Du är det bästa som finns
Hurra hurra hurra! Idag är det min Supermans födelsedag! Mycket firande blir det inte här förstås - vi är jättedåliga på att fira :) - men jag stannade uppe tills 1 inatt och steg upp kvart i 5 i morse för att förbereda frukost och lunch för honom i alla fall. Har marinerat kyckling, kokt ägg, stekt bacon och kyckling och gjort baguetter och frallor och elände med allt jox och sallad och gud vet allt och skickat med honom det till jobbet. Och oj vad mycket kramar jag fick när jag avslöjade vad jag höll på med när han kom uthasande ur sovrummet och undrade vad jag gjorde i köket. :)
Hur som helst hade jag inte alls tänkt skriva det här inlägget så som det påbörjats. Jag hade mer tänkt mig något i stil med:
För tre år sedan kände jag dig inte. För två år sedan hade jag hört talas om dig och var rackarns så misstänksam, grundat på vad jag hört om dig. För ett år sedan vårstädade jag hela huset åt dig och njöd av solen och tiden jag fick vara hos dig. Nu bor jag med dig och jag älskar dig mer för varje dag som går. Trots att du kan vara en tjurskalle när du är trött, trots att jag ibland blir tokig på hur dryg du kan vara när du "plågar mig" och trots att du är omöjlig att prata med när du är arg så älskar jag dig. Försöker jag vara arg eller besviken på dig smälter det bort när du kramar mig. Du räddar mig ur mardrömmar och får mig att skratta. Jag känner mig trygg i din famn och att höra ditt hjärta slå får mitt eget hjärta att svälla av glädje. När du tar min hand i din känner jag mig så stolt att jag kan spricka. Min fantastiska man.
Grattis på födelsedagen, min älskade Superman. Låt mig dela också dina kommande 73 år. Varje dag med mer kärlek.
Ik hou van jou,
Din alldeles egen fästmö
Hurray hurray hurray! Today it's my Superman's birthday. Won't be a lot of celebrating here though - we're really bad in celebrating :) - but I stayed up until 1 last night and got up quarter to 5 this morning to prepare breakfast and lunch for him anyway. Have marinated chicken, boiled eggs, fried bacon and have made baguettes and rolls and such mess with all the stuff and salad and only God knows and sent it with him to work. And oh did I get hugs when I revealed to him what I was up to as he came shuffling out of the bedroom and wondered what I was doing in the kitchen. :)
I had however not planned to write this post like it now came to start. I had more planned to write something in the style of:
Three years ago, I didn't know you. Two years ago, I had heard about you and was darn suspicious, based on what I had heard about you. One year ago, I spring cleaned the whole house for you, enjoyed the sun and the time I spent with you. Now, I live with you and I love you more for every day passing by. Though you can be a pighead when you are tired, though I sometimes get crazy about how annoying you are when you "tease me", and though it's impossible to talk with you when you are angry, I love you. If I try to be angry or disapointed at you, it melts away when you hug me. You save me from nightmares and make me laugh. I feel safe in your arms and to hear your heart beat makes my own heart swell of joy. When you take my hand, I feel so proud I'm about to burst of happiness. My fantastic man.
Happy birthday, my beloved Superman. Let me share also your coming 73 years. Every day with more love.
Ik hou van jou,
Your very own fiancé
Hur som helst hade jag inte alls tänkt skriva det här inlägget så som det påbörjats. Jag hade mer tänkt mig något i stil med:
För tre år sedan kände jag dig inte. För två år sedan hade jag hört talas om dig och var rackarns så misstänksam, grundat på vad jag hört om dig. För ett år sedan vårstädade jag hela huset åt dig och njöd av solen och tiden jag fick vara hos dig. Nu bor jag med dig och jag älskar dig mer för varje dag som går. Trots att du kan vara en tjurskalle när du är trött, trots att jag ibland blir tokig på hur dryg du kan vara när du "plågar mig" och trots att du är omöjlig att prata med när du är arg så älskar jag dig. Försöker jag vara arg eller besviken på dig smälter det bort när du kramar mig. Du räddar mig ur mardrömmar och får mig att skratta. Jag känner mig trygg i din famn och att höra ditt hjärta slå får mitt eget hjärta att svälla av glädje. När du tar min hand i din känner jag mig så stolt att jag kan spricka. Min fantastiska man.
Grattis på födelsedagen, min älskade Superman. Låt mig dela också dina kommande 73 år. Varje dag med mer kärlek.
Ik hou van jou,
Din alldeles egen fästmö
Hurray hurray hurray! Today it's my Superman's birthday. Won't be a lot of celebrating here though - we're really bad in celebrating :) - but I stayed up until 1 last night and got up quarter to 5 this morning to prepare breakfast and lunch for him anyway. Have marinated chicken, boiled eggs, fried bacon and have made baguettes and rolls and such mess with all the stuff and salad and only God knows and sent it with him to work. And oh did I get hugs when I revealed to him what I was up to as he came shuffling out of the bedroom and wondered what I was doing in the kitchen. :)
I had however not planned to write this post like it now came to start. I had more planned to write something in the style of:
Three years ago, I didn't know you. Two years ago, I had heard about you and was darn suspicious, based on what I had heard about you. One year ago, I spring cleaned the whole house for you, enjoyed the sun and the time I spent with you. Now, I live with you and I love you more for every day passing by. Though you can be a pighead when you are tired, though I sometimes get crazy about how annoying you are when you "tease me", and though it's impossible to talk with you when you are angry, I love you. If I try to be angry or disapointed at you, it melts away when you hug me. You save me from nightmares and make me laugh. I feel safe in your arms and to hear your heart beat makes my own heart swell of joy. When you take my hand, I feel so proud I'm about to burst of happiness. My fantastic man.
Happy birthday, my beloved Superman. Let me share also your coming 73 years. Every day with more love.
Ik hou van jou,
Your very own fiancé
Det finns ingen mening
Timmarna sniglar fram; slemmiga, långsamma, klibbiga. Dagarna går så sakta. Det finns ingen energi till någonting, ingen lust riktigt. Man bara väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Man försöker fatta hur orättvist livet kan vara. Hur orättvist grymt och hjärtlöst det behandlar de som har ett gott hjärta. Man försöker fatta varför inte allt ont istället kan drabba våldtäktsmän och diktatorer och mördare och hustrumisshandlare och alla andra som skadar och förgör men trots det får leva friska hela livet.
En människa jag älskar, en människa som är en av de finaste, godaste, starkaste, mest fantastiska människorna på jorden, har cancer. Och vi försöker fatta...vad meningen är med detta.
Och vi väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Men inte fan blir vi klokare för det.
För det finns ingen mening. Det finns helt enkelt ingen mening. Det är bara det hjärtlösa djävla livet som inte kan vara rättvist, som måste fortsätta djävlas med denna fantastiska människa trots att h*n redan fått ta mer än alldeles för mycket av dess nycker.
Det räcker nu. Det kan väl få räcka nu. Snälla.
Vi kan bara vänta. Vänta och se. Vänta på svar. Vänta på behandling. Vänta på tillfrisknande.
För du ska bli frisk. Du bara SKA. Det finns inget annat alternativ. Hör du det? Det. Finns. Inget. Annat. Alternativ! Vi älskar dig för mycket.
(För er som undrar: Nej, det är inte min Superman jag åsyftar...även om han minsann haft mer än nog av detta redan han också.)
Och väntar.
Och väntar.
Man försöker fatta hur orättvist livet kan vara. Hur orättvist grymt och hjärtlöst det behandlar de som har ett gott hjärta. Man försöker fatta varför inte allt ont istället kan drabba våldtäktsmän och diktatorer och mördare och hustrumisshandlare och alla andra som skadar och förgör men trots det får leva friska hela livet.
En människa jag älskar, en människa som är en av de finaste, godaste, starkaste, mest fantastiska människorna på jorden, har cancer. Och vi försöker fatta...vad meningen är med detta.
Och vi väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Men inte fan blir vi klokare för det.
För det finns ingen mening. Det finns helt enkelt ingen mening. Det är bara det hjärtlösa djävla livet som inte kan vara rättvist, som måste fortsätta djävlas med denna fantastiska människa trots att h*n redan fått ta mer än alldeles för mycket av dess nycker.
Det räcker nu. Det kan väl få räcka nu. Snälla.
Vi kan bara vänta. Vänta och se. Vänta på svar. Vänta på behandling. Vänta på tillfrisknande.
För du ska bli frisk. Du bara SKA. Det finns inget annat alternativ. Hör du det? Det. Finns. Inget. Annat. Alternativ! Vi älskar dig för mycket.
(För er som undrar: Nej, det är inte min Superman jag åsyftar...även om han minsann haft mer än nog av detta redan han också.)
