En handfull fulla händer
Hej allihop
Jag skriver mest bara för att säga att jag inte har försvunnit ur cyberspace. Inte riktigt. Däremot har jag just nu inte riktigt tid och ork att uppdatera bloggen så som jag skulle vilja. De senaste veckorna, under vilka jag faktiskt tänkt skriva här flera gånger, har jag haft så fullt upp att inte ens en handfull händer skulle ha räckt för att hantera det. Jag hoppas att det ska bli bättre snart dock. Det finns inlägg på funderingsbordet i hjärnkontoret, jag ska bara samla ihop tid och energi nog för att pränta ner dem.
Lite det samma är fallet med att läsa era bloggar. I den mån jag hinner och orkar klämma in det läser jag! Däremot är det kanske inte alltid jag kommenterar. Det betyder dock inte att jag inte ser efter vad ni har för er. Så mycket jag hinner ska jag försöka hänga med och kommentera.
Om jag kan ska jag försöka återkomma snart. Jag måste bara röja undan det värsta stresslagret först. Tills dess: Tack för att ni läst så troget så länge. Jag hoppas ni ska vilja göra det även i fortsättningen.
Er tillgivna,
Shass
Jag skriver mest bara för att säga att jag inte har försvunnit ur cyberspace. Inte riktigt. Däremot har jag just nu inte riktigt tid och ork att uppdatera bloggen så som jag skulle vilja. De senaste veckorna, under vilka jag faktiskt tänkt skriva här flera gånger, har jag haft så fullt upp att inte ens en handfull händer skulle ha räckt för att hantera det. Jag hoppas att det ska bli bättre snart dock. Det finns inlägg på funderingsbordet i hjärnkontoret, jag ska bara samla ihop tid och energi nog för att pränta ner dem.
Lite det samma är fallet med att läsa era bloggar. I den mån jag hinner och orkar klämma in det läser jag! Däremot är det kanske inte alltid jag kommenterar. Det betyder dock inte att jag inte ser efter vad ni har för er. Så mycket jag hinner ska jag försöka hänga med och kommentera.
Om jag kan ska jag försöka återkomma snart. Jag måste bara röja undan det värsta stresslagret först. Tills dess: Tack för att ni läst så troget så länge. Jag hoppas ni ska vilja göra det även i fortsättningen.
Er tillgivna,
Shass
Kom liljor och akvileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd...
Äsch vad sjutton. Jag hade tänkt skriva en lång förklarande inledning till det här inlägget, men jag tror jag struntar i det.
Idag har jag, tant Anna och en kompis till pappa/oss/mig varit på Bredaviks Örtagård. Det har varit planerat i flera månader men inte blivit av förrän nu.
"Bredaviks Örtagård är uppbyggd efter modell av den medeltida klosterörtagården. /.../ Örtagården är uppbyggd i strikta fyrkanter med gångar emellan. Enligt Heliga Birgitta skall kanterna av örtagården vara vildvuxna - en "sinnenas örtagård". Det vildvuxna ska symbolisera att här ska inget arbete utföras, utan istället uppmana till stilla meditation och kontemplation. Örtagården skall också ha en liten bänk intill en damm, allt för njutningens skull."
Vilken plats! För mig, som både är medeltidsintresserad och bevisligen något dragen till örtmedicin och magi, är det här en hänförande, fascinerande miljö. Örtagården med alla dess växter, springbrunnens mjuka sång, handelsbodens underbara innehåll av kryddor, örtteer, smycken, linnekläder, marmelader, oljor, fårskinn... Det lilla apotekariumet (stavning?), stupstocken, det offentliga badkaret, skrädderiet... Helt fantastiskt alltsammans. Till det hörde otroliga Christel, som på ett mycket levande och intressant sätt kunde prata om alltifrån medeltida kryddor, matlagning och giftiga örter till hennes (ondskefulla) katts påhitt inomhus, starka medeltidskvinnor och Ernest Hemingways frus poolbbyggande i makens frånvaro. Jodå, här växlade ämnena mycket, men goda Moder Jord vilken härlig eftermiddag!
Jag tror detta har gett mig lite idéer till mitt skrivande. Det har dessutom stärkt min sedan ett halvår tillbaka (och egentligen ännu längre än så) vilja att lära mig mer om örter och örtmedicin, kryddor etc. Jag har egentligen vetat i många år att det är sådanthär jag vill göra, men inte insett det fullt ut förrän i våras. Bara en sådan sak som att en stor del av mina karaktärer och bikaraktärer i novellerna jag skriver är helare/läkare/örtakvinnor/kloka gummor/younameit talar ju för sig själv. Jag vill veta mer. Jag vill lära mig mer. Jag vill kunna.
"Låt mig stanna!" tänkte jag när vi gick förbi vändkorset och ut med nyinförskaffade örtteer och löften om återseende. "Låt mig bli här. Låt mig lära mig mer. Låt mig vandra i örtagården och lukta på örterna, fastna i björnbärsrevorna, lyssna till springbrunnen och känna kraften från naturen. Låt mig insupa kunskaper om helande och tröstande örter, om välsmakande kryddor, om det besynnerliga naturen bär omkring på utan att vi egentligen begriper till vilken nytta det kan vara. Jag vill lära mig! Jag vill vara här."
När jag blir stor ska jag också ha en örtagård. Så det så!
Tack Anna och Hasse för en härlig eftermiddag! Tack också till Bredaviks Örtagårds Christel, hennes make och katten Erik. You made my day.
(Det enda jag ångrar lite är att jag inte verkligen tog mig en REJÄL titt på ALLT i handelsboden; alla kläder, alla kryddor, alla teer, allt ätbart, alla oljor, marmelader osv. Christel avslöjade dock att de kommer öppna en butik här inne i stan i november... Då ska jag minsann botanisera ordentligt!)
Idag har jag, tant Anna och en kompis till pappa/oss/mig varit på Bredaviks Örtagård. Det har varit planerat i flera månader men inte blivit av förrän nu.
"Bredaviks Örtagård är uppbyggd efter modell av den medeltida klosterörtagården. /.../ Örtagården är uppbyggd i strikta fyrkanter med gångar emellan. Enligt Heliga Birgitta skall kanterna av örtagården vara vildvuxna - en "sinnenas örtagård". Det vildvuxna ska symbolisera att här ska inget arbete utföras, utan istället uppmana till stilla meditation och kontemplation. Örtagården skall också ha en liten bänk intill en damm, allt för njutningens skull."
Vilken plats! För mig, som både är medeltidsintresserad och bevisligen något dragen till örtmedicin och magi, är det här en hänförande, fascinerande miljö. Örtagården med alla dess växter, springbrunnens mjuka sång, handelsbodens underbara innehåll av kryddor, örtteer, smycken, linnekläder, marmelader, oljor, fårskinn... Det lilla apotekariumet (stavning?), stupstocken, det offentliga badkaret, skrädderiet... Helt fantastiskt alltsammans. Till det hörde otroliga Christel, som på ett mycket levande och intressant sätt kunde prata om alltifrån medeltida kryddor, matlagning och giftiga örter till hennes (ondskefulla) katts påhitt inomhus, starka medeltidskvinnor och Ernest Hemingways frus poolbbyggande i makens frånvaro. Jodå, här växlade ämnena mycket, men goda Moder Jord vilken härlig eftermiddag!
Jag tror detta har gett mig lite idéer till mitt skrivande. Det har dessutom stärkt min sedan ett halvår tillbaka (och egentligen ännu längre än så) vilja att lära mig mer om örter och örtmedicin, kryddor etc. Jag har egentligen vetat i många år att det är sådanthär jag vill göra, men inte insett det fullt ut förrän i våras. Bara en sådan sak som att en stor del av mina karaktärer och bikaraktärer i novellerna jag skriver är helare/läkare/örtakvinnor/kloka gummor/younameit talar ju för sig själv. Jag vill veta mer. Jag vill lära mig mer. Jag vill kunna.
"Låt mig stanna!" tänkte jag när vi gick förbi vändkorset och ut med nyinförskaffade örtteer och löften om återseende. "Låt mig bli här. Låt mig lära mig mer. Låt mig vandra i örtagården och lukta på örterna, fastna i björnbärsrevorna, lyssna till springbrunnen och känna kraften från naturen. Låt mig insupa kunskaper om helande och tröstande örter, om välsmakande kryddor, om det besynnerliga naturen bär omkring på utan att vi egentligen begriper till vilken nytta det kan vara. Jag vill lära mig! Jag vill vara här."
När jag blir stor ska jag också ha en örtagård. Så det så!
Tack Anna och Hasse för en härlig eftermiddag! Tack också till Bredaviks Örtagårds Christel, hennes make och katten Erik. You made my day.
(Det enda jag ångrar lite är att jag inte verkligen tog mig en REJÄL titt på ALLT i handelsboden; alla kläder, alla kryddor, alla teer, allt ätbart, alla oljor, marmelader osv. Christel avslöjade dock att de kommer öppna en butik här inne i stan i november... Då ska jag minsann botanisera ordentligt!)
Psykologen har talat om udda koppar!
Om ni bara visste hur analyserande och psykologisnackande man blir av att läsa psykologi. Det är faktiskt ett himla intressant ämne, även om frågorna de vill ha mig att besvara är en smula knepiga ibland. Det kan man väl ändå acceptera. Det som frustrera mig är att jag börjar förklara saker med psykologitermer i brist på vanliga ord, eftersom psykologitermer är det jag läst mycket av på senaste tiden och använt för att i uppdragsfrågorna besvara en frågeställning. Normala, begripiga, icke-psykologiska ord har konkurrerats bort. Igår t ex. skulle jag förklara för mor min varför jag har så svårt att tagga ner på karateträningen och inte köra 150% hela tiden.
"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."
För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...
Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.
Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)
Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?
Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.
"Det är jättesvårt att ta det lugnt, för jag har ju blivit eh.. jag har ju... blivit.. äsch, BETINGAD på hans kommando, så jag gör ju rent reflexmässigt allt i full fart för att det är så jag eh...blivit betingad.."
För mycket beteendeperspektivstudier, det ser jag det. Håhå jaja. Vart är världen på väg? Får trösta mig med att jag i alla fall inte började tjata om obetingade stimuli och responser...
Det är inte bara beteendeperspektivet och dess tjat om betingningar som hoppat in i min hjärna. Nä då. Dit har också en snubbe jag inte alls är särskilt förtjust i slunkit. Mig och Lettie emellan heter han Sigge. I dagligt tal refererar man vanligen till honom som Freud. Vi är inte bästisar, Han och jag. Därför tycker jag inte alls det är särskilt angenämt att behöva skriva om honom och hans idéer. Huga.
Det roliga med att ha läst lite om Sigge är att man kan analysera folk på kul och förklara för dem att deras bortträngda aggressioner emot sin mormors skotskrutiga strumpor orsakar att såsen kokar över, eftersom de omedvetet vill hämnas på mormodern för att hon hade så fula strumpor och låter såsen koka över av den enkla anledning att de egentligen vill hälla den i mormoderns prickiga underbyxor från nittonhundrakallt... Eller något åt det hållet. Flummigt, javisst. Men vad då, Sigge VAR ju flummig. Kom inte och påstå annat.
Nä men varför skriver jag det här egentligen?
Bra fråga. Någon som har ett bra psykoanalytiskt svar? Eller behaviouristiskt? Eller socialpsykologiskt? Eller humanistiskt? Eller kanske rentav annan valfri förklaring?
Jag skulle kunna dra till med gissningen att det 1. är för att jag inte skrivit på ett tag 2. för att jag inte visste vad jag skulle skriva och därför fick hitta på något i skrivande stund och 3. för att jag egentligen gick upp för att jag inte kunde sova och tänkte skriva en psykologiuppgift om hur vi påverkas av förväntningar, varpå det slog mig att har man en blogg förväntas man ju faktiskt skriva i den...
(Sigge skulle antagligen påstå att det är mina bortträngda och förnekade sexuella dragningar till analytiska karlar i vita rockar och min aggression emot min egen förnekelse av denna sexuella dragning som gör att jag måste behandla detta ämne i skrift... alternativt att jag är förbannad på min mamma för att jag inte fått gifta mig med en hjärnskrynklare än. Man kan aldrig så noga veta med den där Sigge.)
Jaja, nog psykologisnackat.
Men på tal om något helt annat... Vad är det som är så anmärkningsvärt med att "bjuda på te i udda koppar"? Folk skriver det i tidningsartiklar som om det vore något spektakulärt och exotiskt. Jag har alltid druckit te ur udda koppar (eller snarare muggar)... För mig har det varit mer spektakulärt och exotiskt om alla varit likadana. Så varför måste de påpeka det? Är det mer estetiskt tilltalande att flika in det på en hörna sådär? Eller ger det personen de skriver om en lite mer exotisk, spännande, udda touch? Kan de inte lika gärna skriva "Sigrid 98 bjöd oss på kaffe i jämna koppar"? Och VARFÖR skriver de aldrig: "Pelles mamma bjöd oss på saft i udda glas"? Udda glas har också varit ständigt förekommande under min uppväxt, nämligen. Varför skriver de inte det? Är udda glas mindre spektakulärt och exotiskt än udda koppar?
Nu har ni något att fundera på över helgen. Härmed ber jag att få meddela att detta tämligen icke-seriösa inlägg äro avslutat. Nu ska jag gå och göra lite mer te i min udda kopp. På återskrivande, mina kära små hjärtegryn.
