Styr och ställer med vardagsbestyr

Ju längre tiden går, desto mer och mer inser jag skillnaden mellan att som tonåring vara kär i en pojke som bor hemma hos sina föräldrar och "får allt serverat", och att som snart 23 vara kär i en man som rår sig själv. Nej, jag vill inte påstå att tonårskärleken är mindre "på riktigt" än någon annan kärlek - det vore orätt. Men det här, det här känns riktigt på riktigt. Verkligt. Så som det ska vara. Min Superman är en man, ingen pojke - Det är en vuxen människa med förmågan att ta ansvar, tänka långsiktigt och aktivt arbeta för ett fungerande, hållbart förhållande.

Fast det var inte honom jag tänkte prata om. ;) Jag tänkte prata om insikter som jag - till min stora förvåning - lyckats komma över under de veckor jag varit i hans omedelbara närhet.
Tvätt, till exempel. Åratal av pust och stånk från tvättande familjemedlemmar (ingen specifik utpekad såhär offentligt) har gett mig uppfattningen om att tvätt är något pustigt, stånkigt och oerhört jobbigt. Under de tre år jag bott själv har jag också under de allra flesta tvättdagar instämt i detta - Tvätta är pest (Med vissa undantag för dagar då det känns OK att fundera och tvätta)!
Här, med tvättfaciliteterna lättåtkomliga i samma bygge där jag befinner mig under dagarna känns det inte alls lika jobbigt. Om det är skillnaden mellan att behöva släpa ner femtioelvakilos tvättsäckar till en skruttig tvättstuga där hälften av atiraljerna är mer eller mindre ur funktion och att ha både tvättmaskin och torktumlare i hallen (mer eller mindre), det vet jag inte. Men det känns inte som någon större ansträgning att slänga in en maskin tvätt här, medan det hemma känns som ett helt projekt att behöva syssla med dito aktiviteter. Här kan jag till och med finna ro i det - allt från att slänga in tvätten i maskinen till att skaka, vika, stapla och sortera alltsammans när det är färdigt. Det är avstressande för mig.

Eller matlagning. OK, jag lagar inte mat här - min skräck för gasspisen är alltför stor. Men att hjälpa till med maten känns bra. Att förbereda kött och grönsaker, att ordna med sallad, att hjälpas åt med dukning och undanplockning och sådant... det känns bra. Det känns... på riktigt. Teamwork. Som det ska vara.

Eller disk. Jaaa ja, jag erkänner att jag inte jublar över att ta hand om den jämt, det gör jag inte. Men tar jag mig bara i kragen, haffar med mig en bok och sätter igång är det också ganska skönt. Jag får en stund för mig själv då jag kan läsa i lugn och ro, filosofera, fundera, planera elaka intriger i mina noveller och så vidare. Ibland är de stunderna ett helvete - jag är tyvärr den alltförmyckettänkandeochgrubblande sorten - men ofta är de också en stunds egentid. Så illa är det ju faktiskt inte.

Är jag den perfekta husfrun, eller vad? ;) Jag vet, kanske kommer jag om 2 år, eller 10, eller 35 (eller 1,5 vecka) hata att behöva plocka ur den förbannade torktumlaren och torka av den djävla diskbänken och för i helskotta plocka upp de förbaskade handdukarna som ligger och skräpar där min man gått fram (fast ska sanningen fram så plockar han faktiskt numera upp dem efter sig...) - för att inte tala om alla förskruttade ondskefulla stygga elaka ENSTRUMPOR! Men just nu känns det bara bra. Det känns helt OK att göra sådant här. Folk verkar så ofta vara rädda för vardagen i ett förhållande, särskilt när det är nytt. Men jag är inte rädd. Om jag inte kan dela sådanahär dagar nu, hur ska jag då kunna göra det om 10 år? 15? 127?

Nej, nu ska jag sluta tråka er med mina hemmafruerliga funderingar och göra lite nytta. Om jag inte missminner mig helt finns det handdukar och sängkläder att vika...

(Och nä. Allt hushållsrelaterat jobb gör jag inte. Det är faktiskt ganska jämnställt. Så oroa er inte - patriarkatet regerar inte helt här ;).)


Med all hjärtlig värme,
Er alldeles egna Shass

När ord inte räcker till

Det finns stunder då orden inte räcker till. Det finns ögonblick när "tack" känns för litet för att komma ens i närheten av att beskriva tacksamheten jag känner. Några av människan påhittade ljudsammansättningar kan på något vis inte förmedla själva känslan. Inte alltid. Inte nu.

Hur förmedlar man någonting vokaler och konsonanter helt enkelt inte kan uttrycka fullt ut? Hur säger man tack när orden inte räcker till? Hur får man den man vill tacka att verkligen förstå hur innerligt glad man är över att denne existerar?

Hur säger Du tack? Hur tackar Du en vän, familjemedlem, främling, utomjording eller annan dylik existens när existensen i fråga gjort någonting stort för Dig? Hur gör Du om ordet "tack" inte känns tillräckligt? Lägger du in stora ord som "oerhört" och "fantastiskt" och "alldeles ooouuuthäärdliiigt mycket" före ditt "tack"? Ger du en gåva? En kram? Skriver ett tackkort? Sätter in Dagens Ros i tidningen? Tatuerar in vännens/familjemedlemmens/utomjordingens namn på bröstkorgen och springe rnäck runt stan? Berätta!

Och alla tips är också välkomna. För just nu känns det inte som "tack" är nog uttrycksfullt för att verkligen beskriva min tacksamhet.

Vad är väl guld och diamanter i jämförelse med vänskap... Ingenting. Absolut ingenting.

"Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?"

En ganska stor del av den svenska befolkningen mår psykiskt dåligt. Av svenska ungdomar är andelen ännu större. Jag minns inte hur stor, men stor är den och dålig psykisk hälsa är väl snart lika mycket en folksjukdom som diabetes och fetma. Det känns inte särskilt upplyftande, eller hur?

Idag var jag på ungdomsmottagningen för att införskaffa nya kvinnopiller. Jag passade då på att nämna de problem jag skulle vilja ta tag i, och lade tonvikt på mardrömmarna som tär på mitt humör, min energi och skrämmer mig så att jag inte vill sova. Jag sade att det har varat alldeles alldeles för länge och att jag är trött på det nu.
Efteråt ställde jag mig själv frågan: Trodde de mig? Togs jag på allvar? Eller var jag för trevlig och utåt glad för att bli riktigt trodd? Är det inte ett verkligt problem förrän man sitter där och gråter hjärtat i bitar? Hur ska man egentligen bete sig för att folk ska tro att något inte är så bra som det borde i hjärtat eller själen? När, hur, blir man tagen på allvar?

För ett antal år sedan - om jag inte missminner mig helt var det vintern efter att jag hoppat av skolan, men det kan ha varit tidigare - mådde jag väldigt dåligt. Dåförtiden hade jag en vän till mor som min "samtalsterapeut" och jag var ute och gick med henne. Vi pratade om vad det var som kändes fel, vad som gjorde mig ledsen, varför jag tappat lust, ork och vilja och så vidare. Hon, som kanske ingen annan just då, förstod väl hur svart det kändes inuti så som jag grät. men alla andra, de som aldrig såg det?
Hur som. Då när vi gick där på vägen och jag snorade som en treåring som ramlat och skrapat knäna sade jag: "Måste man skära sönder armarna för att räknas som dåligtmående?". Det var precis så det kändes. Om man inte hade bandage och kirurgplåster överallt för att hålla ihop sår man tillfogat sig själv mådde man inte dåligt. Om man inte hade brännsår på händerna efter cigarettändare, om man inte hade långa ärr-ränder på benen efter knivar, om om om man inte gick med självmordstankar, då mådde man fint. Det kändes som om man kunde hålla upp skenet utåt, vara skadefri fysiskt, vara trevlig och glad och positiv mot lärare och släktingar och föräldrars vänner, då mådde man inte tillräckligt dåligt för att bli tagen på allvar. Antagligen mådde man inte dåligt alls.

Är det så? Jag undrar fortfarande.

Vad finns det som säger att man inte är lika sönderskuren inuti som de självdestruktiva är utanpå? Vad finns det som säger att inte min själs armar skulle varit lika trasiga om man kunnat se dem? Kan man inte göra sig lika illa inuti som man kan göra utanpå, utan att använda knivar, rakblad, rakhyvlar, tändstickor, cigarettändare, sönderslagna flaskor och allt vad självskadarna nyttjar? Varför skulle Snöflinga 23 må mindre dåligt än Istapp 16 bara för att hon inte är en "zebraflicka"?

Har någon ett bra svar?


(För att lugna eventuellt vid det här laget oroliga så är det inte så illa på psykfronten här som det kanske låter ovan. Dagens lilla möte fick mig bara att undra igen...undra som jag undrat så många gånger förr. När? Hur? Varför?)

Håll andan och balansera...

När frågar man för mycket? När frågar man för lite? Var går den gyllene medelvägen mellan att visa intresse och anses vara en sådan som lägger näsan i blöt? Hur ska man veta?

Både relationers och konversationers fortlevnad är tämligen beroende av intresse. Det är ett slags ge-och-ta-situation. För att det ska hålla, fungera, någon längre tid måste alla parter på något plan visa intresse för den eller de andra som ingår i relationen eller konversationen.

Just i fråga om konversationer tillgriper jag ofta frågor för att driva dem vidare, särskilt om de håller på att dö. Jag får för mig att det visar att jag är intresserad av den jag pratar med, vad den gör och vad den tycker, hur den är och vad den har för syn på saker och ting. För mig känns det viktigt att den jag talar med får veta att jag verkligen vill veta, att jag är intresserad av den som person.

Men igår slog det mig: När vet man att man håller sig på den säkra sidan om lägga-näsan-i-blöt-gränsen? När jag frågar folk saker är det ju verkligen inte lägga näsan i blöt jag menar att göra. Men hur vet man när den andre tycker man gör det (om de inte säger det rakt ut)?

T ex. För några veckor sedan samtalade jag med en taxichaufför på väg hem. Jag ville känna efter om han var en sådandär som vill prata eller inte. Så länge jag frågade om saker som gällde honom pratade han på ganska bra, men när jag slutade fråga blev han tyst. "Fine", tänkte jag", då är vi tysta". Först efteråt slog det mig: Tyckte han jag frågade för mycket om honom? Å andra sidan, om han tyckt det hade det väl bara varit att säga: "Nej, tyvärr, det vill jag inte svarapå/prata om...".

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Det är väl massa spöken som snurrar kanske. Men hur vet man att man är på den säkra sidan om gränsen? När tycker ni någons frågor går från att vara visat intresse till att bli nyfiken näsblötläggning? Eller är det bara att hålla andan och balansera ut på knivseggen, fiskelinan, gränsen varje gång man talar med någon och hoppas på att man inte trillar ner på fel sida?

Vad finns i mörkret?

Tänk er en stjärnklar himmel. Tänk er en ljummen vind som susar i trädkronorna, daggigt gräs och doften från blommorna och marken. Eller tänk er den stilla, moltysta vinternatten med vidder av snö och kyla som biter i skinnet. Eller varför inte tänka på en regnig höstkväll med vinden varglikt ylande runt knutarna och tryggheten innanför ett hus fyra väggar? Ja, visst kan natten vara vacker. Men den kan också vara skrämmande. Fast ska man vara ärlig är det väl egentligen inte just natten som skrämmer - Det är mörkret.

Jag är mörkrädd. Inte alltid, men mer ofta än sällan om man säger så. Mitt förnuft säger att mörkret inte är farligt. I sig är det ju inte det. Ändå... Ändå...
Egentligen tycker jag om natten. Sommarnattens ljumma, vilsamma sammetsmörker, vinterns bitande kalla, ödsliga, ensamhetssvidande stillhet, vårens nyväckta, osäkra frost och höstens ylande vindar. Det är en rofylld tid på dygnet, på något vis. Men jag är rädd för att gå ute själv när det är mörkt. Jag är rädd för att gå runt i ett mörkt hus om natten. Jag är rädd för att gå ut på stan själv. Jag är ofta rädd när jag vaknar mitt i natten i min trygga säng, innanför husets trygga väggar, nära tryggheten hos folk jag känner. Jag. är. Mörkrädd.

Vad finns det i mörkret? Det kan man inte alltid veta. Det är nog det som gör att människor är rädda för mörkret. Att jag är rädd för mörkret. Vad finns där? Någon som förföljer mig? Kommer någon gripa tag i mig? Sticka en kniv i mig? Finns det några monster där ute? Nej, det är klart jag vet att sådana inte finns, men när mörkrädslan klättrar uppför ryggen på en likt en kloförsedd hemskhet från källarregionerna och biter sig fast i nacken...då är det inte alltid förnuftet får ha några ord med i laget.

Jag minns att när jag i femtonårsåldern läste Sagan om Ringen och var nere på toa på nätterna och skulle upp till övervåningen igen och gick i den mörka trappan upp... Då fick jag för mig att Gollum följde efter mig och skulle gripa tag i mina vrister eller hoppa ner på mig från väggen vilket ögonblick som helst. När jag var yngre fick jag också ofta för mig, när jag låg i sängen med ryggen vänd ut emot rummet, att det skulle komma en skeletthand och gripa tag i min axel (Behöver jag tillägga att jag var FRUKTANSVÄRT rädd för skelett när jag var liten?). Jag har svettats mig igenom nätter när jag fått för mig att någon andades i rummet, eller att någon tittade på mig. Jag får ofta lite småpanik om jag ska gå från stallet och in i huset hos mor efter att ha tagit in hästarna för natten. Jag vågar inte gå ut på stan själv (knappt ens i sällskap faktiskt, hehe) när det är mörkt - Man kan ju faktiskt bli mördad! Om jag är ensam. Om jag är med någon är det inte riktigt lika otäckt. "Ensam är stark", jojo. My ass.
Titta på skräckfilm eller läsa rysare/skräckbok och sedan försöka sova i mörker, det går inte (fast det kan jag inte ens när det är ljust). Gå in på en släckt toalett eller ha speglar i samma rum som jag sover i tycker jag (fortfarande!) inte heller om efter allt "Svarta Madam, Svarta Madam kom fram innan jag räknar till 12!"-joxande folk höll på med på fritids. Och så vidare. (Och hur paranoid har ni nu fått uppfattningen om att jag är? :P)

Ja, gott folk. Ni har troligtvis fattat rätt : Jag är Sveriges största chicken. Jag tycker mörker är läskigt. Att vakna upp mitt i det, ur mardrömmar jag inte ens vill berätta om för att de är så otäcka är ingen hit heller. Nej. Samtidigt är det ju som jag sade tidigare: Jag gillar natten. Men lite lite lite läskigt är det. Om man inte har någon att hålla i handen.

Något jag insett i fråga om mörker är att om man skriver om det går det att dra fram mycket bilder i folks huvuden och mycket otäcka otäckheter i deras kroppar. Stäng in karaktären på en mörk plats med ett hot han eller hon inte ser, beskriv vad han eller hon hör, luktar, känner, tänker, anar, fruktar, föreställer sig, upplever utan att se vad som komma ska...och genast blir det mycket otäckare än om du skulle göra det med lampan tänd. Eller? ;) Naias kommentar till ett dito stycke jag författade för 1,5 år sedan ungefär var: "Jesus christ! Det där var det vidrigaste jag någonsin läst!". Så vitt jag förstod det höll min storasyster och hennes sambo med...
Fast nu när jag tänker efter kanske jag skulle prova att tända lampan i styckena och se om det blir lika läskigt då. Hm...

Nå, kryddan sammantagen: Mörker är läskigt.

Är ni rädda för mörker? Vad är det i sådana fall med mörkret som skrämmer er? Vad för tankar dyker upp i huvudet när det är mörkt? Berätta. Alla tankar om mörker välkomnas varmt.

Men egentligen... tror jag inte det är mörkret som sådant vi är rädda för. Det är det okända. Det vi inte ser.

Oh fan...

YouTube är en källa till mycken underhållning. Där kan man hitta allt ifrån videoklipp på favoritbandet till hela filmer uppdelade i bitar, vidare till tv-programsklipp och videobloggar. Ganska mycket av allt, så att säga.

På YouTube finns också den här killen. Han är vad man skulle kunna kalla ett Harry Potter-fan, som ni själva kanske kan räkna ut av klippet. Vad tycker ni om det?

"A fan, sometimes also called aficionado or supporter, is a person with a liking and enthusiasm for something. Fans of a particular thing or person constitute its fanbase or fandom. They may show their enthusiasm by being a member of a fan club, holding fan conventions, creating fanzines, writing fan mail, or by promoting the object of their interest and attention."
Källa: Wikipedia


Jag skulle vilja påstå att det finns alla sorters fans - alltifrån den stillsamma hemmasittande i tysthet beundrande typen till den vilt skrikande, stalkande, mer eller mindre fanatiska typen. Ta alla fotbollshuliganer, t ex. Eller flickorna Naia och jag såg på Utrechts centralstation när vi var i Holland (som jag tyvärr glömde nämna när jag skrev om den resan)...

Vi hade precis hoppat av tåget på lördagen och sprang runt och letade efter de båda unga damerna vi skulle ha ett möte med där. Plötsligt hör vi skrik - gälla, trumhinnespräckande flickskrik. "Goda Moder", tänkte jag, "nu har någon blivit knivhuggen till döds och mördaren springer runt och anfaller folk!".
Jag hade fel. Det var ingen mördare. inte en antastande knarkare ens. Det var en grupp skrikande, tonåriga Justin Bieber-fans. Hela holländska fancluben. Minst. De kom förbi oss, skrikande, skanderande och helt extatiska eftersom Justin (antar jag) skulle spela i krokarna samma kväll. "Stackars grabb", tänkte jag, "om han visar sig på gatan kommer han bli anfallen av dem alla på en gång och få kläderna avslitna...". Vi får väl hoppas, för grabbens skull, att han har vett nog att ha beväpnad livvakt...

Ett annat exempel på ett fan är en nära vän till mig. Han är en stooor beundrare av bandet Kane och går på flera av deras spelningar varje år. Häromdagen berättade han för mig att han spelade första skivan de släppte så många gånger att han var tvungen att skaffa sig en ny. Den gick helt enkelt så många gånger i spelaren att den slets ut. Och då, mina vänner, har man spelat en skiva mååånga gånger...


Nu vill jag veta: Vad är ett fan för just dig? Vad tycker du kännetecknar ett riktigt fan? Är den fanatiskt stalkande tonårsflickan som klär sig extremt/klär sig som sin idol och skulle slita kläderna av Justin Bieber om han kom inom räckhåll mer fan än den stillsamma lilla tanten som sitter hemma och lyssnar på Mozart från morgon till kväll medan hon stickar strumpor med notmönster? Måste man ha sett en viss film 28740 gånger på rad på bio, varit på femtioelva konserter med ett visst band, besökt varenda sammankomst för ett visst spel eller ha alla gamla LP-skivor med en särskild sångare för att vara ett fan? Är man ett fan av t ex. Harry Potter eller J. K. Rowling även utan J. K. Rowlings autograf tatuerad över hela kroppen? Och måste man stå längst fram på konserterna för att räknas? Är antalet bandprylar/cd-skivor/affischer/autografer och liknande ett mått på hur stort fan någon är, eller kan man vara ett stort och hängivet fan bara i hjärtat? Låt mig veta vad ni tycker.


Och jodå. Jag är också ett fan. Inte slita-kläderna-av-Justin-Bieber-sorten kanske (barnarov!), inte ett fan av Justin Bieber alls, faktiskt. Men jag tror nog ändå att jag kan klassas som ett fan av diverse olika fanvänliga objekt. Tävla med vår vän Harry Potter Himself kan jag dock inte.

Dagens funderingar

Introsnack, mijn bips. Nu kör vi!

1. Häromdagen, när jag satt och tittade på Kinas Mat tillsammans med mor och småsyskonen, fick jag den intressanta upplysningen att nudlar och spagetti är samma sak. Rent ingrediensmässigt om inte annat. Inte helt oväntat, men ändå intressant. Vad är det nu... Mjöl, vatten och... vad är det mer? Skit samma. Det är mat. Men om det nu faktiskt ÄR samma sak, varför äter man i sådana fall inte nudlar och köttfärssås och spagetti och thaigryta? Eller kycklingsoppa med spagetti och nudlar carbonara? Varför steker man inte spagetti? Vad tänker, tycker, tror ni?
Nej, jag föregår inte med gott exempel i den här frågan. Jag var senast i fredags och införskaffade ett nytt paket nudlar à 10 st runda nudelkakor. Spagetti i all ära, men steka den vill jag inte...

2. Handlar ni hos någon av onlineshoparna? Det gör jag. En hel del av dem faktiskt. Jag tycker det är ganska behändigt att kunna knappla dit det man vill ha i varukorgen, knäppa på en "beställ"-knapp och TJUPP få hem prylarna i brevinkastet (förutsatt att shopen i fråga inte gör som CDON.com och restar produkterna i 3,5 månad tills man tröttnar och kräver att ordern tas bort). Men annars.
Men. VARFÖR i hela helsiket och alla rutiga kalsongers namn har de så dålig fantasi när det kommer till nyhetsbreven? Förra veckan fick jag inte mindre än 4 mail från olika webshopar som ALLA handlade om SAMMA börja-med-träningen-du-hade-som-nyårslöfte-att-börja-med-böcker och ät-dig-smal-och-anorektisk-litteratur. Beskrivningarna av böckerna var det minsann inte stor skillnad på, och inte på priserna heller. Är utbudet av nya böcker så litet att de måste trampa ner varandra i sin iver att hinna först och göra reklam för dem (för i sådana fall vann nog AdLibris, om jag inte missminner mig helt), eller är det bara konkurrenskraften som lockar? Om det är det förstnämnda tycker jag att de borde se över hur de gör reklam för sina böcker. Om det är det sistnämnda tycker jag de kan införskaffa lite mer fantasi och puffa för böcker de andra glömt bort/inte har istället. Tack.
Vad tycker ni?

3. Det är fan inte konstigt att så många män har komplex för sina fröjdepinnar. Jag vet inte hur många snoppförstoringsmail, penisförlängningsoperationstjafs, viagralågpriserbjudanden, hälsokostförmänmedpotensproblemreklam och gördinkvinnalyckligareisängenförattdinfamiljelyckakännsstörreochårdaremeddehärpillren-spamningar (humbug humbug huuumbuuug) jag raderar varje vecka. Det måste ju psyka männen till döds att hitta det i inkorg/skräppost. Eller? Hur många män är det som går på det där spammandet och klickar på länkarna? Tror inte män att de duger som de är? Vad är det som gör att de tror att de måste ha en elfenbensstav som är lång och bred som Nilen för att duga? Tycker kvinnorna verkligen att det spelar någon roll, så som reklamerna vill antyda, eller är det bara buffel och båg? Vad tror och tycker ni?

4. Det här är något jag haft uppe med ett antal vänner ett antal gånger. Senast idag, faktiskt. Spelar ålder verkligen någon roll när det kommer till kärlek? Varför är män automatiskt gubbsjuka eller "bara ute efter sexet" om de har en yngre partner, och dylikt för kvinnor? Varför är det "äckligt" om en man som är i 30-35-årsåldern har ihop det med en ung dam i 17-19-årsåldern, men inte äckligt om samme man skulle vara i 40-45-årsåldern och kvinnan i fråga i 20-25-årsåldern, eller han i 55-60-årsåldern och hon 40-45, för den delen? är det lika "äckligt" om hon är den äldre?
Vad är det som sticker folk i ögonen med ålder? Och varför? Varför kan inte kärlek bara få vara kärlek? Ålder är ju bara en siffra...eller? Låt mig höra vad ni tycker.


Eftersom jag råkade dundertabba mig och paja inlägget innan jag sparade och fick skriva om alltihop från början igen (och sämre än det förra, morr...) glömde jag punkt 5, som stod där innan. Så den tar vi en annan dag. Det ska bli mycket intressant att höra vad ni tänker.
Wiederschreiben.

Vill du något, Steve?

Är man död så är man. En del är av den åsikten i alla fall. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig i frågan själv. För visst har det ibland känts som om någon jag älskat, någon som inte längre finns kvar i livet, "varit med mig" i en eller annan situation. Visst har jag drömt väldigt verklighetstroget om en eller annan av dem, och när jag vaknat fått för mig att vi kommunicerat. Isen t ex. Ibland tror jag att hon varit med mig när jag sjungit. Jag har drömt om henne och i en av drömmarna är jag säker på att hon förmedlade budskapet: "Det är okej, det var inte ditt fel att vi inte sågs mer". Och så vidare...

Senaste månaden har jag undrat om Steve Lee försöker säga mig någonting. Det har verkligen känts så ibland. Varje gång jag spelar min lista med lite mer lugna låtar kommer Have a Little Faith upp MINST en gång (fast originalversionen, som av någon outgrundlig anledning inte finns på YouTube längre...). Enligt Gotthards hemsida är det Steves favoritlåt. Jag sjöng den live för 2,5 år sedan.

"Have a little faith in me, and I'll give it back to you. If I could only make you see, then every dream would still come true..."

Ni som känner mig väl, och kanske även ni som känner mig bara lite, vet att jag inte har så mycket "faith" när det kommer till mig själv. Jag har svårt att se det som är bra hos mig. Osv. Ska inte gå in närmare på det. Hur som helst...
Försöker han säga något? Att han håller mig i handen från sin hårdrockshimmel och hjälper mig på vägen? Att jag inte borde misströsta så mycket som jag gör? Att det faktiskt kommer gå bra i slutänden även fast det för det mesta bara går åt helsike?

"I could help you find your way, cause I know you're not that strong. It isn't just a game we play, oh, you'll believe before too long. I'll show you how to love and to rise above, I'll be every answer to your prayer. If you feel it like you've never felt before, then, all at once, you can open any door. Have a little faith..."

Men det är inte bara det att han vill att jag ska ha lite mer Faith i mig själv (om det nu faktiskt ÄR så att han försöker kommunicera med mig). Han sätter också ord på hur jag känner. Häromdagen, när mor var här och hjälpte mig att städa, hade jag min julspellista igång. Då kom den här gång på gång på gång. Hörde den minst 6-7 gånger under dagen, och då 1. var jag inte i lägenheten hela tiden och 2. hörde jag de andra låtarna ungefär en gång vardera.

Steve, är det något du försöker säga? Vad i sådana fall?

Årets finaste julklapp var från mor min. Hon hade förstorat upp och ramat in fotografierna på mig och Steve. Jag blev alldeles rörd när jag packat upp dem ur paketet och hade dem liggande i knät. Först då förstod jag att jag haft fel när det gällde folk omkring mig - Tvärt emot vad jag trodde tog de faktiskt min sorg över Steves bortgång på allvar. Kanske underströks det för dem när jag spelade Heaven live för lite drygt en månad sedan och hela tiden medan jag sjöng balanserade på gränsen till att brista i gråt.
Tack allihop. <3


Och Steve, ifall det nu är så att du försöker säga att du sträcker ut en hand för mig att hålla...så vill jag hemskt gärna ta den.

Ibland undrar jag...

Ni som följt min blogg ett tag, åtminstone ett och ett halvt år eller så, minns kanske att jag i början av februari 2009 frågade mig om Windows Media Player är en mindreader. Huruvida detta program faktiskt kan läsa tankar eller ej har jag ännu inte lyckats få besvarat, men det har då sannerligen fortsatt göra det, liksom mp3-spelarn (när den är på humör).

Nu när jag äntligen börjat skapa lite spellistor i Spotify har det dykt upp andra funderingar. Inte så mycket om huruvida även Spotify kan läsa tankar, men... Har ni (åtminstone ni som spelar musik i datorn/mp3-spelaren/ipoden/iphonen/vaddetnukanvaranispelarmusikmedsomärutanCD_skivor) någonsin reflekterat över fenomenet låtar som nästan alltid kommer MINST en gång varje gång ni lyssnar på en spellista? På samma sätt finns det låtar som nästan aldrig dyker upp, som man kanske får höra var 15:e gång man lyssnar på listan eller så.

Jag har märkt det här allt mer på sista tiden. För det mesta låter jag spelarna blanda låtarna, och då ska det ju faktiskt vara slumpvis...men ändå, ändå tycker jag att det är en del låtar som promt ska spelas varenda gång jag lyssnar. När jag kör min Softies-lista på Spotify tenderar t ex. Within Temptations "Somewhere" att slinka in (eller fram, eller hur man vill) (vilket jag inte har något emot, ska tilläggas), liksom även av någon anledning Daniel Beddingfields "If You're Not the One". Sistnämnda är så gott som garanterad om man startar listan.
När jag kör igång Letties och min pepplista - ett ihopkok av peppande up-tempo-låtar, nostalgiska grejor och diverse annat elände - spelas den här varje gång. Drar jag istället igång Strölåtar brukar det vara den här som spökar...osv.

Varför är det såhär, att vissa låtar spelas nästan varje gång oavsett du lyssnar i timmar eller bara lyssnar på fem låtar? Jag tror inte ett smack på teorin att det skulle ha med antalet låtar att göra. I själva verket borde ju färre antal låtar snarare garantera att alla spelas oftare, men näe då... Inte hos mig i alla fall. Någon smartis påpekade någon gång när jag tog upp frågan att det väl är folket på Spotify som sitter och jäklas med en, men det känns inte heller så sannolikt. Vad tror ni?


Yours truly madly deeply, Shass

Chick lit på eftermiddagskvisten

Kan inte låta bli att såhär på eftermiddagskvisten när jag sitter här med huvudvärk och just har läst ut ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig” reflektera lite över fenomenet chick lit.

”Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Genren etablerades år 2000. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan överanalyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet.”
Källa: Wikipedia

Det var en kort beskrivning av själva genren. När jag har läst böcker ur denna genre har jag inte kunnat undgå att märka och fundera över följande:

- Majoriteten av chick lit-huvudpersonerna har fullständigt olidliga mammor som de antingen inte vill eller inte kan komma överens med. Är det också ett stående inslag i chick lit-genren? Det känns nästan så. Helst riktigt ragata-aktiga mammor som gärna vill köra med och/eller bestämma över sina döttrar.. Ganska fascinerande faktiskt.
- Sagda huvudpersoner kommer av någon anledning ofta bra överens med fadern istället (om det ens finns någon far med i bilden).
- Fadern som eventuellt är med i bilden är en toffelhjälte eller suput. Hm…
- Inte helt sällan verkar ragata-mamman och toffelhjälte/suput-pappan hamna i någon form av konflikt, bara för att toppa huvudpersonens mos med lite grädde.
- Huvudpersonen är inte helt sällan känslomässigt förvirrad, överanalyserande (se Wikipedia-citat), på något vis osäker på sig själv, på ett eller annat sätt ganska misslyckad och har ett helsike att få ekonomi och förhållanden att gå ihop. Hon tror att hon är motbjudande och oattraktiv och aldrig någonsin kommer få ihop det med någon vettig karl, eftersom sådana enligt hennes åsikt/erfarenhet enbart faller för/är menade för snygga, sexiga, storbystade kvinnor.
- Huvudpersonen har i många fall två riktigt nära vänner, varav den ena ofta är en stridslysten, argsint feminist/bitch/karlmagnet och den andra för det mesta en snäll, söt liten ängel. Annan ofta förekommande vän är en homosexuell man som gärna spanar på mannen huvudpersonen råkar vara intresserad av.
- Huvudpersonerna är inte helt sällan mycket förtjusta i sötsaker, gärna choklad, och har inte helt sällan mycket dåligt samvete över detta. Också stående inslag inom genren?
- Den man (åtminstone har det varit en man det gällt i alla chick lit-böcker jag läst) huvudpersonen i slutänden trots alla missöden etc etc slutligen hamnar i armarna på är ofta den man hon tidigare föraktat/avskytt. Mannen hon trånat efter är i de flesta fall en praktskitstövel.

Varför alla dessa ofta återkommande punkter? Vad är det som gör att man vill läsa sådant där? Är det för att man själv på något vis kan känna igen sig i den där hyperstressade, förälskade, förvirrade, bortkomna kvinnan som vimsar runt i jakten på lycka? Är det för att det är skönt att få släppa sina egna världsliga funderingar och ägna sig åt någon annans elände för ett tag? Eller är det kanske mest för det ofta mycket humoristiska i hela situationen?

Jag tror nog det kan vara alla tre punkterna, och kanske ännu fler, som gör att man dras till den här typen av litteratur. Chick lit är inte helt sällan skriven i en lättsam, humoristisk ton som snarare får en att le och skratta än att gråta över huvudkaraktärens elände. Kvinnornas ofta klumpiga, vimsiga men ack så charmiga sätt gör böckerna lättsmälta och (åtminstone för min del) till välkomna avbrott i perioder av mycket tyngre läsning och/eller sinnesstämning. Då kan man slänga romanen åt sidan och grabba en chick lit, och med ens känns ens egna problem ganska små i jämförelse med Bridgets, Mins, Thildas, Bellas, Lucys eller vems det nu kan vara kaos. För kaos är och blir det, det vill jag lova...


Shass favorit-chick-lit såhär långt (more to come, förmodligen):
”Ska vi slå vad?” av Jennifer Crusie
”Fula Fiskar” av Jennifer Crusie
”Bridget Jones Dagbok” av Helen Fielding
”På spaning med Bridget Jones” av Helen Fielding
”Underbar och älskad av alla – och på jobbet går det också jättebra” av Martina Haag
”I en annan del av Bromma” av Martina Haag

Dagens undringar

Jag vet inte varför, men jag har kollat min mail säkert 300 (känns det som) gånger idag, minst. Gång på gång. Det är som en tvångstanke, som en liten röst bak i huvudet som egentligen inget säger, men som ändå uppmanar mig att kolla min mail. Men varför? Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är jag väntar på. Vad är det jag väntar på som gör att jag måste kontrollera inkorgen helahelahela tiden? Jag bara frågar: VAD?!

Det var en av dagens undringar. En annan dagens undran (som egentligen är från igår) är: Varför påminner alla kärlekslåtar producerade av ungdomar i 15-årsåldern om varandra? Det är något med dem...jag kan inte riktigt definiera vad. Ordvalet, kanske?
Jag har vänner som skrev låtar när de var i den åldern. Jag producerade själv, tillsammans med Isen en sådan låt en gång, även om jag var 13 då och inte 15. Igår hörde jag en låt Ruud Houweling (Cloudmachine) skrev när han var 15 (faktum är att jag lyssnar på den medan jag skriver det här). På något vis, hur kan jag inte riktigt säga, påminner alla dessa på något sätt om varandra. Hur? Varför?

En till undran från gårdagen: Hur kan man vilja låta såhär på skiva?
Jag älskar Jorns röst. Han var den första som hamnade på min lista över högst tilldragande manliga röster. Inte barasångrösten, utan också hans otroligt vänliga, varma, norskt sjungande pratröst (vilken jag hade den stora äran att stifta bekantskap med sistlidna september) når mig spikrakt in. Men i den här låten gör han mig grovt besviken. Han låter som om han inhalerat 5 flaskor vin innan han gick in i studion, eller (vilket Naia föreslog) som om han just varit hos tandläkarn. Han sluddrar, kan inte uttala ord ordentligt och låter allmänt borta (och låter inte alls på det viset jag tycker om...). Hur man kan vilja låta så på skiva, det förstår inte jag. Det är bara den låten, men den sänker nivån på hela skivan den är med på.
(Jag måste dock tillstå att om hans mål var att verkligen vara övertygande i rollen som i sprit sorgdränkande, hjärtekrossad man så lyckas han verkligen... Vilket inte per automatik innebär att jag tycker om det. Huuu, nej!)

Dagens fjärde undran är: Tom Waits påstår att "Everything you can think of is true". Varför känns det som en lögn?


Det var dagens bloggprodukt, det. Nu har ni allt fått någonting att grunna över ;).

Radio-aktiva reflektioner

Shass sitter och lyssnar på holländsk radio. Hon gör... vad då? Lyssnar på...Holländsk...vad? Radio? Ja, det är precis vad hon gör. Hon har så gjort sedan 20 över 6-snåret och som det ser ut nu kommer hon fortsätta med det ytterligare en stund. Men, varför? Shass är i vanliga fall inte särskilt radio-aktiv (Shass skyr radion som pesten, på ett ungefär (Nåja...nästan)). Så vad föranleder denna morgonsliga aktivitet?

Svaret på denna fråga är tämligen enkelt - Within Temptation spelar live på Radio 538 just denna morgon, och som det hängivna fan jag är måste jag givetvis höra det när jag får chansen. Helt underbart! Har suttit här helt salig sedan jag 1. insåg att jag var uppe i väääldigt god tid för att få höra det och 2. fick webbradion att samarbeta i lika god tid.

Medan jag suttit här och lyssnat har en hoper funderingar ramlat över mig. Låter exempelvis alla radiopratare likadant över hela världen? Hade de här grabbarna inte pratat holländska (och tyvärr så fort att jag inte riktigt hänger med i vad de talar om, jag är inte så vältränad i att just lyssna än... Läsa är jag lite bättre på) hade det lika gärna kunnat vara vilken svensk kommersiell radiostation som helst. RixFM eller liknande.
Är alla radiopratare månne släkt? Födda av samma mamma? Svurna till samma religion? Talar samma språk i grunden? Lär sig prata på samma ställe? Något måste det ju vara...

Sedan är det musiken. Det måste världens alla kommersiella pop-radiokanaler också ha gemensamt. Givetvis är det inte exakt samma som i Sverige, eftersom det inte ÄR Sverige, men det är ändå åt det hållet. Under de lite drygt 2,5 (nästan tre...) timmar jag lyssnat har de spelat EN (!) låt jag känt igen (som jag tack och lov också tycker om). Annars är musiken... Nja. Det är inget jag personligen skulle valt att lyssna på sådär i vanliga fall, men det är åtminstone inte det uttjatade radioskvalet man är van vid.
(Eller van... jag lyssnar ju nästan aldrig på radio...)

Och så reklampauserna. En av dem var säkerligen minst nästan 10 (!) minuter! Riktigt så illa är det inte i Sverige (än), men nära på. Nyhetsuppläsningarna är ungefär lika långa som i Sverige dock, faktiskt till och med något kortare.
En annan dålig ovana de verkar ha på den här kanalen är att låta WT spela en låt, sedan låta dem vänta 40 minuter, sedan en låt till... Nu väntar jag på mer. Ge mig mer! Mer mer mer!
Riktigt så illa är det inte i Sverige så vitt jag vet. Drar de dit en gäst/ett gästband pratar de med dem och låter dem spela, and that's it. Klart sedan. Det här verkar bli ett utdraget lyssnande...
Man kan undra vad bandmedlemmarna gör medan de väntar. Sitter och rullar tummarna kanske? Dricker kaffe? Spelar klädpoker? Springer ett varv runt stan? (Det skulle de säkert hinna...)

Nej, nu får det vara nog. Om någon har ett svar på radiopratar-rasens alla mysterier så är de välkomna. Nu ska jag fortsätta lyssna och sedan (försöka) plugga. Tot ziens!

Är Windows Media Player en mindreader?

Jag gjorde just en upptäckt. Det är på samma gång så läskigt och fascinerande att jag helt enkelt inte kan låta bli att skriva om det. Det är helt osannolikt att datorn skulle kunna läsa mina tankar, men det verkar fan ta mig så!

Jag satt och slöläste religion och lyssnade med ett halvt öra på låtarna från Notre-Dame de Paris. Déchire med Patrick Fiori dök upp och mitt i låten började mina tankar vandra iväg till att jag gärna skulle vilja höra Torn Apart med Steve Balsamo (som är den engelska versionen av samma låt), bara för att jämföra dem litegrann. Gissa vilken låt som blir nästa när den byter! Och då har jag den inställt på att den ska blanda...
Jag intresserar mig genast för detta underliga fenomen och måste göra ett test. När Garou börjar skråla Dieu Que Le Monde Est Injuste sitter jag och i tanken beordrar WMP att vid ästa låtbyte spela God You Made The World All Wrong, bara för att se om den ska göra på samma sätt som med Déchire och Torn Apart. Och det gör den! Jag kan inte annat än skratta, samtidigt som jag blir väldigt konfunderad.

Kan Windows Media Player läsa tankar? Både den och min mp3 har på sista tiden visat dessa högst intressanta, fast lite skrämmande, tecken på att höra vad jag tänker. Min förra mp3 var inte alls sådan. Den var motvals nästan för jämnan och vägrade tjurigt spela de låtar jag satt och önskade skulle komma därnäst. Det är dock mer förståeligt - den stod ju på blanda och blandade var vad den gjorde. Men det här... Det är ju lite scary.

Datorer ska inte läsa tankar. De ska vara snälla och lydiga...vilket den ju vid närmare eftertanke faktiskt var. Hm.
Någon annan som har varit med om det här? Eller är det bara min lilla Rutranden som betér sig på detta vis?

Män hit och män dit

Idag är det den 25 november. Det är den 25 november och jag sitter här och småfryser om fötterna och vill vara upprorisk, trots att jag mest är ingenting. Ute är det höst och ganska kallt, och över gräset ligger det ett tunt lager vitt. Det har varit sol idag och det är ganska stilla. Vinden håller sig borta. Och det är den 25 november och jag tänker på de där förbaskade karlarna som utgör ungefär hälften av jordens befolkning. Varför gör jag det? Jo.
1. Idag skulle jag ha varit flickvän sedan tre år tillbaka.
2. Idag skulle jag ha varit förlovad sedan två år tillbaka.
Men det är jag icke. Istället är jag singel, exflickvän och exfästmö sedan 10 månader och 5 dagar tillbaka. Och vet ni vad? Det gör mig faktiskt ingenting. Åtminstone inte så mycket.

Ändå kan jag inte låta bli att sakna att ha någon liggande bakom mig i sängen (exet uteslutet!), som en sköld bakom ryggen mot alla elaka skelett och andra hemskheter som kan gömma sig i sovrummets och husets vinklar och vrår. Någon som blir mördad först om det skulle kliva in en mördare. Någon som jag kan placera närmast fönster eller dörrar för att trygga min egen (egoistiska) säkerhet.
Fast å andra sidan. En karl som försöker strypa en i sömnen är ju inte så lockande förstås. Eller som säger elaka saker i sömnen om han inte är riktigt vaken. En karl som inte vaknar ens om en bomb skulle slå ner och absolut inte när hans flickvän är livrädd mitt i natten pga mardrömmar och har lust att slå honom för att få en reaktion. En karl man kan gå ovanpå utan att han reagerar, ja, som man till och med kan klä av medan han sover utan att han ens visar minsta tecken på att bli störd. Haaaallååå, wakey-pakey!

Men om han nu mot förmodan skulle vakna när man själv är skitskraj och klarvaken är han ju rätt bra att ha. Att höra någon annans andetag och kanske låga snarkningar i mörkret intill i sängen ger lite trygghet. Man är ju inte ensam. Och fryser man är det ju inte alls dumt med en karl som alltid är varmare än man själv är, som man kan värma ryggen emot. Och det är ju faktiskt ganska mysigt att få frukost på sängen, särskilt om det är för att man "såg så fridfull ut när man sov" och han därför inte ville väcka en. Bli bortskämd ibland är ju rätt trevligt.
Fast att behöva plocka ut femton kilo kvarlämnad disk ur sovrummet ger vissa minuspoäng, särskilt om den är så gammal att exempelvis icke urdrucken O'Boy fått samma konsistens som köpe-chokladpudding och nästan stinker lika illa som en bajamaja under högsommaren. Och de där Modersförgätna högarna med skitiga kallingar och svettiga strumpor och ruttna t-shirtar över hela golvet. Blä! Att smyga runt som en skrämd valp för att undvika irritation när karln i fråga är hungrig eller för varm känns inte heller som några guldstjärnor i kanten direkt. Nä nä, då slipper jag hellre.

Faaast... att bli väckt av en försiktig smekning över kinden är mysigt. Att få en puss på pannan när man inte ens är riktigt vaken än. Att bli bjuden på middag. Att kura ihop sig intill någon man tycker luktar gott, någon som man känner sig trygg med, någon som får en att känna sig... tja, rätt lycklig. Ja, faktiskt det där med lukten saknar jag rätt mycket. God lukt och värme. Och en kram förstås. Lite då och då sådär, en kram. Och att ligga tätt intill med ansiktet inborrat mot varm halshud och ett par starka armar runt mig, och somna så. Och jag som avskyr att gå ute själv (harig som jag är) saknar att ha en beskyddande karl som kan slå ner alla eventuella kidnappare, mördare och våldtäktsmän som gömmer sig i var och varannan buske...
Fast de får klart minus om de disikerar kräftor, bläckfisk eller andra äckliga disikeringsobjekt som luktar flera timmar efter färdiggjord disikering. Urk! Och jag saknar inte att behöva plocka bort minsta lilla spindel överallt. Vad är det med karlar och spindelskräck egentligen? Och att behöva lirka med karleländet för att han blivit svartsjuk på eventuella manliga vänner (1 st), karatetränare (fascinerande nog) eller (hör och häpna och frukta, mina vänner) fiktiva, ickeexisterande och av kvinnor spelade manliga karaktärer. Är det inte chockerande, så säg? Hoppas det inte är ett drag män har över lag, för då tror jag att jag helst undviker kontakt med dem.

Fast är egentligen inte det hemskaste med det hela den benägenhet vi kvinnor har att foga oss i det de vill och forma våra liv efter dem? Att inte bestämt vägra ha sex med dem fast man egentligen inte vill, att ställa in planerade aktiviteter för att karln ska komma, att flytta hit eller dit för att han ska gå en utbildning där eller där... Eller som jag: Tassa runt och passa upp på i rädsla för att han ska bli arg eller irriterad. Att undvika att umgås med vänner för att han kaaanske ringer eller kaaanske kommer, eller kaaanske inte vill att man ska hitta på något eftersom han själv måste sitta hemma och då tycker att man kan göra samma sak. Nä, blä! Och svartsjukan. Förvisso kan väl kvinnor vara nästan lika illa på den fronten, men i alla fall.
Eller ytligheten. Moder vad män kan gå mig på nerverna med sina idiotiska utseendefixeringar. Och den där hemska genetaliefixeringen jag pratat om tidigare. Det är ju skrämmande!

Vi borde lära oss att säga ifrån mer. Att ta för oss mer. Att bestämma mer. Att tycka mer, och våga mer. Åtminstone borde jag det. Men jag är för mesig, och patetisk, och alldeles för undergiven. Fyyy Shass, fyyy!

Men jag kan inte förneka att jag saknar närheten, och värmen, och att bli omhållen när jag ska sova, och att bli uppmuntrad, och att få ett ord av kärlek då och då. Särskilt nu när det är så förbaskat kallt ute tycker jag att det kan ligga en snygg karl i min säng så att den är varm när jag ska gå och lägga mig. Fast den är lite för trång att ligga två i, så när jag kommer kan han sticka någon annanstans. Han kan slafa under ett träd ute i trädgården eller så, det vore bra. Då stör han mig inte när jag ska plugga heller. Och så kan han få laga lunch åt mig och baka lussekatter och göra knäck och åka och köpa julmust. Koka te är inte dumt heller, och han kan få massera mig när jag har så ont i rygg och axlar att jag inte kan sova. Han kan läsa högt också och städa mitt rum. Vid närmare eftertanke kan han få göra mina skoluppgifter också, medan jag skriver short stories eller läser en bok eller pysslar med mina pärlor eller ryktar hästarna eller njuter av en stunds musiklyssnande eller gör något annat jag själv har lust med. När han är klar med mina skoluppgifter kan han få borsta, tvätta och fläta mitt hår och, efter att ha bäddat rent i sängen, lägga sig där och värma upp den medan jag sitter vid datorn och babblar med Naia och Söstra Mi en stund. När jag sedan själv lagt mig i sängen (efter att han flyttat sig) kan han få plocka fram gitarren och spela mig till sömns...
... Men det finns väl män och män, och om han är en viss man (host, host, host) kan han gärna få komma och ligga hos mig när han spelat klart...


Men det är klart att det finns både för- och nackdelar med både män och kvinnor. Ett mynt har alltid två sidor, som det heter, och älskar man någon bortser man ofta från bristerna. Sådant är livet... Kärleken är ett mysterie, liksom karlarna (även om jag tycker att de sistnämnda är ett större mysterie än det förstnämnda...).
Som redan sagt: Det finns män och män. Det finns också män, och män, för att inte tala om män. Dessutom finns det män. Och karlar och pågar och guttar och gossar och pojkar och gubbar och farbröder och snubbar och grabbar och hanar och piltar och killar och slashasar och slynglar och ynglingar och drängar och kufar och prinsar och karlslokar och grekiska gudar och snorvalpar och sjusovare och drumlar och herrar och boys och pöjkar och kräk och svin och jubelidioter, samt andra individer av manligt kön. Och en himla mass andra män. Det är bara att välja och vraka...
Jag vet åtminstone vilken (eller vilka, mihihihihi...) jag skulle vilja ha. Kom, kom!


Nej, nog med trams!


The lone wolf
Shassimodo

Moroten - Belöningsmetoden

Den där Lille Skutt, han skulle ha stryk han. Knalla kring bland kullarna med kratta och hacka och hink i sin hand och ett förbaskat stort djävla morotsland som han inte delar med sig till mig av. Snåljåpiga kaninskrälle! Jag, som är en fattig varg utan morötter i mitt liv. Inget som lockar mig, inget som får mig att ta i i t ex. pluggandet och kämpa lite extra. Ja, förutom prestationsångesten och stressen då, men de verkar ju motsatt och får mig att inte-plugga istället.

...Men vänta lite här nu, vadå morötter förresten? Vem fan sade att vargar äter morötter? Vargar äter kött, det vet väl varenda kotte. Nog för att det kan slinka ned både blåbär och smultron och så, men inga morötter. Pffft!
Nå, om det då alltså följaktligen inte kan finnas några morötter som lockar så borde det ju finnas kött av något slag. Vad äter vargar då, i sagorna till exempel? Hm... Får? Lamm? Urk, sitta och käka gammal ribbstickad olle verkar inget vidare måste jag säga, eller typ gamla lovikavantar som stickats på syslöjden. Eller gamla svettiga raggsockar man hittat i någon möglig gummistövel... Nä fy skrutt!
Kanin? Nja, är det inte rävarna som brukar vara först till kvarn på dem? De är ju dessutom ena hariga djur, och jag är feg nog som jag är alla redan, så mer av den varan behöver jag väl knappast.
Men grisar då? Känns inte särskilt glamouröst, om man tänker efter. Skitiga djur som älskar att rulla runt i lera, böka med trynet både här och där och som äter allt. Nä vet ni vad...
Vet inte om älgar, renar, rådjur och hjort är så mycket mer spännande det heller....


Jag satt och funderade på det här med belöning och morötter (hm...nå...köttbitar) innan. Jag vet många som har det. Vampyrsöstran, till exempel, som får titta på Supernatural när hon pluggat klart. Eller Tant Anna, som väl kan fira med en cigg och ett glas vin eller så när hon langat iväg sina texter till de tidningar där de ska bo. Men jag, jag har minsann inte en enda djävla liten morot eller belöning som kan driva mig. Finns inte en enda! Så, "smart" som jag är tänkte jag: "Ja, men ok, för varje MVG jag lyckas knipa får jag köpa en skiva". Skulle det kunna fungera?
Hm. Det vore visserligen trevligare om jag slapp betala skivorna själv, men är det en belöning så är det. Skulle mamma eller pappa eller dylik person erbjuda sig att ge mig en skiva för varje MVG, tja, skulle jag inte få prestationsångest deluxe då? Och, om jag nu skulle driva igenom denna skiv-belönings-tanke, skulle MVGt i fråga gälla för varje genomfört uppdrag eller för varje avklarat ämne? Svår fråga...

Ååå andra sidan... Det vore ju trevligt att kanske kunna få köpa skivor utan att ha dåligt samvete för att man slängde ut pengarna på "skit" efteråt, som jag brukar få. Det är ju faktiskt en belöning. Faktiskt. Och kör man på varje uppdrag blir det ju ca 3-5 skivor per ämne, och det vore ju inte så dumt. Fast dyrt. Dilemma...
Och om jag inser att det är för dyrt, och dessutom inte hittar skivor nog för att kunna klara av alla uppdrag/ämnen? Aj.... Då vart köttbiten borta igen. Attans! Bad, bad, badkar!


Nej jag får väl fundera vidare på de förbaskade skabbmorötterna, stänga av skabbdatorn och sova nu. Godnatt flickor och pojkar.



Ah ja, förresten. Nu när vi ändå har ämnet vargar på tal vill jag här nedan ge er ett av mina absoluta favoritcitat. Vet inte varifrån det kommer, men jag tycker det är riktigt bra. Enjoy!

A man told his grandson: "A terrible fight is going on inside me - a fight between two wolves. One is evil, and represents hate, anger, arrogance, intolerance, and superiority . The other is good, and represents joy, peace, love, tolerance, understanding, humility, kindness, empathy, generosity, and compassion. This same fight is going on inside you, inside every other person too."
The grandson then asked: "Which wolf will win?"
The old man replied simply: "The one you feed."

(1) Hemligt beundrare

Försöker Google månne tala om någonting för mig? En hemlighet a la: "Huuush, don't tell anyone, but I know something reeeaaally exciting...!)?

"(1) Hemligt beundrare
Någon är hemligt förälskad i dig. Ta reda på vem!"

Hur många gånger har man inte fått den här upptryckt under näsan i diverse olika varianter? Bara för att dra ett exempel är det somliga dagar en vän som är förälskad i mig. Man kan ju undra vem. Med tanke på att karl-utbudet är ganska dåligt i min vänskapskrets...
Jag ser den överallt. Varje dag. Ibland känns det som om den förföljer mig. Jag tror den hatar mig. Den smyger bakom hörn och väntar på att få bita mig i hälsenorna, för att sedan, när jag ligger där som en bränd mandel och ruttnar, äta mig levande med hull och hår! De grymma huggtänderna glimmar och de blå (rött är så förbaskat uttjatat), ondskefulla ögonen gnistrar hatiskt. Dess klor klickar mot golvet. Kalla, klibbiga fjäll stryker mot huden och den stinkande fiskrensandedräkten sveper över ansiktet och...
Fast i och för sig, om det här nu är en kärleksannons borde den ju lukta gott. Och vara varm och mjuk, inte klibbigt kall. Hm.

Någon som är hemligt förälskad i mig... Hm, jag undrar vem det kan vara. Busschaffisen som av någon outgrundlig anledning inte ville ha betalt när jag åkte till träningen förra veckan kanske? Fast nä, det låter inte så troligt. Holländarn som gav mig en komplimang via mail då, han som påstod att jag var "really very beautiful"? Nä... Det är nog inte han heller. Och om det nu ska vara en vän kan man väl knappast räkna de där båda.
Skabbis då? Mja. Kruxet där är ju att Skabbis hatar allting och bara som en liten påminnelse till mig själv så existerar han ju inte ens. I verkligheten alltså, i mitt huvud existerar han minsann i allra högsta grad. Han kan det alltså inte vara. Följaktligen inte heller någon av de andra fiktiva män jag har.
Garou då? Tillåt mig gapskratta... Fast han får gärna komma hit och hålla mig sällskap en stund om han vill. Han kunde sjunga mig till sömns och spela gitarr och ha sig. Då skulle jag nog somna och kanske till och med slippa drömma mardrömmar. Det vore sannerligen trevligt. Men, att det skulle vara han betvivlar jag myyycket starkt, särskilt som han inte ens känner till min existens...

Men vänta lite nu... Tänk förresten om det inte är en man som åsyftas utan en kvinna! Skrämmande tanke. Jag har absolut ingenting emot homosexualitet - dem som dras till någon av samma kön får gärna göra det för min del - men jag ser helst att jag personligen slipper. Vill de så är det gott och väl, men jag vill inte!

Nej, bäst att fly fältet ner under täcket igen, lämna karlarna där hädan och göra ännu ett förmodligen tämligen fruktlöst försök att sova. Det här ledde ju ingen vart ändå. Men tänk, tänk om någon är hemligt förälskad i mig? Nätter som den här, när jag bara ligger och snurrar under täcket och det är lögn och statens järnvägar i hillvitte att sova, då är det nästan så man ägnar det en tanke. En liten djävla pyttetanke, för jag är verkligen inte så intresserad att jag skulle leta upp någon bara för att ha sällskap. Nä vet ni vad. Sådant trams. Någon måtta på eländet får det ändå vara. Jag är inte intresserad!
Trots det... Tänk om någon är hemligt förälskad i lilla patetiska, anskrämliga, barnsliga, prestationsångestbesatta, énvisa, förskräckliga, frånstötande, avskyvärda, skrivfixerade, verklighetsflyende Shass? I den lilla lilla vargen som egentligen är lite mörkrädd ibland och som inte vill sova för att hon drömmer mardrömmar? Hon som fryser så mycket och läser så mycket och dricker så mycket te? Hon som är Shass, den lilla vargen?
Roligt för honom i sådana fall! Jag är inte intresserad, såvida det inte råkar vara Garou eller Steve eller någon annan spännande man som visar intresse. De får å andra sidan hemskt gärna komma på visit. Gärna nu med en gång.
Och jag tror förresten inte det är mig den där annonsen syftar på, det är ni andra små gullungar som har en massa hemliga beundrare. Ta Naias Bailys-man, till exempel! Ah, det är honom de tänker på...


Och nu skiter jag i Googles tramsiga annonser och ska inte ta upp mer av er tid med mina vrickade nattliga funderingar. Godnatt!


Det här med glas och drycker

Det var en mörk natt i november. Jag satt vid min dator och skrev en novell om blod och död, och riktigt kände hur mördarens fingrar kliade mig i nacken. Allt var tyst och stilla, och vinden ven utanför mitt spruckna fönster...Det där fönstret jag råkade halvpanga med en studsboll när jag var åtta. Det var som att kylan smög sig in genom något osynligt hål i väggen och bet mig i tårna, och kusligheten från orden på min datorskärm tog boning i min kropp, som någon djävla ande i någon shamanistisk berättelse. Kalla kårar letade sig upp längs min ryggrad, rysningar tassade över mina armar. Hjärtat slog snabbare. Mörkret trängde sig på och jag svalde. I det samma bankade det hårt på min dörr...

Nämen vet ni vad, nu blev det väl ändå lite väl dramatiskt här. Nej, november var det inte och inte ens natt, och nog för att jag frös om fötterna, men så illa var det inte. Fönstret har visserligen existerat, men det var i syrrans och mitt sovrum i det förra huset vi bodde...

Min mor kom och bankade på min dörr för ett par timmar sedan och ylade: "Jag vill se film!". Jag, som suttit och skrivit om hästkörning, väcktes brutalt ur mina funderingar och hävde iväg datorn för att kunna titta på Underbar Och Älskad Av Alla med min mor (som hon förresten tyckte var seg som gammal kåda). Efter lite krångel (och mycket svordomar från min kära, religiösa-eller-något moder) lyckas vi sparka igång filmen och mamma bjuder mig på vin. Eller förresten, det var ju för fan mitt vin, så det var nog snarare tvärtom...
Nå, hur som helst. När jag satt och smuttade lite sådär på mitt körsbärsvin kom jag att tänka på något jag faktiskt slagits av förut. Är det bara jag, eller är det inte så att olika drycker är olika goda i olika glas?

Jag var hemma hos min syster för ja... Det är väl omkring ett halvår sedan. Vi skulle äta frukost. Hon och hennes karl hade i vanlig ordning inte så mycket ren disk, och därför fick vi dricka O'boyen ur vinglas. VINGLAS?! Till O'boy! Redan då tänkte jag att fan, man ska inte dricka oboy ur vinglas. Det blir liksom inte lika gott, på något sätt. Oboy ska man dricka ur vanliga glas. I vinglaset kändes det... blaskigt, som om mjölken blandats ut med vatten. Usch!
Det är precis samma sak när jag dricker varm chocklad. Det kan jag inte dricka ur glas, för på något underligt vänster blir det inte lika gott. Varm chocklad ska drickas ur mugg! (går även i plastmugg eller termoslock, men då måste det vara kallt som fan, ni vet sådär så att tårna krullar ihop sig och nästan ramlar bort...)
Samma sak gällde ikväll. Mitt blå dricksglas kändes så fel i handen när det var körsbärsvin i det. Vin ska avnjutas i vinglas (de få gånger jag dricker sådant), annars känns det konstigt. Eftersom jag drack samma sorts vin i vinglas igårkväll och tyckte det kändes som en helt annan sak då fastslog jag helt enkelt att man inte kan dricka vad som helst ur vad som helst.

Men, kära läsare - Vad tycker ni? Kan man dricka O'boy ur vinglas? Kan man dricka kaffe ur ett vanligt dricksglas? Är det möjligt att dricka coca cola ur en tandborstmugg och njuta av det? Kan man dricka vin ur plastmugg a la plastmugg-på-offentlig-toalett-som-ska-nyttjas-för-att-dricka-vatten? Går det att dricka mjölk ur snapsglas? Då menar jag inte går som i "är det praktiskt genomförbart", utan som i "är det gott?".
Är det så att man helt enkelt ska nyttja olika glas för olika typer av dryck, eller är det bara mig det är fel på?
Och en annan intressant fråga: Kan man på några som helst villkor dricka varm saft och tycka det är gott, oavsett vilken typ av kärl man nyttjar att dricka den ur?!


Ytlighet och de manliga genetaliernas "betydelse"

Måhända är det att dra alla av manligt kön över en kant, men vad är det med män och ytlighet? Och framför allt; vad är det med män och föreställningen om att deras genetalier har någon som helst betydelse i frågan om vad som är viktigt i ett förhållande (eller äktenskap) och ej? Det var en fråga jag och Naia gång på gång ställde oss för ett par dagar sedan, båda lika förbryllade över dessa båda ämnens ständiga återkomst i manliga hjärnor.

Det samtal som fick oss att gapande ställa oss denna fråga var en diskussion mellan mig och en person av hankön. Vi kan kalla honom H. Jag hade ställt H en mängd frågor angående en mental länk mellan två av våra karaktärer som han någorlunda fogligt besvarat. Efter ett slag började dock samtalet vändas in på vem jag ska gifta bort dottern till min main character med. Jag föreslog lite skämtsamt Skabbis. Men Skabbis dög inte! Vet ni varför?
Jo, gott folk. Han är för ful! H anser att ska hon ha en man ska han vara vacker att se på. Ytligt! Och han var för gammal. MIN SKABBIS FÖR GAMMAL?! Det är upprörande...

Vi spann vidare på samma tråd. Jag föreslog att hon kunde gifta sig med någon av våra stiliga livvakter, men det dög inte heller. De var FÖR GAMLA! Hallå, stopp lite, tyckte Naia och jag. Våra stiliga livvakter, samt merparten av våra andra små älsklingar, åldras inte i mänsklig takt, så en åldersskillnad på 16-17 år är ingenting (tycker jag väl i och för sig inte att det är ur mänsklig synpunkt heller. Hm, ja, lite beroende på individerna förstås...). Men det dög inte heller, han ansåg dem vara något i stil med femtioåttaåriga perversa gubbsjuka gamla knarriga ruttna pensionärer, så dem förkastade han också. Ytligt!

Min gulliga snickare och min godmodige smed dög inte heller. Och fler karlar förkastades. Vet ni varför? Jo, han ansåg att deras genetalier troligen inte var stora nog.
WHAT THE HELL..?!
Jo, ni hörde rätt! Jag bara satt och stirrade framför mig med hakan någonstans i höjd med källarplanet i huset där Naia bor. Det var inte ett svar jag väntat mig, särskilt inte från H. Och jag kunde liksom inte riktigt se var genetaliernas storlek spelade sin roll i det hela. Varför i hela friden skulle MIN dotter - Nå min karaktärs dotter då - bry sig om hur stor pinkepinne en man har? Vad har det för betydelse i det stora hela? Är det inte viktigare att hon har en man hon älskar, en man som är snäll och fin och god och underbar inuti än en man som ser ut som någon djävla grekisk kåtgud med gigantisk snorre som ändå bara är äcklig? Men nähä... Icke.
(Usch, nu fick jag helt apropå ingenting en bild av äckel-Jondalar från Grottbjörnens Folk-serien av Jean M. Auel i skallen. Han är en typisk sådand där karl som alla kvinnor vill ha sex med, men som jag personligen bara blir våldsamt äcklad av. Urk...)

Eftersom inga av mina karlar dög morrade jag någonting om att om han nu var så himla noga med vem hon skulle ha så kunde han väl trolla fram en karl ur bakfickan som passade hans smak. Han svarade:
"Kan det inte bara dyka upp en karl ur skogen helt plötsligt? En som har bra personlighet, vackert yttre och lagom storlek på snoppen?"
Se! Där var det igen! Och jag vet inte ens vad jag ska säga, visste det inte då heller. Återigen fann jag mig sittande med hakan misstroget nedramlad till källarn. Jag bara gapade och stirrade och försökte förstå VARFÖR det hade sådan enorm betydelse att karln hade en gigantisk djävla mamba svängande i skrevet.
Förstår ni det viktiga i det? För mig är det helt ofattbart i alla fall. Och eftersom det är MIN karaktär bestämmer jag helt enkelt att hon inte bryr sig ett smack om ifall hennes karl har ett femmetersspjut eller en fem centimeter lång daggmask innanför underkläderna.

Enligt kriterier från H ska hon gifta sig med en man som:
1. Har bra personlighet.
2. Är vacker att se på.
3. Har stor "fröjdepinne".
4. Inte är för gammal, helst inte över 30. Just på den här punkten kan man ju då fråga sig vad det har för betydelse om hon (och eventuell framtida make) ändå åldras långsammare än människor. Och gäller 30-årsgränsen oavsett hennes ålder? Säg att hon inte hittar någon förrän hon är 60, får hon ändå inte ha en man som är över 30 då?
5. Kan beskydda henne.
6. Inte är ett stort, fult troll. Ej heller en stor, ful Skabbis.
7. Inte heter Tarek.
8. Inte heter Pelle. Enligt H skulle det vara pinsamt att ha en svärson som hette Pelle.
9. Inte är människa. Människor lever för kort tid.

Usch vad kriterier, de vet jag inte precis om jag orkar hålla mig efter. Så vet ni vad? Jag skiter i dem och gör som jag vill!


Nå, nu var det ju egentligen inte min karaktär vi diskuterade, utan männens underliga förmåga att anta att deras genetalier spelar roll i diverse sammahang. Som Naia så klokt uttrycker det:
"De tror alltid att pinkepinnen är allting som vi bryr oss om och tänker på (förmodligen för att det är exakt vad de själva gör hela tiden...)"
Vi har även haft funderingen uppe med det här med karlar och bilar. Är det så att en man med liten vattenkastare har en stor bil för att liksom kompensera litenheten på genetalierna? Och ska man i sådana fall anta att en man som kör en liten bil har en gigantisk en meter lång och en-meter-i-diameter-tjock monsterorm inklämd i brallorna? Skrämmande tanke...

Är män så rädda att inte bli accepterade och älskade för dem de är att det är därför ytlighet som den jag nyss talat om poppar upp? Varifrån kommer föreställningen om att kvinnor hellre har män med enorm utrustning än män med normal eller aningen-mindre-än-genomsnittet-utrustning? Jag menar, det finns ju folk som älskar flodhästbebisamöbaslemkräksäckelmedbabypittskomplex, det finns folk som älskar sådana som Skabbis (Som jaaag!), och det finns sådana som älskar grekiska gudar, även om just den grekiske gud de blivit upp över öronen kära i kanske inte har riktigt så stor sladdertask som de andra grekiska gudarna.
Man älskar inte en man för dennes genetala storlek. Man älskar honom inte heller för hans yttre (även om man kan älska det). Man älskar en man för hans personlighet, hans sätt, hans inre jag. Min första tanke när jag blivit kär har aldrig någonsin varit "Åh, jag hoppas han har en rejäl utrustning!". Aldrig någonsin.


Flickor och pojkar, kvinnor och män - Vad anser ni? Vad är det som får en man att visa sådant prov på ytlighet? Varför spelar genetalierna roll? Vem tycker så och varför? Och hur är det med det där med bilarna egentligen?
Nyfikna Shassimodo vill gärna ha svar!


Ps: Det är inget fel på grekiska gudar, det var inte så jag menade. Jag förstår om ni tycker jag klankade ner lite väl mycket på dem, men jag ville bara påpeka att bara för att man ser ut som en grekisk gud behöver man inte vara den idealiske pojkvännen/mannen/älskaren. Sedan kan man givetvis vara en underbar sådan också, självklart!

Quasimodo och Shassimodo

När Disneys "Ringaren I Notre Dame" kom ut för tolv år sedan blev den en succé. Det är kanske inte så underligt, med en så otroligt söt och charmig, fast ändå ganska ful, huvudkaraktär och tre helt underbara stenfigurer, samt en söt, fast ändå lite tragisk, historia kring lille Quasimodo och hans hopplösa kärlek till zigenerskan Esmeralda. Som alltid fantastisk Disney-musik, även om låten "Hellfire" ("Som Eldar" på svenska) är lite mer oanständig på engelska, så att man verkligen får en uppfattning om vilken vidrigt (ursäkta ordvalet nu) kåt snuskgubbe Claud Frollo är (även om han i den här filmen inte är präst, vilket han egentligen ska vara).

Mina syskon, två och tre år äldre än jag, fann genast filmen omåttligt roande, då de i sina egna små världar kunde koppla samman Quasimodo och mig. Glatt påstod de att Q och jag var lika, eftersom Q och jag, enligt dem, hade vissa utseendemässiga likheter (vilket de såhär tolv år efteråt inte alls håller med om). Jag erkänner att jag då, när jag var sju år, blev lite ledsen över att de sade så, för jag ville inte alls bli liknad vid en puckelryggig, ful ringare som ingen tyckte om, men nu såhär i efterhand ler jag bara åt det. För Quasimodo och jag är kanske lite lika ändå, eller åtminstone kan jag ju få inbilla mig det och uppmuntra mitt ego med att om Quasimodo och jag är lika så passar jag väldans bra ihop med Garou.

Då undrar kanske den oinvigde läsaren vad jag nu svamlar om. Vadå Garou? Det var ju Quasimodo vi diskuterade!
Jo, ni förstår att såhär är det: Garou spelar Quasimodo i den musikal, "Notre-Dame de Paris", som ett par år efter Disneys filmpremiär sattes upp, men inte inspirerad av filmen (även om det faktiskt finns en tysk musikal som gjorts efter den), utan av Victor Hugos roman från 1831: "Ringaren I Notre Dame". Och finns det någon som passar bättre som Quasimodo än just Garou? Svar: Nej! Trots att Garou av naturen är en väldigt glad och positiv person (den uppfattningen har i alla fall jag) har jag svårt att tänka mig att någon skulle kunna gestalta denna fula och sorgsna karaktär på ett bättre sätt än han. Och den rösten han har... mmm...! Bara den får mig att vilja gifta mig med honom sjuundratusenfemhundranittioelvakommatvå gånger. Minst.
(Det är lite annat än mister Nalle-Har-Ett-Stort-Blått-Hus som gör rösten till Q i svenska dubbningen av Disneys film, även om den Q i och för sig ska ha sådan söt-röst och ingen morr-Garou-röst (även om jag personligen föredrar den senare...))

Jag har många gånger funderat över vem Quasimodo varit innerst inne, särskilt efter att verkligen ha läst Ringaren I Notre Dame av Victor Hugo. Och jämför man Disneyfilmen, boken och Notre-Dame de Paris-musikalen är romanens Q definitivt den både fulaste och elakaste av de tre. Döv är han också. Men hur det än är med fulhet och elakhet så är han i alla tre fallen alldeles betagen i Esmeralda, och så lojal henne att han tveklöst går i döden för hennes skull (fast inte i disneyfilmen, förstås...där dör han inte). Är det kärlek det? Eller besatthet? Eller kärlek? Eller besatthet? Eller båda?
Hur som helst tycker jag att låten "Dance My Esmeralda" från musikalen är väldigt fin.... Särskilt raden: "Please come sleep here in my arms. You know I'll die for love of you..."

Hur många verkliga Quasimodo finns det i världen? Hur många oälskade, hur många som hatar världen för att den hatar dem? Det måste vara svårt att vara oönskad och oälskad, svårt att se andra älska utan att få den kärleken själv. Och klart att det måste vara svårt att visa andra kärlek när man själv aldrig fått känna den. Att alltid vara den piskade och alltid vara den avskydda, vad man än gör. Att vara så ful att folk inte vill se en, att bli så bitter och aggressiv att folk fruktar en och därmed hataren än mer. Och att se den man djupt älskar välja en annan karl ENBART för hans stiliga yttre. Åh! Den där djävla Phoebus borde få en spark i skrevet så som han hela tiden snor Esmeralda från Q, och hon, den korkade kvinnan, borde inse att Q vore ett way mycket bättre val än den där svekfulla kåtbocken. Usch! Skönheten-sitter-på-utsidan deluxe...

Liknar jag Quasimodo? Inuti, utanpå? Vem är han, vem är jag?
Fast jag är visserligen fortfarande övertygad om att Skabbis står för mitt innersta inre jag. Delvis liknar han förvisso Q (inte utseendemässigt kanske, även om han också är ful), så jag är kanske lite Q ändå. Fast kanske mest Skabbis. Eller Q. Eller båda. Hm...
(Jag undrar verkligen vilken bild ni får av mig nu... inte bara med tanke på min tankegång, utan även vilken visuell bild som poppar upp i era huvuden när ni läser det här.)

Och hur lik Skabbis är Q egentligen? Eller man kanske snarare borde ställa frågan omvänt, eftersom Q är ett par hundra år äldre i historien än Skabbis är. Och om Q och Skabbis nu är lika måste det ju innebär att Q och jag också är lika, eftersom Skabbis är min skapelse och jag, som sagt var, är övertygad om att han gestaltar mitt innersta inre jag. Och då var han lite lik Q innan jag ens läst om Q, för den Q som är i Disneyfilmen är verkligen inte elak och hemsk, bara ganska fulsöt.

Nu när jag sitter här och lyssnar på God You Made The World All Wrong från musikalen kan jag inte annat än hålla med Quasimodo. För visst har han rätt. Gud gjorde världen så in i helvete fel, jag håller med på alla punkter, känner mig in i låten. Känner med honom. Som honom...nästan... Känner mig ganska lik honom faktiskt, just här. Som sagt, det är Q och jag. Fulingarna, oälsklingarna, olycklingarna...
Och att Garou sjunger den gör ju inte saken sämre precis...
Texten är som följer:

"God you made the world all wrong, I'm so ugly; he's so fine.
I would love her my life long, but she never would be mine.
Now he owns her heart and soul, without giving her a thing.
And she thinks he'll make her whole, with the love she thinks he'll bring.
She will lie down at his touch, and believe his lies with pride.
It's his face she loves so much, she can't see what's deep inside.

God you made the world all wrong, he's so rich; and I'm so poor.
He will make her life a song; he will give her nothing more.
God you made the world all wrong, let her have her shining knight.
Beauty to the rich belongs, not to us outside the light.
I am just an ugly stain that the world just wants to hide.
God you gave me so much pain, were you ever on my side?

God you made the world all wrong, I have nothing; he has all.
But I'll tell her all along he won't be there if she falls.
He was born to silk and lace, to make love and to make war.
I was born without a face; God, what did you make me for?
Tell me what side god is on, those whose silver buys the host?
Or those who pray to god alone, day and night, this Holy Ghost?
Can this Jesus we adore save his blessing only for
Those three kings of gold and myrrh, and leave the shepherds at the door?

God you made the world so wrong, I'm so ugly; she's so fine...
I will love her my life long
But she never will be mine..."




...Fast det finns givetvis fler anledningar än att Garou spelar Q som gör att jag tycker att jag kan koppla mig till honom. För det första sjunger han (jag skulle inte ha det minsta emot att sjunga en duett med honom!). För det andra: på franska blir ordet, eller snarare uttrycket "le loup garou" varulv, och jag är ju varg! Och på japanska ska Garou, enligt vad jag läst, betyda ungefär "starving/hungry wolf". Inte dumt alls, tycker jag! Se vad mycket vi har gemensamt. Min, min, min! Ge mig!


I vanlig ordning fick jag inte med det jag egentligen ville ha sagt, för det hann jag glömma medan jag sprang runt här i köket och kokade te, men hur som helst. Jag ber om ursäkt för ett långt och slingrigt inlägg med underliga tankegångar och så. Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har Skabbis.


Ta hand om er.
Er tillgivna
Shassimodo


RSS 2.0