Shass

De senaste dagarna har det hänt ganska mycket. Ja, åtminstone om man jämför med hur lite det i vanliga fall händer runtomkring mig. Somligt har fått mig att skratta, annat att nästan gråta och somligt har gjort mig generad. Men jag har överlevt, no doubt about it. Men vi ska väl ta det i ordning, tycker ni inte?

Skratt. Ja, kan det bli annart med min farbror i huset? Innan jag åkte till farmor och farfar i måndags kväll, för att sova över där till igår, fick jag veta att min farbror också skulle komma dit. Det lät tämligen trevligt, tyckte jag, och antog att det skulle bli en trevlig kväll. Och det blev det. Som vanligt kom vi med en hel massa dumheter, spelade två rundor Chicago med farmor och farfar och så tvingade de i mig te med citron och ingefära, och så någon läskig pryl man skulle droppa på en sockerbit som någon bosnisk vän till dem gör. Enligt honom blir man frisk av det. Jag vet inte om jag blivit så mycket friskare av varesig det eller ingefärsblasket, men...
Vet ni vad det smakade? Som farfars bil luktade förut, den där vita han hade innan han köpte den röda. Det innebär en blandning mellan bivax och honung, och så något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Var väl lite sådär halv....äckligt. Men jag fick det i mig i alla fall. Vann första Chicago-rundan gjorde jag också. Korten ville mig väl den där kvällen, för jag kom tvåa andra rundan. Och blodigelkotten uppfanns också.

Jag: Imorgon blir det kokt igelkott till middag.
Farbror: Inkokt igelkott!
Jag: Med ingefära.
Farbror: Inkokt igelkott med ingefära.
Jag: Inkokt igelkott med ingefära och...blodigel!
Farfar: Blodigelkott!

Det skrattade vi gott åt...:) Vi är lite konstiga, jag vet.

Ah ja. Och så det som nästan fick mig att gråta. Det var en ganska enkel sak faktiskt. Det var en kanadensare (Naia vet vem jag menar) som har en väldigt trevlig röst, tycker jag. Låten jag lyssnade på då, "You And I" kändes väldigt...berörande just den kvällen. Och karldjäveln får mig att tänka på Skabbis också (han har precis sådan röst som jag tänker mig att Skabbis har, särskilt när han spelar Quasimodo i Notre Dame de Paris-musikalen). Så jag blev alldeles tårögd...

Igår var det en....intressant...dag. När jag väl lyckats masa mig upp och ätit frukost ringde jag till min far. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Ringde säkert femton gånger, och inget svar. Gav upp. Åkte till pianisten för att repa inför kvällen. Det gick ganska bra då, tycker jag. Hyfsat i alla fall. Sedan ringde jag far igen. Inget svar...
...förrän han ringde mig 20 över 12 och gnällde om att man inte får mördas. Jag hade nämligen skrivit ett sms till honom där det stod "Om du har mobilen på ljudlös ska jag mörda dig när jag väl får tag i dig..!" Man måste ju få skrämmas lite, eller hur?
Vid tvåtiden dök halva släkten upp (två av farmors systrar och deras karlar) och vi åt mat. Någon mystisk ihopröra med kro...kra...krutonger, kanske det heter? Potatis och kött och (usch!) broccoli och annat (om man bortser från äckel-broccolin var det gott). Sedan satt farbror och jag och sjöng lite. Eller ja, jag sjöng en låt tillsammans med honom (Den Odödliga Hästen, vilken vi för övrigt tvingades dras med i tankarna resten av dagen), men sedan sjöng han själv. Han är ju rolig och härlig med sina låtar. Knäppa gubbe.
Vi körde inåt stora staden vid kvart i sex. Nästan framme kommer farmor plötsligt på att hon glömt allsångsbiljetterna hemma, och utan dem kunde vi ju inte komma in på sittplatsområdet. Farfar kastade ut oss ur bilen och brakade hemåt igen för att hämta dem medan vi knallade upp till parken. Där väntade vi. Och väntade. Och väntade. Och väntade... Och ingen farfar kom. Jag var ju tvungen att vara där inne, och min nervositet minskade ju inte precis med att allsången drog igång och vi inte kommit in. Så räddaren i nöden - Pappsen! - kom kutande, köpte två biljetter och kastade in mig och farmor där. Jag var hypernervös. Hypersupermegajättedundernervös. Usch.
Efter "Vart tog den stygga lilla loppan vägen" dök pappas kusin, som håller i allsången, upp och släpade med mig upp på scen. Då var det dags för upp till bevis. Have A Little Faith med Gotthard blev det, och bortsett från att jag fick blackout i andra versen tror jag det gick ganska bra. Och det sägs att jag fick kvällens längsta applåd! Det ni. Till och med längre än kändisarna Justin Hopkins (USA, har ingen aning om vem han är) och Suzzie Tapper. Oj... oj... oj...
Fast jag satt givetvis och grämde mig över blackouten hela kvällen sedan. Blä. Men annars gick det ju ganska okej. Det var roligt också, att för en gångs skull få sjunga med riktigt ljud! Det blir på något sätt en annan sak att sjunga då. Liksom...lättare, på något vis. Jag kan inte förklara det riktigt, men det är någonting särskilt som händer då, när det är så. Det är nästan lite läskigt.
När allsången var slut kom halva släkten fram till mig för att tacka, gratulera, krama, berömma och...hälsa. Morbröder och farbröder och faster och farmors-systrar och sysslingar och... En hel massa människor var det. Fick kram av pappas kusin och den solros han fått som tack för kvällen, som tack för att jag sjöng. Han är snäll. Tycker om honom, fastän det är första gången jag träffat honom. Hur som helst gjorde alla applåder från publiken, samt allt beröm från släkten och så mig alldeles generad. Stod bara och skruvade på mig och visste inte vart jag skulle ta vägen...
Så... Det var nog allt att rapportera om just det.


Det finns en skabbräv alldeles här i närheten. Hon har fyra ungar och ger sig på grannens höns för att få mat till dem och sig själv. Jag vill så gärna hjälpa henne på något sätt. Rädda henne, få bort skabben, ta hand om henne (eller hennes ungar, om det inte skulle gå med henne), men jag antar att det är omöjligt. Det är bara det att... Jag tycker det är så synd att ett djur ska behöva lida och kanske dö för några vidriga små kvalsterdjurs skull. Och ungarna... Moder, jag hoppas att de blivit resistenta mot eländet. Om jag bara kunde göra något...

Nästa torsdag blir det förmodligen resa till Mariestad. Sedan, om inte holländarna har ångrat sig (väntar fortfarande på svar från holländaren av hankön) blir det intervju på fredagen, och Within Temptation givetvis. Sedan åker vi väl tillbaka till Växjö på söndagen och troligtvis jag själv tillbaka hem på måndagen. I slutet av augusti kanske, förmodligen förhoppningsvis ganska troligt,  blir det Londonresa och Lejonkungen-musikal (eller någon annan, om vi inte skulle få biljetter till den).
Men om det blir någon Växjö-resa till helgen vet jag inte. Har inte frågat dotter-frun än om vad hon tycker om det. Men hon kanske skulle bli glad att slippa diska en snutt. Å andra sidan kanske hon tycker det är nog med att hon ska behöva stå ut med mig från den 31 juli till den 4 augusti ;). Jag får helt enkelt göra en del efterforskningar.

Nej, vet ni vad. Nu säger min man åt mig att han vill bli skriven om, så nu måste jag sluta. Kanske jag kan få lite inspiration till honom om jag tänker lite på rävhonan härute.
Lille Skabbis...

Ha det gott i sommarsolen! Det har åtminstone jag haft. Varit ute och ridit med mor min idag, och bortser man från flugdjävlarna (som det fullkomligt kryllar av....djävla djur...) så var det mysigt. Och varmt.