Shass

Vet ni vad? Jag tycker det är ganska fascinerande att när jag kastar saker, sparkar, slår eller gör andra saker som kan relateras till någon form av smärta eller liknande så lyckas dessa i de allra flesta fall träffa eventuella, närvarande män på ganska olämpliga ställen. Bara för att dra ett par exempel har jag knäat/sparkat/slagit en i skrevet upprepade gånger, samt kastat en kola där en gång också. Ingen av gångerna var det meningen att träffa. Det samma gällde den gången jag råkade snärta till min kusin rakt i skrevet med ett nitbälte. Och den gången jag råkade kasta en kubb-kastpinne rakt i klockspelet på morfar...
Just ikväll var det K-Sempai som råkade ut för skrevsmärta. Jag var i full färd med att räkna teknikerna i katan till 5 kyu (första blå bältet), Heian Yondan och kom till dubbeltekniken keage-geri Uraken, och just när jag ska göra en lätt spark, bara för att markera var jag var i räkningen, går han förbi och min fot träffar, så att säga, en smula olämpligt. Och jag sparkade inte ens hårt! Ändå grymtade han till och stönade som om jag vridit kulorna av honom och inte helt fredligt petat på dem med tårna och undrade hur i helvete jag lyckades sikta just där. Ibland lyckas man..!
Jag tror att mäns pungkulor egentligen bara hänger där för att de vill bli sparkade. Åtminstone verkar det så när jag är i närheten. Det mesta jag kastar/sparkar/snärtar med verkar söka sig dit. Jag förstår det inte! Är det dem eller mig det är fel på?

Bortser man från det lilla missödet med K-Sempais julgranskulor gick träningen ganska bra ikväll. Heian Yondan är en trevlig kata (det allra roligaste är tekniken där man ska inbilla sig att man griper tag i huvudet på någon och krossar det/möblerar om personen stenhårt i ansiktet med knät!), och jag lärde mig teknikföljden relativt snabbt. Hade mycket mer problem med förra katan, förstår inte varför. Det är dock en del riktning i den här som kan bli knepigt, men jag har fyra månader på mig att lära mig den, så det ska nog gå fint trots allt.
Gårdagens träning innefattade mest grundtekniker. Jag tror att det är dem jag ska ha lärt mig till december, och som det kändes igår kan det nog gå ganska bra. De blir förvisso mer och mer noggranna med teknikernas korrekthet, exakta positioner och dylikt, men med tanke på att de flesta av dem fanns med i repertoaren till 6 kyu (grönt bälte, det jag har nu) hoppas jag att jag ska klara av det. Lite baklängestrix och helvetessparken jag avskyr (givetvis i huvudhöjd också, bara för att "förenkla" det hela) tar visserligen upp en del av listan över grundtekniker vi bör kunna, och det känns i och för sig inte så lovande, men jag får träna. Far min har dessutom övertalat Jugge-Sensei att han ska träna mig, så vi får hoppas att han fortfarande känner för det i höst.
Tråkigt nog är det så att de flesta av de tränare jag haft under tiden jag tränat i klubben inte längre vill ta några pass, och en av dem är - till min stora sorg! - Sadist-Sensei. De enda som kan tänka sig att ta pass i höst är PB-Sensei och K-Sempai, och därmed reduceras även antalet träningspass. Det är skit, tycker jag. Ruttet skrutt och skräp!



Nä, nog om karate.
Jag saknar min man. Jag tror han blev på dåligt humör för att jag inte skrev ner de idéer jag hade om honom och hans uteslutning ur Släkten i måndags. Istället för att göra sådant (som är hundra gånger roligare än det mesta annat) dammsög jag, åt vindruvor, läste Kalle Anka och - det värsta av allt -  sov! Efter det har han tjurat och gått undan så fort jag försökt tänka på honom. Det är så typiskt! När jag väl har idéer utnyttjar jag givetvis inte det, utan lägger mig istället och sover! Vid det här laget tycker man att jag borde ha lärt mig att om jag gör sådär går idéerna sin kos och kommer inte tillbaka på ganska länge, men nähä. Idiot som jag är gör jag om samma misstag gång på gång på gång.
Det enda lilla jag sett av honom var i en mardröm natten till tisdag. Jag minns inte mycket av den, men han var i alla fall väldigt sjuk eller skadad, för han klarade knappt av att stå. Ändå slogs han för sitt liv för att beskydda mig och...någon mer, minns inte (fast det var säkert Naia). Efter det - ingenting.
Skabbis, snälla! Kom tillbaka till mig!



Jag är jagad. Förföljd. Eftersökt. Efterspanad. Efter...bliven?
Det sista hoppas jag inte att jag är (fast man undrar ju om inte människan som förföljer mig är det...), och egentligen vill jag inte vara de första alternativen heller. Men man vet ju aldrig riktigt säkert.
Ni minns kanske att jag sjöng på allsången i parken den 22 juli? Efter att jag sjungit färdigt kom det fram en kille till mig "för att säga att han tyckte jag var bra". Jag tyckte han var obehaglig och stod mest och skruvade på mig och ville därifrån när han pratade med mig, men det kändes ju lite oartigt. Mamma kom lyckligtvis och räddade mig efter en stund, och därmed trodde jag det var över. Dagen efter ringde han mig "bara för att kolla läget", och senare på kvällen skrev han ett sms där det stod något i stil med:
"Hej! Jag tänkte om vi kunde ses typ som på fredag eller så? Hälsningar Andreas"
"Fan heller!" tänkte jag, men skrev det givetvis inte. Jag svarade faktiskt inte alls. Och han fortsatte ringa. Ringa och ringa och ringa... Jag tror jag hade 6 missade samtal från honom på torsdagen och 2 sms.
På fredagen, när Naia var med, sms:ade jag och sade att jag skulle uppskatta om han kunde sluta ringa och sms:a till min privata mobil, och om han ville någonting angående mitt sjungande fick han ta kontakt med min mor. Han undrade genast hur han kunde få tag i henne, men det svarade jag inte på. Trodde att problemet var löst.
På söndagen ringer min syster mig och frågar vem i helvete den där Andreas är som ringer henne och frågar efter mig hela tiden. Jag blir skiträdd och säger att jag inte vill ha med honom att göra och hon lovar att framför adetta. Han ringer (helt av sig själv) inte fler gånger och jag slappnar av.

Gissa nu tre gånger vem som försökt ringa mig ikväll...
Det här är så djävla obehagligt så jag får ont i magen. Vad ska jag göra? Naia säger att jag ska byta nummer, pappa med. men jag gillar ju mitt nummer! Kan man inte blockera folk från att ringa en? Det räcker ju uppenbarligen inte med att säga att man inte vill bli kontaktad av människan. Jag har försökt ta bort mitt nummer på eniro, men jag får inte tag i min operatör, så dem kan jag inte prata med, och eniro har inte svarat på mitt mail om det heller ännu. Hjälp!
Jag klickade runt lite på eniro innan för att se vad jag kunde göra själv där, och upptäckte att jag kan ändra min information, så som namn, adress, etc (jag kan till och med lägga in namnet på en eventuell partner, hehehehehe...). Kanske det hjälper? Naia föreslog en aning roat att jag skulle byta till Skabbis Halvtass. Och sure, why not...
Vi får se vad som händer. Ska försöka ta kontakt med min faster imorgon och prata lite med henne om saken. Hon är polis och vet kanske vad som bör göras. Vi får helt enkelt hålla tummarna för det. Jag ska dessutom göra mitt allra bästa för att få bort mitt namn och nummer från Hitta.se och Eniro.se, och i värsta fall får jag väl  helt enkelt knata iväg till närmaste kontantkortsförsäljande butik och köpa ett nytt sim-kort. Tråkigt men sant.


Nu blev det här alldeles för långt, så jag gör nog bäst i att sluta här.
God natt, kära läsare, och må de goda drömmarna ständigt följa edra vägar. Det vore förresten inte så dumt om de ville följa mina också, så vi ber för det.
"Käre Gud som är i höjden, helgat vare ditt namn, amen!"
Hoppas det hjälper. Fast Gud lyssnar nog inte om man inte tror på honom (och det gör jag ju inte!), så den bönen var nog förgäves. Men nå ja, har jag drömt mardrömmar i två år redan kan jag nog stå ut en natt till...


Er tillgivna
Sharon