Shass

Den där Lille Skutt, han skulle ha stryk han. Knalla kring bland kullarna med kratta och hacka och hink i sin hand och ett förbaskat stort djävla morotsland som han inte delar med sig till mig av. Snåljåpiga kaninskrälle! Jag, som är en fattig varg utan morötter i mitt liv. Inget som lockar mig, inget som får mig att ta i i t ex. pluggandet och kämpa lite extra. Ja, förutom prestationsångesten och stressen då, men de verkar ju motsatt och får mig att inte-plugga istället.

...Men vänta lite här nu, vadå morötter förresten? Vem fan sade att vargar äter morötter? Vargar äter kött, det vet väl varenda kotte. Nog för att det kan slinka ned både blåbär och smultron och så, men inga morötter. Pffft!
Nå, om det då alltså följaktligen inte kan finnas några morötter som lockar så borde det ju finnas kött av något slag. Vad äter vargar då, i sagorna till exempel? Hm... Får? Lamm? Urk, sitta och käka gammal ribbstickad olle verkar inget vidare måste jag säga, eller typ gamla lovikavantar som stickats på syslöjden. Eller gamla svettiga raggsockar man hittat i någon möglig gummistövel... Nä fy skrutt!
Kanin? Nja, är det inte rävarna som brukar vara först till kvarn på dem? De är ju dessutom ena hariga djur, och jag är feg nog som jag är alla redan, så mer av den varan behöver jag väl knappast.
Men grisar då? Känns inte särskilt glamouröst, om man tänker efter. Skitiga djur som älskar att rulla runt i lera, böka med trynet både här och där och som äter allt. Nä vet ni vad...
Vet inte om älgar, renar, rådjur och hjort är så mycket mer spännande det heller....


Jag satt och funderade på det här med belöning och morötter (hm...nå...köttbitar) innan. Jag vet många som har det. Vampyrsöstran, till exempel, som får titta på Supernatural när hon pluggat klart. Eller Tant Anna, som väl kan fira med en cigg och ett glas vin eller så när hon langat iväg sina texter till de tidningar där de ska bo. Men jag, jag har minsann inte en enda djävla liten morot eller belöning som kan driva mig. Finns inte en enda! Så, "smart" som jag är tänkte jag: "Ja, men ok, för varje MVG jag lyckas knipa får jag köpa en skiva". Skulle det kunna fungera?
Hm. Det vore visserligen trevligare om jag slapp betala skivorna själv, men är det en belöning så är det. Skulle mamma eller pappa eller dylik person erbjuda sig att ge mig en skiva för varje MVG, tja, skulle jag inte få prestationsångest deluxe då? Och, om jag nu skulle driva igenom denna skiv-belönings-tanke, skulle MVGt i fråga gälla för varje genomfört uppdrag eller för varje avklarat ämne? Svår fråga...

Ååå andra sidan... Det vore ju trevligt att kanske kunna få köpa skivor utan att ha dåligt samvete för att man slängde ut pengarna på "skit" efteråt, som jag brukar få. Det är ju faktiskt en belöning. Faktiskt. Och kör man på varje uppdrag blir det ju ca 3-5 skivor per ämne, och det vore ju inte så dumt. Fast dyrt. Dilemma...
Och om jag inser att det är för dyrt, och dessutom inte hittar skivor nog för att kunna klara av alla uppdrag/ämnen? Aj.... Då vart köttbiten borta igen. Attans! Bad, bad, badkar!


Nej jag får väl fundera vidare på de förbaskade skabbmorötterna, stänga av skabbdatorn och sova nu. Godnatt flickor och pojkar.



Ah ja, förresten. Nu när vi ändå har ämnet vargar på tal vill jag här nedan ge er ett av mina absoluta favoritcitat. Vet inte varifrån det kommer, men jag tycker det är riktigt bra. Enjoy!

A man told his grandson: "A terrible fight is going on inside me - a fight between two wolves. One is evil, and represents hate, anger, arrogance, intolerance, and superiority . The other is good, and represents joy, peace, love, tolerance, understanding, humility, kindness, empathy, generosity, and compassion. This same fight is going on inside you, inside every other person too."
The grandson then asked: "Which wolf will win?"
The old man replied simply: "The one you feed."

Hah! Nog för att jag läst drösvis med skit angående kunskap inom filosofin, men det är inte något sådant jag tänker prata om. Glöm det. Nej, nu när jag tog en paus i pluggandet (för att inte somna över boken) slog det mig att det ju finns fler sätt att plugga på än de som rekommenderas när man läser om studieteknik (vilket det visserligen var hundra år sedan jag gjorde...). Jag är dålig på att följa de rekommenderade reglerna också.

Hej och hå, plugga på!
Översiktsläs! My ass, översiktsläsning är inget för Shass. Kan visserligen stundom vara en lätt bekvämlighet, det måste erkännas. Emellertid tar man väl inte, åtminstone inte enligt mig, in samma mängd information vid den typen av läsning som genom djupare studier.
Skumläs. Far åt helvete. Fast, kan vara en fördel om man söker en särskild rad, ett särskilt stycke, ett särskilt litet djävla ord någonstans i en bok på fem hundra sidor.
Läs noga utan att somna över boken... Tja, jo, det låter ju i och för sig ganska rimligt, även om jag betvivlar att just denna rekommendation vanligen står med i texter om studieteknik. Jag följer ganska sällan den rekommendationen. Visserligen inte riktigt frivilligt, men...
Sätt igång musik, gärna klassisk. Jo, visst, om man vill lyssna på Mozart och Hendel och andra mossiga gubbar medan man pluggar är det helt okej för  mig. Jag drar hellre igång glad hårdrock eller tung progressiv metal, eller just nu kanske ännu hellre mannen med rösten. Det är smaskens det. Särskilt den sistnämnde är smaskens deluxe, kan äta honom hel och hållen här och nu!

Att plugga blir lätt om man är intresserad av ämnet (kan även bli både lätt och roligt om man har en bra lärare, oavsett ens egen åsikt om ämnet). Ja, bortsett från svenska, som blir svårt i och med att jag har alldeles vansinnigt höga krav på mig själv just där. Men, till exempel språk blir (åtminstone för mig) enkelt om man är intresserad, liksom historia, biologi osv. Är man ointresserad av ämnet blir det betydligt svårare.
Under den tid jag läst filosofi, särskilt under den senaste månaden, har jag emellertid funnit att om jag hatar någonting tillräckligt mycket lär jag mig det också, kanske främst för att kunna spotta fram min frustration över ämnet i fråga inför någon annan. Berkeleys subjektiva idealism, till exempel. Jag hade inte alls lust att förstå den och tyckte bara den var trams rakt igenom - strumpor som slutar existera i lådor och grejer... - men eftersom jag hatade hans trams och dravel något så infernaliskt lärde jag mig det tydligen, för nu verkar det sitta någorlunda. Märkligt hur hjärnan fungerar.

Så, gott folk. Nu ska jag återgå till att lyssna på mannen med rösten (Mmm...mmm...!) och hata Karl Marx och lite andra gubbar ett par timmar till, så att jag lär mig allt jag ska kunna tills imorgon. Har fortfarande 142 sidor kvar i boken att läsa, samt 3 studieguider att plöja igenom, alla mina egenhändigt författade uppgiftssvar och 9 "självtest". Muntlig examination imorgon (fredag 10/10) 10:00. Håll tummarna för mig!

Det finns så många djur här i livet. Korkade djur dräller det av överallt; på stan, i skolan, på jobbet, i hemmet, på bussen, på ICA... Då menar jag givetvis människorna - förstörelsemaskinerna min geografilärare alltid önskade död och lidande genom gift i grundvattnet. Det predikade han om var och varannan lektion, och jag är helt övertygad att om det någon gång skulle hända så är det han som är boven, det lilla djuret...
Sedan har vi även de trevligare, så kallade, husdjuren. De är bästisar, tröstisar, gosisar, sötisar, pluttisar, gullisar, snuttisar, äckliga små djävla skitdjur som drar in ett halvt grustag i mattes säng eller dreglar ner henne från topp till tå, och så vidare. Av varierande art, ras, storlek, form, färg, lukt och utseende, samt konsistens. Utan dem skulle vi nog inte klara oss, trots att de är pain in the ass då och då, de små gullesnuttarna - I mitt fall en röd hankatt och en fuxfärgad Welsh Cob (förhoppningsvis med tillhörande fölbebis i magen), samt som lånade sällskap fuxfärgat, dräktigt svenskt halvblodsto och fuxfärgad shetlandsponny. En del dammråttor kan jag ha under sängen också... en koloni med invånarantal á la Kina, ungefär.

Det var de "vanliga" djuren. Men förutom de "vanliga" djuren finns de "ovanliga" djuren, som egentligen är lika vanliga (om inte vanligare) som de "vanliga" djuren, även om de inte är lika synliga. Jag tror inte heller att normala människor (sådana som inte är jag, alltså) tänker lika mycket på de "ovanliga" djuren som på de "vanliga" djuren. Inte som djur i alla fall. Men de finns där, hela tiden, och är fullständigt ofrånkomliga. De flesta dylika "ovanliga" djur håller sig i hjärt-magtrakten. Där trivs de bäst.
Ett ganska vanligt förekommande, "ovanligt" djur är det så kallade sömndjuret. Det är ett stundom skyggt djur (åtminstone mot vissa), som man måste locka och truga något enormt innan det vill komma tassande och stryka sig mot en. Och stryka sig var ordet, för när man sedan försöker sträcka ut handen och röra vid den mjuka pälsen drar den lilla rackaren sig undan igen. Hur som haver, när sömndjuret väl bestämt sig för att den kanske eventuellt kan tänka sig att kela en liten stund får man passa på. Håll det i famnen och borra in ansiktet i pälsen och njut...
Ett annat tämligen vanligt förekommande djur är det vi kallar svartsjukedjuret. Det är nog snarare mer reptilliknande, skulle jag kunna tänka mig, med taggar och klor och vassa tänder, samt lysande gröna, elaka ögon. Det bor i magen och bröstet och har en förmåga att rumstera om så totalt därinne att man tror den hämtat en sax och klippt sönder alla inälvor den hittat. Den är i sin tur släkt med ångestdjuret, som har förmågan att göra ungefär det samma... Dessa båda djur är inget man uppskattar that much, men de dyker upp någon gång i alla liv, misstänker jag. Stygga små djävlar.
Vredesdjuret, icke att förglömma. En intressant varelse som både kan vara iskall och glödhet, lugn och vansinnig. Ibland dyker den upp pang bom, ibland kommer den långsamt smygande och bara väntar på att få anfalla. Den är vacker och livsfarlig med skarpa klor och tänder. Fascinerande och oberäknerlig (som Skabbis).
Det finns ett mjukare djur som av många är mycket väl uppskattat, emedan andra vill strypa det då och då. Personligen tillhör jag katergori nummer 2. Det djuret är kärleksdjuret. Det är mjukt och luddigt och lätt, så att man svävar runt tillsammans med det. Rosa är det säkert också. Det är varmt och kan värma upp hela kroppen om det vill. Det kittlar mot magens insida och blåser bubblor, skuttar upp och ner på hjärtat och tar sig ibland en vända upp till kinderna och målar dem röda. Dess ljuva doft kan inge en känsla av eufori av varierande grad. Fast jag tror den lille styggingen har en tagg gömd någonstans bland luddet, för ibland sticks den och gör ont. Visst gör den?
Nervositetsdjuret, eller kanske snarare djuren, känner nog alla till. De där förbaskade fjärilarna som fjollar kring i magen ibland och gör en nästan fnissig. De lever som små osynliga larver inuti kroppen, kringsurfande på blodkroppar och käkande blodplättar till middag tills de blir stora nog att puppa sig. Då försvinner de ner i magen och klibbar sig fast mot insidan av magsäcken. Rätt vad det är bestämmer de sig någon stackars intet ont anande dag för att inte vara i pupporna längre utan istället fladdra runt som vilsekomna höstlöv i magen och djävlas. Well known!

Där var några av djuren. Känner ni igen dem? Jag känner dem alla. Fast jag måste säga att jag är rätt dålig kompis med vartenda ett. Sömndjuret och jag drar inte riktigt jämnt, för i över två år nu har han släpat med sig mardrömmar när han väl dykt upp, och det gillar jag inte. Svartsjukedjuret och ångestdjuret har gjort sina visiter och bitits. Kärleksdjuret kan fara åt helvete. Fjärilsdårarna blir jag väl inte av med, men jag tycker de kan vara lite enerverande. Emellertid finns det ytterligare ett djur jag känner, eller vill känna, ganska väl...

Den är ett mysterium. Fri som en vind, men lika hård och skoningslös som en storm är den. Den kommer och går som den vill, och den går att styra lika lite som Skabbis. Eller nästan lika lite i alla fall (han är nog, vinterns kyla må ta mig för det, snäppet värre än den!). Den är ljuv och söt som honung när man väl fått den att antingen stanna ett slag eller flyktigt titta in på en kopp te, men bitterbesk när den håller sig undan. Ibland är den så enorm att man inte riktigt vet hur man ska hantera den, ibland så väldigt mycket ingenting att man nästan gråter efter den. Saknad som en älskad, hatad som en fiende. Stundom mjuk och kelen som en kattunge, stundom taggig och avvisande som en igelkott. Den är lycka, och den är frustration. Men vad är det jag snackar om egentligen?
Jo, kära läsare, det är inspirationsdjuret. Denna obegripliga lilla varelse driver mig allt som oftast till vansinne och gör sällan eller aldrig som jag vill. Just nu verkar det vara försvunnet också... Har ni månne sett det någonstans i krokarna?

Ibland bara dyker det upp, ofta i samband med en händelse, en bok eller en låt. Som i somras, när den plötsligt kom framskuttande lite sådär hux flux med glittrande ögon och gav mig idéerna till Om Du Hänger Ennaia medan jag satt och lyssnade på "My Heart If You Will Swear" från Notre Dame de Paris-musikalen. Ibland tittar den förbi som hastigast för att säga "Hey, du ska skriva om Skabbis omedelbums!". Ibland håller den sig borta länge...länge...
På sista tiden har den inte velat vara här särskilt mycket, för det mesta inte alls. Den går ju inte att tvinga heller, man måste locka den eller låta den komma av sig själv. Det är frustrerande när jag vill skriva och den inte vill.
Så, häromdagen tänkte jag: Nu ska jag gå ut i skogen och leta upp den! Jag tänkte knalla ut i vilket väder det nu än kunde tänkas vara och ställa mig i skogen och hojta lite. "Haaallååå iiinspiiiraaatiiioooneeen, vaaar ääär duuu?!". Regn och rusk hindrar inte denna eminenta varelse från utevistelse om den vill undkomma arbete, vet ni. Den är dessutom ganska bra att ha, inte bara till det privata kladdandet utan även till skolarbeten - Och Modern ska veta att jag behövde den till det sistnämnda något så förbannat. Så, jag tänkte knalla ut i skogen och hojta lite, som sagt, och locka fram det lilla kräket ur den buske där det säkerligen gömde sig.
Tror ni jag gjorde det? Nope. Lata fanskap...

Jag efterlyser inspirationsdjuret här och nu. Har ni sett det så skrik till! I need it. Jag vill så hemskt gärna skriva, och jag har fått idéer, men inte haft någon inspiration att använda för att få ner dem i ord. De finns i huvudet och jag hoppas vid Moder Jord och all hennes nåd att de stannar där tills lilla älsklingsdjuret återvänder. Var vänliga kontakta mig om ni ser det...

Evergreys nya skiva (som jag tänkt, men inte orkar, recensera) ger mig rätt mycket idéer till Skabbis (för alla fruktansvärt intresserade intresseklubbars törstande anteckningsblocks stora lycka). Evergrey ger mig över lag rätt mycket inspiration till Skabbis just nu faktiskt. Ja, inte bara honom förresten, till en hel del annat med. Det är bara det där lilla djuret som behövs för att det ska bli något av det. Kooom!