Shass

Vet ni vad? Ibland önskar jag att jag kunde slita ut min hjärna, stoppa ner den i en skål, trycka ner pappas stavmixer i den och bara köra tills allt blir ett grumligt, geggigt, kletigt, vidrigt mos. Det kanske skulle få mina tankar att sluta hoppa och studsa och spritta omkring. Det kanske skulle få mig att sluta få så infernaliskt dumma idéer jämt. Mina karaktärer skulle onekligen bli tacksamma, det är jag övertygad om. Det skulle minska deras psykiska men med stor kvantitet, o ja. Jag skulle till exempel helst inte vilja ta den titt jag tagit på Skabbis själ, om jag fick välja...

...Men jag kan väl ändå inte behöva skylla allt på mig? Visserligen är det min hjärna som tänker, men det är inte jag som skriver de låtar, de böcker eller har minsta lillfinger med i eventuellt annat som ger mina tankar bensin på braständaren. Den skulden tycker jag att jag kan ge alla författare, sångare, band och låtskrivare, filmmakare, serietidningsredaktörer och resten av alla som över huvud taget får saker att hända. Kan jag det?
I sådana fall vill jag just nu främst skjuta skulden på:
Within Temptation
Evergrey
Jorn
Gotthard
Nordman
Garou
Russell Allen
Luc Plamondon och Richard Kocciante (som står bakom Notre-Dame de Paris)
Arjen Anthony Lucassen (som står bakom Ayreon)
Terry Goodkind (författare)
Martina Haag (krönikör och författare)
Och några till, et cetera, och så vidare, med flera. Samt:
Naia min och söstra mi som är ena djävlar på att sätta dumma idéer i skallen på mig... Och givetvis alla mina förbannade karaktärer, som ska ha stryk för att de finns.

Samtidigt vill jag, till er alla, säga:
Tack. You're the inspiration.



Lots of love,
Sharon