"En av fem äkta män vill skönhetsoperera frun"
"En av fem engelsmän medger att han skulle vilja att hans fru genomgick något slags skönhetsingrepp. Överst på listan står en fettsugning av magen.
Undersökningen genomfördes i ett lite oväntat sammanhang; ett operahus i Leeds ska i januari sätta upp en operett som handlar om vår tids besatthet av skönhet och yta, "Skin deep". Inför premiären tillfrågades 2000 män om hur de såg på sina fruars kroppar - och då visade det sig alltså att drygt 20 procent gärna skulle se att deras fruar lade sig under kniven (eller sprutan). 16 procent tyckte det räckte med ett lite enklare ingrepp, medan 6 procent ville se en helrenovering, skriver Daily Mail.
En klar majoritet av makarna tyckte alltså att deras fruar dög fint precis som hon var - men 23 procent medgav ändå att han saknade den kropp hon hade när de träffades. Att den inte var sig helt lik sen dess insåg de flesta hade sina skäl; 82 procent av alla män ansåg att under livets gång så tvingas en kvinnas kropp uthärda mer än en mans kropp.
En talesman från operahuset tyckte att undersökningen bekräftar att deras uppsättning pekar på något som ligger väl i tiden.
- Plastikoperationer finns så mycket mer i folks medvetande i dag, och den här undersökningen visar att många män faktiskt ser ett ingrepp som ett klart möjligt alternativ för att fixa till sina fruar, säger han i Daily Mail."
Källa: Aftonbladet
10-i-topp: Äkta männens mest önskade ingrepp
1. Fettsugning av magen
2. Fettsugning av ben
3. Bröstförstorning
4. Bröstförminskning/-lyft
5. Fettsugning av armar
6. Tandblekning
7. Ansiktslyft
8. Halslyft
9. Näsoperation
10. Rumpinlägg
Källa: Daily Mail
Yyyl! Sådant här ger en ju inte aaalls komplex, nej nej. Fan. Jag vill inte bli gammal. Eller det säkraste kortet är väl snarare att inte skaffa sig en karl. Eller vad tror ni?
Rumpinlägg? Helrenovering? Nä vet ni vad. Usch usch usch.
Fast kan inte låta bli att undra hur en undersökning från andra parten sett skulle se ut. Finns det karlar som vill helrenovera lär det väl finnas kvinnor som vill städa bort den där ölmagen som tittat fram mellan tröjan och byxlinningen på gubben och ersätta den med lite sexiga magmuskler. Eller få bort manboobsen, eller den där begynnande dubbelhakan.... För att inte tala om häcken som ofelbart (enligt Tant Anna) börjar hänga och slänga så fort karln nått femtioårsdagen. Och så har vi ju tandblekning för snuständerna och fettsugning åt armar och ben som tappat ungdomens muskler och... Ja, och så kan vi väl operera bort fenomenet sur gubbsvett med en gång? Är det för mycket begärt? Lite hår på skulten vore inte så dumt heller va?
Man kanske skulle föreslå att det görs en liknande undersökning för kvinnor angående den äkta mannen som det gjorts för männen angående lilla frun?
Män hit och män dit
1. Idag skulle jag ha varit flickvän sedan tre år tillbaka.
2. Idag skulle jag ha varit förlovad sedan två år tillbaka.
Men det är jag icke. Istället är jag singel, exflickvän och exfästmö sedan 10 månader och 5 dagar tillbaka. Och vet ni vad? Det gör mig faktiskt ingenting. Åtminstone inte så mycket.
Ändå kan jag inte låta bli att sakna att ha någon liggande bakom mig i sängen (exet uteslutet!), som en sköld bakom ryggen mot alla elaka skelett och andra hemskheter som kan gömma sig i sovrummets och husets vinklar och vrår. Någon som blir mördad först om det skulle kliva in en mördare. Någon som jag kan placera närmast fönster eller dörrar för att trygga min egen (egoistiska) säkerhet.
Fast å andra sidan. En karl som försöker strypa en i sömnen är ju inte så lockande förstås. Eller som säger elaka saker i sömnen om han inte är riktigt vaken. En karl som inte vaknar ens om en bomb skulle slå ner och absolut inte när hans flickvän är livrädd mitt i natten pga mardrömmar och har lust att slå honom för att få en reaktion. En karl man kan gå ovanpå utan att han reagerar, ja, som man till och med kan klä av medan han sover utan att han ens visar minsta tecken på att bli störd. Haaaallååå, wakey-pakey!
Men om han nu mot förmodan skulle vakna när man själv är skitskraj och klarvaken är han ju rätt bra att ha. Att höra någon annans andetag och kanske låga snarkningar i mörkret intill i sängen ger lite trygghet. Man är ju inte ensam. Och fryser man är det ju inte alls dumt med en karl som alltid är varmare än man själv är, som man kan värma ryggen emot. Och det är ju faktiskt ganska mysigt att få frukost på sängen, särskilt om det är för att man "såg så fridfull ut när man sov" och han därför inte ville väcka en. Bli bortskämd ibland är ju rätt trevligt.
Fast att behöva plocka ut femton kilo kvarlämnad disk ur sovrummet ger vissa minuspoäng, särskilt om den är så gammal att exempelvis icke urdrucken O'Boy fått samma konsistens som köpe-chokladpudding och nästan stinker lika illa som en bajamaja under högsommaren. Och de där Modersförgätna högarna med skitiga kallingar och svettiga strumpor och ruttna t-shirtar över hela golvet. Blä! Att smyga runt som en skrämd valp för att undvika irritation när karln i fråga är hungrig eller för varm känns inte heller som några guldstjärnor i kanten direkt. Nä nä, då slipper jag hellre.
Faaast... att bli väckt av en försiktig smekning över kinden är mysigt. Att få en puss på pannan när man inte ens är riktigt vaken än. Att bli bjuden på middag. Att kura ihop sig intill någon man tycker luktar gott, någon som man känner sig trygg med, någon som får en att känna sig... tja, rätt lycklig. Ja, faktiskt det där med lukten saknar jag rätt mycket. God lukt och värme. Och en kram förstås. Lite då och då sådär, en kram. Och att ligga tätt intill med ansiktet inborrat mot varm halshud och ett par starka armar runt mig, och somna så. Och jag som avskyr att gå ute själv (harig som jag är) saknar att ha en beskyddande karl som kan slå ner alla eventuella kidnappare, mördare och våldtäktsmän som gömmer sig i var och varannan buske...
Fast de får klart minus om de disikerar kräftor, bläckfisk eller andra äckliga disikeringsobjekt som luktar flera timmar efter färdiggjord disikering. Urk! Och jag saknar inte att behöva plocka bort minsta lilla spindel överallt. Vad är det med karlar och spindelskräck egentligen? Och att behöva lirka med karleländet för att han blivit svartsjuk på eventuella manliga vänner (1 st), karatetränare (fascinerande nog) eller (hör och häpna och frukta, mina vänner) fiktiva, ickeexisterande och av kvinnor spelade manliga karaktärer. Är det inte chockerande, så säg? Hoppas det inte är ett drag män har över lag, för då tror jag att jag helst undviker kontakt med dem.
Fast är egentligen inte det hemskaste med det hela den benägenhet vi kvinnor har att foga oss i det de vill och forma våra liv efter dem? Att inte bestämt vägra ha sex med dem fast man egentligen inte vill, att ställa in planerade aktiviteter för att karln ska komma, att flytta hit eller dit för att han ska gå en utbildning där eller där... Eller som jag: Tassa runt och passa upp på i rädsla för att han ska bli arg eller irriterad. Att undvika att umgås med vänner för att han kaaanske ringer eller kaaanske kommer, eller kaaanske inte vill att man ska hitta på något eftersom han själv måste sitta hemma och då tycker att man kan göra samma sak. Nä, blä! Och svartsjukan. Förvisso kan väl kvinnor vara nästan lika illa på den fronten, men i alla fall.
Eller ytligheten. Moder vad män kan gå mig på nerverna med sina idiotiska utseendefixeringar. Och den där hemska genetaliefixeringen jag pratat om tidigare. Det är ju skrämmande!
Vi borde lära oss att säga ifrån mer. Att ta för oss mer. Att bestämma mer. Att tycka mer, och våga mer. Åtminstone borde jag det. Men jag är för mesig, och patetisk, och alldeles för undergiven. Fyyy Shass, fyyy!
Men jag kan inte förneka att jag saknar närheten, och värmen, och att bli omhållen när jag ska sova, och att bli uppmuntrad, och att få ett ord av kärlek då och då. Särskilt nu när det är så förbaskat kallt ute tycker jag att det kan ligga en snygg karl i min säng så att den är varm när jag ska gå och lägga mig. Fast den är lite för trång att ligga två i, så när jag kommer kan han sticka någon annanstans. Han kan slafa under ett träd ute i trädgården eller så, det vore bra. Då stör han mig inte när jag ska plugga heller. Och så kan han få laga lunch åt mig och baka lussekatter och göra knäck och åka och köpa julmust. Koka te är inte dumt heller, och han kan få massera mig när jag har så ont i rygg och axlar att jag inte kan sova. Han kan läsa högt också och städa mitt rum. Vid närmare eftertanke kan han få göra mina skoluppgifter också, medan jag skriver short stories eller läser en bok eller pysslar med mina pärlor eller ryktar hästarna eller njuter av en stunds musiklyssnande eller gör något annat jag själv har lust med. När han är klar med mina skoluppgifter kan han få borsta, tvätta och fläta mitt hår och, efter att ha bäddat rent i sängen, lägga sig där och värma upp den medan jag sitter vid datorn och babblar med Naia och Söstra Mi en stund. När jag sedan själv lagt mig i sängen (efter att han flyttat sig) kan han få plocka fram gitarren och spela mig till sömns...
... Men det finns väl män och män, och om han är en viss man (host, host, host) kan han gärna få komma och ligga hos mig när han spelat klart...
Men det är klart att det finns både för- och nackdelar med både män och kvinnor. Ett mynt har alltid två sidor, som det heter, och älskar man någon bortser man ofta från bristerna. Sådant är livet... Kärleken är ett mysterie, liksom karlarna (även om jag tycker att de sistnämnda är ett större mysterie än det förstnämnda...).
Som redan sagt: Det finns män och män. Det finns också män, och män, för att inte tala om män. Dessutom finns det män. Och karlar och pågar och guttar och gossar och pojkar och gubbar och farbröder och snubbar och grabbar och hanar och piltar och killar och slashasar och slynglar och ynglingar och drängar och kufar och prinsar och karlslokar och grekiska gudar och snorvalpar och sjusovare och drumlar och herrar och boys och pöjkar och kräk och svin och jubelidioter, samt andra individer av manligt kön. Och en himla mass andra män. Det är bara att välja och vraka...
Jag vet åtminstone vilken (eller vilka, mihihihihi...) jag skulle vilja ha. Kom, kom!
Nej, nog med trams!
The lone wolf
Shassimodo
En dans på röda löv
Naia min har varit här och Moder vad skönt det är att få en helgs rast och ro. Eller rast och ro är att överdriva egentligen, för den varan har det varit dåligt med. Men jag har åtminstone fått en helgs tänkande på annat än kyotoavtal och de två viktigaste kyrkosplittringarna i kristendomens historia. Ja, om man då bortser från färdigskrivandet av en samhällsuppgift idag.
I fredags sjöng jag på begravning. Kände mig i vanlig ordning hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte grät en tår. Det var en aning nervöst att sjunga på denna lilla...tillställning också, eftersom den man som också skulle sjunga där (inte duett med mig dock) var en väletablerad, välutbildad operasångare. Och så kommer jag, en nybörjarfjant som inte kan sjunga... Men det gick ganska bra. Jag sjöng "I Folkviseton" (Kärleken kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar... Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter...osv), samt Oh Danny Boy. Sistnämnde är en irländsk låt som femtioelva artister gjort genom åren, men exempelvis Eva Cassidy har gjort den och det var i samma tonart som hon jag sjöng den. Ni får leta upp henne på youtube om ni vill höra hur den går, för jag orkar inte...
Miss Canadian Blue åker snart hem. I fredags var vi hemma hos klubbens ordförande och hade avskedsfest för MCB. Jag gav henne två av mina egenhändigt tillverkade armband (Moder Naia, jag måste gå kurs hos dig snart...), och hon verkade bli glad. Och det var en trevlig kväll...mycket trevlig. Måste åka till Kanada snart - Måste! Men en sak är klar: Jag tänker inte äta bäversvans, oavsett topping...
Igår fick vi motion, Naia min och jag. Först hade jag träning mellan 12-13, och det var ingen mjukisträning direkt. Jag kan ju dessutom aldrig ta det lugnt. Därefter fick vi springa fort som tomtens renar för att hinna till bussen, från vilken vi sedan (när vi kommit dit vi skulle) fick gå hem (ca 3 km, tror jag). När vi kom hem var det till att hämta min blomma och den grekiska gudinnan och ta sig en ridtur. Mycket motion blir det... Det kompenserade vi med middag ute (maroccanskt och fantastiskt gott) + godis, glögg och pepparkakor när vi kom hem. Mums...
Nu har Naia min åkt hem och jag ska lägga mig och läsa. Och eftersom ni inte har något intresse av det jag skriver (och eftersom jag egentligen inte vill skriva sådanahär skräpiga, mitt-liv-och-dess-tråkiga-meningslösheter-beskrivande inlägg) ska jag sluta nu. Måste ju se om "Dumpa Matthew" är så bra som den verkade när jag läste om den på Bokus.
Men, min helg har i alla fall varit bra. Som en dans på röda löv.
Er tillgivna
Sharon Silvervind
Garou - You And I
Till it's time to come back
And I can't slow it down, and I'm climbing the walls
And I feel like I'm under attack
There's too many people that get in my way
And there's never a right time that I get to say
When you and I touch hands, when you and I stop
Still in the moment it's you and I
Not running for something that's already gone
When it's just you and I, that's when I'm home
That's when I'm home
There's always the question what's holding me down
Show me an answer, 'cause I haven't found
A way to escape, to get out of it all
Somewhere that I am allowed to fall
With no bones to break I can be who I am
'Cause you know me better than anyone
When you and I touch hands, when you and I stop
Still in the moment it's you and I
Not running for something that's already gone
When it's just you and I, that's when I'm home
That's when I'm...
Home's not a house with windows and walls
Not a place to be shut in, there are no doors
And no matter where I come to rest
Your arms will be my safety net, oh yeah...
That's when I'm home...
When you and I touch hands, when you and I stop
Still in the moment it's you and I
Not running for something that's already gone
When it's just you and I, that's when I'm home
That's when I'm home...
That's when I'm home...
"Björn tuggade på Magnus fot"
Aftonbladet skriver följande på sin hemsida idag klockan 00:00:
"Med benet i björnens gap drar Magnus Wallin, 39, sin kniv.
Sen hugger han för sitt liv.
Men björnen släpper inte taget förrän den skjutits med fem skott.
Tvåbarnspappan Magnus står på sitt pass med geväret i handen. Det är älgjakt vid skogsområdet Storvattnet väster om Kramfors. Vid 11-tiden i går förmiddag är Magnus ensam med sina hundar.
Plötsligt springer hunden Rut, en korsning mellan gråhund och hälleforsare, i väg över snön och börjar skälla på en stubbe.
- Jag trodde det var en grävling. Men i stället studsar det till och en stor jävla björn kommer upp bakom stubben. Den reser sig från en grop. Den är nog två meter hög. Jag upplevde det som att marken vibrerade, säger Magnus Wallin från sängen på Sollefteå sjukhus.
Jaktledaren Lennart Östberg kommer springande med sin bössa när Magnus larmat över radion.
- Jag försökte få i väg ett skott. Men jag tror inte det lyckades, säger Magnus.
- Då bet björnen sönder min bössa, eller om han slog. Den gick i två delar.
När björnen springer mot Magnus tänker Lennart bara på en sak.
- Jag måste skjuta.
Magnus faller och blir sittande på marken.
- Jag ramlade och björnen fick tag på vänster ben och började tugga på det. Jag försökte sparka honom med andra benet. Jag tänkte att det måste stanna vid foten. Han får inte komma längre upp på benet.
I bältet har han en kniv med ett 20 centimeter långt blad.
- Jag slet tag i kniven och körde in den i halsen på björnen. Men han dog nog inte av det. En så stor, fullvuxen björn. Lennart fortsatte att skjuta. Jag tror att det krävdes fem skott och kniven innan han dog, säger Magnus.
När ambulansen kommer måste den skadade jägaren bäras flera hundra meter på bår genom skogen. På sjukhuset konstateras att skenbenet är krossat och Magnus har gipsats. Läkarna fruktar infektion efter såren från björntänderna.
Dagen är omtumlande för Magnus, sambon Yvonne och barnen Frida, 15, och Rasmus, 9.
- Jag har hunnit ventilera det här lite med dem. Jag är oerhört lycklig som lever.
Magnus, som jagat i över tio år, har tidigare bara sett björnar i djurparker. Han tänker inte sluta jaga, men medger att händelsen kommer att påverka honom.
- Nu måste jag ju köpa en ny bössa och nya byxor."
Källa: Aftonbladet, http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article3782258.ab
Då undrar jag:
Hur i hela helvete kan man säga att vargen är farlig och att vargen ska skjutas och utrotas och dödas och flås och kokas och stekas och ätas rå med fisk och fjäll? Nå, det där sista var kanske lite överdrivet, men ni förstår poängen. Det har inte skett en vargattack på människa på nästan 200 år här i landet, och den gången det skedde var det en av människor uppfödd varg som släppts ut i det fria igen och inte visste hur den skulle få tag i byte eftersom den aldrig lärt sig jaga. Men björnattacker har jag hört om flera gånger de senaste, ja, fem åren kanske. Varför är det aldrig tal om skyddsjakt på björnar? Varför är det vargarna som är de onda och farliga när de råkar riva får, men björnarna som är sååå snälla och gosiga trots att de tuggar på folks fötter eller river ihjäl dem eller nästan biter huvudet av dem, osv?
Det här är den andra, om inte tredje, björnattacken jag hör om i år. När ska det bli en ilsken och tjäbblig debatt om björnarnas rätt att leva och andas, så som det varit om vargarna? När ska folk inse att björnar är farliga djur? När när när? Vargarna river lite får och ska utrotas, men björnar skadar och dödar människor och tillåts leva. Eller har jag helt fel nu?
Bruno Pelletier - Moon (from Notre Dame de Paris)
Bright on the Paris night
See how a man suffers all for love
Clear, solitary star
So far when the day returns
Please hear
UP tere, so high, the cry of the world
Please hear the cry of a man in pain
For whom all those million stars don't shine
Like those shining eyes he loves with a mortal love
Moon
Moon, please don't disappear
Before you have time to hear
Just hear
How cries the heart of the human beast
Please hear the cry
Quasimodo cries, he cries
For his heart is full
His voice over mountains flies
So high that I know it flies to you
Moon!
See how this man aspires
To join his poor voice with angels
Moon, you who shine your light
For poets as they write
See how a man suffers all for love
For love...
Green Dinner
Miss Canadian Blue uppmärksammade oss på det lilla intressanta prblemet - vad fan händer om vi inte kan transportera varor? Mycket av det vi äter transporteras trots allt (större delen av våra matvaror tillverkas eller behandlas ju på helt andra håll än här i Sverige), och om då exempelvis oljan tar slut, vad händer då? Dessutom, tänk så mycket världen förorenas bara genom dessa varutransporter...
Vi fick diskutera detta vid våra bord. Eftersom min syster och jag satt tillsammans med Skallen, Peter Pain-Sensei och två andra från karaten så tja, slutade det med att syster och jag satt och lärde mig franska istället för att diskutera miljöfrågor, eftersom de andra tjabbade nog som det var redan.
Nästa föreläsande filur dök upp - en kvinna som tycktes le konstant. Hon talade om Cuba och Havanna och hur många enskilda personer, även inne i städerna där, själva odlar den mat de äter. Jag måste dock erkänna att jag tappade tråden ett par gånger, så jag har inte full koll på vad hon sade... Hur som helst ville hon att vi skulle diskutera om vi trodde att det här var möjligt i Sverige, med mera.
Efter varje föreläsning var det mat, och omflyttning till andra bord. Efter att Canadian Blue hade haft sin föreläsning fick vi äta förrätt (kommer till vad senare), och efter leende damen fick vi huvudrätten. Då flyttade dessutom Skallen, Peter Pain-Sensei och de båda andra karatemupparna bort från bordet där vi satt, och en äldre herre, en kvinna och...trumvirvel... Mr Goodlooking dök upp!
Yes, ni hörde rätt. En snygg karl i syster mins ålder (såg han ut att vara) slog sig ned hos oss och började prata. Det slutade med att konversationen vid bordet gick mellan oss tre - Matthew, syrran och mig - och de båda andra satt mest tysta. De kunde väl inte engelska. Mr Goodlooking var nämligen amerikan. En riktigt trevlig kille faktiskt. Med honom diskuterade vi lite möjligheterna till odling av mat i och utanför stan och vad som borde göras och att människor borde uppmärksammas på problemen, osv, men vi pratade även om oss själva (three little egoists :P åtminstone syster min och Mr Matthew). De två sistnämnda satt även och ritade på bordsduken...
Återigen bordsomflyttning och lite personer dök upp för att prata om mat. En av killarna vid vårt nya bord talade om religion, tradition och mat i sitt hemland, en kvinna talade om mat och fysisk och mental hälsa och en karl i femtioårsåldern pratade om... Ja, det kan man undra. Jag begrep inte värst mycket. Hans engelska innehöll mest en massa "Ööööhm..." och "If you think...öööhm..."...så jag slutade lyssna efter ett tag.
Killen som talat om religion osv visade sig heta Navid (vet att det finns många stavningar på det, men tar den enklaste), kom från Pakistan och hade fyra tummar. Ja, det är helt sant, inget jag hittar på. Han var mycket trevlig och pratade bra engelska, fast jag var tvungen att fråga om två gånger eftersom det var ett himla oväsen i lokalen...
Det gick faktiskt bra. Jag trodde att jag skulle få sitta ihopkrupen och gömma mig på min stol hela kvällen efter att jag hörde om bordsomflyttningarna, men det gick bra. Mr Goodlooking var trevlig, liksom fyrtummade Navid. Önskar nästan att jag talat mer med dem. Det hade varit trevligt. Och de verkade inte alls särskilt besvärade av Shassimodos närvaro. Inte de två andra karlarna vid vårt sista bord - Marcus och Gabriel (Gabriel var från Brasilien...tror Marcus var det med, men är inte säker) - heller, men dem talade jag inte mycket med. Och lite gömde jag mig allt... Fy fy.
Det var trevligt...
Vi fick även höra två kvinnor sjunga. Den första med pianospel till. Duktig, fast lite svag röst. Den andra spelade gitarr och hade en behaglig, stark och bra röst. Tyckte om henne, hon verkade trevlig och hon var jättesäker på tonerna... Jag ska sluta sjunga!
Och så, till maten...
Till förrätt fick vi en massa galna rödbetsskivor och någon annan vit sak som liknade, och smakade, rödbeta men som inte var det. Allt var översollat med solrosfrön och något annat jag vet vad det är och vad det heter, men kan inte komma på det just nu. Vi fick även döbakta (blä...) nyttighetsbullar (fralla-typ) och en massa underliga... Ja, det bästa ordet för det är väl geggamojor. Det var en kikärtsgrej med vitlök (jag gillar inte kikärtor värst mycket...), en kronärtskockskräm (vidrig!) och någon annan mystisk ärt-bön-mos-pryl-äckel-sak. Allt såg vidrigt ut och smakade där efter... Men vi fick ekologisk äppeldryck till, och den var god, trots att den såg ut som kloakvatten. Jättegod faktiskt.
Ja, och så huvudrätten. Det var potatispaj (!) med svamp (!!!) och lite annat mystiskt inuti (vet inte exakt vad, men gott var det!). Till detta fick vi...kan morötterna ha varit ugnade, kanske? Det var något vete-någonting över dem också, som någon typ av...sås eller något, jag kan inte beskriva det och vi förstod inte på det engelska ordet vad det var heller. Det var nog hitta-på-engelska, för Matthew verkade inte heller riktigt haja vad det var. Vi fick dessutom stekt pumpa, vilket var tämligen...ovanligt med, enligt min syster, konsistens som Play-Do-lera. Visst låter det gott?
Till dessert fick vi äppelpaj och vaniljsås, och te eller kaffe. Och det, gott folk, behöver jag väl knappast tala om hur gott det var...!
Nej usch, jag är trött och ni har absolut inget intresse av det här skräpet egentligen, så jag ska bespara er mer dravel. Men jag hoppas nästan att få träffa Navid och Matthew igen, de var riktigt trevliga.
Green peace
Shassimodo
"Fast du ser ju ut som en riktig gay..."
Åh vad arg jag var, igen. Och ledsen och frustrerad, och lika mycket arg på skabbkarln på andra sidan bordet som jag var på mig själv. Men fan heller att han skulle få styra över mig - över min döda kropp! Jag som är en så stor tuff tjej - knyter ju till och med mina sandaler själv! - tänker inte vara någon slav, varken i kropp eller själ.
Jag hade just fräst ifrån och svept min morgonrock (!) tätare omkring mig (man kunde ju ha önskat sig lite mer respektabel klädsel, särskilt när det var folk runtomkring...) när en man kom fram till bordet där vi satt. Jag dog nästan. Det var Tom Englund, sångaren i Evergrey som stod där och tittade på oss - först på mig, sedan på honom. Jag kröp ihop och försökte gömma mig, bli osynlig. Som vanligt.
"Jag såg er på vår senaste spelning", sade han.
Heh, det kan han ju få inbilla sig... Hittills har jag inte fått tillfälle att se Evergrey live, även om jag hemskt gärna vill.
Jag dog nästan. Han bara log och fortsatte på klingande göteborska:
"Ni skrämde ju fan nästan ihjäl alla som stod runt er. Ni rockade!"
Jag stirrade ned i bordet. Han såg från den ene till den andre, fäste blicken på exet.
"Fast du ser ju ut som en riktig gay..." Blicken vändes till mig och jag tittade försiktigt upp. Han såg nästan ut att vilja klappa mig uppskattande på axeln, men sade bara: "Men du rockar ju!"
Muhahaha! Exets min av missräkning var obetalbar. Jag sträckte lite på mig faktiskt, och log lite förläget. Rodnade. Tom Englund gillade mig... Det var inte så illa. Och karln totalignorerar exets försök att prata med honom och tittar på mig medan han drar upp ett par konsertbiljetter och ger dem till mig.
"Kom och rocka nästa gång också", sade han och försvann.
"Åh... ehm... Tack!" kläckte jag pipigt fram och svängde runt på stolen för att se efter honom. "Tack Tom!"
"Vad skriker du för?" muttrar exet surt bakom mig.
Lika kvickt snor jag runt igen och spänner nästan morrande blicken i honom medan jag pular ned fribiljetterna (det var två eller tre stycken) i morgonrocksfickan. Jag morrar fram någonting om att han fan inte har med mig att göra, varpå han svarar att vi inte kan gå än eftersom han måste äta lite grönsaker...
Drömmar är sjuka - och jag också, vad det verkar - Men han såg ut som en riktig gay! Tämligen roande, måste jag säga. Fast det var den enda biten av just den drömmen jag kan se tillbaka på och le. Resten var lika helvetisk som alltid, ungefär, men det där... "Du ser ju ut som en riktig gay". Hoohohoho! Heja lille Tommy!
Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen...
Ug-ug! ;)
Russell Allen - Loosin' You
You see, I'm leaving you for good
You just don't pay me no mind
And you don't treat me like you should
You know you don't
You know you don't!
Girl, I'm tired of beggin'
You got me down on my knees
There ain't no two ways about it, baby
You gotta love me or let me be
That's what I... That's what I said!
I've heard your lies a thousand times
Like a fool I believed you
Damn, I must be blind!
Not this time - I'm walking out that door
Way beyond forgiveness, I can't take no more!
Yeah, people been talkin'
They say you been sleepin' around
Oh no! Oh no!
Now that I'm walking, baby
So tell me, who you doin' now
Hah, yeah... yeah like I really wanna know
I've heard those lies so many times
Like a fool I believed you
God, I must be blind!
Not this time - I'm walking out that door
Way beyond forgiveness - I can't take it no more!
God knows I've tried
Done all I can do
Still I cant seem to get through to you
I need a woman who understands
How to love
How to love
How to love a man
You just, you just
You just don't understand
You think love's a late night booty call
Well, if I didn't hit it, baby
You wouldn't come 'round here at all
Oh, you know it's true!
These cryin' eyes are seein' clear
Don't you even dare
Don't you even dare to try to tell me what I wanna hear!
Not this time - I'm walking out that door
We're way beyond forgiveness, I can't take it no more!
God knows I've tried
Done all I can do
Still I can't seem to get through to you
I need a woman who understands
How to love
How to love
How to love a man
Oh yeah! Don't you even know
Don't you know?
Don't you know how to love a man?
...För min frigörelses skull. Tack Russell, jag älskade den här omedelbart!
Jättesnäll med saxen
"Åh, jag ser ju att det är sådantdär te med... kola och chili och..."
Kola? Vad i...!
"Är du dum i huvudet eller?! Det är det för helvete inte alls! Det är grönt te med citron och chili och..."
"Men det ser jag väl på färgen att det är det teet!"
"Då ser du djävligt fel för det är inte det!"
Jag trodde jag skulle spricka av ilska. Fan så dumt att bråka om en sådan grej, men det gjorde mig verkligen förbannad att han bara skulle köra över mig och tala om för mig vad det var när han ju hade fel! Han gick förbi mig.
"Jag tror jag ska göra lite te", sade han.
I helvete heller! Inte i mitt kök! Inte med MIN vattenkokare! Och absolut inte MITT te!
Han satte sig på diskbänken, och av någon anledning gjorde det mig vansinnig. Så jag ryckte ifrån honom vattenkokaren med vattnet och slängde det rakt i skrevet på honom. Kokhett tevatten rätt i klockspelet! Men inte reagerade han inte, och jag brast i gråt, såg hur vattnet flög i stora vågor över den diskbänkslampebelysta diskbänken bredvid honom, visste att hans träningsoverallsbyxor var genomblöta. Ångrade mig. Nästan.
"Förlåt!" ylade jag och hade lust att gömma mig någonstans. min hjärna föreslog hans famn. Över min döda kropp! "Men det finns ett par torra däruppe!" (jag syftade på byxorna) "Förlåt, förlåt!"
Fan att jag alltid ska be om ursäkt för allting. Ibland säger Naia att jag verkar vilja be om ursäkt för att jag andas. Känns ju så ibland, i och för sig...som om jag behöver det. Fast många gånger kommer det där förlåtet av sig själv, utan att jag ber om det. Förbaskade skabbord!
"Det gör ingenting", sade han, strök mig över håret. Jag ville döda honom. Litegrann bara, ett hörn eller så. "Det är bara det att jag saknar Louise så."
Jag undrar hur många namn den där skabbhyndan haft i mitt huvud sedan den 22 augusti, eller när det nu var. De har åtminstone varit åtskilliga. Inte särskilt lika varandra heller.
Och vad i helvete gjorde han hos MIG om han saknar skabbhyndan? Det kan man undra, sade torsken som sket på golvmoppen...
Det är så diffust och splittrat i mitt huvud allting, men jag vet i alla fall att jag omväxlande varit rasande över alla gränser och skrikit som jag aldrig någonsin gjort åt någon förr (allra minst åt honom), för att sedan brista i nästan hysterisk gråt. Snacka om humörskifte. Våldsamt extrem dröm-pms..?
Medan det "var han och jag" tror jag inte jag drömde om honom fem gånger ens (under 25,5 månaders förhållande! + 4 månaders förälskelse innan det blev vi), men sedan i vintras gör han fan inte annat än hemsöker mig när jag sover. Jag undrar om han sitter i sin underbyxstad och skrattar åt mina nattmaror och hur jag våndas. Förbaskade skabbkarl! Stryk är vad han borde ha... linda eltråden till hästhagen runt atiraljerna och sedan..!
Minns att jag var rasande för att han pillade på mig TROTS att han har skabbhyndan och jag slog till honom (tror jag i alla fall, minns inte exakt... men lite önsketänkande är aldrig fel), och morrade att jag hoppades hon skulle bita pinkepinnen av honom endera dagen. Mamma (!) påpekar då från framsätet (vi satt i en bil, konstig nog, en liten stund) att det ju inte är något roligt om hans lilla flickvän gör det, det är ju ingen sport. Så jag morrar fram att om han inte passar sig gör jag det väl i egen hög person så att jag kan spotta resterna i ansiktet på honom. Muhhaahaha! Fast bita i den där vetefan om jag vill förstås...
Jag har aldrig någonsin varit riktigt arg på honom, så att jag skrikit och levt rövare när jag sovit är väl...ett framsteg?
Nå, hur som helst. Idag har jag tillbringat morgonen med saxen i näven. Ondska, ondska... Först klippte jag sönder en hel mängd armband och örhängen jag själv gjort (majoriteten tillverkade i början av mitt pärlande (i synnerhet örhängena som var tämligen gräsliga)). När jag ägnat mig åt detta intressanta arbete i ca 2 timmar hittar jag två andra armband längst ner i en påse, i vilken jag haft armband som jag sparat åt mig själv. De hade inte jag gjort..! Men det brydde sig inte saxen om, den tuggade så glatt sönder den tråden också. Inga skrupler där inte!
Och jag har inte ens dåligt samvete, fy på mig! Jag borde kanske också ha lite stryk. Fast Skabbis (och mitt innersta inre skabbis-jag) verkar nöjd, så det var kanske bra gjort.
Ibland måste man kanske få vara ond och lite mördaraktig mot saker och ting för att lyckas med viss...frigörelse. Jag har låtit Skabbis få föregå med gott exempel, och han är verkligen mördig mot saker och ting, klipper inte bara sönder armband. Så i jämförelse är jag snäll som ett litet gulligt ulligt lamm. Jättesnäll faktiskt. Jag hämnas ju inte, det gör Skabbis. Så jag är snäll. Jättesnäll.
I förrgår tryckte jag ned alla hans (inte Skabbis', Exets) kvarlämnade prylar i en låda, lade dit en lista på grejer jag saknar, tejpade igen hela arrangemanget och plitade dit adressen. Är posten ondskefull nog finns det en viss risk (eller chans, beroende på vilket man föredrar ;)) att han får alltihop på sin födelsedag. Inte mitt fel! Posten som är ond, inte jag. Jag är snäll. Jättesnäll.
Har jag inte fått igen mina saker innan december ska jag fråga en god vän över msn om hon har lust att gå och hämta dem. Fast det vore förstås ännu roligare att be henne be sin karl att göra det. Det vore roligt. Skulle gärna vilja se exets min när han öppnar dörren, finner Zacras stående framför sig och hör denne man be att få igen Sharons (mina!) saker. Det vore något det...!
Nej, nu ska min ondskefullhet (eller vad man ska kalla det...jag känner mig helt lost inside, mitt huvud är tommare än tomt) få vila ett slag. Jag fryser, så jag måste gå och göra mer te. I protest mot drömmen ska jag försöka dricka en mugg Psycho Lemon. Det var ju det teet han försökte förneka att jag drack i drömmen. Borde äta också, i protest mot bristen på matlust pga dröm. Sedan måste jag plugga. Måste måste måste. Måste. Mmmåååsssttteee.
Er tillgivna och jättesnälla (Ja Skabbis, du vet att jag hellre vill vara som du...)
Sharon
