Shass

I vintras anordnade Within Temptation en videotävling för sina fans. Eftersom de hade sett så många hemgjorda Utopia-videos på YouTube bad de fansen att göra sina egna "Christmas videos" till låten och lade till och med upp en instrumental version för att fansen skulle kunna sjunga eller spela (eller vad de nu ville göra) utan att Sharons och Chris' röster "lade sig i". Hur många bidrag de fick, det vet inte jag, men jag skulle gissa att det var en hel del. Många finns att höra på YouTube för den som är intresserad. Här är hela Christmas Remixen som bandet sammanställde.

Ett av de fans som deltog i tävlingen fångade Sharons uppmärksamhet. Under theatre-tour showen i Oosterpoort, Groningen den 11 april fick hon sällskap på scen och hjälp med sången i just Utopia. Det lät såhär.


Jag måste erkänna att jag är lite avis (fast var god notera att jag inte missunnar personen i fråga den upplevelsen!). Tänk det, att få sjunga med Sharon den Adel... Jag vill ocksååå!Det har jag velat i åratal! I videotävlingen deltog jag dock inte...främst för att jag inte hade någon videokamera och ingen vettig mick att spela in med. Jag betvivlar visserligen att det som hände det här fanet skulle hänt mig även om jag deltagit, men chansen hade ju varit lite större i alla fall...
Nå Shass, bara att fortsätta drömma...

Torsdagen började lite sävligt. Vi masade oss upp vid åttasnåret och åt frukost, återvände sedan till rummet och datoriserade oss ett tag. Onsdagens bilder gicks igenom och jag lade några bilder på Twitter, svarade på mail och skrev blogginlägget om resan. Sedan blev klockan plötsligt eftermiddag och vi hastade iväg till Amsterdam. Först denna dag kom vi på att man ju faktiskt kan åka buss och därmed reducera färdkostnaderna med ungefär 2/3 jämfört med taxipriset.

Delvis flamsande, delvis småbråkande tog vi oss till Amsterdam. Syster min var irriterad på mig för att jag inte kunde komma med mer information om Amsterdam än att det skulle vara nära nog till stadens mer centrala delar för att de skulle kunna nås promenadvägen. Men vi hittade dit, lyckades få i oss lite näring på Subway och hade roligt hela eftermiddagen när vi sprang i affärer. Ja, det var vad vi gjorde och delvis är jag glad för det, för vi hade så roligt, delvis är jag lite arg på oss för att vi inte såg mer av stan än vi gjorde. Å andra sidan tror jag att ska man lära känna en stad på riktigt bör man:
1. Ha mer tid än en eftermiddag, och eftersom jag inte ville kräva det av min syster...
2. Helst ha någon med sig som känner till lite om staden i fråga.
Så Amsterdam-exploring tar jag nog nästa gång jag är i Holland när min holländska väninna också befinner sig i landet.

Jag måste ändå säga att jag tyckte om Amsterdam. Alla människor var trevliga och även om det är en stor stad tyckte jag att den på något vis kändes lite lugnare än t ex. Stockholm. Även i Amsterdam kryllade det av cyklister (läste jag mig till, vi såg inte så jättemånga) och vatten. Nästa gång jag är där ska jag nog ta lite canal cruising, bara för att man kan!
Det jag först kände var jobbigt med staden var all skyltning med det fullt legala hasch-rökandet. I alla turistshopar kunde man hitta diverse hasch/cannabis-relaterade produkter - allt ifrån pipor, askfat, te och kakor till t-shirts och kylskåpsmagneter. Det samma gällde Redlight District. Det kändes jobbigt och lite skrämmande avskräckande. Men när man tänkte bort det var det en trevlig stad, och enligt min holländska väninna är det mest i Amsterdam det skyltas med det. I andra städer (Leiden t ex.) är det inte alls lika lätt att få tag i gräs, inte lika öppet med att man röker osv. Finns, det gör det väl, men det är inte lika stort utanför Amsterdam.

Så, med diverse nyinhandlade onödigheter återvände vi till Leiden. Där fick vi en chock - min systers bankkort gick inte att ta ut pengar från. Yyyl! Shass fick lätt panik ett ögonblick, men kom sedan på att hon ju köpt tågbiljetter på Amsterdam central och drog slutsatsen att det fanns pengar på hennes kort. Men upptäckten att syrrans kort på mystiskt vis tycktes tömt skrämde oss lite och skakade om kvällen. Troligtvis berodde tömningen på avgifter i samband med uttagen hon gjorde.
Vi tryckte i oss lite Burger King-skräpmat (det enda vi hittade som var öppet efter 10 och som låg inom bekvämt avstånd (på tågstationen)) och tog en taxi tillbaka till hotellet. Varför vi inte tog buss? Ja, det har sin enkla förklaring i att det slog mig att vi inte kollat upp vad hållplatsen hette som vi åkte från på eftermiddagen och därför inte visste vart vi skulle hoppa av.
Taxichauffören för kvällen var en mycket trevlig man, något eller några år äldre än min syster och rörelsehindrad. Passagerarsätet i hans bil upptogs av hans rullstol. Men han var glad och pratsam, med en raspig röst som förde tankarna till en man på 75 snarare än 25. Liksom de andra frågade han vad vi gjorde där, vilket slutade med att vi pratade musik och hade en mycket trevlig bilfärd. Shass hälsade honom vänligt godnatt när hon lämnade bilen och fick ett lågt skratt och godnatt till svar. :)

Så fort vi klev in genom dörren fick "vår" receptionist, hon syrran lärt oanständigheter kvällen före, syn på oss och kom och småpratade och skrattade. Min lätta oro över bankkonton försvann för en stund av hennes kvittrande skratt - ett sådantdär skratt man bara vill höra mer och mer av, som får en att må bra! - och jag var ganska fnissig när vi gick upp till rummet. Upp ja, bara för att vända ner igen och be att hon skrev upp wake up call på oss för morgonen därpå, för att vi skulle vara säkra på att komma iväg till flyget. Efter det vällde lätt melankoli över Shass som fick sista-kväll-känsla och mest bara suckade sista vakna timmarna.

Fredagen kom smygande, lika obeveklig som åldern, och jag tog mig upp före klockan ringde eftersom jag ändå sovit så ryckigt och oroligt under natten. Det gick inte att undgå en lätt oro över hemresan - Skulle vi få flyga hem, slita ur häckarna på en buss eller sova på flygplatsen? Första kollen: "flight planned". Vi gick ner till frukost och tvingade i oss lite yoghurt och mackor, trots att ingen av oss egentligen ville ha. Återvände upp till rummet. Andra kollen: "Flight planned". Vi slängde ned det allra sista i väskorna, borstade tänderna, gick på toa. Tredje och sista sista-minuten-kollen: "Flight planned". Borde man se det som en garanti?
Vi dundrade ner i entrén med väskor och allt och bad att få betala. Räkningen blev till min förfäran högre än förväntat och panikslaget insåg vi att sedlarna jag hade inte skulle räcka. Yyyl! Och ingen bankomat i närheten. Dubbel-yyyl! Frågade lite oroligt ifall de mot förmodan tog Meistro-kort, och det gjorde de tack och lov! Betalade det mesta med sedlar och det resterande med kortet. Sedan sprang vi, lättare om både själar och Shass-plånbok - till bussen.

Ja, för att korta ner det hela. Vi kom med bussen, med tåget till flygplatsen, och jajjamensan! Vi fick ett flyg hem. Mycket mycket snygg flygvärd hade vi också (Syrran: "Hehe, han har väldigt snygg häck" (när han stod precis bredvid henne med ryggen till), och trevlig var han med. Pratade engelska med holländsk brytning som Shassie tycker är hemskt trevligt att lyssna på...

På flygplatsen Kastrup, Köpenhamn, Danmark, Norden, Europa, Världen, Jorden, rymden kom nästan yyyl...
Syster min: ...Jag hittar inte vårt bagage...
Yyyyl!
Nä, tänkte jag, det kan fan inte vara sant. Vårt bagage kan inte ha rymt. Då vet jag inte vad jag gör. Trött på allt detta konstanta krångel så fort vi hamnade på resande fot passade jag väskorna medan syrran kilade till ankomstinfo och pratade med dem där. Jag visste inte om jag borde anta att vårt bagage var borta eller att det skulle dyka upp. Tackade mig själv för att jag packat datorn och nya Within Temptation-turné-t-shirten + The Howling-EP:n jag velat köpa i åratal och äntligen lyckats lägga vantarna på i handbagaget. Det viktigaste var ju med hem i alla fall...
Det visade sig tack och lov att vårt bagage bara inte hade lastats på bandet än. Min hispiga söta syster hade oroat sig i onödan. Etiketterna som satts på våra väskor hade skrivits ut snett också, vilket innebar att de två sista siffrorna i något registreringsnummer de har inte kommit med, och som givetvis behövdes för att kunna se vart de tagit vägen. Men det löste sig ju, och vi kom med tåget mot hemåt också. Väl hemma lyckades Shass bara hålla sig vaken tills ungefär 2/3 av Så Ska Det Låta hade gått, sedan somnade hon och sov tills farmor ringde 15 timmar senare...


Trots allt krångel har det här varit en mycket rolig resa som faktiskt varit värd sitt pris. En del av pengarna kan jag nog få tillbaka från flygbolag osv också. Jag fick fyra dagar med syrran (vilket var mycket länge sedan sist), fick se Within Temptation akustiskt som jag velat så länge, fick åka till Holland som jag velat så länge och har mött mycket otroligt trevligt, glatt folk. De jag använt den lilla holländska jag kan till har lyst upp som små solar, även om jag kanske bara har sagt ett "tack så mycket, hejdå!". Roligt! Jag har gått mycket, skrattat mycket, flamsat mycket och till och med blivit flirtad med. Kryddan sammantagen: Hollandsresan var underbar.

Och vet ni vad? Jag längtar tillbaka. Saknar Holland. Jag tror att jag kan ha glömt en del av mitt hjärta där. Vill tillbaks igen. Vill, kommer, TÄNKER åka tillbaks igen!

Skum belysning, eld... Det mjukt mystiska introt till Towards the End fyllde lokalen och fångade mig direkt. Ja, redan från början låg en slöja av mystik över konserthallen. Hela den mycket åldersvarierade publiken tycktes spända på vad som komma skulle, även om jag misstänker att en del av dem varit med om det en gång förut - i november 2008. Jag var lika nervöst uppspelt som vanligt...
Unisont jubel följde snart så fort trummisen, Stephen van Haestregt, visade sig på scen med kosan styrd mot sitt trumset. Det kändes verkligt bra att vara där och få se honom en sista gång, eftersom han lämnar bandet efter den här turnén för att spendera mer tid med familjen och ägna sig åt sitt nya band, My Favorite Scar. Men det var som om åskguden Tor i egen hög person hade klivit in i lokalen, för trummorna mullrade som åskan, kraftfulla och omskakande... Och sedan kom Hon med stort H - Sharon den Adel - mitt i denna urtidsstorm och upphov sin änglalika, vackra stämma och jag var lika förtrollad som någonsin...

Det var en fantastisk konsert. Första hälften av den, innan pausen på 15 minuter, ägnades åt flertalet av de akustiska låtar som kan höras på "An Acoustic Night at the Theatre" som släpptes i november förra året. Pale, Caged, Stand My Ground med flera rasslade förbi i en fart jag inte trodde vara möjlig. Den vackra Somewhere sjöngs (liksom i länkade live-klippet) som duett med Anneke van Giersbergen, som visade sig inte alls vara där personligen, utan en spökprojektion. Skickligt gjord dock, eftersom det nog märktes mest när hon skulle passera förbi framför Sharon och plötslig blev genomskinlig...

Sista låten före pausen på 15 minuter (vi var i en teater, trots allt) överraskade mig. Introt kände jag väl igen och förundrades över att de eventuellt skulle göra just den låten akustiskt eftersom den på något vis är så mycket power. Det lät inte riktigt logiskt. Och när den väl drog igång, den kraftfyllda The Heart of Everything var den så lite akustisk som den bara kunde bli. Underbart och glädjande!

Efter pausen fortsatte det icke-akustiska. Spänningshöjande intro med vinande vind, kör, vågor och den dånande klockan som också inledde den vid Black Symphony-konserten i Rotterdam för två år sedan banade väg för Jillian (I'd Give My Heart). Välkända, nära-hjärtat-liggande gamla godingar som Mother Earth och Angels gjorde sig påminda efter den, liksom de nyare Our Solemn Hour och Hand of Sorrow. Duetten What Have You Done var givetvis också med på schemat med en Keith lika spökaktig som Anneke tidigare. Också den nyaste nya Utopia var med, dock utan Chris vilket tycktes uppskattat. Sharon sjöng den fantastiskt och visade för femtioelfte gången i ordningen att hon enkelt klarar låtar som vanligen är duetter på egen hand. Showen avslutades i vanlig ordning med Ice Queen där alla (utom jag (vilket jag borde skämmas över att skriva)) sjöng med.

Dessa musikers spel och denna vackra ängels underbara röst skjuter rakt in i själen på mig och gör mig delvis lycklig över att få vara där och höra dem, delvis på något vis...sorgsen. Det är sådan känsla i det de gör och detta är ett av få band där både vokalist och musiker berör mig djupt. Det är fantastiskt att se hur roligt de fortfarande har trots att hälften av bandet hängt ihop i 14 år och den andra hälften något mer än hälften av den tiden. Att få se hur Sharons man, Robert Westerholt (gitarr), ser på henne efter så lång tid som de varit tillsammans gör mig helhjärtat lycklig. Det får mig att våga tro att sådan kärlek inte enbart finns i fantasyböcker och på film, utan också PÅ RIKTIGT.

Detta var en mycket vacker, mycket berörande och mycket stämningsfull typ av show. Det akustiska lade ett särskilt skimmer över den, ett lugn som förstärktes av att hela bandet avslappnat satt på sina troner medan de spelade, liksom det icke-akustiska livade upp alltsammans när de allihop rockade loss som om det gällde livet. Sharon dansade till och med så inlevelsefullt att hon nästan glömde bort att hon skulle fortsätta sjunga efter långt instrumentalt stycke i Mother Earth och måste springa för att hinna hämta micken hon lagt ifrån sig vid scenkanten. Tack vare sittplatserna var det inte något stök över huvud taget, utan alla i publiken höll sig där de skulle vara och knuffades inte för att komma längst fram. Bildprojektionerna bakom bandet var snyggt gjorda (inte enbart spöket Anneke, utan även t ex. när änglavingarna växer ut på Sharon under Angels), och ljudet var i stort sätt perfekt, även om Sharon försvann lite ibland. Låten Forgiven var helt klart en av kvällens höjdpunkter - Ett sådantdär magiskt tillfälle när tiden stannar, verkligheten försvinner och man tycker sig sväva i ett oändligt intet, omvärvd av mjukt pianospel, varsamma stråkar och en röst som inte tycks vara av denna världen... Magi, verklig magi...


Ja, som ni kanske märker kan jag fortsätta skriva om detta i oändligheters oändligheter. Så, för att ta sluttampen kort: Det var en vacker konsert och jag är otroligt lycklig att jag kom iväg till Holland trots allt krångel och fick uppleva det här. Tack ni underbara WT:are för att ni beslöt att göra en Theatre Tour Revival, det var ett av de bästa beslut ni kunde fatta. Det enda jag har att klaga på är att det tog slut så fort...


Er mycket tillgivna,
Shass

Bil bil bil i flera mil är någonting jag skulle kunna ha skrivit om det hade varit så att det var en bil bil bil vi åkte i flera mil, men det var det ju inte. Något flyg såg vi dock inte röken av för all aska. Ja, jag kände hopplöshetens tunga vingslag genom vulkanluften, men tack och lov slog den aldrig ned över oss...

Som ni kanske noterade i mitt senaste inlägg var mitt hopp om att lyckas ta mig till Holland inte särskilt stort. Flygplatsen sades vara stängd och vårt flyg var inställt och vi hade inte lyckats hitta någon annan förbindelse mellan Köpenhamn och Amsterdam. Ändå packade jag väskan, tog syrran i hampan och hoppade på tåget mot Kastrup. Där fördrev vi tiden med musiklyssnande och korsordslösande och halvsovande i obekväm ställning och under tiden ringer hotellet i Leiden och behöver kreditkortsnummerdetaljer. Yyyl! Det var ju pappas kreditkort jag använt för att fixa det. Tack och lov var kvinnan som ringde snäll och tillmötesgående och ringde och pratade med far istället så allt ordnade sig till det bästa.
Efter omkring fyra timmar nådde vi det land som påstås ha ett begripligt språk - ett språk som jag tyvärr inte kan begripa mig på - och snavade av tåget med packning och allt. Vi tillbringade sedan en mycket rolig (läs: hemsk) timme med att springa från informationen till Novia som skulle vara representanter för KLM, vidare till KLM eftersom Novia inte alls var representanter för dem (eftersom de visst hade eget kontor öppet trots vad informationen sagt)som i sin tur skickade oss till danska tågbolaget (som jag inte vet vad det heter), vilka skickade oss vidare till SAS som - och HÄR kommer det bra i kråksången! - sade att de hade plats för oss på en buss! LYCKA!

Sömniga timmar släpade sig förbi på flygplatsen innan vi slutligen fick entra detta eminenta fordon kallat buss. Så, någon bil i flera mil var det ju inte, men väl en buss i många, många, många mil och många, många, många timmar. Efter 11 (!) timmar och skriande smärtsam sovställning för rygg och nacke (ofrivillig, bör tilläggas) nådde vi Amsterdams centralstation. Där möttes vi av nästa orosmoment - Stationen var stängd! Yyyl! Vad skulle vi göra? Var vi fångar i Amsterdam i arla morgonstund utan att kunna ta oss till Leiden och vårt hotell?
Nej då. Tågstationen öppnade efter en halvtimme och vi lyckades både få tågbiljetter och hamna på rätt tåg. I samma vagn som vi satt en mörkhyad kille som började prata med oss efter en stund när han hörde att vi pratade svenska, eftersom han kände igen språket. Vi har såhär i efterhand undrat om han var lite personlighetskluven med tanke på att han växlade vilt mellan att säga att han hatade Sverige och svenska och att han älskade det, men han var åtminstone snäll och skippade sin egen hållplats för att hjälpa oss bli säkra på när vi skulle av. Han flirtade med mig också :P Vi avböjde vänligt men bestämt att låta honom följa med till hotellet ("Oooh I would love to tell everyone at the office! Two swedish girls, it would be the best night EVER!") och lyckades ta oss till vår slutdestination med taxi (efter lite hjälp från en troligen hasch-påverkad uteliggare...). Vi hade varit på resande fot i 23 timmar när vi slutligen kom fram omkring klockan 06:30 onsdag morgon.

Efter frukost och några timmars sömn traskade vi ut i Leiden. Det är en fridfull, vacker stad med massor av små åar och floder och där det inte verkar hända särskilt mycket. Våren har hunnit hit och det är grönt och blommigt (och tulpanigt, ja, ni gissade helt rätt!). Det kryllar av cyklar här och jag tror vi såg minst två ostaffärer när vi hittade en liten affärsklunga. Men, så vitt jag hört är Holland ett av ostens förlovade länder...

När vi slutligen (efter sjutton om och nitton men och en hel del gående och gående utan att komma till dörren) kom tillbaka till hotellet försökte vi varva ner lite. Vi kollade mail och plockade bilder ur kameran, duschade, klädde oss för kvällen och lyckades till och med klämma in middag (även om jag var vansinnigt stressad eftersom maten aldrig tycktes vilja komma) innan det var dags att hoppa in i taxin. Taxichauffören är en av de roligaste människor jag haft äran att spendera 10 minuter med, tror jag. "Fyfan" var den enda svenska han kunde och det använde han flitigt. Riktigt rolig prick. :)
Så, denne man körde oss till Stadsgehoorzaal Leiden där vi skulle se Within Temptation live och förgyllde verkligen vår kväll. Hur konserten var, mina kära kära bloggläsare, får ni dock läsa o i ett annat inlägg...

Som avrundning kan jag säga att när vi kom tillbaka till hotellet igen tog vi varsin drink i baren och pratade språk med receptionisten. Mycket trevlig kvinna. Min syster lärde henne oanständiga svenska ord och vi skrattade så vi dog alla tre åt...kök...och sådant. ;) Sedan återvände vi till rummet, internetade oss lite, kollade på Hipp Hipp Hora och somnade som stockar.

Nu slutar jag eftersom det är långt nog redan och faktum är att jag inte har mer att säga för ögonblicket. Vi åker eventuellt och tar oss en titt på Amsterdam idag. Återkommer med mer rapport + konsertkladd. Ha det fint allihop och tack för era underbara kommentarer!


Yours truly Shass

Jag minns att jag en gång i höstas ställde mig frågan hur mycket motgångar en människa orkar med. Hur många slag, törnar, puffar, knuffar och uppförsbackar klarar man av innan det tvingar ned en längre än till knästående? Knästående har jag varit flertalet gånger sedan hårdslaget i december, då när jag insåg att jag inte skulle komma iväg till Naia över nyår. Det har känts väldigt tungt hela första kvartalet det här året... Och nu, nu kanske jag hamnar på mage i dammet istället för på de envisa knäna.

Det ser ut som om jag kan få rejäla problem ed att ta mig till Holland... För knappt en vecka sedan, dagen efter att jag bokat flyg smäller en vulkan på Island av och fyller luften med aska. Vi vet inte huruvida vårt flyg är inställt eller ej (enligt KLM:s hemsida är det det, enligt Kastrups inte) och vi vet inte om vi kan ta oss dit på annat vis... Dessutom fick jag för nåra timmar sedan höra av en vän: "Flygen förväntas fungera som vanligt från och med torsdag", vilket innebär dagen efter att jag behöver vara i Holland...

Varför känns det som om det är riktat emot mig? Dagen efter biljettbok är det vulkan-pang, dagen efter konserten går flygen normalt...
Det har varit så mycket av motgångsvaran i år... Orkar jag mer nu?

Åker ner till Köpenhamn och kollar. Kan ju lika gärna göra det och ha tur (hahahahahaha, kul...) att få komma iväg istället för att ligga här och vara ledsen. Håll tummarna för mig, snälla, snälla, snälla gulliga ni.

Det händer saker! Som ni kanske har lagt märke till har snön smält (eller börjat smälta, beroende på var man bor) bort och våren har så sakterliga börjat kika fram. Träden är fulla med fåglar och himlen full av solar och luften full av pollen...och ungdomarna fulla på krogen. ;) Nej, förlåt, nu tog flamsigheten från igår över igen.

Det händer faktiskt lite saker här också. De tråkiga sakerna kan vi hoppa över, som trassel med skolan och annat trassel, för sådant är varken roligt att veta eller roligt att skriva om. Så istället går vi raskt rakt på de lite mer positiva sakerna.

1. Far min träffade Svenne i förrgår kväll och fick av honom veta att musiken är så gott som inspelad till de två kvarvarande låtarna. Det är bara gitarren som fattas. Så, när P-O pallrat sig in i studion och gnällt in lite sådant oväsen i låtarna och jag lyckats kurera mig från förkylning och hosta blir det förhoppningsvis snart dags för studioskrål igen. Om jag vågar mig in dit. Sedan, om jag vågar DET, landar låtarna troligtvis på MySpace. Håll tummarna!

2. Samma kväll som far språkades vid med Svenne språkades han även vid med två av sina vänner. Dessa båda, en trummis och en basist (otroligt duktiga båda två) hade gärna velat vara med på inspelningarna, men eftersom allt i stort sätt är klart går ju inte det. Förhoppningsvis kan vi hitta på något annat djävulskap istället - fixa ihop ett litet liveband eller så? Det vore roligt! Tiden får om detta bära vittnesbörd...

3. Senaste månaden har jag, förutom Som-en-bro-över-mörka-vatten-begravningen sjungit på ytterligare en begravning. Vid det tillfället hade jag en mycket duktig gitarrist som akompanjist. Efter själva begravningen språkades vi vid och han sade att om jag vill spela in har han en amatörstudio och tillade att han gärna skulle vilja spela in någonting tillsammans med mig. Tjoho! Vore inte det roligt, så säg? Han är mycket duktig på gitarr och har en trevlig sångröst också. Jag hoppas verkligen, verkligen att det blir något av! Vi kom även överens om att kontakta varandra ifall vi behövde en gitarrist/sångare till någon tillställning (t ex. bröllop el.dyl.). Hoppas hoppas hoppas!

Det händer lite saker...rör så sakterliga på sig. Går runt med förhoppningen att allting ska vända nu. Nu MÅSTE det helt enkelt vända till det bättre. Inte bara sång och sådant, utan allt. Åtminstone det mesta...

Nej, nu ska jag fortsätta dagdrömma om att sjunga med Jorn en stund till, sedan återuppta franskastudierna. Om någon mycket franskkunnig råkar läsa det här inom de närmaste timmarna så hojta gärna till, för jag skulle mycket gärna vilja att någon tittade igenom mina uppgifter innan jag skickar dem till min lärare, så jag inte är helt ute och cyklar i nattmössan med punka på båda däcken ;).

Non, maintenant temps rêvasser. Au revoir, mes amis!
(Ja, OM det där var grammatiskt fel så var det för att jag gissade ;) Jag vete katten hur man skriver franska.)

Har ni någonsin tänkt på hur ens känslor för ett namn kan bero på folk som bär det? Varför är det så? Jag vet inte hur det är för er, men åtminstone jag har ett flertal gånger upptäckt att mina känslor för ett namn förändrats med hjälp eller skälp av någon som burit det, oavsett denne varit en verklig eller fiktiv person. Jag har till och med själv lyckats förändra mina känslor för namn genom de texter jag skriver. Däri har vi också det lite intressanta fenomenet svårighet att ge karaktärer man gillar namn man inte gillar eller namn man tycker är, ja, rent utsagt fula. Man kanske skulle utmana sig själv att ändra åsikt om lite namn man inte tycker om?

Men för att återgå till ämnet. Ta namnet Ivar till exempel. Det var jag inte särskilt förtjust i förr. Just nu kan jag inte minnas mina känslor för just det namnet, men sedan jag gett en karaktär i mina berättelser det och han av sig själv (Ja, har ni hört på maken! Visste ni att jag inte styr över mina karaktärer själv?) blev en mycket söt pojk har jag börjat tycka det är ett ganska fint namn. Det har till och med nästan ramlat in på listan över tänkbara eventuella-framtida-barn-namn. Hm.

Ett annat exempel är namnet Russell. Åh hu vad jag tyckte det namnet var gräsligt förr! Inte bara stavningen och klangen av det, nej, det ingav mig alltid en illa-till-mods-känsla av någon anledning. Jag vet inte om det kan ha haft att göra med en bok jag läste en gång (som för övrigt lade grunden till min dåliga vana att ogilla huvudkaraktärer ett tag därefter) där en rätt vidrig karl hette Russell i efternamn (har jag för mig, det var några år sedan). Hur som helst. Sedan jag föll fullständigt och platt pladask för Symphony X’s sångare Russell Allens helt fantastiska röst – en intressant mix mellan nervkittlande ondska, hjärtsmältande mjukhet, uppeldande energi och leende-framlockande okynne – har också det namnet flyttats från usch-hörnan i mitt huvud till tycker-om-hörnan.

Ett namn som bytt plats ett par gånger är namnet Rickard (med diverse olika stavningar). När jag var liten var det neutralt, varken bra eller dåligt. Sedan blev det uuunderbart när jag (10 år gammal) blev kär i en kille i klassen som hette Rikard. När denne Rikard ganska snart (av fortfarande okänd anledning) mycket tydligt visade sitt ogillande emot undertecknad gjorde gillande-kurvan en tvär nedåtvändning och kraschade med buller och bong ner i usch-hörnan. Där låg det kvar ett tag och samlade damm, tills jag började läsa Sanningens Svärd-serien av Terry Goodkind (som för övrigt är mina favoritböcker) och fullständigt förälskade mig i en av huvudpersonerna – Rickard Rahl. Rickard har numera återtagit sin plats i gillande-hörnet.

Andra namn, vilka vi kanske inte ska gå in på för stämningens skull, har saboterats antingen av mig själv genom namngivning av karaktärer som inte blivit som jag tänkt mig eller som från början varit tänkta att vara eller under resans gång blivit vidriga/onda/hemska/uschliga, eller av folk som burit sig illa åt mot (oftast) nära vänner eller familj. Med det inte sagt att jag inte kan ändra åsikt :) Men det finns en del namn jag inte skulle ge mina barn, om man så säger.

Ett namn jag däremot alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, tyckt varit otroligt fint är David. Jag vet inte varför, dock. Jag bara tycker om det. David. Det är det nog ganska troligt att en eventuell framtida son får heta. Men man vet aldrig…

Nej vet ni, jag ska nog faktiskt utmana mig själv att skriva en eller ett par texter med enbart namn jag inte är så förtjust i och se om jag kan få mig själv att ändra åsikt… Inte idag, men en annan dag (när jag har inspiration). Tills dess: Njut av varje strimma sol som tränger sig genom molnen – Våren är påväg!


Eder tillgivna,
Shass