Shass

När Disneys "Ringaren I Notre Dame" kom ut för tolv år sedan blev den en succé. Det är kanske inte så underligt, med en så otroligt söt och charmig, fast ändå ganska ful, huvudkaraktär och tre helt underbara stenfigurer, samt en söt, fast ändå lite tragisk, historia kring lille Quasimodo och hans hopplösa kärlek till zigenerskan Esmeralda. Som alltid fantastisk Disney-musik, även om låten "Hellfire" ("Som Eldar" på svenska) är lite mer oanständig på engelska, så att man verkligen får en uppfattning om vilken vidrigt (ursäkta ordvalet nu) kåt snuskgubbe Claud Frollo är (även om han i den här filmen inte är präst, vilket han egentligen ska vara).

Mina syskon, två och tre år äldre än jag, fann genast filmen omåttligt roande, då de i sina egna små världar kunde koppla samman Quasimodo och mig. Glatt påstod de att Q och jag var lika, eftersom Q och jag, enligt dem, hade vissa utseendemässiga likheter (vilket de såhär tolv år efteråt inte alls håller med om). Jag erkänner att jag då, när jag var sju år, blev lite ledsen över att de sade så, för jag ville inte alls bli liknad vid en puckelryggig, ful ringare som ingen tyckte om, men nu såhär i efterhand ler jag bara åt det. För Quasimodo och jag är kanske lite lika ändå, eller åtminstone kan jag ju få inbilla mig det och uppmuntra mitt ego med att om Quasimodo och jag är lika så passar jag väldans bra ihop med Garou.

Då undrar kanske den oinvigde läsaren vad jag nu svamlar om. Vadå Garou? Det var ju Quasimodo vi diskuterade!
Jo, ni förstår att såhär är det: Garou spelar Quasimodo i den musikal, "Notre-Dame de Paris", som ett par år efter Disneys filmpremiär sattes upp, men inte inspirerad av filmen (även om det faktiskt finns en tysk musikal som gjorts efter den), utan av Victor Hugos roman från 1831: "Ringaren I Notre Dame". Och finns det någon som passar bättre som Quasimodo än just Garou? Svar: Nej! Trots att Garou av naturen är en väldigt glad och positiv person (den uppfattningen har i alla fall jag) har jag svårt att tänka mig att någon skulle kunna gestalta denna fula och sorgsna karaktär på ett bättre sätt än han. Och den rösten han har... mmm...! Bara den får mig att vilja gifta mig med honom sjuundratusenfemhundranittioelvakommatvå gånger. Minst.
(Det är lite annat än mister Nalle-Har-Ett-Stort-Blått-Hus som gör rösten till Q i svenska dubbningen av Disneys film, även om den Q i och för sig ska ha sådan söt-röst och ingen morr-Garou-röst (även om jag personligen föredrar den senare...))

Jag har många gånger funderat över vem Quasimodo varit innerst inne, särskilt efter att verkligen ha läst Ringaren I Notre Dame av Victor Hugo. Och jämför man Disneyfilmen, boken och Notre-Dame de Paris-musikalen är romanens Q definitivt den både fulaste och elakaste av de tre. Döv är han också. Men hur det än är med fulhet och elakhet så är han i alla tre fallen alldeles betagen i Esmeralda, och så lojal henne att han tveklöst går i döden för hennes skull (fast inte i disneyfilmen, förstås...där dör han inte). Är det kärlek det? Eller besatthet? Eller kärlek? Eller besatthet? Eller båda?
Hur som helst tycker jag att låten "Dance My Esmeralda" från musikalen är väldigt fin.... Särskilt raden: "Please come sleep here in my arms. You know I'll die for love of you..."

Hur många verkliga Quasimodo finns det i världen? Hur många oälskade, hur många som hatar världen för att den hatar dem? Det måste vara svårt att vara oönskad och oälskad, svårt att se andra älska utan att få den kärleken själv. Och klart att det måste vara svårt att visa andra kärlek när man själv aldrig fått känna den. Att alltid vara den piskade och alltid vara den avskydda, vad man än gör. Att vara så ful att folk inte vill se en, att bli så bitter och aggressiv att folk fruktar en och därmed hataren än mer. Och att se den man djupt älskar välja en annan karl ENBART för hans stiliga yttre. Åh! Den där djävla Phoebus borde få en spark i skrevet så som han hela tiden snor Esmeralda från Q, och hon, den korkade kvinnan, borde inse att Q vore ett way mycket bättre val än den där svekfulla kåtbocken. Usch! Skönheten-sitter-på-utsidan deluxe...

Liknar jag Quasimodo? Inuti, utanpå? Vem är han, vem är jag?
Fast jag är visserligen fortfarande övertygad om att Skabbis står för mitt innersta inre jag. Delvis liknar han förvisso Q (inte utseendemässigt kanske, även om han också är ful), så jag är kanske lite Q ändå. Fast kanske mest Skabbis. Eller Q. Eller båda. Hm...
(Jag undrar verkligen vilken bild ni får av mig nu... inte bara med tanke på min tankegång, utan även vilken visuell bild som poppar upp i era huvuden när ni läser det här.)

Och hur lik Skabbis är Q egentligen? Eller man kanske snarare borde ställa frågan omvänt, eftersom Q är ett par hundra år äldre i historien än Skabbis är. Och om Q och Skabbis nu är lika måste det ju innebär att Q och jag också är lika, eftersom Skabbis är min skapelse och jag, som sagt var, är övertygad om att han gestaltar mitt innersta inre jag. Och då var han lite lik Q innan jag ens läst om Q, för den Q som är i Disneyfilmen är verkligen inte elak och hemsk, bara ganska fulsöt.

Nu när jag sitter här och lyssnar på God You Made The World All Wrong från musikalen kan jag inte annat än hålla med Quasimodo. För visst har han rätt. Gud gjorde världen så in i helvete fel, jag håller med på alla punkter, känner mig in i låten. Känner med honom. Som honom...nästan... Känner mig ganska lik honom faktiskt, just här. Som sagt, det är Q och jag. Fulingarna, oälsklingarna, olycklingarna...
Och att Garou sjunger den gör ju inte saken sämre precis...
Texten är som följer:

"God you made the world all wrong, I'm so ugly; he's so fine.
I would love her my life long, but she never would be mine.
Now he owns her heart and soul, without giving her a thing.
And she thinks he'll make her whole, with the love she thinks he'll bring.
She will lie down at his touch, and believe his lies with pride.
It's his face she loves so much, she can't see what's deep inside.

God you made the world all wrong, he's so rich; and I'm so poor.
He will make her life a song; he will give her nothing more.
God you made the world all wrong, let her have her shining knight.
Beauty to the rich belongs, not to us outside the light.
I am just an ugly stain that the world just wants to hide.
God you gave me so much pain, were you ever on my side?

God you made the world all wrong, I have nothing; he has all.
But I'll tell her all along he won't be there if she falls.
He was born to silk and lace, to make love and to make war.
I was born without a face; God, what did you make me for?
Tell me what side god is on, those whose silver buys the host?
Or those who pray to god alone, day and night, this Holy Ghost?
Can this Jesus we adore save his blessing only for
Those three kings of gold and myrrh, and leave the shepherds at the door?

God you made the world so wrong, I'm so ugly; she's so fine...
I will love her my life long
But she never will be mine..."

...Fast det finns givetvis fler anledningar än att Garou spelar Q som gör att jag tycker att jag kan koppla mig till honom. För det första sjunger han (jag skulle inte ha det minsta emot att sjunga en duett med honom!). För det andra: på franska blir ordet, eller snarare uttrycket "le loup garou" varulv, och jag är ju varg! Och på japanska ska Garou, enligt vad jag läst, betyda ungefär "starving/hungry wolf". Inte dumt alls, tycker jag! Se vad mycket vi har gemensamt. Min, min, min! Ge mig!


I vanlig ordning fick jag inte med det jag egentligen ville ha sagt, för det hann jag glömma medan jag sprang runt här i köket och kokade te, men hur som helst. Jag ber om ursäkt för ett långt och slingrigt inlägg med underliga tankegångar och så. Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall har Skabbis.


Ta hand om er.
Er tillgivna
Shassimodo