Insikter och uppmaningar
Eftersom jag redan satt rekord i antalet inlägg den här månaden (eller åtminstone tror att jag gjort det) så kan jag ju lika gärna slänga in ett till lite snabbt innan månaden hinner ta slut. Eftersom det är ett snabbt inlägg blir det förhoppningsvis kort och hinner bli färdigt före 00:00. Eftersom det ska bli det borde jag gå vidare nu och sluta börjar meningarna med eftersom...
Insikt 1: Jag glömde nämna i Hollandsredogörelsen att jag banne mig tror jag måste gifta mig med en holländsk karl. Kände det några gånger medan vi var där. Jag vill ha en. Ge mig!
Insikt 2: Jag har GLÖMT köpa ett Rosa Band i år. SKÄMS på mig! Jag hoppas ni varit bättre än jag på att stödja bröstcancerfforskningen. Jag ska sätta mig i skamvrån och skämmas tills nästa års rosabandetperiod.
Insikt 3: Året är snart slut (Nåja, om 2 månader, men i alla fall...). Kan inte fatta. Vill inte fatta. Det innebär nämligen att min pluggtid springer ifrån mig och...nu insåg jag precis att det bara är 1 månad och 14 dagar tills min uppsats i svenskakursen ska vara inlämnad och klar. YYYL! PANIIIK!
Uppmaning: Nu när det är kallt och mörkt och regnigt och tråkigt och fullt med löv utspridda över halva jordklotet tycker jag ni ska se till att hålla er varma och goa och glada. Snart är det vår och sommar igen! Tiden fram tills dess kan man ju göra något bättre med än att deppa bort. Krama varandra, drick te, mys, läs, ät mörk (minst 70%:ig) choklad, linda in er i tjocka varma mjuka goa mysfiltar och försök att tänka bort de grå gardinerna som gömmer solen. När det är dags kommer Moder Jord svepa bort dem från sin vilande dotter Sol och låta henne värma marken igen. Och är det inte ganska underbart att bo på en plats där årstidsväxlingarna faktiskt märks av? Är det inte ganska fint att se hur naturen omkring en föds, blomstrar, vissnar och vilar i vitt, bara för att sedan återfödas igen? Jag tycker det är fantastiskt!
Som ni kanske märkt under årens lopp (Jag kan faktiskt säga så nu...tror jag) händer det ibland att det tar ett tag innan jag skriver. Ifall ni vill fördriva tiden mellan mina inlägg, har tröttnat på mina maratontexter, vill få lite nya perspektiv på livet eller vad ni nu kan tänkas vilja egentligen tycker jag att ni ska göra visit hos följande:
Min älskade underbara storasyster som skriver om ditt och datt och lite av varje. Ibland nämner hon faktiskt till och med mig. ;)
Min kära kära vän Gina som skriver om allt möjligt. Hon har också en viss förkärlek för maratoninlägg, så saknar ni mina kan ni ju alltid läsa hennes. ;)
Världens tuffaste Skogsfru som delar med sig av sitt liv på torpet i Dalsland med bilder och finnurlig text, som kämpar för djurs och människors rättigheter och som helt enkelt gjort mig till en trogen läsare sedan ett år tillbaka. Läs NU!
365 saker om utifallatt ni behöver tips på saker att sysselsätta er med.
Sedan en tid tillbaka har jag också läst Kungen och Majkis blogg. Snubblade över den av en slump och blev helt fast. Barnens prat och moderns skrivsätt får mig ofta att skratta. Helt underbar och lättsam blogg.
Nej, nu säger jag farväl till oktober, hoi till november och godnatt till er. På återskrivande!
Insikt 1: Jag glömde nämna i Hollandsredogörelsen att jag banne mig tror jag måste gifta mig med en holländsk karl. Kände det några gånger medan vi var där. Jag vill ha en. Ge mig!
Insikt 2: Jag har GLÖMT köpa ett Rosa Band i år. SKÄMS på mig! Jag hoppas ni varit bättre än jag på att stödja bröstcancerfforskningen. Jag ska sätta mig i skamvrån och skämmas tills nästa års rosabandetperiod.
Insikt 3: Året är snart slut (Nåja, om 2 månader, men i alla fall...). Kan inte fatta. Vill inte fatta. Det innebär nämligen att min pluggtid springer ifrån mig och...nu insåg jag precis att det bara är 1 månad och 14 dagar tills min uppsats i svenskakursen ska vara inlämnad och klar. YYYL! PANIIIK!
Uppmaning: Nu när det är kallt och mörkt och regnigt och tråkigt och fullt med löv utspridda över halva jordklotet tycker jag ni ska se till att hålla er varma och goa och glada. Snart är det vår och sommar igen! Tiden fram tills dess kan man ju göra något bättre med än att deppa bort. Krama varandra, drick te, mys, läs, ät mörk (minst 70%:ig) choklad, linda in er i tjocka varma mjuka goa mysfiltar och försök att tänka bort de grå gardinerna som gömmer solen. När det är dags kommer Moder Jord svepa bort dem från sin vilande dotter Sol och låta henne värma marken igen. Och är det inte ganska underbart att bo på en plats där årstidsväxlingarna faktiskt märks av? Är det inte ganska fint att se hur naturen omkring en föds, blomstrar, vissnar och vilar i vitt, bara för att sedan återfödas igen? Jag tycker det är fantastiskt!
Som ni kanske märkt under årens lopp (Jag kan faktiskt säga så nu...tror jag) händer det ibland att det tar ett tag innan jag skriver. Ifall ni vill fördriva tiden mellan mina inlägg, har tröttnat på mina maratontexter, vill få lite nya perspektiv på livet eller vad ni nu kan tänkas vilja egentligen tycker jag att ni ska göra visit hos följande:
Min älskade underbara storasyster som skriver om ditt och datt och lite av varje. Ibland nämner hon faktiskt till och med mig. ;)
Min kära kära vän Gina som skriver om allt möjligt. Hon har också en viss förkärlek för maratoninlägg, så saknar ni mina kan ni ju alltid läsa hennes. ;)
Världens tuffaste Skogsfru som delar med sig av sitt liv på torpet i Dalsland med bilder och finnurlig text, som kämpar för djurs och människors rättigheter och som helt enkelt gjort mig till en trogen läsare sedan ett år tillbaka. Läs NU!
365 saker om utifallatt ni behöver tips på saker att sysselsätta er med.
Sedan en tid tillbaka har jag också läst Kungen och Majkis blogg. Snubblade över den av en slump och blev helt fast. Barnens prat och moderns skrivsätt får mig ofta att skratta. Helt underbar och lättsam blogg.
Nej, nu säger jag farväl till oktober, hoi till november och godnatt till er. På återskrivande!
Tillbaka till Holland! Måndag: Och detta hände då...
Kära, kära bloggläsare,
Eftersom jag tror att ni är ganska mättna och belåtna vad det gäller Holland och min vistelse där nu tänkte jag bara försöka att helt kort skriva ner det jag tycker ni borde veta från måndagen, så att ni inte behöver tvivla på att jag faktiskt åkte hem till Sverige trots det underbara vvädret och tror att jag gifte mig med någon haschrökande främling på gatan eller så. Det gjorde jag nämligen inte. Att stanna pga. vädret var förstås ganska lockande, men inte nog för att jag skulle ta någon haschrökare. Fanns ju trevligare ämnen att satsa på i sådana fall, men tyvärr är de nog föga intresserade av mig.
Hur som helst - Here we go:
1. Vi struntade i tråkelitråkiga hotellfrukosten på måndagsmorgonen och knallade ut för att äta frukost på stan istället. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick vi besöka vårt hett efterlängtade pannkaksställe! Old Dutch Pancake House (eller något sådant hette det) var ett mysigt, mycket hemtrevligt ställe med nötta bord och omaka stolar och när vi kom in möttes vi av en grå liten kissekatt också. Både Naia och jag var förtjusta. Förutom pannkakor serverade de omeletter m.m. men vi var mer pannkakssugna och hade en stunds beslutsångest gällande pannkakorna. De hade allt från vanliga pannkakor till sådana med fruktsallad eller glass eller... Det slutade med att hon beställde en med ananas och jag en med äpple, samt varsin mugg te. Vi blev både mätta och glada och hoppade ut igen vid gott mod för att gå en vända runt stan. Jag rekommenderar varmt Old Dutch Pancake House (eller hur det nu exakt hette). Minns tyvärr inte vilken gata det låg på.
2. Klart man måste få köpa liiite onödiga saker. Naia köpte sig två böcker av Terry Pratchett. Visserligen inte onödigt om man frågar mig - böcker är aldrig onödiga - men annars. Vi hamnade även i en skivbutik där vi köpte oss varsin Top 100 Musical Hits och Naia blev väldigt väldigt flirtad med av den mörkhyade expiditen. Jag skällde på henne efteråt för att hon inte flirtat tillbaka. :)
3. Minns ni att jag berättade om mjukisdjursbuitekn vi stötte på på torsdagskvällen? På fredagen hade vi snubblat över en dito fylld med till en hel del WWF-djur. Tyvärr råkade vi gå förbi den igen påväg tillbaka till hotellet och Naia lät mig inte gå därifrån förrän jag hade köpt någonting. Alla rävar och vargar ville följa med mig hem... och en varg lyckades. Naia var helnöjd. Jag muttrade mest, men intalar mig att det var i ett gott syfte. Det stödde väl WWF med ett par kronor i alla fall.........
4. Tidigare på dagen, efter pannkaksätandet, knallade vi runt och kikade här och där. Vi hamnade rätt vad det var i en trädgård där några katolska singelkvinnor som inte ville vara nunnor men ändå arbeta med välgörenhet tydligen hade hållit till under...något århundrade jag inte minns. Vackert ställe. :) Roligt att det fanns kvinnor som ville göra sådant utan att nödvändigtvis bli avhållsamma och guddyrkande.
5. Japp, vi kom på tåget, och vi kom till Schipol, och vi kom till Kastrup, och vi kom efter sjutton om och nitton men också på tåget hemåt. Där började det tråkiga verkliga livet igen, åtminstone för mig. Medan Naia satt och fnissade över sin Pratchett-bok satt jag och läste "En Guide Till Fantasy" av Steven Ekholm, som det var tanken att jag skulle ha till min uppsats i Svenska C. Det var inte särskilt roligt, och jag insåg att nu var det roliga över och allvaret och den sega vardagen påväg tillbaka igen. Ändå gick inte Hollandsgnistan att döda riktigt.
Äsch, nu orkar jag inte sitta och komma ihåg mer av vad vi hittade på. Jag tror nog ni fått nog av det i alla fall. Det har i alla fall jag. Hehe.
Ska jag sammanfatta resan så... Underbar är väl det enda jag kan säga. Det är en bra sammanfattning. Jag har fått utforska mina framtida studiemöjligheter litegrann, jag har fått se Within Temptation live igen, jag har tyvärr råkat få med mig en varg hem, jag har fått utforska tortyrens vinklar och vrår, och jag har fått umgås med lilla Naia i flera dagar, som jag annars knappt sett röken av sedan hon åkte till USA förra hösten. Dessutom har jag fått smak för iste med kolsyra och insett att brieost, ananas och honung inte alls är en så dum kombination på baguetter. Jag har fått solsken och värme mitt i oktober och det har på det hela taget varit en väldigt bra resa. Den gav mig ny energi till att ta tag i livet här hemma, och jag har inte pluggat så bra de senaste åren som jag gjort de här två veckorna sedan jag kom hem.
Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte fick träffa killarna i Cloudmachine. Naia tyckte det kändes för otäckt att resa runt i Holland så sent på kvällen som det skulle bli om vi åkte och såg dem, så det blev inget av. Lite sorgligt, eftersom vokalisten Ruud Houweling själv frågat mig om jag skulle komma, men jag får helt enkelt ta det någon annan gång. Bedriver redan snällasnällavikanvälåkadit-kampanj mot far min för att få åka och se Symphony X (som han också gillar) i Holland i mars nästa år, så har jag tur kan vi ju gå och se/träffa Cloudmachine då. :)
Tack för att ni läst, ni som gjort det. Nu ska ni få slippa läsa om Holland ett tag. Jag hoppas det inte varit en alltför oangenäm upplevelse. Om så varit så lovar jag att försöka bättra mig.
Yours truly,
S. S.
Ps: Jag har nog aldrig fått ihop såhär många inlägg på en och samma månad förut...
Eftersom jag tror att ni är ganska mättna och belåtna vad det gäller Holland och min vistelse där nu tänkte jag bara försöka att helt kort skriva ner det jag tycker ni borde veta från måndagen, så att ni inte behöver tvivla på att jag faktiskt åkte hem till Sverige trots det underbara vvädret och tror att jag gifte mig med någon haschrökande främling på gatan eller så. Det gjorde jag nämligen inte. Att stanna pga. vädret var förstås ganska lockande, men inte nog för att jag skulle ta någon haschrökare. Fanns ju trevligare ämnen att satsa på i sådana fall, men tyvärr är de nog föga intresserade av mig.
Hur som helst - Here we go:
1. Vi struntade i tråkelitråkiga hotellfrukosten på måndagsmorgonen och knallade ut för att äta frukost på stan istället. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick vi besöka vårt hett efterlängtade pannkaksställe! Old Dutch Pancake House (eller något sådant hette det) var ett mysigt, mycket hemtrevligt ställe med nötta bord och omaka stolar och när vi kom in möttes vi av en grå liten kissekatt också. Både Naia och jag var förtjusta. Förutom pannkakor serverade de omeletter m.m. men vi var mer pannkakssugna och hade en stunds beslutsångest gällande pannkakorna. De hade allt från vanliga pannkakor till sådana med fruktsallad eller glass eller... Det slutade med att hon beställde en med ananas och jag en med äpple, samt varsin mugg te. Vi blev både mätta och glada och hoppade ut igen vid gott mod för att gå en vända runt stan. Jag rekommenderar varmt Old Dutch Pancake House (eller hur det nu exakt hette). Minns tyvärr inte vilken gata det låg på.
2. Klart man måste få köpa liiite onödiga saker. Naia köpte sig två böcker av Terry Pratchett. Visserligen inte onödigt om man frågar mig - böcker är aldrig onödiga - men annars. Vi hamnade även i en skivbutik där vi köpte oss varsin Top 100 Musical Hits och Naia blev väldigt väldigt flirtad med av den mörkhyade expiditen. Jag skällde på henne efteråt för att hon inte flirtat tillbaka. :)
3. Minns ni att jag berättade om mjukisdjursbuitekn vi stötte på på torsdagskvällen? På fredagen hade vi snubblat över en dito fylld med till en hel del WWF-djur. Tyvärr råkade vi gå förbi den igen påväg tillbaka till hotellet och Naia lät mig inte gå därifrån förrän jag hade köpt någonting. Alla rävar och vargar ville följa med mig hem... och en varg lyckades. Naia var helnöjd. Jag muttrade mest, men intalar mig att det var i ett gott syfte. Det stödde väl WWF med ett par kronor i alla fall.........
4. Tidigare på dagen, efter pannkaksätandet, knallade vi runt och kikade här och där. Vi hamnade rätt vad det var i en trädgård där några katolska singelkvinnor som inte ville vara nunnor men ändå arbeta med välgörenhet tydligen hade hållit till under...något århundrade jag inte minns. Vackert ställe. :) Roligt att det fanns kvinnor som ville göra sådant utan att nödvändigtvis bli avhållsamma och guddyrkande.
5. Japp, vi kom på tåget, och vi kom till Schipol, och vi kom till Kastrup, och vi kom efter sjutton om och nitton men också på tåget hemåt. Där började det tråkiga verkliga livet igen, åtminstone för mig. Medan Naia satt och fnissade över sin Pratchett-bok satt jag och läste "En Guide Till Fantasy" av Steven Ekholm, som det var tanken att jag skulle ha till min uppsats i Svenska C. Det var inte särskilt roligt, och jag insåg att nu var det roliga över och allvaret och den sega vardagen påväg tillbaka igen. Ändå gick inte Hollandsgnistan att döda riktigt.
Äsch, nu orkar jag inte sitta och komma ihåg mer av vad vi hittade på. Jag tror nog ni fått nog av det i alla fall. Det har i alla fall jag. Hehe.
Ska jag sammanfatta resan så... Underbar är väl det enda jag kan säga. Det är en bra sammanfattning. Jag har fått utforska mina framtida studiemöjligheter litegrann, jag har fått se Within Temptation live igen, jag har tyvärr råkat få med mig en varg hem, jag har fått utforska tortyrens vinklar och vrår, och jag har fått umgås med lilla Naia i flera dagar, som jag annars knappt sett röken av sedan hon åkte till USA förra hösten. Dessutom har jag fått smak för iste med kolsyra och insett att brieost, ananas och honung inte alls är en så dum kombination på baguetter. Jag har fått solsken och värme mitt i oktober och det har på det hela taget varit en väldigt bra resa. Den gav mig ny energi till att ta tag i livet här hemma, och jag har inte pluggat så bra de senaste åren som jag gjort de här två veckorna sedan jag kom hem.
Det enda smolket i glädjebägaren är att jag inte fick träffa killarna i Cloudmachine. Naia tyckte det kändes för otäckt att resa runt i Holland så sent på kvällen som det skulle bli om vi åkte och såg dem, så det blev inget av. Lite sorgligt, eftersom vokalisten Ruud Houweling själv frågat mig om jag skulle komma, men jag får helt enkelt ta det någon annan gång. Bedriver redan snällasnällavikanvälåkadit-kampanj mot far min för att få åka och se Symphony X (som han också gillar) i Holland i mars nästa år, så har jag tur kan vi ju gå och se/träffa Cloudmachine då. :)
Tack för att ni läst, ni som gjort det. Nu ska ni få slippa läsa om Holland ett tag. Jag hoppas det inte varit en alltför oangenäm upplevelse. Om så varit så lovar jag att försöka bättra mig.
Yours truly,
S. S.
Ps: Jag har nog aldrig fått ihop såhär många inlägg på en och samma månad förut...
Tillbaka till Holland! Söndag: Within Temptation Fanclub Day 2010 - DE WAARDSE TEMPEL, Heerhugowaard 2010-10-10
Nänä. Inte fick jag sova tills klockan ringde inte. Rastlös och orolig vaknade jag alldeles för tidigt och låg och lyssnade på Naias snusande ett tag innan jag drog till mig Liftarens Guide Till Galaxen och fortsatte läsa i den. Men det kröp i kroppen och efter en timme gick jag upp i alla fall och började klä på mig. Vandrade omkring i mitt oroade tillstånd och grubblade ända tills vi var tillbaka på Amsterdam Centraal och hade köpt biljetter till Alkmaar. Då började det släppa litegrann. På tåget fick jag till och med ro nog att skriva vykort till min aromaterapeut, som ivrigt förordat att jag skulle göra det just 101010, samt göra något viktigt och minnesvärt samma dag. Så jag hörde och lydde och skrev vykort...OCH gjorde något minnesvärt.
Så, vad skulle vi hitta på i Alkmaar denna dag då? Jo, vi skulle ta oss med buss till Heerhugowaard och där uppsöka De Waardse Tempel för att tillbringa eftermiddagen där tillsammans med en massa Within Temptation-fans. Naia är ju inte ett fan direkt, men jag är och har varit med i The Silent Force Fanclub sedan 2005, samma år som den startades. I år firade Fancluben 10 år och jag hade bestämt att jag skulle ta mig till Fanclub Day nu en gång för alla, efter att ha klantat bort det 06, missat det 07, inte försökt 08 och av ganska naturliga skäl inte var där 09 heller, eftersom bandet hade sabbatsår och var upptagna på olika håll och det därför inte blev någon Fanclub Day 2009.
Efter visst krångel och stalkande av andra fans hittade vi fram till De Waardse Tempel. Lite osäkert ställde vi oss i kö till insläppet. Jag hade reserverat biljetter i förväg, eftersom jag inte riktigt lurat ut alla kreditkortens finesser än, men var inte säker på om vi biljettreservatörer skulle gå in någon annanstans än de andra eller ej. Det löste sig emellertid och vi kom in!
Nästan genast sökte vi efter merchandise, eftersom jag ville se om de hade några bandpryttlar jag inte redan har. De hade en långärmade tröja jag skulle kunnat tänka mig, men den fanns enbart i storlek L, och även om övre delen av min överkropp är *host* något *host, host* större än 10-åringars är jag inte riktigt L-size. Istället köpte jag 10 lotter för lotteriet senare och sedan var det bara att vänta.
Det hela började med att fanclubens ordförande stod och språkade en stund. Jag blev förbannad eftersom han VISSTE att ca 40 % av de närvarande var från övriga Europa och USA, och ÄNDÅ pratar han bara holländska, och fortsätter respektlöst nog med det de andra gånger han öppnar truten också. Men snart dyker bandets otroligt charmige ex-ex-trummis, Ivar de Graaf, tog över. Han var underhållande, charmig och livlig och fick hela publiken med sig i vad han än tog sig för. Först körde han Quiz med de 6 bandmedlemmarna, vilka agerade lagkaptener för varsitt lag bestående av dem själva + 2 fans. Därefter var det paus, följt av Femke's Flashback - Ett ihopkok av bilder och videoklipp som tog upp vad bandet och fancluben haft för sig sedan fancluben startades 2005. Sedan var det åter två rundor Quiz och därefter dragning i lotteriet. Jag vann givetvis ingenting (det gör jag aldrig) men herr de Graaf och hans assistent ur bandet, Martijn (keyboards) var så underhållande under hela tiden att det inte spelade så stor roll. För att skona era stackars läsande ögon ska jag inte citera dem, för då lär det här inlägget fortsätta in i evigheten.
Efter flera timmars tämligen trevligt betraktande av vad som hände på scen, samt monstruöst mycket dator- och teknikkrångel för de stackarna var det ÄNTLIGEN dags för bandet att spela. Men aj, där krånglade tekniken igen. De var av okänd anledning sena ut redan från början, och när de väl börjar spela så - poff! - dör ljudet. Ännu en god stunds väntan följer innan de dyker upp på scen igen. Då rockar de häcken av sig! Och oss. De drog igenom låtar från alla de tre senaste skivorna och spelade givetvis de flesta av sina mest populära låtar (som t ex. Memories, Stand My Ground, Mother Earth och Ice Queen, samt låten som fanclubmedlemmarna röstat fram att få höra: Jane Doe. Sharons sång var helt perfekt genom hela spelningen, men hon var ovanligt virrig gällande texterna och sjöng fel ovanligt många gånger. Det gjorde inte så mycket - sådant händer - men när till och med Naia (som inte är ett vidare stort fan) märker det säger det ju en del. Annars var det underbart! Men jag kan förstå om de inte jublar över att ha De Waardse Tempel först ut på turnéschemat nästa år med allt det krångel som var där.
Åh, ja, just det! Precis efter att respektlösaordförandenirödskjortasompratadedutchonly hade stått och gnatat i början dök Robert Westerholt, Sharons man och ena gitarristen i bandet, upp på scen. Han förklarade att de mystiska hörselskyddliknande mojänger som hängde vid ena väggen och som Naia och jag funderat över tidigare var hörlurar i vilka man kunde höra samplar av låtar från den kommande skivan. Så fort det blev paus efter första quiz-rundan släpade jag med mig Naia dit för att lyssna. Och... oj, säger jag bara! Det nya materialet skiljer sig ganska markant från de senaste skivorna. Jag skrattade, log och höjde på ögonbrynen om vartannat medan jag lyssnade till nya, underliga gitarrriff och solon, en lång "faster and faster and faster and faster and faster and faster and faster"-radda från Sharon, refränger som lät mer kommersiellt gångbara än en del annat och andra stycken som absolut inte lät kommerciellt gångbara. Förundrad och förväntansfull inför nya skivan lämnade jag tillbaka hörlurarna och försökte förklara för Naia vad jag känt, tyckt och tänkt, men det var svårt. Vi/Ni/alla får se när nya skivan kommer, helt enkelt. Men jag gillade!
För att ta en riskförattblilång historia kort lämnade vi, en timme senare än angivet i programmet, De Waardse Tempel och återvände till Alkmaar. Jag hade så ont i mina fötter efter (då) 10 timmar i högklackat att jag trodde de skulle brinna upp. Hungriga och törstiga käkade vi i brist på annat på Burger King (där Naia såg resans första skjortavslitarämne!) och lyckades sedan hitta ett tåg tillbaka till Amsterdam. På värkande fötter stapplade jag vid hennes sida tillbaka till hotellet och dök i säng efter en fullt tillfreddställande (nästan i alla fall (särskilt med tanke på ordförandens respektlösa dutch-only-pratande)) eftermiddag. Vid det laget hade jag haft mina 8cm-klackskor i 12 timmar och det kändes som om fötterna skulle trilla av. Men annars så! Naia hade fått några väldigt, väldigt bra bilder på bandet under konserten (den enda som 100 %:igt vägrade att fastna på bild var basisten Jeroen) och jag var uppfylld av intryck och mycket trött. Men eftersom vi beslutat att strunta i hotellfrukosten på måndagsmorgonen kunde jag ju i alla fall somna i vetskapen om att vi skulle få sovmorgon.
Det enda jag ångrar med den här dagen är att jag inte anmälde mig till quizet. Jag hade flera enligt mig mycket goda skäl till att låta bli, men när vi stod och såg på round 2 kände jag ändå viss ånger. Round 2 bestod nämligen av en sing along-runda. Lagen fick i tur och ordning höra låtar av bandet, och när musiken stoppades skulle det fan eller den lagledare som råkade få Ivars mikrofon uppstucken under näsan fortsätta sjunga där Sharon slutade. Det var mycket underhållande att se på! Det var inte ofta de sjöng rätt, kan jag ju avslöja, och herr de Graaf gav oss i publiken sin uppskattning flera gånger när han tyckte vi sjöng bättre än de på scenen. Och ni ska veta att min mor skällde mycket på mig när jag kom hem och berättade om det hela och att jag inte anmält mig. "Nästa år tänker jag TVINGA DIG att anmäla dig och TVINGA DIG att åka dit!!!". Oj, oj, oj... Förlåt mor. Jag ångrar mig också. lite. Lite. Ska bli roligt att se om du gör verklighet av det där hotet nästa år.
To be continued... (kort nästa gång, om ni har tur...)
Så, vad skulle vi hitta på i Alkmaar denna dag då? Jo, vi skulle ta oss med buss till Heerhugowaard och där uppsöka De Waardse Tempel för att tillbringa eftermiddagen där tillsammans med en massa Within Temptation-fans. Naia är ju inte ett fan direkt, men jag är och har varit med i The Silent Force Fanclub sedan 2005, samma år som den startades. I år firade Fancluben 10 år och jag hade bestämt att jag skulle ta mig till Fanclub Day nu en gång för alla, efter att ha klantat bort det 06, missat det 07, inte försökt 08 och av ganska naturliga skäl inte var där 09 heller, eftersom bandet hade sabbatsår och var upptagna på olika håll och det därför inte blev någon Fanclub Day 2009.
Efter visst krångel och stalkande av andra fans hittade vi fram till De Waardse Tempel. Lite osäkert ställde vi oss i kö till insläppet. Jag hade reserverat biljetter i förväg, eftersom jag inte riktigt lurat ut alla kreditkortens finesser än, men var inte säker på om vi biljettreservatörer skulle gå in någon annanstans än de andra eller ej. Det löste sig emellertid och vi kom in!
Nästan genast sökte vi efter merchandise, eftersom jag ville se om de hade några bandpryttlar jag inte redan har. De hade en långärmade tröja jag skulle kunnat tänka mig, men den fanns enbart i storlek L, och även om övre delen av min överkropp är *host* något *host, host* större än 10-åringars är jag inte riktigt L-size. Istället köpte jag 10 lotter för lotteriet senare och sedan var det bara att vänta.
Det hela började med att fanclubens ordförande stod och språkade en stund. Jag blev förbannad eftersom han VISSTE att ca 40 % av de närvarande var från övriga Europa och USA, och ÄNDÅ pratar han bara holländska, och fortsätter respektlöst nog med det de andra gånger han öppnar truten också. Men snart dyker bandets otroligt charmige ex-ex-trummis, Ivar de Graaf, tog över. Han var underhållande, charmig och livlig och fick hela publiken med sig i vad han än tog sig för. Först körde han Quiz med de 6 bandmedlemmarna, vilka agerade lagkaptener för varsitt lag bestående av dem själva + 2 fans. Därefter var det paus, följt av Femke's Flashback - Ett ihopkok av bilder och videoklipp som tog upp vad bandet och fancluben haft för sig sedan fancluben startades 2005. Sedan var det åter två rundor Quiz och därefter dragning i lotteriet. Jag vann givetvis ingenting (det gör jag aldrig) men herr de Graaf och hans assistent ur bandet, Martijn (keyboards) var så underhållande under hela tiden att det inte spelade så stor roll. För att skona era stackars läsande ögon ska jag inte citera dem, för då lär det här inlägget fortsätta in i evigheten.
Efter flera timmars tämligen trevligt betraktande av vad som hände på scen, samt monstruöst mycket dator- och teknikkrångel för de stackarna var det ÄNTLIGEN dags för bandet att spela. Men aj, där krånglade tekniken igen. De var av okänd anledning sena ut redan från början, och när de väl börjar spela så - poff! - dör ljudet. Ännu en god stunds väntan följer innan de dyker upp på scen igen. Då rockar de häcken av sig! Och oss. De drog igenom låtar från alla de tre senaste skivorna och spelade givetvis de flesta av sina mest populära låtar (som t ex. Memories, Stand My Ground, Mother Earth och Ice Queen, samt låten som fanclubmedlemmarna röstat fram att få höra: Jane Doe. Sharons sång var helt perfekt genom hela spelningen, men hon var ovanligt virrig gällande texterna och sjöng fel ovanligt många gånger. Det gjorde inte så mycket - sådant händer - men när till och med Naia (som inte är ett vidare stort fan) märker det säger det ju en del. Annars var det underbart! Men jag kan förstå om de inte jublar över att ha De Waardse Tempel först ut på turnéschemat nästa år med allt det krångel som var där.
Åh, ja, just det! Precis efter att respektlösaordförandenirödskjortasompratadedutchonly hade stått och gnatat i början dök Robert Westerholt, Sharons man och ena gitarristen i bandet, upp på scen. Han förklarade att de mystiska hörselskyddliknande mojänger som hängde vid ena väggen och som Naia och jag funderat över tidigare var hörlurar i vilka man kunde höra samplar av låtar från den kommande skivan. Så fort det blev paus efter första quiz-rundan släpade jag med mig Naia dit för att lyssna. Och... oj, säger jag bara! Det nya materialet skiljer sig ganska markant från de senaste skivorna. Jag skrattade, log och höjde på ögonbrynen om vartannat medan jag lyssnade till nya, underliga gitarrriff och solon, en lång "faster and faster and faster and faster and faster and faster and faster"-radda från Sharon, refränger som lät mer kommersiellt gångbara än en del annat och andra stycken som absolut inte lät kommerciellt gångbara. Förundrad och förväntansfull inför nya skivan lämnade jag tillbaka hörlurarna och försökte förklara för Naia vad jag känt, tyckt och tänkt, men det var svårt. Vi/Ni/alla får se när nya skivan kommer, helt enkelt. Men jag gillade!
För att ta en riskförattblilång historia kort lämnade vi, en timme senare än angivet i programmet, De Waardse Tempel och återvände till Alkmaar. Jag hade så ont i mina fötter efter (då) 10 timmar i högklackat att jag trodde de skulle brinna upp. Hungriga och törstiga käkade vi i brist på annat på Burger King (där Naia såg resans första skjortavslitarämne!) och lyckades sedan hitta ett tåg tillbaka till Amsterdam. På värkande fötter stapplade jag vid hennes sida tillbaka till hotellet och dök i säng efter en fullt tillfreddställande (nästan i alla fall (särskilt med tanke på ordförandens respektlösa dutch-only-pratande)) eftermiddag. Vid det laget hade jag haft mina 8cm-klackskor i 12 timmar och det kändes som om fötterna skulle trilla av. Men annars så! Naia hade fått några väldigt, väldigt bra bilder på bandet under konserten (den enda som 100 %:igt vägrade att fastna på bild var basisten Jeroen) och jag var uppfylld av intryck och mycket trött. Men eftersom vi beslutat att strunta i hotellfrukosten på måndagsmorgonen kunde jag ju i alla fall somna i vetskapen om att vi skulle få sovmorgon.
Det enda jag ångrar med den här dagen är att jag inte anmälde mig till quizet. Jag hade flera enligt mig mycket goda skäl till att låta bli, men när vi stod och såg på round 2 kände jag ändå viss ånger. Round 2 bestod nämligen av en sing along-runda. Lagen fick i tur och ordning höra låtar av bandet, och när musiken stoppades skulle det fan eller den lagledare som råkade få Ivars mikrofon uppstucken under näsan fortsätta sjunga där Sharon slutade. Det var mycket underhållande att se på! Det var inte ofta de sjöng rätt, kan jag ju avslöja, och herr de Graaf gav oss i publiken sin uppskattning flera gånger när han tyckte vi sjöng bättre än de på scenen. Och ni ska veta att min mor skällde mycket på mig när jag kom hem och berättade om det hela och att jag inte anmält mig. "Nästa år tänker jag TVINGA DIG att anmäla dig och TVINGA DIG att åka dit!!!". Oj, oj, oj... Förlåt mor. Jag ångrar mig också. lite. Lite. Ska bli roligt att se om du gör verklighet av det där hotet nästa år.
To be continued... (kort nästa gång, om ni har tur...)
Tillbaka till Holland! Lördag: Utrecht och Häegen-dazs
Sovmorgon! Äntligen! Naia och jag tyckte båda det var skönt att få sova lite längre den här morgonen. Vi kom inte ner till frukosten förrän omkring halv-10-snåret. Vi hade inte bråttom. Vi skulle inte träffa flickorna i Utrecht förrän klockan 14.
Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan upp på rummet. Utan att göra oss någon brådska drog vi på avfärden ännu 1,5 timme innan vi gav oss ut i det ljuvliga solskenet. Och ljuvligt solsken vill jag lova att det var! Vi njöt i fulla drag medan vi strosade genom staden, genom en loppmarknad full med alla möjliga pryttlar - allt från cyklar till pälsmössor och brudklänningar. Naia försökte ta samma bild från bron in mot stan som kvällen före, men fick motsol och ingen bra bild.
Väl på stationen ungefär 1 h 45 minuter senare fixade vi även denna dag biljetter till Utrecht. Eftersom det var några minuter till tåget skulle gå köpte vi oss varsin flaska Lipton Ice-tea. Jag var först att öppna min.
Jag: Men... vad är det här? Det är ju kolsyra i den?
Naia: Va?
Jag: Ja! Det är... konstigt. Smaka?
Naia: Det... är ju kolsyra. Hm, underligt.
Det var konstigt. Först kunde jag inte bestämma mig för vad jag tyckte om det, men när jag druckit lite vande jag mig snabbt och tyckte det var riktigt gott.
Vi kom, safe and sound, fram till Utrecht och efter en del runtirrande och letande på stationen stötte vi ihop med flickorna vi skulle möta. Brittiska Libby och israeliska Tali var två mycket muntra flickor som båda studerar vid Utrechts universitet. Glatt samspråkande om allt möjligt, från vad vi gjorde i Holland nu till vad jag vill göra i Holland sedan letade vi upp ett kafé där vi beslöt att intaga lite föda. Där hittade vi dagens andra konstiga grej. På rekommendation av Tali åt Naia och jag (håll i er nu!) baguetter med brieost, ananas och honung (+ varsitt glas bubbligt iste, igen!). Ja, det låter ganska läskigt faktiskt, men Moder, det var gott!
Medan vi åt pratade vi om studier i Holland. De frågade mig vad jag vill studera där och varför. Jag sade att holländska vill jag givetvis läsa, annars vet jag inte riktigt än. Jag känner bara att efter jag avslutat mina studier här behöver jag göra något helt annat, något jag själv vill. Eventuellt tänker jag försöka söka till en musikutbildning av ett eller annat slag. Time will tell, just nu vet jag inte riktigt. Ändå är det bra att veta vad man bör vidta för åtgärder och vad och hur man bör planera innan man ger sig ut i stora vida världen.
Efter lunch gick vi ut på stan. Vips hade vi hamnat på Australian - ett glassställe - där vi alla fyra hade oss varsin glass. Vi babblade non-stop och hade riktigt roligt! Naia fick sig efter det också ett stativ inköpt till sin kamera för att kunna ta bättre bilder, och solen var alldeles alldeles underbar. Det ni, att gå runt i omkring 20 grader och sol mitt i oktober! Nu fattar jag äntligen varför snön kom som en sådan chock för holländarna i vintras.
Efter allt detta pratande och runtvandrande i trevliga, cykelfyllda Utrecht sade vi hejdå till flickorna på stationen och jagade iväg till vårat tåg - jag med löfte om att ge dem adressen till min MySpace så fort jag kom hem till Sverige igen. De hade nämligen bedrivit tjatkampanj senaste timmen för att jag skulle sjunga för dem, vilket jag vägrat göra.
Naia och jag återkom till Amsterdam. Först klurade vi på om vi skulle leta upp någonstans att äta, men varken hon eller jag var särskilt hungrig, så vi slog den tanken ur hågen och beslöt att bara njuta av kvällssolen och traska runt lite på gatorna och se på stan. Det gjorde vi också. Vi strövade bland butikerna, på mindre, folktomma gator, vid kanalerna, förbi kyrkorna och bara pratade och njöt. Men rätt vad det var hamnade vi på Flowewrmarket igen och poff! Liksom magnetiskt drog Häegen-dasz-baren oss till sig.
Hur många gångers upprepning krävs det för att något ska bli en tradition? Nu har vi hamnat på det här stället både i London och i Amsterdam. Kan man kalla det tradition då?
Vi slog oss ned vid ett bord och tjatade till oss en meny på engelska. Vår servitör var lätt asiatisk till utseendet och var mycket vänlig och söt. Efter att vi bestämt vad vi ville ha kom han och tog upp beställningen. Naia tog någon glassvariant och jag, som tyckte jag fått nog av glass för den här dagen, tog en vit-choklad-och-hallon-muffins och en kopp varm choklad. Tarek (som Naia uppkallade servitören efter sin egen, mycket söte eventuellt-to-be-min-huvudkaraktärs-karl, halvalv-karaktär ("Ja, men... det är något med hans ögon som får mig att tänka på Tarek.")) återkom snart igen för att fråga mig en gång till vad jag ville ha. Sedan dök en kvinna upp med vår beställning och vi njöt.
När vi tryckt i oss alltsammans och var mätta och glada ville vi betala. Åter igen tar det tid. Men det gör inte så mycket, för vi är så tramsiga att vi inte tänker så mycket på det. Naia sitter och säger: "Men Tarek, kooom dååå!" hela tiden och får mig att skratta. Tokiga kvinna.
På väg tillbaka till Falcon Plaza tänker vi att det kanske är dumt att inte ha ätit någon vettig middag, utan bara sötsaker. Vi slinker in på en supermarket och köper kex, utifallatt vi skulle bli utsvultna helt hux-flux, och skuttar sedan tillbaka till vårt rum, dricker mer Celestial Seasonings-te och tittar på Animal Planet i några timmar. Naia lägger sig sedan och läser en stund medan jag tar en dusch (och bittert får erfara hur ont det gör att få skållhett vatten i håret...). Stod länge, länge, länge och tänkte på Steve och kände tyngden i hjärtat igen. Grubblade och övervägde, funderade på att skriva någonting till Gotthard Fanclub, funderade på att - liksom Jorn gjorde till Dio skriva en låt om/till Steve, eftersom han betytt mycket för min sång och delar av mitt liv. Önskade djupt och innerligt att jag haft möjligheten att spela in.
Tog mig med bortsvedd skalp ut ur duschen igen och kröp i säng. Började bli spänd inför söndagens påhitt, särskilt som de givetvis fått för sig att de ska ha något järnvägstest-elände för sig den dagen så alla tågtider är förändrade, men lyckades ändå somna. Väcktes några gånger under natten av att Naia hostade som en galning, men somnade tack och lov om...tills 06:30-snåret, då jag vaknade och omöjligen kunde komma till ro igen.
To be continued...
Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan upp på rummet. Utan att göra oss någon brådska drog vi på avfärden ännu 1,5 timme innan vi gav oss ut i det ljuvliga solskenet. Och ljuvligt solsken vill jag lova att det var! Vi njöt i fulla drag medan vi strosade genom staden, genom en loppmarknad full med alla möjliga pryttlar - allt från cyklar till pälsmössor och brudklänningar. Naia försökte ta samma bild från bron in mot stan som kvällen före, men fick motsol och ingen bra bild.
Väl på stationen ungefär 1 h 45 minuter senare fixade vi även denna dag biljetter till Utrecht. Eftersom det var några minuter till tåget skulle gå köpte vi oss varsin flaska Lipton Ice-tea. Jag var först att öppna min.
Jag: Men... vad är det här? Det är ju kolsyra i den?
Naia: Va?
Jag: Ja! Det är... konstigt. Smaka?
Naia: Det... är ju kolsyra. Hm, underligt.
Det var konstigt. Först kunde jag inte bestämma mig för vad jag tyckte om det, men när jag druckit lite vande jag mig snabbt och tyckte det var riktigt gott.
Vi kom, safe and sound, fram till Utrecht och efter en del runtirrande och letande på stationen stötte vi ihop med flickorna vi skulle möta. Brittiska Libby och israeliska Tali var två mycket muntra flickor som båda studerar vid Utrechts universitet. Glatt samspråkande om allt möjligt, från vad vi gjorde i Holland nu till vad jag vill göra i Holland sedan letade vi upp ett kafé där vi beslöt att intaga lite föda. Där hittade vi dagens andra konstiga grej. På rekommendation av Tali åt Naia och jag (håll i er nu!) baguetter med brieost, ananas och honung (+ varsitt glas bubbligt iste, igen!). Ja, det låter ganska läskigt faktiskt, men Moder, det var gott!
Medan vi åt pratade vi om studier i Holland. De frågade mig vad jag vill studera där och varför. Jag sade att holländska vill jag givetvis läsa, annars vet jag inte riktigt än. Jag känner bara att efter jag avslutat mina studier här behöver jag göra något helt annat, något jag själv vill. Eventuellt tänker jag försöka söka till en musikutbildning av ett eller annat slag. Time will tell, just nu vet jag inte riktigt. Ändå är det bra att veta vad man bör vidta för åtgärder och vad och hur man bör planera innan man ger sig ut i stora vida världen.
Efter lunch gick vi ut på stan. Vips hade vi hamnat på Australian - ett glassställe - där vi alla fyra hade oss varsin glass. Vi babblade non-stop och hade riktigt roligt! Naia fick sig efter det också ett stativ inköpt till sin kamera för att kunna ta bättre bilder, och solen var alldeles alldeles underbar. Det ni, att gå runt i omkring 20 grader och sol mitt i oktober! Nu fattar jag äntligen varför snön kom som en sådan chock för holländarna i vintras.
Efter allt detta pratande och runtvandrande i trevliga, cykelfyllda Utrecht sade vi hejdå till flickorna på stationen och jagade iväg till vårat tåg - jag med löfte om att ge dem adressen till min MySpace så fort jag kom hem till Sverige igen. De hade nämligen bedrivit tjatkampanj senaste timmen för att jag skulle sjunga för dem, vilket jag vägrat göra.
Naia och jag återkom till Amsterdam. Först klurade vi på om vi skulle leta upp någonstans att äta, men varken hon eller jag var särskilt hungrig, så vi slog den tanken ur hågen och beslöt att bara njuta av kvällssolen och traska runt lite på gatorna och se på stan. Det gjorde vi också. Vi strövade bland butikerna, på mindre, folktomma gator, vid kanalerna, förbi kyrkorna och bara pratade och njöt. Men rätt vad det var hamnade vi på Flowewrmarket igen och poff! Liksom magnetiskt drog Häegen-dasz-baren oss till sig.
Hur många gångers upprepning krävs det för att något ska bli en tradition? Nu har vi hamnat på det här stället både i London och i Amsterdam. Kan man kalla det tradition då?
Vi slog oss ned vid ett bord och tjatade till oss en meny på engelska. Vår servitör var lätt asiatisk till utseendet och var mycket vänlig och söt. Efter att vi bestämt vad vi ville ha kom han och tog upp beställningen. Naia tog någon glassvariant och jag, som tyckte jag fått nog av glass för den här dagen, tog en vit-choklad-och-hallon-muffins och en kopp varm choklad. Tarek (som Naia uppkallade servitören efter sin egen, mycket söte eventuellt-to-be-min-huvudkaraktärs-karl, halvalv-karaktär ("Ja, men... det är något med hans ögon som får mig att tänka på Tarek.")) återkom snart igen för att fråga mig en gång till vad jag ville ha. Sedan dök en kvinna upp med vår beställning och vi njöt.
När vi tryckt i oss alltsammans och var mätta och glada ville vi betala. Åter igen tar det tid. Men det gör inte så mycket, för vi är så tramsiga att vi inte tänker så mycket på det. Naia sitter och säger: "Men Tarek, kooom dååå!" hela tiden och får mig att skratta. Tokiga kvinna.
På väg tillbaka till Falcon Plaza tänker vi att det kanske är dumt att inte ha ätit någon vettig middag, utan bara sötsaker. Vi slinker in på en supermarket och köper kex, utifallatt vi skulle bli utsvultna helt hux-flux, och skuttar sedan tillbaka till vårt rum, dricker mer Celestial Seasonings-te och tittar på Animal Planet i några timmar. Naia lägger sig sedan och läser en stund medan jag tar en dusch (och bittert får erfara hur ont det gör att få skållhett vatten i håret...). Stod länge, länge, länge och tänkte på Steve och kände tyngden i hjärtat igen. Grubblade och övervägde, funderade på att skriva någonting till Gotthard Fanclub, funderade på att - liksom Jorn gjorde till Dio skriva en låt om/till Steve, eftersom han betytt mycket för min sång och delar av mitt liv. Önskade djupt och innerligt att jag haft möjligheten att spela in.
Tog mig med bortsvedd skalp ut ur duschen igen och kröp i säng. Började bli spänd inför söndagens påhitt, särskilt som de givetvis fått för sig att de ska ha något järnvägstest-elände för sig den dagen så alla tågtider är förändrade, men lyckades ändå somna. Väcktes några gånger under natten av att Naia hostade som en galning, men somnade tack och lov om...tills 06:30-snåret, då jag vaknade och omöjligen kunde komma till ro igen.
To be continued...
Tillbaka till Holland! Fredag: Zeist, tortyr och italiensk mat
Att ta sig upp klockan 7 är inte det lättaste när man inte sovit tillräckligt de senaste nätterna. Det är väl inte precis vad man vill göra när man är ute och reser heller. Måsten är ju aldrig roliga. Eller aldrig ska jag väl inte säga, men ofta. Nåja, hur som helst. Vi tog oss, trötta och zombie-aktiga, upp ur sängarna. Naia ramlade in i duschen medan jag försökte vakna. När hon kom ut igen varnade hon för den plötsliga och ganska otrevliga temperaturväxling den då och då fick för sig att prestera - från varmt till iskallt. Nå, det kunde jag väl leva med, tyckte jag. Vad jag inte väntade mig var att den kunde slå runt på andra hållet också och bli skållhet. Och då menar jag verkligen SKÅLLHET!
Så, efter att jag skållat färdigt mig och klätt mig slank vi ned till frukosten. Efter visst dividerande med receptionist som försökte kräva av oss 5 euro mer vardera än gårdagens receptionist sagt att vi behövde betala för frukosten inmundigade vi mackor och yoghurt, gick upp och borstade tänderna och begav oss sedan mot tågstationen.
Efter omkring 30 minuters tuffande landade vi slutligen i Utrecht. Förvånade insåg vi att Utrechts tågstation inte enbart är en tågstation, utan också verkar vara stadens stora galleria. Där fanns määängder av affärer av alla de slag, samt matställen m.m. Vi hade emellertid inte tid att utforska denna plats något vidare, eftersom vi behövde hitta rätt buss för att ta oss mot Zeist. Efter runtirrande på busstationen lyckades vi slutligen hitta rätt hållplats. Medan vi stod där och väntade körde buss 999 runt oss tre varv. Vi började undra om busschauffören var påtänd eller vad det var frågan om, men troligtvis var det bussar som var ur trafik som fick nummer 999. Säkert vet vi dock inte. Hur som, vi kom på rätt buss och tuffade vidare mot Zeist.
Zeist är en liten idyllisk plats. Ett rätt vackert ställe, faktiskt. Och lugnt. Både Naia och jag var dock överens om att det visserligen var lugnt och fridfullt där, men att man förmodligen skulle bli driven till vansinne om man bodde där jämt. Åtminstone om man tillbringade 365 dagar om året där. Jag är ganska övertygad om att det inte är en plats där det händer särskilt mycket.
Nå, om Zeist ska jag inte säga mycket. Vi var där för att undersöka mina möjligheter att studera i Holland efter avslutadde studier här. Det var allt. Det gick sådär. Kvinnan, Jenke, som blivit satt på att svara på mina frågor var visserligen trevlig och tillmötesgående, men ingav inte mycket hopp. Så det var med blandade känslor Naia och jag lämnade Zeist efter en mycket knapp (men billig) lunch i matsalen.
På väg tillbaka mot tåget fick Naia syn på det. Cykelstället! Vi hade sett minst lika många cyklar i Utrecht som i Amsterdam, och en del i Zeist också. Men nu såg vi cykelstället med stort C. Det var nämligen inte ett vanligt cykelställ, utan ett tvåvåningsställ. Vi hade aldrig sett något liknande och Naia var mycket fascinerad. Det var till och med så hon ville springa och fotografera det, men det fick vi inte tillfälle till. Inte den dagen i alla fall. Men vi fortsatte fascineras av tvåvåningscykelställ-fenomenet, betal- och gratis-cykelparkeringarna och allt annat cykelrelaterat vi stötte på. Som skrivet i förra inlägget är ju Holland ledande inom cykling i Europa, och det är då sannerligen ingen underdrift.
När vi var påväg för att skaffa något litet ätbart (vilket råkade bli pommes frites) eftersom lunchen i Zeist varit ganska knapp ringde min telefon. Holländskt nummer. Jag svarade. Det var Libby - en av de två studenter vi skulle möta dagen därpå. Hon lät snäll och glad och undrade hur vi hade det och var vi skulle ses. Vi bestämde att höras av på lördagen. Naia och jag införskaffade pommes och skuttade sedan på ett tåg tillbaka till Amsterdam.
Ett apotek! Modern välsigna Amsterdams tågstation! Inte lätt att hitta i Amsterdam, så när man snavar över det man letar efter på tågstationen klagar man inte. Naia hade dragits med hosta i ett par dagar, så vi knallade in för att se efter om de hade något i hostmedicinväg. Vi fastnade framför en hylla med te. Efter mycket dividerande fastnade vi för en Celestial Seasonings-collection med bärsmaker. Naia lyckades även prata till sig en hostmedicin för torr, kliande hosta, och vi studsade tillbaka ut på Amsterdams gator.
Plötsligt hände det. Vi snubblade över en annons för ett tortyrmuseum. Vaaad! Ja, tortyrmuseum. Båda blev mycket intresserade. "Va?", tänker ni kanske nu, "är de gaaalna, flikkera?"...och det kanske vi är. Men vårt skrivande behöver sådana inslag ibland.
Uppfyllda av nyfikenhet traskade vi därför iväg från stationen, förbi Madam Tussauds (varför vi inte kollade in Amsterdams version av detta förträffliga ställe vet jag inte riktigt) och Nieuwkerk, smet förbi utkanterna av Redlight district och hamnade på Flower Market. Där finns det blommor vill jag lova! Många och långa, små och stora, träd och snittblommor, tulpaner och orkidéer. You name it. Ganska fascinerande syn faktiskt. Vi båda gick och föreställer oss ett 1700-talets Amsterdam med blomförsäljare längs den här gatan. Hur många sådana det fanns där under 1700-talet vet vi förstås inte, men låtsas duger ju. Vi passerade dessutom förbi en hel del intressanta butiker (en med enbart julsaker, en med porslin, lite matställen osv). Då fick vi syn på ett pannkaksställe som intresserar oss båda tämligen mycket. Vi klurade på om vi skulle äta där sedan medan vi letade vidare efter Torture Museum...hittade det inte, trasslar oss vidare och snubblade över det rätt vad det var. 7,50€ vardera, och vi släpps in!
Tortyr, mina kära vänner, är en intressant....konst. Åtminstone om man får tro den spanska inkvisitionen som gjorde tortyren till just en konstform. Jag är väl inte riktigt en av anhängarna till denna åsikt. Medan vi vandrade förbi Stocken (visst heter den väl så, den där skamstraff-stocken man fick sitta fast i på kyrkbacken?), the spanish horse, den gamla hederliga sträckbänken, tumskruvar, Judas' Cradle (Judasstol/Judasvagga) och en hel uppsjö andra tortyrredskap kunde jag inte låta bli att i mitt stilla sinne förfäras över vad människorna kan hitta på för att skada varandra. Det är ganska hemskt egentligen, är det inte? Samtidigt var det ju intressant att se hur saker som Järnjungfrun (The Iron Maiden) och giljotinen och alla de andra tortyr/avrättningsredskapen fungerade och se dem på nära håll. Där fanns en hel mängd tortyrredskap som var för kvinnor enbart t ex. Mycket djävulsutdrivning-ur-häxor-prylar, men givetvis även annat. Många av tortyrredskapen fanns där "personligen", emedan andra bara fanns beskrivna i skrift och bild. Det var absolut värt 7,50€. Men jag förnekar inte att ett visst mått av obehag krälade över ryggen på mig under större delen av besöket, särskilt när vi kom fram till informationen om galgen. Där fanns det till min stora lättnad (och faktiskt förvåning över denna plötsliga lättnad) ingen fysisk galge att se. Hur som helst rekommenderar jag verkligen alla som är intresserade av hur sådanthär fungerar och ser ut att gå dit.
Något äta blev det inte när vi kom ut från tortyrmuseet. Jag var alldeles för trött. Därför struntade vi i pannkakorna och gick tillbaka till hotellet för att vila ett tag och gå ut och äta sedan. Oturligt nog hade pannkaksstället stängt när vi väl kvicknade till 1,5 timme senare, så vi fick leta upp något annat istället. Vi hamnade på en italiensk restaurang. Tyvärr var maten där inte lika god som på den vi bevistade i England, men man kan väl inte få allt, antar jag.
Efter lååång, lång väntan på notan...
Naia: Men jag har ju visat att vi vill betala. Varför kommer han inte?
Jag: Han kanske gick vilse.
Naia: Jag får väl sitta här och knacka med kreditkortet i bordet då. Det om något är ju en tydlig hint om att vi vill betala.
Tiden går. Kyparen dyker inte upp. Naia viftar åt en annan kypare att vi vill betala. Han försvinner.
Naia: Men!
Jag: Naia, han kanske missuppfattade dig. Han kanske tror att ditt knackande med kreditkortet betyder att du vill träffa honom på tu man hand i en städskrubb...så han gick och satte sig där och väntar på dig.
Naia: Ja men den andra då?
Jag: Han tror väl det han med. De kanske också är rödhåriga-kvinnor-fetischister som..ja du vet...
Naia: Så synd för dem.
Jag: Var inte så hård. De kan väl inte hjälpa det. Hm, jag kanske skulle sitta och knacka med kreditkortet i bordet jag också?
Naia: Nu har jag vinkat på den tredje... Ah, men här kommer han ju...äntligen..
Då hade vi väntat längelängelänge. Men vi mördade honom i alla fall inte ;)
Vi betalade snällt och lämnade italienska restaurangen, där de börjat titta på fotboll och därför förde ett sjuhelsikes liv. Vi strosade tillbaka mot vårt hotell och fastnade en stund på en av broarna, där Naia ville ta häftiga nattbilder in mot staden med sin kamera. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet i alla fall, där vi drack körsbärste och tittade på TV ett tag, lyckligt medvetna om att vi inte skulle behöva stiga upp lika tidigt på lördagen. Och jag drömde inga mardrömmar om tortyrredskap...faktiskt.
To be continued...
Så, efter att jag skållat färdigt mig och klätt mig slank vi ned till frukosten. Efter visst dividerande med receptionist som försökte kräva av oss 5 euro mer vardera än gårdagens receptionist sagt att vi behövde betala för frukosten inmundigade vi mackor och yoghurt, gick upp och borstade tänderna och begav oss sedan mot tågstationen.
Efter omkring 30 minuters tuffande landade vi slutligen i Utrecht. Förvånade insåg vi att Utrechts tågstation inte enbart är en tågstation, utan också verkar vara stadens stora galleria. Där fanns määängder av affärer av alla de slag, samt matställen m.m. Vi hade emellertid inte tid att utforska denna plats något vidare, eftersom vi behövde hitta rätt buss för att ta oss mot Zeist. Efter runtirrande på busstationen lyckades vi slutligen hitta rätt hållplats. Medan vi stod där och väntade körde buss 999 runt oss tre varv. Vi började undra om busschauffören var påtänd eller vad det var frågan om, men troligtvis var det bussar som var ur trafik som fick nummer 999. Säkert vet vi dock inte. Hur som, vi kom på rätt buss och tuffade vidare mot Zeist.
Zeist är en liten idyllisk plats. Ett rätt vackert ställe, faktiskt. Och lugnt. Både Naia och jag var dock överens om att det visserligen var lugnt och fridfullt där, men att man förmodligen skulle bli driven till vansinne om man bodde där jämt. Åtminstone om man tillbringade 365 dagar om året där. Jag är ganska övertygad om att det inte är en plats där det händer särskilt mycket.
Nå, om Zeist ska jag inte säga mycket. Vi var där för att undersöka mina möjligheter att studera i Holland efter avslutadde studier här. Det var allt. Det gick sådär. Kvinnan, Jenke, som blivit satt på att svara på mina frågor var visserligen trevlig och tillmötesgående, men ingav inte mycket hopp. Så det var med blandade känslor Naia och jag lämnade Zeist efter en mycket knapp (men billig) lunch i matsalen.
På väg tillbaka mot tåget fick Naia syn på det. Cykelstället! Vi hade sett minst lika många cyklar i Utrecht som i Amsterdam, och en del i Zeist också. Men nu såg vi cykelstället med stort C. Det var nämligen inte ett vanligt cykelställ, utan ett tvåvåningsställ. Vi hade aldrig sett något liknande och Naia var mycket fascinerad. Det var till och med så hon ville springa och fotografera det, men det fick vi inte tillfälle till. Inte den dagen i alla fall. Men vi fortsatte fascineras av tvåvåningscykelställ-fenomenet, betal- och gratis-cykelparkeringarna och allt annat cykelrelaterat vi stötte på. Som skrivet i förra inlägget är ju Holland ledande inom cykling i Europa, och det är då sannerligen ingen underdrift.
När vi var påväg för att skaffa något litet ätbart (vilket råkade bli pommes frites) eftersom lunchen i Zeist varit ganska knapp ringde min telefon. Holländskt nummer. Jag svarade. Det var Libby - en av de två studenter vi skulle möta dagen därpå. Hon lät snäll och glad och undrade hur vi hade det och var vi skulle ses. Vi bestämde att höras av på lördagen. Naia och jag införskaffade pommes och skuttade sedan på ett tåg tillbaka till Amsterdam.
Ett apotek! Modern välsigna Amsterdams tågstation! Inte lätt att hitta i Amsterdam, så när man snavar över det man letar efter på tågstationen klagar man inte. Naia hade dragits med hosta i ett par dagar, så vi knallade in för att se efter om de hade något i hostmedicinväg. Vi fastnade framför en hylla med te. Efter mycket dividerande fastnade vi för en Celestial Seasonings-collection med bärsmaker. Naia lyckades även prata till sig en hostmedicin för torr, kliande hosta, och vi studsade tillbaka ut på Amsterdams gator.
Plötsligt hände det. Vi snubblade över en annons för ett tortyrmuseum. Vaaad! Ja, tortyrmuseum. Båda blev mycket intresserade. "Va?", tänker ni kanske nu, "är de gaaalna, flikkera?"...och det kanske vi är. Men vårt skrivande behöver sådana inslag ibland.
Uppfyllda av nyfikenhet traskade vi därför iväg från stationen, förbi Madam Tussauds (varför vi inte kollade in Amsterdams version av detta förträffliga ställe vet jag inte riktigt) och Nieuwkerk, smet förbi utkanterna av Redlight district och hamnade på Flower Market. Där finns det blommor vill jag lova! Många och långa, små och stora, träd och snittblommor, tulpaner och orkidéer. You name it. Ganska fascinerande syn faktiskt. Vi båda gick och föreställer oss ett 1700-talets Amsterdam med blomförsäljare längs den här gatan. Hur många sådana det fanns där under 1700-talet vet vi förstås inte, men låtsas duger ju. Vi passerade dessutom förbi en hel del intressanta butiker (en med enbart julsaker, en med porslin, lite matställen osv). Då fick vi syn på ett pannkaksställe som intresserar oss båda tämligen mycket. Vi klurade på om vi skulle äta där sedan medan vi letade vidare efter Torture Museum...hittade det inte, trasslar oss vidare och snubblade över det rätt vad det var. 7,50€ vardera, och vi släpps in!
Tortyr, mina kära vänner, är en intressant....konst. Åtminstone om man får tro den spanska inkvisitionen som gjorde tortyren till just en konstform. Jag är väl inte riktigt en av anhängarna till denna åsikt. Medan vi vandrade förbi Stocken (visst heter den väl så, den där skamstraff-stocken man fick sitta fast i på kyrkbacken?), the spanish horse, den gamla hederliga sträckbänken, tumskruvar, Judas' Cradle (Judasstol/Judasvagga) och en hel uppsjö andra tortyrredskap kunde jag inte låta bli att i mitt stilla sinne förfäras över vad människorna kan hitta på för att skada varandra. Det är ganska hemskt egentligen, är det inte? Samtidigt var det ju intressant att se hur saker som Järnjungfrun (The Iron Maiden) och giljotinen och alla de andra tortyr/avrättningsredskapen fungerade och se dem på nära håll. Där fanns en hel mängd tortyrredskap som var för kvinnor enbart t ex. Mycket djävulsutdrivning-ur-häxor-prylar, men givetvis även annat. Många av tortyrredskapen fanns där "personligen", emedan andra bara fanns beskrivna i skrift och bild. Det var absolut värt 7,50€. Men jag förnekar inte att ett visst mått av obehag krälade över ryggen på mig under större delen av besöket, särskilt när vi kom fram till informationen om galgen. Där fanns det till min stora lättnad (och faktiskt förvåning över denna plötsliga lättnad) ingen fysisk galge att se. Hur som helst rekommenderar jag verkligen alla som är intresserade av hur sådanthär fungerar och ser ut att gå dit.
Något äta blev det inte när vi kom ut från tortyrmuseet. Jag var alldeles för trött. Därför struntade vi i pannkakorna och gick tillbaka till hotellet för att vila ett tag och gå ut och äta sedan. Oturligt nog hade pannkaksstället stängt när vi väl kvicknade till 1,5 timme senare, så vi fick leta upp något annat istället. Vi hamnade på en italiensk restaurang. Tyvärr var maten där inte lika god som på den vi bevistade i England, men man kan väl inte få allt, antar jag.
Efter lååång, lång väntan på notan...
Naia: Men jag har ju visat att vi vill betala. Varför kommer han inte?
Jag: Han kanske gick vilse.
Naia: Jag får väl sitta här och knacka med kreditkortet i bordet då. Det om något är ju en tydlig hint om att vi vill betala.
Tiden går. Kyparen dyker inte upp. Naia viftar åt en annan kypare att vi vill betala. Han försvinner.
Naia: Men!
Jag: Naia, han kanske missuppfattade dig. Han kanske tror att ditt knackande med kreditkortet betyder att du vill träffa honom på tu man hand i en städskrubb...så han gick och satte sig där och väntar på dig.
Naia: Ja men den andra då?
Jag: Han tror väl det han med. De kanske också är rödhåriga-kvinnor-fetischister som..ja du vet...
Naia: Så synd för dem.
Jag: Var inte så hård. De kan väl inte hjälpa det. Hm, jag kanske skulle sitta och knacka med kreditkortet i bordet jag också?
Naia: Nu har jag vinkat på den tredje... Ah, men här kommer han ju...äntligen..
Då hade vi väntat längelängelänge. Men vi mördade honom i alla fall inte ;)
Vi betalade snällt och lämnade italienska restaurangen, där de börjat titta på fotboll och därför förde ett sjuhelsikes liv. Vi strosade tillbaka mot vårt hotell och fastnade en stund på en av broarna, där Naia ville ta häftiga nattbilder in mot staden med sin kamera. Men till slut kom vi tillbaka till hotellet i alla fall, där vi drack körsbärste och tittade på TV ett tag, lyckligt medvetna om att vi inte skulle behöva stiga upp lika tidigt på lördagen. Och jag drömde inga mardrömmar om tortyrredskap...faktiskt.
To be continued...
Tillbaka till Holland! Torsdag: Resdag
Efter månader av förberedelser och, ska erkännas, så mycket krångel och ovisshet att jag gått runt med orosknutar i magen obehagligt och onödigt länge, var allting äntligen klart. Jag skulle ta mig iväg till Holland en andra gång i år! Men in i det sista höll sig knutarna kvar och skavde. Inte förrän jag kommit på tåget tillsammans med underbara Naia, som efter sjutton om och nitton men gått med på att följa med, började det släppa. Natten hade varit ett halvvaket, halvfrysande helvete och morgonen ett häktiskt stressat kaos (trots att vi inte ens behövde stressa, men jag var för orolig för att kunna låta bli), så inte förrän vi hade ordnat tågbiljetter och kommit på plats kunde, vågade jag lugna ner mig lite. Trots att den underligt djupgående sorgen över Steve Lee tyngde ner hjärtat i mitt bröst försökte jag ändå vara vid gott mod. Jag skulle ju tillbaka till Holland för Moderns skull!
För att ta en lång och tråkig historia kort så kom vi fram hela och rena till Kastrup med väskor och allt. Med Naia, som är van att resa, är det aldrig några problem att hitta dit man ska på flygplatser, så vi hivade helt enkelt iväg våra väskor och knallade till säkerhetskontrollen. och gissa vem som pep där då? Jodå, det gjorde jag det. Och gissa om jag blev viciterad av en MAN och inte en kvinna? Jajjamensan. Det är ju klart att det ska hända mig. Naia muttrade något efteråt om att de inte får göra så, att det ska vara en kvinna som viciterar kvinnor för att det inte på minsta vis ska kunna tolkas som sexuella trakasserier, men jag brydde mig inte. Han var ju inte otäck, bara proffessionell.
Eftersom karln mot all förmodan släppte igenom mig med bombbälte, k-pistar, mjältbrandspulver och allt... Nej men vad säger jag? Det var faktiskt inget sådant som fick mig att pipa. Det var mitt bältesspänne - ovalt med en morrande varg i relief. Nå, hur som helst - Eftersom karln släppte igenom oss i god ordning roade vi oss med att traska runt bland butikerna innanför säkerhetskontrollen. Vi kikade på leksaker (mycket djur), sniffade på parfymer och kunde inte låta bli att titta i alla fall liiite på barnkläder. Naia ska nämligen bli moster i november, så det är ju nästan oundvikligt att hamna bland sådana saker!
Väl på planet somnade båda två. Pang. Jag hade varit vaken (eller mer eller mindre vaken, snarare) i närmare 36 timmar vid det laget och var ganska trött. Men underligt nog kom vi till Holland i alla fall...hur nu det gick till. Vi fick även vårt bagage och lyckades fascinerande nog köpa tågbiljetter också. Tåget behagade bli hittat och även om vi fick stå hela vägen till Amsterdam (2 stationer, tog ungefär 20 minuter) så kom vi ju i alla fall med det. Tur att det inte krävs att man har sittplats...
Amsterdam. Jag gillar Amsterdam. Det har jag redan talat om för er en gång i år. Jag gillar inte haschet, cannabisen och dylika produkter, och jag är inte särskilt förtjust i Redlight Districts existens, även om jag förlikat mig med att det finns. Men i övrigt gillar jag Amsterdam. För stor stad att bo i, men bortset från det.
När vi klev ut från tågstationen blev vi nästan omgående nästan (nåja, inte ens riktigt nästan, men vi låtsas det) överkörda av en spårvagn. De var något jag uppenbarligen helt missade när jag var där med min syster i våras. Har inget minne av några spårvagnar i alla fall. Naia och jag, däremot, såg och blev nästan-överkörda av en hel del. Och cyklar. Goda Moder Jord var där var cyklar!
"Nederländerna är ledande i västvärlden på cykling. Knappt varannan resa görs med bil, medan drygt var fjärde görs med cykel och var femte till fots."
Källa: Wikipedia
Tro mig, det är sant. Där var så vansinnigt mycket cyklar så vi trodde nästan inte våra ögon. På väg till hotellet (till vilket vi, som nyttiga miljötänkande människor....ehum) gick, blev vi omkörda, nästan-påkörda och kringkörda av cyklar. Cykelställ kryllade det av. Och cykelparkeringar...fast dem tar jag mer om i fredagsinlägget.
Vårt hotell, Falcon Plaza var ett ställe som absolut var beboerligt. Jämfört med hotellet vi bodde på när vi var i England var det ett verkligt lyxhotell. Första rummet vi hade i England beskrev jag på följande vis:
"(...) Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en indier-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren! Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!"
Falcon Plazas rum var inte alls så illa. Toaletten luktade väl inte som Edens lustgård direkt, men det var i alla fall en egen toalett med dusch och handfat, rena handdukar och tvålar och schampo. Vi hade en fungerande vattenkokare också, samt te och kaffe och creamers. Vi hade helt OK sängar med två GIGANTISKA kuddar vardera + prydnadskudde, och det var städat och tämligen fräscht. Hela hotellet var tämligen fräscht. Utsikten var väl inte någon överväldigande skön sådan - vårt fönster vette ut mot grannhotellet...haha - Men å andra sidan var vi ju inte där för att titta på utsikten från vårt hotellrum. Och inte ens en endaste liten mini-elefanttjur dansade runt utanför. Det ni!
Vi installerade oss lite halvt om halvt, men undvek att lägga oss att vila eftersom vi var rädda att somna och inte vakna igen förrän mitt i natta, och på så vis omintetgöra chanserna att inmundiga föda. Därför begav vi oss ut på Amsterdams gator för att hitta någonstans att äta.
Naia: Jag är sugen på chips.
Jag: Va?
Naia: Jag vill alltid ha chips när jag reser.
Jag: Jaså?
Naia: Ja. Jag tror det har något att göra med att kroppen vill ha mer salt när man reser till varma länder. Nu vill jag alltid ha chips när jag reser utomlands, även om det inte är till något varmt ställe. Ah, titta. Här har de chips!
Hotellet hade vänligheten att ha chips-och-annat-onyttigt-automat på nedervåningen. För att inte stackars lilla Naia skulle behöva lida (det vore ju inget vidare) köpte hon sig en liten påse och erbjöd även mig några chips medan vi traskade iväg. Det var nog bra, eftersom det var så många timmar sedan förra matintaget att jag började snudda vid sålågtblodsockerattjagmårillaochintekommerviljaäta-status.
i har inte gått långt förrän vi av en ren slump snubblar över en affär där de säljer mjukisdjur. Och vilka mjukisdjur sedan! De flesta var riktigt välgjorda och fina djur av alla de slag, allt ifrån bältdjur till harar, wombatar till vargar och rävar. Ja, ni hörde rätt. Jag led hela tiden! Alla rävarna och vargarna sade att de ville följa med mig hem. Det fick de inte. Tack och lov drog vi därifrån efter en kvart ungefär, trots att jag hade kunnat bosätta mig där bland alla mjuka, luddiga, lurviga, underbara, söta små djur.
Och var hamnar vi sedan? Jo, givetvis råkar vi traska in i Red light district. Det märker vi egentligen inte förrän Naia tittar upp och utbrister: "Jaha, och nu såg jag en naken kvinna i ett fönster, så nu borde vi vara i Red light district". Egentligen borde väl den övervägande manliga befolkningen runtomkring oss på gatorna varit en hint också, men vi var så inne i vårt samtal (vad det nu handlade om, jag minns inte), så det lade vi inte märke till. Hastigt ökar vi dock på stegen för att leta oss ut ur detta otuktsneste, samtidigt som vi letar efter någonstans att äta. Kina... Kina... kinamat överallt! Jag vägrar äta kinamat, eftersom jag i regel tycker thai är godare, och vi söker därför vidare. Som de otursförföljda typer vi är (eller rättare: eftersom stackars Naia råkade vara följeslagare till otursförföljda mig) tar det en låång låång stund innan vi hittar någonstans att äta. Då har vi traskat förbi diverse krogar och andra folkbemängda platser, men inte hittat något vi velat prova. Slutligen hamnar vi dock på en indisk restaurang med inte alltför hemsk mat till inte alltför hemska priser. Sanningen att säga var det riktigt gott...fast jag somnade nästan medan vi väntade på maten. Så trött! Under tiden vi åt hade vi långa, tämligen djupgående diskussioner om det våra författartankar för närvarande behandlar. Bra, väldigt bra. Naia is the inspiration.
Tyvärr var vi väldigt trötta, som nämnt ovan, så efter att vi ätit betalade vi snällt och lydigt för oss, och styrde sedan stegen tillbaka mot hotellet. Såhär på torsdagskvällen tycktes Amsterdam, trots att det är en storstad, tämligen lugnt, och vi var inte särskilt oroliga att bli överfallna eller kidnappade eller ens hälsade på. Vi kom också tillbaka i god ordning och trillade ner i våra sängar ganska omgående. Vi lyckades hålla oss vakna en stund med mer skrivar-relaterade samtal, men snart slocknade båda av pur utmattning.
To be continued...
För att ta en lång och tråkig historia kort så kom vi fram hela och rena till Kastrup med väskor och allt. Med Naia, som är van att resa, är det aldrig några problem att hitta dit man ska på flygplatser, så vi hivade helt enkelt iväg våra väskor och knallade till säkerhetskontrollen. och gissa vem som pep där då? Jodå, det gjorde jag det. Och gissa om jag blev viciterad av en MAN och inte en kvinna? Jajjamensan. Det är ju klart att det ska hända mig. Naia muttrade något efteråt om att de inte får göra så, att det ska vara en kvinna som viciterar kvinnor för att det inte på minsta vis ska kunna tolkas som sexuella trakasserier, men jag brydde mig inte. Han var ju inte otäck, bara proffessionell.
Eftersom karln mot all förmodan släppte igenom mig med bombbälte, k-pistar, mjältbrandspulver och allt... Nej men vad säger jag? Det var faktiskt inget sådant som fick mig att pipa. Det var mitt bältesspänne - ovalt med en morrande varg i relief. Nå, hur som helst - Eftersom karln släppte igenom oss i god ordning roade vi oss med att traska runt bland butikerna innanför säkerhetskontrollen. Vi kikade på leksaker (mycket djur), sniffade på parfymer och kunde inte låta bli att titta i alla fall liiite på barnkläder. Naia ska nämligen bli moster i november, så det är ju nästan oundvikligt att hamna bland sådana saker!
Väl på planet somnade båda två. Pang. Jag hade varit vaken (eller mer eller mindre vaken, snarare) i närmare 36 timmar vid det laget och var ganska trött. Men underligt nog kom vi till Holland i alla fall...hur nu det gick till. Vi fick även vårt bagage och lyckades fascinerande nog köpa tågbiljetter också. Tåget behagade bli hittat och även om vi fick stå hela vägen till Amsterdam (2 stationer, tog ungefär 20 minuter) så kom vi ju i alla fall med det. Tur att det inte krävs att man har sittplats...
Amsterdam. Jag gillar Amsterdam. Det har jag redan talat om för er en gång i år. Jag gillar inte haschet, cannabisen och dylika produkter, och jag är inte särskilt förtjust i Redlight Districts existens, även om jag förlikat mig med att det finns. Men i övrigt gillar jag Amsterdam. För stor stad att bo i, men bortset från det.
När vi klev ut från tågstationen blev vi nästan omgående nästan (nåja, inte ens riktigt nästan, men vi låtsas det) överkörda av en spårvagn. De var något jag uppenbarligen helt missade när jag var där med min syster i våras. Har inget minne av några spårvagnar i alla fall. Naia och jag, däremot, såg och blev nästan-överkörda av en hel del. Och cyklar. Goda Moder Jord var där var cyklar!
"Nederländerna är ledande i västvärlden på cykling. Knappt varannan resa görs med bil, medan drygt var fjärde görs med cykel och var femte till fots."
Källa: Wikipedia
Tro mig, det är sant. Där var så vansinnigt mycket cyklar så vi trodde nästan inte våra ögon. På väg till hotellet (till vilket vi, som nyttiga miljötänkande människor....ehum) gick, blev vi omkörda, nästan-påkörda och kringkörda av cyklar. Cykelställ kryllade det av. Och cykelparkeringar...fast dem tar jag mer om i fredagsinlägget.
Vårt hotell, Falcon Plaza var ett ställe som absolut var beboerligt. Jämfört med hotellet vi bodde på när vi var i England var det ett verkligt lyxhotell. Första rummet vi hade i England beskrev jag på följande vis:
"(...) Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en indier-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren! Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!"
Falcon Plazas rum var inte alls så illa. Toaletten luktade väl inte som Edens lustgård direkt, men det var i alla fall en egen toalett med dusch och handfat, rena handdukar och tvålar och schampo. Vi hade en fungerande vattenkokare också, samt te och kaffe och creamers. Vi hade helt OK sängar med två GIGANTISKA kuddar vardera + prydnadskudde, och det var städat och tämligen fräscht. Hela hotellet var tämligen fräscht. Utsikten var väl inte någon överväldigande skön sådan - vårt fönster vette ut mot grannhotellet...haha - Men å andra sidan var vi ju inte där för att titta på utsikten från vårt hotellrum. Och inte ens en endaste liten mini-elefanttjur dansade runt utanför. Det ni!
Vi installerade oss lite halvt om halvt, men undvek att lägga oss att vila eftersom vi var rädda att somna och inte vakna igen förrän mitt i natta, och på så vis omintetgöra chanserna att inmundiga föda. Därför begav vi oss ut på Amsterdams gator för att hitta någonstans att äta.
Naia: Jag är sugen på chips.
Jag: Va?
Naia: Jag vill alltid ha chips när jag reser.
Jag: Jaså?
Naia: Ja. Jag tror det har något att göra med att kroppen vill ha mer salt när man reser till varma länder. Nu vill jag alltid ha chips när jag reser utomlands, även om det inte är till något varmt ställe. Ah, titta. Här har de chips!
Hotellet hade vänligheten att ha chips-och-annat-onyttigt-automat på nedervåningen. För att inte stackars lilla Naia skulle behöva lida (det vore ju inget vidare) köpte hon sig en liten påse och erbjöd även mig några chips medan vi traskade iväg. Det var nog bra, eftersom det var så många timmar sedan förra matintaget att jag började snudda vid sålågtblodsockerattjagmårillaochintekommerviljaäta-status.
i har inte gått långt förrän vi av en ren slump snubblar över en affär där de säljer mjukisdjur. Och vilka mjukisdjur sedan! De flesta var riktigt välgjorda och fina djur av alla de slag, allt ifrån bältdjur till harar, wombatar till vargar och rävar. Ja, ni hörde rätt. Jag led hela tiden! Alla rävarna och vargarna sade att de ville följa med mig hem. Det fick de inte. Tack och lov drog vi därifrån efter en kvart ungefär, trots att jag hade kunnat bosätta mig där bland alla mjuka, luddiga, lurviga, underbara, söta små djur.
Och var hamnar vi sedan? Jo, givetvis råkar vi traska in i Red light district. Det märker vi egentligen inte förrän Naia tittar upp och utbrister: "Jaha, och nu såg jag en naken kvinna i ett fönster, så nu borde vi vara i Red light district". Egentligen borde väl den övervägande manliga befolkningen runtomkring oss på gatorna varit en hint också, men vi var så inne i vårt samtal (vad det nu handlade om, jag minns inte), så det lade vi inte märke till. Hastigt ökar vi dock på stegen för att leta oss ut ur detta otuktsneste, samtidigt som vi letar efter någonstans att äta. Kina... Kina... kinamat överallt! Jag vägrar äta kinamat, eftersom jag i regel tycker thai är godare, och vi söker därför vidare. Som de otursförföljda typer vi är (eller rättare: eftersom stackars Naia råkade vara följeslagare till otursförföljda mig) tar det en låång låång stund innan vi hittar någonstans att äta. Då har vi traskat förbi diverse krogar och andra folkbemängda platser, men inte hittat något vi velat prova. Slutligen hamnar vi dock på en indisk restaurang med inte alltför hemsk mat till inte alltför hemska priser. Sanningen att säga var det riktigt gott...fast jag somnade nästan medan vi väntade på maten. Så trött! Under tiden vi åt hade vi långa, tämligen djupgående diskussioner om det våra författartankar för närvarande behandlar. Bra, väldigt bra. Naia is the inspiration.
Tyvärr var vi väldigt trötta, som nämnt ovan, så efter att vi ätit betalade vi snällt och lydigt för oss, och styrde sedan stegen tillbaka mot hotellet. Såhär på torsdagskvällen tycktes Amsterdam, trots att det är en storstad, tämligen lugnt, och vi var inte särskilt oroliga att bli överfallna eller kidnappade eller ens hälsade på. Vi kom också tillbaka i god ordning och trillade ner i våra sängar ganska omgående. Vi lyckades hålla oss vakna en stund med mer skrivar-relaterade samtal, men snart slocknade båda av pur utmattning.
To be continued...
Vila i frid...
Idag har Shass sorg. En av världens bästa röster, en av dess mest livsbejakande invånare och till lika en av Shass största förebilder har lämnat världen bakom sig.
STEVE LEE (1963-08-05 - 2010-10-05) slets från livet i en motorcykelolycka. Under en semester han länge sett fram emot med flickvän, bandkompis och givetvis hojen han älskade att köra hände det som inte får hända.
Steve. Du är och var en av mina största influenser när det kom till sången. Den livsglädje du bar på, den positiva energi du fullständigt strålade av och den värme du erbjöd alla dina fans och hela världen sträckte sig så djupt in i mig. Hos dig kände man livet, från dig strålade det ut lika starkt som solsken en klar sommardag och du verkade vilja inbjuda alla till ditt hjärta. Hur nedstämd jag än var före en spelning med Gotthard kom jag ut från varenda en som en ny, lyckligare människa. Du fyllde upp och fyllde ut, fyllde i och omvärvde. Du var något alldeles särskilt - ett ljus i världens mörker.
Världen är så fruktansvärt orättvis. Den tar de goda människorna från livet och gömmer dem. Dig tog den och gömde. Jag vill inte tro på att du inte finns kvar på jorden mer. Jag vill inte tro på att din röst aldrig mer ska sjunga om hjärtesorg eller sprudlande glädje, aldrig mer uttrycka din livsvilja eller ditt trots. Jag vill inte, vill inte, vill inte tro på att du aldrig mer från scen ska braka in i min själ som en virvelvind, skingra dimmor, lätta mörker, tända ljus. Jag vill inte tro att möjligheten att få träffa dig igen inte finns mer. Jag vill inte tro att drömmen om att få sjunga tillsammans med dig aldrig kommer slå in. Jag vill inte tro att du inte finns mer! Du var ju inte färdig här än. Du ville ju ge världen så mycket.
Steve, vila i frid. Sträck dig från där du finns nu och vidrör oss som är kvar med din livskraft och kärlek till livet. Genom musiken kommer du leva vidare och aldrig bli glömd. Aldrig. Tack för att jag fick träffa dig. Tack för att jag fick uppleva din musik. Tack för att jag fick så mycket av dig, trots att du knappt vet att jag finns. Tack för allt. När åskan mullrar vet jag att det är du som far himmelen fram på din livet-efter-detta-Harley med håret flygande bakefter. I hope you've found your peace of Heaven...
And Then Goodbye...
Shass
STEVE LEE (1963-08-05 - 2010-10-05) slets från livet i en motorcykelolycka. Under en semester han länge sett fram emot med flickvän, bandkompis och givetvis hojen han älskade att köra hände det som inte får hända.
Steve. Du är och var en av mina största influenser när det kom till sången. Den livsglädje du bar på, den positiva energi du fullständigt strålade av och den värme du erbjöd alla dina fans och hela världen sträckte sig så djupt in i mig. Hos dig kände man livet, från dig strålade det ut lika starkt som solsken en klar sommardag och du verkade vilja inbjuda alla till ditt hjärta. Hur nedstämd jag än var före en spelning med Gotthard kom jag ut från varenda en som en ny, lyckligare människa. Du fyllde upp och fyllde ut, fyllde i och omvärvde. Du var något alldeles särskilt - ett ljus i världens mörker.
Världen är så fruktansvärt orättvis. Den tar de goda människorna från livet och gömmer dem. Dig tog den och gömde. Jag vill inte tro på att du inte finns kvar på jorden mer. Jag vill inte tro på att din röst aldrig mer ska sjunga om hjärtesorg eller sprudlande glädje, aldrig mer uttrycka din livsvilja eller ditt trots. Jag vill inte, vill inte, vill inte tro på att du aldrig mer från scen ska braka in i min själ som en virvelvind, skingra dimmor, lätta mörker, tända ljus. Jag vill inte tro att möjligheten att få träffa dig igen inte finns mer. Jag vill inte tro att drömmen om att få sjunga tillsammans med dig aldrig kommer slå in. Jag vill inte tro att du inte finns mer! Du var ju inte färdig här än. Du ville ju ge världen så mycket.
Steve, vila i frid. Sträck dig från där du finns nu och vidrör oss som är kvar med din livskraft och kärlek till livet. Genom musiken kommer du leva vidare och aldrig bli glömd. Aldrig. Tack för att jag fick träffa dig. Tack för att jag fick uppleva din musik. Tack för att jag fick så mycket av dig, trots att du knappt vet att jag finns. Tack för allt. När åskan mullrar vet jag att det är du som far himmelen fram på din livet-efter-detta-Harley med håret flygande bakefter. I hope you've found your peace of Heaven...
And Then Goodbye...
Shass
Hårresande hår-ibelt håravfall - hur ska det hår gå?
1995
Shass är 6 år gammal. Filmen Pocahontas kommer på bio. Shass fascineras av indianskans långa, långa hår och bestämmer sig för att så långt hår vill hon också ha med lika lång lugg som håret. Så får det bli.
2005
Shass har hår nästan ner på rumpan och går med det i en eller två tjocka flätor (ävenom de inte är Pocahontas-tjocka) som hon själv inte ens kan hålla fingrarna borta från. Är noga med att sköta om håret och släpper bara ut det vid särskilda tillfällen som födelsedagar, skolavslutningar, när hon är utklädd till Sagan-om-Ringen-alv på spexet i skolan, osv. Mamma muttrar lite över längden, men det är tjockt hela vägen och de flesta säger att det är vackert. Flickorna i Shass högstadieklass älskar att pyssla med det; borsta, fläta, greja. Shass har ingenting emot det, tycker rätt bra om det till och med.Shass är nöjd och stolt. Håret är den enda del av sitt utseende Shass är nöjd med.
2006
Shass hår har växt en liten bit till och når ner en liten bit på rumpan. I början av maj får hon ett infall och sätter in blå slingor i det, inspirerad av Sharon den Adels slingor under Sweden Rock 2005 och ivrigt påhejad av sin storasyster. Majoriteten av Shass' vänskapskrets, släkt och övriga bihang (dåvarande pojkvän t ex) blir en aning förvånade eftersom Shass "inte gör sådant". I juli drar hon dock loss den sista, envisa slingan. Shass kommer ett flertal gånger, medan hon borstar håret, på dåvarande pojkvännen med att avbryta sig i det han för närvarande sysslar med för att istället betrakta henne. Riktigt varför får hon inte ur honom förrän efter några gånger, då han medger att han tycker Shass ser så lugn och fridfull ut då. Shass är fortfarande nöjd och stolt över sitt hår och älskar att ha det utsläppt, även om det fortfarande bara sker då och då.
2007
Mars. Shass vill klippa bort bara det allra nödvändigaste av det slitna på håret. Frissan gör så. Här icke-specifiserad släkting lägger sig i och omkring 10 cm till åker av efter visst diskuterande släkting-hårfrisörska emellan. Shass gråter på vägen hem och är besviken på sagda släkting i ett par dagar. Det går dock över och Shass vänjer sig vid hårlängden. Det är ju ufortfarande långt och tjockt!
2008
Shass blir dumpad och deprimerad och skiter i vilket - Vem har hon att bry sig om sitt utseende för? Men än så länge är håret som det ska...även om Shass är lite sämre på att sköta om det som förr. Börjar bli en liten smula mindre benägen att släppa ut håret än förut under t ex. sångjobb.
2009
Shass börjar märka en viss förändring i håret och är lite orolig. Hon tycker att hon får för sig att håret är tunt. Övertygar sig själv om att det bara är inbillning, men blir allt mindre benägen att röra vid håret. Skräms av flätans tunnhet. Känner dock fortfarande en viss, liten, kvardröjande stolthet över det. I oktober klipper frisörskan bort 7 cm (Shass har bytt frisör vid det här laget, märk väl). Shass kan inte sluta oroa sig och börjar må dåligt över det allt tunnare håret. Nu börjar det dessutom lossna i stora sjok, särskilt när hon duschar. Farfar kommenterar under ett släktkalas hur tunn Shass fläta blivit. Shass är gråtfärdig. Införskaffar tabletter för hår och naglar, men tycker inte det hjälper. Blir orolig och nedstämd. Börjar sluta vilja släppa ut håret och vill inte att folk ska ta i det. Börjar känna obehag inför folks kommentarer om det. Tror dem inte alls längre om de säger att hon har vackert hår.
2010
Januari. Shass vågar nästan inte ha utsläppt hår på profilbilden på Twitter. Blir övertalad av storasyster. Får en kommentar på MySpace om hur vackert hår hon har på profilbilden där (från 2006...se länken om slingorna ovan) och en uppmaning att aldrig, aldrig klippa av håret. Shass håller med, men känner sig lätt panikslagen. Håret tunnas ut och hon får inte stopp på det!
Februari. Shass har börjat bli rädd för att släppa ut håret. Om det är tunt och fult vill hon inte att folk ska behöva se det. Är nästan motvilligt hon har det utsläppt under Gotthards spelning på Compagniet i Karlshamn. Våndas inför varje hårtvätt eftersom det känns som om allt mer ramlar av för varje gång.
Mars. Mamma utbrister: "Herre gud, såhär tunt har jag aldrig sett det förr!". Avråder å det bestämdaste att Shass har det utsläppt under ett begravningsjobb. Shass bokar tid hos frisörskan igen och mår dåligt.
April. Frisörskan är mycket bekymrad över hur tunt håret blivit. Hon säger att det ser ut som om det gått av på något underligt sätt. Hon tar av 15 cm, mycket med motiveringen att om hon tar av för mycket kommer Shass inte tillbaka igen, eftersom hon vet hur viktigt håret är för Shass. Tipsar om olja som ska gnidas in i det långa håret, och som Shass också går med på att köpa. Införskaffar dessutom vitamin-B-Tabletter. Inget hjälper. Håret ramlar fortfarande av i massor och Shass vet inte vad hon ska ta sig till.
Juni. Shass införskaffar Priorin - en hårkur som man ska äta i minst 3 månader för att få effekt. Den ska stimulera hårrötterna och... vad det var. Shass är lite mer hoppfull, men har svårt att hålla modet uppe. Våndas ännu och drömmer mer än någonsin förr mardrömmar om att tappa håret - mardrömmar som ändå återkommit ganska ofta de senaste 2-3 åren. Flätar eller har håret i knut för att slippa tänka på hur det ser ut, men tänker ändå.
Juli. 10 cm till åker av. Shass är deprimerad och kan knappt tänka på annat. Från att ha räckt ner på rumpan räcker håret nu knappt nedanför BH-bandet. Folk fnyser eller kommer med lätt spefulla pikar om Shass nämner något om att hon tycker håret blivit kort. Hon har alltid känt det som att en bit av hennes identitet åkt bort varje gång hon klippt sig, och så känns det än mer nu. Shass vill fortfarande inte ta i håret och flätar det i stort sätt jämt. Tycker flätan är ful, tunn och ivägen. Äter fortfarande Priorin.
September. Shass avslutar hårkuren Priorin. Funderar på att köra någon eller några månader till, men kommer aldrig till skott. Grubblar över håret och om hon borde boka klipptid igen. Drar sig för det. Pratar med mormor om det och får tips på en olja liknande fiskleverolja (påstår mormor) som ska intagas varje dag, 1 tsk. Ber mormor fixa denna. Får den, men glömmer ta den.
Oktober. Fredagen den 1:a. Pappas kompis R's flickvän H säger att Shass hår ser slitet ut och undrar om hon ska klippa av det. Shass får halvt om halvt panik, trots att hon vetat om slitet, och önskar att hon flätat håret. Går med på klippning. Bestämmer måndag.
Måndag 4 oktober. H klipper av 8-9 cm till. Shass vill dö. Shass önskar att hon var skallig. Shass hatar sitt hår och vill gråta. Vill inte ta i, inte fläta, inte göra någonting. Saknar gamla långa, välbekanta, tjocka, fina håret. Nu är det så kort. Räcker knappt nedanför skulderbladen. Får förståelse av H, som också känner det där med identiteten i håret. Vill inte prata om det med någon eftersom alla bara fnyser. Är ledsen.
Tisdag 5 oktober. Shass skriver om det på sin blogg och undrar varför...
Visst låter jag som en patetisk liten idiot? Och ytlig. Låter jag inte ytlig? Jag tycker det i alla fall. Ursäkta ordvalet, men fy fan! Men håret, det långa långa håret, det var jag. Det var så mycket av mig i det. Det var så mycket av min identitet i det. Det här bara en tredjedel så långa, en tredjedel så tjocka... Det är inte jag. Det här är inte jag. Vem är jag? Var är jag? Var?
Jag minns ju det tjocka. Det har aldrig varit, som naia uttrycker det, "tjockt som en trädstam", men nästan tre gånger så tjockt som nu har det varit. Jag minns när man översköljdes av en flod av frisk schampoo-doft när man släppte ut det. Minns vilket helvete det var att få det att torka när man tvättat det och hur det blötte ner kläder och huvudkudde och allting, även om jag flätade det. Minns hur det kändes när det föll ned över hela ryggen. Minns hur trassligt det blev om man hade det i hästsvans när det blåste. Minns hur tuff jag kände mig när jag var 13-14 och pappa hjälpte mig att sätta upp det i en hög hästsvans på morgnarna när jag åkte från honom till skolan. Minns hur jag lärde mig själv fläta det. Minns hur mamma hjälpte mig med att göra två flätor när jag var 15-16 och hur mina lärare kommenterade hur fina de var. Minns hur det tjocka, blanka, välmående håret glänste i solen - alldeles mörkbrunt men ändå lätt gyllene av solstrålarna...
Tänk, vilken förändring jag har genomgått. Från att ha älskat och varit stolt över mitt hår, tyckt om när folk tagit i det och pysslat med det avskyr jag det och skäms över det och vill inte att någon ska röra vid det. Det känns som en ganska tvär vändning. Vad händer? Vad? Varför? Varför?!
Någon, ge mig mitt hår tillbaka. Jag saknar det. Saknar mig. Jag tror att en del av det dalande självförtroendet beror på det här. Det fanns mer självförtroende i mig med det långa håret. Nu vet jag inte vem jag är. Vad jag är. Hur jag är.
Förklara varför det hände, med ord jag kan tro på. Ingen har kunnat ge mig svar hittills. Kan någon hitta en lösning? Kan någon hjälpa? Har någon svar?
Nu ska jag gå och ta en tesked hårolja...på återskrivande...
Shass är 6 år gammal. Filmen Pocahontas kommer på bio. Shass fascineras av indianskans långa, långa hår och bestämmer sig för att så långt hår vill hon också ha med lika lång lugg som håret. Så får det bli.
2005
Shass har hår nästan ner på rumpan och går med det i en eller två tjocka flätor (ävenom de inte är Pocahontas-tjocka) som hon själv inte ens kan hålla fingrarna borta från. Är noga med att sköta om håret och släpper bara ut det vid särskilda tillfällen som födelsedagar, skolavslutningar, när hon är utklädd till Sagan-om-Ringen-alv på spexet i skolan, osv. Mamma muttrar lite över längden, men det är tjockt hela vägen och de flesta säger att det är vackert. Flickorna i Shass högstadieklass älskar att pyssla med det; borsta, fläta, greja. Shass har ingenting emot det, tycker rätt bra om det till och med.Shass är nöjd och stolt. Håret är den enda del av sitt utseende Shass är nöjd med.
2006
Shass hår har växt en liten bit till och når ner en liten bit på rumpan. I början av maj får hon ett infall och sätter in blå slingor i det, inspirerad av Sharon den Adels slingor under Sweden Rock 2005 och ivrigt påhejad av sin storasyster. Majoriteten av Shass' vänskapskrets, släkt och övriga bihang (dåvarande pojkvän t ex) blir en aning förvånade eftersom Shass "inte gör sådant". I juli drar hon dock loss den sista, envisa slingan. Shass kommer ett flertal gånger, medan hon borstar håret, på dåvarande pojkvännen med att avbryta sig i det han för närvarande sysslar med för att istället betrakta henne. Riktigt varför får hon inte ur honom förrän efter några gånger, då han medger att han tycker Shass ser så lugn och fridfull ut då. Shass är fortfarande nöjd och stolt över sitt hår och älskar att ha det utsläppt, även om det fortfarande bara sker då och då.
2007
Mars. Shass vill klippa bort bara det allra nödvändigaste av det slitna på håret. Frissan gör så. Här icke-specifiserad släkting lägger sig i och omkring 10 cm till åker av efter visst diskuterande släkting-hårfrisörska emellan. Shass gråter på vägen hem och är besviken på sagda släkting i ett par dagar. Det går dock över och Shass vänjer sig vid hårlängden. Det är ju ufortfarande långt och tjockt!
2008
Shass blir dumpad och deprimerad och skiter i vilket - Vem har hon att bry sig om sitt utseende för? Men än så länge är håret som det ska...även om Shass är lite sämre på att sköta om det som förr. Börjar bli en liten smula mindre benägen att släppa ut håret än förut under t ex. sångjobb.
2009
Shass börjar märka en viss förändring i håret och är lite orolig. Hon tycker att hon får för sig att håret är tunt. Övertygar sig själv om att det bara är inbillning, men blir allt mindre benägen att röra vid håret. Skräms av flätans tunnhet. Känner dock fortfarande en viss, liten, kvardröjande stolthet över det. I oktober klipper frisörskan bort 7 cm (Shass har bytt frisör vid det här laget, märk väl). Shass kan inte sluta oroa sig och börjar må dåligt över det allt tunnare håret. Nu börjar det dessutom lossna i stora sjok, särskilt när hon duschar. Farfar kommenterar under ett släktkalas hur tunn Shass fläta blivit. Shass är gråtfärdig. Införskaffar tabletter för hår och naglar, men tycker inte det hjälper. Blir orolig och nedstämd. Börjar sluta vilja släppa ut håret och vill inte att folk ska ta i det. Börjar känna obehag inför folks kommentarer om det. Tror dem inte alls längre om de säger att hon har vackert hår.
2010
Januari. Shass vågar nästan inte ha utsläppt hår på profilbilden på Twitter. Blir övertalad av storasyster. Får en kommentar på MySpace om hur vackert hår hon har på profilbilden där (från 2006...se länken om slingorna ovan) och en uppmaning att aldrig, aldrig klippa av håret. Shass håller med, men känner sig lätt panikslagen. Håret tunnas ut och hon får inte stopp på det!
Februari. Shass har börjat bli rädd för att släppa ut håret. Om det är tunt och fult vill hon inte att folk ska behöva se det. Är nästan motvilligt hon har det utsläppt under Gotthards spelning på Compagniet i Karlshamn. Våndas inför varje hårtvätt eftersom det känns som om allt mer ramlar av för varje gång.
Mars. Mamma utbrister: "Herre gud, såhär tunt har jag aldrig sett det förr!". Avråder å det bestämdaste att Shass har det utsläppt under ett begravningsjobb. Shass bokar tid hos frisörskan igen och mår dåligt.
April. Frisörskan är mycket bekymrad över hur tunt håret blivit. Hon säger att det ser ut som om det gått av på något underligt sätt. Hon tar av 15 cm, mycket med motiveringen att om hon tar av för mycket kommer Shass inte tillbaka igen, eftersom hon vet hur viktigt håret är för Shass. Tipsar om olja som ska gnidas in i det långa håret, och som Shass också går med på att köpa. Införskaffar dessutom vitamin-B-Tabletter. Inget hjälper. Håret ramlar fortfarande av i massor och Shass vet inte vad hon ska ta sig till.
Juni. Shass införskaffar Priorin - en hårkur som man ska äta i minst 3 månader för att få effekt. Den ska stimulera hårrötterna och... vad det var. Shass är lite mer hoppfull, men har svårt att hålla modet uppe. Våndas ännu och drömmer mer än någonsin förr mardrömmar om att tappa håret - mardrömmar som ändå återkommit ganska ofta de senaste 2-3 åren. Flätar eller har håret i knut för att slippa tänka på hur det ser ut, men tänker ändå.
Juli. 10 cm till åker av. Shass är deprimerad och kan knappt tänka på annat. Från att ha räckt ner på rumpan räcker håret nu knappt nedanför BH-bandet. Folk fnyser eller kommer med lätt spefulla pikar om Shass nämner något om att hon tycker håret blivit kort. Hon har alltid känt det som att en bit av hennes identitet åkt bort varje gång hon klippt sig, och så känns det än mer nu. Shass vill fortfarande inte ta i håret och flätar det i stort sätt jämt. Tycker flätan är ful, tunn och ivägen. Äter fortfarande Priorin.
September. Shass avslutar hårkuren Priorin. Funderar på att köra någon eller några månader till, men kommer aldrig till skott. Grubblar över håret och om hon borde boka klipptid igen. Drar sig för det. Pratar med mormor om det och får tips på en olja liknande fiskleverolja (påstår mormor) som ska intagas varje dag, 1 tsk. Ber mormor fixa denna. Får den, men glömmer ta den.
Oktober. Fredagen den 1:a. Pappas kompis R's flickvän H säger att Shass hår ser slitet ut och undrar om hon ska klippa av det. Shass får halvt om halvt panik, trots att hon vetat om slitet, och önskar att hon flätat håret. Går med på klippning. Bestämmer måndag.
Måndag 4 oktober. H klipper av 8-9 cm till. Shass vill dö. Shass önskar att hon var skallig. Shass hatar sitt hår och vill gråta. Vill inte ta i, inte fläta, inte göra någonting. Saknar gamla långa, välbekanta, tjocka, fina håret. Nu är det så kort. Räcker knappt nedanför skulderbladen. Får förståelse av H, som också känner det där med identiteten i håret. Vill inte prata om det med någon eftersom alla bara fnyser. Är ledsen.
Tisdag 5 oktober. Shass skriver om det på sin blogg och undrar varför...
Visst låter jag som en patetisk liten idiot? Och ytlig. Låter jag inte ytlig? Jag tycker det i alla fall. Ursäkta ordvalet, men fy fan! Men håret, det långa långa håret, det var jag. Det var så mycket av mig i det. Det var så mycket av min identitet i det. Det här bara en tredjedel så långa, en tredjedel så tjocka... Det är inte jag. Det här är inte jag. Vem är jag? Var är jag? Var?
Jag minns ju det tjocka. Det har aldrig varit, som naia uttrycker det, "tjockt som en trädstam", men nästan tre gånger så tjockt som nu har det varit. Jag minns när man översköljdes av en flod av frisk schampoo-doft när man släppte ut det. Minns vilket helvete det var att få det att torka när man tvättat det och hur det blötte ner kläder och huvudkudde och allting, även om jag flätade det. Minns hur det kändes när det föll ned över hela ryggen. Minns hur trassligt det blev om man hade det i hästsvans när det blåste. Minns hur tuff jag kände mig när jag var 13-14 och pappa hjälpte mig att sätta upp det i en hög hästsvans på morgnarna när jag åkte från honom till skolan. Minns hur jag lärde mig själv fläta det. Minns hur mamma hjälpte mig med att göra två flätor när jag var 15-16 och hur mina lärare kommenterade hur fina de var. Minns hur det tjocka, blanka, välmående håret glänste i solen - alldeles mörkbrunt men ändå lätt gyllene av solstrålarna...
Tänk, vilken förändring jag har genomgått. Från att ha älskat och varit stolt över mitt hår, tyckt om när folk tagit i det och pysslat med det avskyr jag det och skäms över det och vill inte att någon ska röra vid det. Det känns som en ganska tvär vändning. Vad händer? Vad? Varför? Varför?!
Någon, ge mig mitt hår tillbaka. Jag saknar det. Saknar mig. Jag tror att en del av det dalande självförtroendet beror på det här. Det fanns mer självförtroende i mig med det långa håret. Nu vet jag inte vem jag är. Vad jag är. Hur jag är.
Förklara varför det hände, med ord jag kan tro på. Ingen har kunnat ge mig svar hittills. Kan någon hitta en lösning? Kan någon hjälpa? Har någon svar?
Nu ska jag gå och ta en tesked hårolja...på återskrivande...
