?
- Har såhär långt lyckats ha sönder två par hörlurar och två headset till datorn bara i år. Varför varför varför?
- Houweling får mig att längta efter någon så det gör ont...
Småknuffar var det... Men...
Jag vill ha en kram! Så förtvivlat gärna...
Barnskratt
Ett av de härligaste ljud jag vet är barnskratt. Nå, kanske kan man inte säga att det är ett ljud, för det finns ju så många sätt att skratta på, men just skrattande barn för ofta med sig så mycken glädje till dem i sin omgivning. Fnitter, kluckande skratt, pipande skratt, kiknande skratt, kvillrande skratt, bubblande skratt... you name it. Jag tror de behövs för att världen ska fortsätta snurra.
Min lillasyster har ett så härligt bubblande, kvittrande, med-dragande skratt. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra sig rolig över språk. I vintras spelade jag Garou för henne några gånger och hon höll på att skratta ihjäl sig åt hans "konstiga språk". Franska var det. (Hon vande sig sedan och ville gärna somna till hans musik, vilket jag såg (och ser) som en seger)
Men, idag var det inte vår lille kanadensare hon gjorde sig rolig över. Det var inte heller Amanda Jenssens franska rader i Look What They've Done To My Song. Ej heller var det engelska (som, så vitt jag vet, inte roar henne). Nej, idag var det ett annat europeiskt språk...
För bara en liten stund sedan drog jag igång Cloudmachine, eftersom deras "I'm Not Alone But I Miss You" har snurrat runt i min arma skalle hela natten och morgonen. Efter en stunds begrundande av musiken...
Lillasyster: Vad heter han som sjunger?
Jag: Ruud (med holländskt uttal - rullande r i början och allt)
Lillasyster: Ruud? (härmar mitt uttal, fnittrar)
Jag: Ja, Ruud.
Lillasyster (lyckligt, i falcett): Ruud! (börjar skratta på riktigt)
Jag (skrattar åt hennes skratt): Ja...
Lillasyster: Iihihihihhihiihihii! Ruud! (skrattar så hon ramlar av stolen hon sitter på och trillar ned i mitt knä)
Jag: Knäppis.
Lillasyster (piper): Ruud!
Jag skrattar.
Lillasyster: Varför skrattar du?
Jag (med värme): För att du är en så knäpp unge, plutten.
Tänk att något så enkelt som ett holländskt namn kan skapa så mycket glädje. Nå nå, ett gott skratt förlänger livet, sägs det. Om jag någonsin skulle träffa mr Houweling får jag väl berätta att han sprider glädje omkring sig enbart med sitt namn.
(Faktum är att jag också blir glad av det namnet när Kycklingsoppan uttalar det - inte för att jag tycker det är roligt, utan för att hon får det att låta så gulligt)
Min lillasyster har ett så härligt bubblande, kvittrande, med-dragande skratt. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra sig rolig över språk. I vintras spelade jag Garou för henne några gånger och hon höll på att skratta ihjäl sig åt hans "konstiga språk". Franska var det. (Hon vande sig sedan och ville gärna somna till hans musik, vilket jag såg (och ser) som en seger)
Men, idag var det inte vår lille kanadensare hon gjorde sig rolig över. Det var inte heller Amanda Jenssens franska rader i Look What They've Done To My Song. Ej heller var det engelska (som, så vitt jag vet, inte roar henne). Nej, idag var det ett annat europeiskt språk...
För bara en liten stund sedan drog jag igång Cloudmachine, eftersom deras "I'm Not Alone But I Miss You" har snurrat runt i min arma skalle hela natten och morgonen. Efter en stunds begrundande av musiken...
Lillasyster: Vad heter han som sjunger?
Jag: Ruud (med holländskt uttal - rullande r i början och allt)
Lillasyster: Ruud? (härmar mitt uttal, fnittrar)
Jag: Ja, Ruud.
Lillasyster (lyckligt, i falcett): Ruud! (börjar skratta på riktigt)
Jag (skrattar åt hennes skratt): Ja...
Lillasyster: Iihihihihhihiihihii! Ruud! (skrattar så hon ramlar av stolen hon sitter på och trillar ned i mitt knä)
Jag: Knäppis.
Lillasyster (piper): Ruud!
Jag skrattar.
Lillasyster: Varför skrattar du?
Jag (med värme): För att du är en så knäpp unge, plutten.
Tänk att något så enkelt som ett holländskt namn kan skapa så mycket glädje. Nå nå, ett gott skratt förlänger livet, sägs det. Om jag någonsin skulle träffa mr Houweling får jag väl berätta att han sprider glädje omkring sig enbart med sitt namn.
(Faktum är att jag också blir glad av det namnet när Kycklingsoppan uttalar det - inte för att jag tycker det är roligt, utan för att hon får det att låta så gulligt)
Välkomna på Maskfest!
Det är förunderligt hur jag alltid lyckas anlända till mor min med familj just när det är som värst därhemma. Då syftar jag inte på bråk och skrik eller dylika otrevligheter. Nej, kära vänner, förutom att förkylning (grisasjukan?) varit framme här en vända, eller två om jag inte tar helt fel, har vi dagen till ära maskfest.
Ja, ni hörde rätt. Maskfest. Katten har mask och ungarna har mask och hela huset har säkerligen mask. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan lilla vargen också får mask... särskilt som jag sitter med min mask-katt i knät för ögonblicket. Mask-katten blev nämligen hemskt svartsjuk på datorn och tyckte inte den skulle få ha ensamrätt på uppmärksamheten.
Kanske får datorn också en släng av mask?
Min lillebrors reaktion på maskarna var: "VA?! Har jag ätit ett maskätet äpple då?"
Det är inte lätt det inte, att förstå maskar. Det finns ju en del. Bandmask, rundmask, springmask, binnikemask, likmask, mjölmask, lysmask, latmask, narkosmask... etc. Personligen tycker jag den sista är den värsta.
Men maskarna ska väl leva de också... Även om jag nog kan tycka att de kan låta bli att leva på/av/i mig. Så håll er borta, elaka djur!
Imorgon blir det till att besöka apoteket och inhandla maskmedel till maskkatten. Så långt sträcker sig inte min godhet att jag vill låta de odjuren sprida sig såhär. Isch.
Men hur som helst - Hjärtligt välkomna på maskfest! Det är alldeles gratis...
Och så ett litet meddelande till Skogsfrun på Dal: Det är ingen grekisk tragedi i modern tolkning, där hade du alldeles rätt. Det är en av mina karaktärers tankar, plockade ur ett stycke där hon efter lång, lång tid återser den man hon inser att hon vill ha, men då redan lovat gifta sig med en annan...
Huruvida detta stannar vid en fundering (jag har otaliga versioner av hennes framtid vid den tid som just detta utspelar sig) eller blir spikat, det vet jag inte än. Vi får se. Jag kände mest bara att nu när jag har en kategori som heter "skrivandet" får jag väl lägga upp någonting där någon endaste gång... Även om det bär mig lite emot. Ganska mycket emot. Jag har svårt för det där, att ge ens små skymtar av sådant jag skriver.
Nej vet ni vad, nu ska väl maskkatten och jag sova en sväng. Imorgon blir det en vända till skolan för samtal med svenska/religionshandledare. Vart det leder vet vi inte än, men säkert kommer Kung Oidipus nässla sig in på ett eller annat vis. Det tror jag att jag nästan kan garantera.
Tills dess: Goedenacht en slaap lekker!
Jag kan ju för helvete inte!
Blink blink.
Jag fattar ingenting. Jag fattar faktiskt ingenting. Folk säger: "Ja men bara gööör det!". Men jag fattar ingenting. Försök själva skriva om ett ämne, en fråga ni inte fattar och se hur lätt det är. Försök!
Kruxet med B-kurser är:
1. Lärare och handledare verkar förutsätta att man frivilligt valt kursen eftersom man är "så förtjust" i ämnet. Att kursen råkar vara obligatorisk och därför omöjlig att välja bort hör liksom inte dit.
2. Lärare och handledare förutsätter att man är smart och överkursig. Det är man (jag) inte, särskilt inte när det gäller ämnen jag inte tycker om.
3. Lärare och handledare förutsätter att man vill skriva 3 sidor svar på en fråga som går att besvara med HÖGST fem meningar. (Jaja, lite förutfattad mening från min sida kanske - det är ingen som sagt att jag ska skriva tre sidor svar på det jag sysslar med - men det struntar jag i just för sekunden...)
Men jag fattar ju ingenting!
Jag avskyr samhällskunskap. Jag avskyr ekonomi. Jag avskyr B-kurser i ämnen jag avskyr. Jag avskyr att avsky B-kurser i ämnen jag avskyr, och jag avskyr att jag måste läsa ett ämne jag avskyr. Framförallt avskyr jag frågorna jag ju för helvete inte kan besvara! AVSKY!
Jag kommer aldrig överleva skolan. Jag kommer få sluta som olycklig hemmafru (om jag lyckas hitta en karl vill säga...) utan utbildning och jobb och framtid. Just nu önskar jag nästan att det var 1500-tal (eller åtminstone ett århundrade när kvinnor var hemmafruar), så det var jämlikt för alla kvinnor att vara utan utbildning och jobb och framtid, så jag slipper känna mig ensam...
Fast då kan jag ju, om 20 år, stå där i dörröppningen till mitt oklanderligt varje-dag-städade hem med maten på spisen, bullar i ugnen, barnen på dagis/fritids/skola/whatever, mannen på jobbet och lite bitterljuvt säga till mina vänner när de klagar över för kort semester eller att de också skulle vilja vara hemma varje dag: "Så går det när man skaffar sig utbildning, karriär, jobb och framtid."
Åh, så roligt jag kommer ha. Ni anar inte...
Nej nu har jag inte tid att gnälla mer. Jag måste spy över samhällsuppgifterna en stund till. Tot ziens.
Ps: Folk brukar säga till mig att om jag säger att jag inte kan så kan jag inte, och om jag säger att jag är korkad så blir jag det, och om jag säger.... osv. Men även när jag försöker säga att jag kan så kan jag inte. Hur tacklar ni det, va?
Jag fattar ingenting. Jag fattar faktiskt ingenting. Folk säger: "Ja men bara gööör det!". Men jag fattar ingenting. Försök själva skriva om ett ämne, en fråga ni inte fattar och se hur lätt det är. Försök!
Kruxet med B-kurser är:
1. Lärare och handledare verkar förutsätta att man frivilligt valt kursen eftersom man är "så förtjust" i ämnet. Att kursen råkar vara obligatorisk och därför omöjlig att välja bort hör liksom inte dit.
2. Lärare och handledare förutsätter att man är smart och överkursig. Det är man (jag) inte, särskilt inte när det gäller ämnen jag inte tycker om.
3. Lärare och handledare förutsätter att man vill skriva 3 sidor svar på en fråga som går att besvara med HÖGST fem meningar. (Jaja, lite förutfattad mening från min sida kanske - det är ingen som sagt att jag ska skriva tre sidor svar på det jag sysslar med - men det struntar jag i just för sekunden...)
Men jag fattar ju ingenting!
Jag avskyr samhällskunskap. Jag avskyr ekonomi. Jag avskyr B-kurser i ämnen jag avskyr. Jag avskyr att avsky B-kurser i ämnen jag avskyr, och jag avskyr att jag måste läsa ett ämne jag avskyr. Framförallt avskyr jag frågorna jag ju för helvete inte kan besvara! AVSKY!
Jag kommer aldrig överleva skolan. Jag kommer få sluta som olycklig hemmafru (om jag lyckas hitta en karl vill säga...) utan utbildning och jobb och framtid. Just nu önskar jag nästan att det var 1500-tal (eller åtminstone ett århundrade när kvinnor var hemmafruar), så det var jämlikt för alla kvinnor att vara utan utbildning och jobb och framtid, så jag slipper känna mig ensam...
Fast då kan jag ju, om 20 år, stå där i dörröppningen till mitt oklanderligt varje-dag-städade hem med maten på spisen, bullar i ugnen, barnen på dagis/fritids/skola/whatever, mannen på jobbet och lite bitterljuvt säga till mina vänner när de klagar över för kort semester eller att de också skulle vilja vara hemma varje dag: "Så går det när man skaffar sig utbildning, karriär, jobb och framtid."
Åh, så roligt jag kommer ha. Ni anar inte...
Nej nu har jag inte tid att gnälla mer. Jag måste spy över samhällsuppgifterna en stund till. Tot ziens.
Ps: Folk brukar säga till mig att om jag säger att jag inte kan så kan jag inte, och om jag säger att jag är korkad så blir jag det, och om jag säger.... osv. Men även när jag försöker säga att jag kan så kan jag inte. Hur tacklar ni det, va?
Laat me met rust!
Nu har jag lyssnat så mycket efter dig så länge att jag tror att jag hör dig överallt. Öronen gör sitt bästa för att urskilja din röst, utan att riktigt lyckas men samtidigt utan att riktigt misslyckas. Medvetandet spritter till som en fisk på torra land ibland när det tror att det uppfattat dig, bara för att inse att det kanske det inte alls gjort. Kanske. Ett ständigt kanske.
Du är som en viskning i en stormvind, som en skymt ur ögonvrån, som en knappt märkbar doft, en närvarande skugga bland andra skuggor - där, men samtidigt inte där. Nära, men utom räckhåll. Det går inte att få något grepp om dig, du slinker lika lätt mellan fingrarna som om man försökt fånga vinden eller hejda floden med bara händerna. Du vill inte fångas in.
Så lämna mig ifred!
Du är som en viskning i en stormvind, som en skymt ur ögonvrån, som en knappt märkbar doft, en närvarande skugga bland andra skuggor - där, men samtidigt inte där. Nära, men utom räckhåll. Det går inte att få något grepp om dig, du slinker lika lätt mellan fingrarna som om man försökt fånga vinden eller hejda floden med bara händerna. Du vill inte fångas in.
Så lämna mig ifred!
Distraktion
Jag läser en av mina texter. Inser hur dålig den är. Inser att jag skrivit liknande texter alldeles för ofta på sista tiden. Inser att jag borde slänga dem. Inser att jag förmodligen inte kommer göra det. Inser att texthelvetet får mig att börja fundera.
Jag blundar. Tittar. Blundar igen. Drar efter andan. Tittar. Blundar. Försöker att tänka på annat. Skriver några meningslösa rader till Kycklingsoppan på msn. Finner mig själv stillasittande igen, grubblande. Letar desperat efter distraktion i vilken form som helst, men i huvudet är det fortfarande bara en enda röra av tankar. Förbannade tankar.
It's a real mess.
Det finns så många tankar i huvudet. Miljoner. Miljarder. Myriader. Alldeles för många helt enkelt. Ibland undrar jag var de kommer ifrån. Ganska ofta undrar jag var de kommer ifrån. Nästan jämt faktiskt. Särskilt när de börjar halka in på sådant som får diverse frågor att poppa ur mig. Poppa? Ploppa...hoppa...
Hur känns det till exempel att kyssa en man med "normal" tunga?
Ingen har något bra svar.
Jag kommer på mig själv med att tänka igen. Det är förbjudet. För att försöka driva bort funderingarna flyr jag in på aftonblaskan och läser runt lite. Helt plötsligt hamnar jag i en artikel om en man som kämpat för att få träffa sitt barn; ett barn han fått tillsammans med en kvinna han umgicks med under kort tid. Jag läser och läser. Jag känner hur mycket jag tycker om pappan - en sådan pappa borde alla barn få ha. Och plötsligt är den där. Tanken.
Jag vill ha barn.
Men då är tankarna, funderingarna, grubblerierna (eller vad i helsicke man nu vill kalla dem) där igen. Fan också!
Sätter igång Blackmore's Night. Berätta för Kycklingsoppan om min plötsliga insikt. Under tiden hon inte svarar försvinner känslan igen. Konstigt... Å andra sidan kanske ganska bra ändå. Att tanken försvann. Hm. Eller gjorde den det? Kanske ligger den och gömmer sig någonstans...
Jag ramlar in på Alex Schulmans blogg där han skriver om livet med lillflickan Charlie. Jag vet inte vem han är - jag är för oallmänbildad - men tycker om det han skriver. Det är riktigt bra, och jag är en hemskt kritisk person ibland när det kommer till just skrivande. Men det fångar mig. Förlorar mig i bloggen en lång stund, är så inne i det jag läser att jag inte tänker på vad jag lyssnar på.
Men vänta här nu... Är inte det här en jullåt? Varför sitter jag och lyssnar på julmusik?
Så kan det gå när man har en mapp på shuffle och det i mappen finns en mapp med jullåtar...
Eftersom jag avbröt läsningen när jag upptäckte att jag lyssnade på julmusik och bytte några rader med Kycklingsoppan började jag fundera igen. Hastigt kuskar jag därför vidare till google och söker på Martina Haag, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Till min stora förtjusning hittar jag den här fantastiska texten om hur hon börjar träna och sitter fångad en lång, lång stund. Och när jag läst klart och skrattat gott och sänt 100 mentala meddelanden till denna helgalna, men ack så underbara, författare med en önskan om att hon ska ge ut en ny bok med sina samlade texter inser jag...
Jag har inte tänkt på en lång lång stund! Lycka!
Jag hittar en Martina-text till och njuter en stund innan jag ger upp. Fortfarande nöjd efter min läsning byter jag till Within Temptation och loggar av någon anledning in på min blogg och skriver ner det jag just skrivit ner. Eller kanske jag borde skriva att jag skrivit ner det jag skriver nu? Eller skriver jag det jag skriver som snart skrivits för att jag skrev det snart färdigskrivna snart klarskrivet skrivna nu? Eller...
Jag känner lukten av tång och lite salt smyga in genom det öppna fönstret strax bredvid mig. I headsettet sjunger Sharon den Adel om förlåtelse. I huvudet ligger tankarna på lur och väntar på att jag ska släppa tangenterna igen så de kan anfalla, och jag inser att jag fortsätter skriva för att inte börja tänka igen.
Men låt oss vara lite realistiska. Det går inte att stänga av huvudet. Det går faktiskt inte. Åtminstone inte jämt.
Love is all around.
Men hos mig är den inte. Det är nog därför jag tänker. Det är nog därför jag skriver sådana texter som jag ägnat (eller slösat bort, om man så vill) så mycket tid åt det senaste halvåret. Det är nog därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg, förmodligen det längsta blogginlägg jag skrivit i år. Det är nog därför jag förmodligen kommer öppna ytterligare en av mina skräpiga texter när jag skrivit färdigt det här, läsa den, tänka, längta, önska, stänga dokumentet, stänga av datorn och sova. Det är nog därför jag avslutar det här blogginlägget nu. Precis just nu.
...Det vill säga, efter att jag skrivit att distraktion är underbart. Ge mig meeer!
Jag blundar. Tittar. Blundar igen. Drar efter andan. Tittar. Blundar. Försöker att tänka på annat. Skriver några meningslösa rader till Kycklingsoppan på msn. Finner mig själv stillasittande igen, grubblande. Letar desperat efter distraktion i vilken form som helst, men i huvudet är det fortfarande bara en enda röra av tankar. Förbannade tankar.
It's a real mess.
Det finns så många tankar i huvudet. Miljoner. Miljarder. Myriader. Alldeles för många helt enkelt. Ibland undrar jag var de kommer ifrån. Ganska ofta undrar jag var de kommer ifrån. Nästan jämt faktiskt. Särskilt när de börjar halka in på sådant som får diverse frågor att poppa ur mig. Poppa? Ploppa...hoppa...
Hur känns det till exempel att kyssa en man med "normal" tunga?
Ingen har något bra svar.
Jag kommer på mig själv med att tänka igen. Det är förbjudet. För att försöka driva bort funderingarna flyr jag in på aftonblaskan och läser runt lite. Helt plötsligt hamnar jag i en artikel om en man som kämpat för att få träffa sitt barn; ett barn han fått tillsammans med en kvinna han umgicks med under kort tid. Jag läser och läser. Jag känner hur mycket jag tycker om pappan - en sådan pappa borde alla barn få ha. Och plötsligt är den där. Tanken.
Jag vill ha barn.
Men då är tankarna, funderingarna, grubblerierna (eller vad i helsicke man nu vill kalla dem) där igen. Fan också!
Sätter igång Blackmore's Night. Berätta för Kycklingsoppan om min plötsliga insikt. Under tiden hon inte svarar försvinner känslan igen. Konstigt... Å andra sidan kanske ganska bra ändå. Att tanken försvann. Hm. Eller gjorde den det? Kanske ligger den och gömmer sig någonstans...
Jag ramlar in på Alex Schulmans blogg där han skriver om livet med lillflickan Charlie. Jag vet inte vem han är - jag är för oallmänbildad - men tycker om det han skriver. Det är riktigt bra, och jag är en hemskt kritisk person ibland när det kommer till just skrivande. Men det fångar mig. Förlorar mig i bloggen en lång stund, är så inne i det jag läser att jag inte tänker på vad jag lyssnar på.
Men vänta här nu... Är inte det här en jullåt? Varför sitter jag och lyssnar på julmusik?
Så kan det gå när man har en mapp på shuffle och det i mappen finns en mapp med jullåtar...
Eftersom jag avbröt läsningen när jag upptäckte att jag lyssnade på julmusik och bytte några rader med Kycklingsoppan började jag fundera igen. Hastigt kuskar jag därför vidare till google och söker på Martina Haag, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Till min stora förtjusning hittar jag den här fantastiska texten om hur hon börjar träna och sitter fångad en lång, lång stund. Och när jag läst klart och skrattat gott och sänt 100 mentala meddelanden till denna helgalna, men ack så underbara, författare med en önskan om att hon ska ge ut en ny bok med sina samlade texter inser jag...
Jag har inte tänkt på en lång lång stund! Lycka!
Jag hittar en Martina-text till och njuter en stund innan jag ger upp. Fortfarande nöjd efter min läsning byter jag till Within Temptation och loggar av någon anledning in på min blogg och skriver ner det jag just skrivit ner. Eller kanske jag borde skriva att jag skrivit ner det jag skriver nu? Eller skriver jag det jag skriver som snart skrivits för att jag skrev det snart färdigskrivna snart klarskrivet skrivna nu? Eller...
Jag känner lukten av tång och lite salt smyga in genom det öppna fönstret strax bredvid mig. I headsettet sjunger Sharon den Adel om förlåtelse. I huvudet ligger tankarna på lur och väntar på att jag ska släppa tangenterna igen så de kan anfalla, och jag inser att jag fortsätter skriva för att inte börja tänka igen.
Men låt oss vara lite realistiska. Det går inte att stänga av huvudet. Det går faktiskt inte. Åtminstone inte jämt.
Love is all around.
Men hos mig är den inte. Det är nog därför jag tänker. Det är nog därför jag skriver sådana texter som jag ägnat (eller slösat bort, om man så vill) så mycket tid åt det senaste halvåret. Det är nog därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg, förmodligen det längsta blogginlägg jag skrivit i år. Det är nog därför jag förmodligen kommer öppna ytterligare en av mina skräpiga texter när jag skrivit färdigt det här, läsa den, tänka, längta, önska, stänga dokumentet, stänga av datorn och sova. Det är nog därför jag avslutar det här blogginlägget nu. Precis just nu.
...Det vill säga, efter att jag skrivit att distraktion är underbart. Ge mig meeer!
Isen
Du skulle fyllt 21 idag. Om du fått leva skulle du fyllt 21. Om du fått leva...
Men det är 2 månader sedan du flög iväg på uppvindarna och lämnade oss kvar här. 2 månader sedan du började andas någon annanstans. 2 månader sedan du förenade dig med Björn och alla dina kaniner bortom gränsen för livet. 2 månader...
Mor och jag var och satte blommor hos dig idag. De hade gjort så fint med mängder av blommor, kort och små saker på din grav. Det kändes skönt att veta att det är så många som brytt och bryr sig om dig. Jag hoppas att du vet om det. Du verkade åtminstone veta att vi var där, eftersom du på ett eller annat vänster stängde av änglarnas tårar eller Guds pinkande eller läckan bland molnen (eller vad det nu är som gör att det regnar) när vi kom fram till graven. Så vi stannade en stund. Vi regnade lite åt änglarna medan de tog paus...
Jag saknar dig mer än jag kan säga, mer än jag förstår själv tror jag. Men jag har inga bra ord att skriva med. De orden finns nog inte. Jag bara önskar att du fanns kvar här, även om önskningen är fruktlös. Vi har gjort så mycket. Det var så mycket vi skulle göra. Det var så mycket vi aldrig hann göra. Det var så mycket vi ville göra. Då. En gång.
Jag hoppas du kan förlåta mig för allt jag inte gjort. Jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu, var det nu är. Jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer glömma dig.
Vila i frid finaste Isen.
Alltid i mitt hjärta.
Men det är 2 månader sedan du flög iväg på uppvindarna och lämnade oss kvar här. 2 månader sedan du började andas någon annanstans. 2 månader sedan du förenade dig med Björn och alla dina kaniner bortom gränsen för livet. 2 månader...
Mor och jag var och satte blommor hos dig idag. De hade gjort så fint med mängder av blommor, kort och små saker på din grav. Det kändes skönt att veta att det är så många som brytt och bryr sig om dig. Jag hoppas att du vet om det. Du verkade åtminstone veta att vi var där, eftersom du på ett eller annat vänster stängde av änglarnas tårar eller Guds pinkande eller läckan bland molnen (eller vad det nu är som gör att det regnar) när vi kom fram till graven. Så vi stannade en stund. Vi regnade lite åt änglarna medan de tog paus...
Jag saknar dig mer än jag kan säga, mer än jag förstår själv tror jag. Men jag har inga bra ord att skriva med. De orden finns nog inte. Jag bara önskar att du fanns kvar här, även om önskningen är fruktlös. Vi har gjort så mycket. Det var så mycket vi skulle göra. Det var så mycket vi aldrig hann göra. Det var så mycket vi ville göra. Då. En gång.
Jag hoppas du kan förlåta mig för allt jag inte gjort. Jag hoppas och tror att du har det bra där du är nu, var det nu är. Jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer glömma dig.
Vila i frid finaste Isen.
Alltid i mitt hjärta.
Om ånger
Jag, far, styvmor och styvsyster satt nere på fisktorget igår eftermiddag och åt tyskt bröd med bacon och ost. Ingen av oss hade haft stenkoll på vädret, så alla hade tröjor eller jackor med sig.
Pappa: Jag skulle aldrig tagit med mig den här, det är alldeles för varmt. (syftar på jeansjacka)
Styvmor: Inte jag heller. Men man behöver ju inte ha den på sig. Fast jag funderar på att gå och byta till en tröja istället.
Jag: Varför det?
Styvmor: Därför vi har likadana jeansjackor. Det är ju nästan lite löjligt, du vet som att ha likadana träningsoveraller.
Jag: Usch ja. Jag och mitt ex hade likadana tjocktröjor. I och för sig därför att jag köpte den åt honom, men...
Begrundande tystnad.
Jag: ...men det ångrar jag ju nu såhär i efterhand.
Pappa: Gör inte det. Man ska aldrig ångra saker man gjort, bara de saker man inte gjort.
Jag langar ner mitt bröd i en gigantisk påse holländska småkakor som pappa prackat på mig en stund tidigare, hivar upp väskan på axeln och reser mig.
Jag: Ja, då ångrar jag att jag inte slagit honom på käften än.
Styvmor och styvsyster skrattar så jag tror de ska trilla ihop. Jag njuter! :)
Det finns dagar man önskar man hade torrdass
En ledning till vattentornet i staden där jag bor har sprungit läck. Det är tomt. Tomt, tomt, tomt. Inget driksvatten, ingen toalettspolning, ingen dusch - helt enkelt inget vatten. Vattentankar finns utplacerade, men enligt radion ser inte vattnet så aptitligt ut, så ska man ha vatten att dricka rekommenderar jag nog att man knallar till ICA/Hemköp/kiosk/pressbyrå/annat vatteninförskaffar-place. 45 000 personer är drabbade av denna hemska åkomma och man vet inte hur lång tid det kommer ta innan det vänder till tillfriskning...
Dagens i-landsproblem! Det är nästan så man önskar att man hade torrdass och en bäck att hämta vatten i, så man slapp avstå från att dricka normalt och inte kan spola i toan. Hade det varit 1600-talet (eller medeltid, eller whatever) hade nödvändigheten av duschar och under-armarna-tvättar inte heller varit lika nödvändig - alla stank förmodligen rätt djävligt då så ingen skulle väl reagerat nämnvärt. Dessutom HADE det ju funnits vatten att tvätta sig i då eftersom det inte funnits något vattentorn som kunnat springa läck, och därför förmodligen istället funnits bäck/sjö/å/flod/källa/annat vattendrag (förhoppningsvis).
Kommunen, ett tips... Fram med baja-majorna så de morgonpinknödiga stadsborna får kasta vatten! (och antagligen en del annat också...)
Nej gott folk - låtom oss skaffa torrdass! Eller bunkra upp med lite 25-litersdunkar när vi har vatten, så vi har om vattnet skulle rymma sin kos igen. Låt oss nu bara hoppas att vattenverket snabbar på lite med sin 20-mil-vattenledningar-undersökning, så de vet var felet är, så de kan stänga av den delen av vattenledningarna, så de kan laga.
Dagens i-landsproblem! Det är nästan så man önskar att man hade torrdass och en bäck att hämta vatten i, så man slapp avstå från att dricka normalt och inte kan spola i toan. Hade det varit 1600-talet (eller medeltid, eller whatever) hade nödvändigheten av duschar och under-armarna-tvättar inte heller varit lika nödvändig - alla stank förmodligen rätt djävligt då så ingen skulle väl reagerat nämnvärt. Dessutom HADE det ju funnits vatten att tvätta sig i då eftersom det inte funnits något vattentorn som kunnat springa läck, och därför förmodligen istället funnits bäck/sjö/å/flod/källa/annat vattendrag (förhoppningsvis).
Kommunen, ett tips... Fram med baja-majorna så de morgonpinknödiga stadsborna får kasta vatten! (och antagligen en del annat också...)
Nej gott folk - låtom oss skaffa torrdass! Eller bunkra upp med lite 25-litersdunkar när vi har vatten, så vi har om vattnet skulle rymma sin kos igen. Låt oss nu bara hoppas att vattenverket snabbar på lite med sin 20-mil-vattenledningar-undersökning, så de vet var felet är, så de kan stänga av den delen av vattenledningarna, så de kan laga.
