En dans på röda löv
Det är bara något som fastnat i mitt huvud. En dans på röda löv. Det sitter där och jag får inte bort det. Troligt är att det blir ytterligare ett tillskott till mina karaktärers ordförråd á la "dans på rosor", eller något åt det hållet. Det är förstås inte så dumt, eftersom jag bara ser det positivt när jag lyckas finna på något som kan skilja dem från dagens normala tal, klischéer och uttjatade liknelser. Dans på röda löv...
Naia min har varit här och Moder vad skönt det är att få en helgs rast och ro. Eller rast och ro är att överdriva egentligen, för den varan har det varit dåligt med. Men jag har åtminstone fått en helgs tänkande på annat än kyotoavtal och de två viktigaste kyrkosplittringarna i kristendomens historia. Ja, om man då bortser från färdigskrivandet av en samhällsuppgift idag.
I fredags sjöng jag på begravning. Kände mig i vanlig ordning hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte grät en tår. Det var en aning nervöst att sjunga på denna lilla...tillställning också, eftersom den man som också skulle sjunga där (inte duett med mig dock) var en väletablerad, välutbildad operasångare. Och så kommer jag, en nybörjarfjant som inte kan sjunga... Men det gick ganska bra. Jag sjöng "I Folkviseton" (Kärleken kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar... Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter...osv), samt Oh Danny Boy. Sistnämnde är en irländsk låt som femtioelva artister gjort genom åren, men exempelvis Eva Cassidy har gjort den och det var i samma tonart som hon jag sjöng den. Ni får leta upp henne på youtube om ni vill höra hur den går, för jag orkar inte...
Miss Canadian Blue åker snart hem. I fredags var vi hemma hos klubbens ordförande och hade avskedsfest för MCB. Jag gav henne två av mina egenhändigt tillverkade armband (Moder Naia, jag måste gå kurs hos dig snart...), och hon verkade bli glad. Och det var en trevlig kväll...mycket trevlig. Måste åka till Kanada snart - Måste! Men en sak är klar: Jag tänker inte äta bäversvans, oavsett topping...
Igår fick vi motion, Naia min och jag. Först hade jag träning mellan 12-13, och det var ingen mjukisträning direkt. Jag kan ju dessutom aldrig ta det lugnt. Därefter fick vi springa fort som tomtens renar för att hinna till bussen, från vilken vi sedan (när vi kommit dit vi skulle) fick gå hem (ca 3 km, tror jag). När vi kom hem var det till att hämta min blomma och den grekiska gudinnan och ta sig en ridtur. Mycket motion blir det... Det kompenserade vi med middag ute (maroccanskt och fantastiskt gott) + godis, glögg och pepparkakor när vi kom hem. Mums...
Nu har Naia min åkt hem och jag ska lägga mig och läsa. Och eftersom ni inte har något intresse av det jag skriver (och eftersom jag egentligen inte vill skriva sådanahär skräpiga, mitt-liv-och-dess-tråkiga-meningslösheter-beskrivande inlägg) ska jag sluta nu. Måste ju se om "Dumpa Matthew" är så bra som den verkade när jag läste om den på Bokus.
Men, min helg har i alla fall varit bra. Som en dans på röda löv.
Er tillgivna
Sharon Silvervind
Naia min har varit här och Moder vad skönt det är att få en helgs rast och ro. Eller rast och ro är att överdriva egentligen, för den varan har det varit dåligt med. Men jag har åtminstone fått en helgs tänkande på annat än kyotoavtal och de två viktigaste kyrkosplittringarna i kristendomens historia. Ja, om man då bortser från färdigskrivandet av en samhällsuppgift idag.
I fredags sjöng jag på begravning. Kände mig i vanlig ordning hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte grät en tår. Det var en aning nervöst att sjunga på denna lilla...tillställning också, eftersom den man som också skulle sjunga där (inte duett med mig dock) var en väletablerad, välutbildad operasångare. Och så kommer jag, en nybörjarfjant som inte kan sjunga... Men det gick ganska bra. Jag sjöng "I Folkviseton" (Kärleken kommer, kärleken går, ingen kan tyda dess lagar... Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter...osv), samt Oh Danny Boy. Sistnämnde är en irländsk låt som femtioelva artister gjort genom åren, men exempelvis Eva Cassidy har gjort den och det var i samma tonart som hon jag sjöng den. Ni får leta upp henne på youtube om ni vill höra hur den går, för jag orkar inte...
Miss Canadian Blue åker snart hem. I fredags var vi hemma hos klubbens ordförande och hade avskedsfest för MCB. Jag gav henne två av mina egenhändigt tillverkade armband (Moder Naia, jag måste gå kurs hos dig snart...), och hon verkade bli glad. Och det var en trevlig kväll...mycket trevlig. Måste åka till Kanada snart - Måste! Men en sak är klar: Jag tänker inte äta bäversvans, oavsett topping...
Igår fick vi motion, Naia min och jag. Först hade jag träning mellan 12-13, och det var ingen mjukisträning direkt. Jag kan ju dessutom aldrig ta det lugnt. Därefter fick vi springa fort som tomtens renar för att hinna till bussen, från vilken vi sedan (när vi kommit dit vi skulle) fick gå hem (ca 3 km, tror jag). När vi kom hem var det till att hämta min blomma och den grekiska gudinnan och ta sig en ridtur. Mycket motion blir det... Det kompenserade vi med middag ute (maroccanskt och fantastiskt gott) + godis, glögg och pepparkakor när vi kom hem. Mums...
Nu har Naia min åkt hem och jag ska lägga mig och läsa. Och eftersom ni inte har något intresse av det jag skriver (och eftersom jag egentligen inte vill skriva sådanahär skräpiga, mitt-liv-och-dess-tråkiga-meningslösheter-beskrivande inlägg) ska jag sluta nu. Måste ju se om "Dumpa Matthew" är så bra som den verkade när jag läste om den på Bokus.
Men, min helg har i alla fall varit bra. Som en dans på röda löv.
Er tillgivna
Sharon Silvervind
Kommentarer
Postat av: Emma
Jag vill höra dig sjunga. Det är en strid jag aldrig lägger ned. :) helst wt för jag vill kolla om du kan det så bra som det vekkar, jag menar, ise queen för i hela vetet!
Postat av: Tant Anna
Ibland undrar jag om män och kvinnor passar för varandra. De kanske borde leva som grannar och bara hälsa på varandra då och då. (Katherine Hepburn)
Trackback
