Jättesnäll med saxen

"Åh, jag ser ju att det är sådantdär te med... kola och chili och..."
Kola? Vad i...!
"Är du dum i huvudet eller?! Det är det för helvete inte alls! Det är grönt te med citron och chili och..."
"Men det ser jag väl på färgen att det är det teet!"
"Då ser du djävligt fel för det är inte det!"
Jag trodde jag skulle spricka av ilska. Fan så dumt att bråka om en sådan grej, men det gjorde mig verkligen förbannad att han bara skulle köra över mig och tala om för mig vad det var när han ju hade fel! Han gick förbi mig.
"Jag tror jag ska göra lite te", sade han.
I helvete heller! Inte i mitt kök! Inte med MIN vattenkokare! Och absolut inte MITT te!
Han satte sig på diskbänken, och av någon anledning gjorde det mig vansinnig. Så jag ryckte ifrån honom vattenkokaren med vattnet och slängde det rakt i skrevet på honom. Kokhett tevatten rätt i klockspelet! Men inte reagerade han inte, och jag brast i gråt, såg hur vattnet flög i stora vågor över den diskbänkslampebelysta diskbänken bredvid honom, visste att hans träningsoverallsbyxor var genomblöta. Ångrade mig. Nästan.
"Förlåt!" ylade jag och hade lust att gömma mig någonstans. min hjärna föreslog hans famn. Över min döda kropp! "Men det finns ett par torra däruppe!" (jag syftade på byxorna) "Förlåt, förlåt!"
Fan att jag alltid ska be om ursäkt för allting. Ibland säger Naia att jag verkar vilja be om ursäkt för att jag andas. Känns ju så ibland, i och för sig...som om jag behöver det. Fast många gånger kommer det där förlåtet av sig själv, utan att jag ber om det. Förbaskade skabbord!
"Det gör ingenting", sade han, strök mig över håret. Jag ville döda honom. Litegrann bara, ett hörn eller så. "Det är bara det att jag saknar Louise så."
Jag undrar hur många namn den där skabbhyndan haft i mitt huvud sedan den 22 augusti, eller när det nu var. De har åtminstone varit åtskilliga. Inte särskilt lika varandra heller.
Och vad i helvete gjorde han hos MIG om han saknar skabbhyndan? Det kan man undra, sade torsken som sket på golvmoppen...

Det är så diffust och splittrat i mitt huvud allting, men jag vet i alla fall att jag omväxlande varit rasande över alla gränser och skrikit som jag aldrig någonsin gjort åt någon förr (allra minst åt honom), för att sedan brista i nästan hysterisk gråt. Snacka om humörskifte. Våldsamt extrem dröm-pms..?
Medan det "var han och jag" tror jag inte jag drömde om honom fem gånger ens (under 25,5 månaders förhållande! + 4 månaders förälskelse innan det blev vi), men sedan i vintras gör han fan inte annat än hemsöker mig när jag sover. Jag undrar om han sitter i sin underbyxstad och skrattar åt mina nattmaror och hur jag våndas. Förbaskade skabbkarl! Stryk är vad han borde ha... linda eltråden till hästhagen runt atiraljerna och sedan..!
Minns att jag var rasande för att han pillade på mig TROTS att han har skabbhyndan och jag slog till honom (tror jag i alla fall, minns inte exakt... men lite önsketänkande är aldrig fel), och morrade att jag hoppades hon skulle bita pinkepinnen av honom endera dagen. Mamma (!) påpekar då från framsätet (vi satt i en bil, konstig nog, en liten stund) att det ju inte är något roligt om hans lilla flickvän gör det, det är ju ingen sport. Så jag morrar fram att om han inte passar sig gör jag det väl i egen hög person så att jag kan spotta resterna i ansiktet på honom. Muhhaahaha! Fast bita i den där vetefan om jag vill förstås...
Jag har aldrig någonsin varit riktigt arg på honom, så att jag skrikit och levt rövare när jag sovit är väl...ett framsteg?

Nå, hur som helst. Idag har jag tillbringat morgonen med saxen i näven. Ondska, ondska... Först klippte jag sönder en hel mängd armband och örhängen jag själv gjort (majoriteten tillverkade i början av mitt pärlande (i synnerhet örhängena som var tämligen gräsliga)). När jag ägnat mig åt detta intressanta arbete i ca 2 timmar hittar jag två andra armband längst ner i en påse, i vilken jag haft armband som jag sparat åt mig själv. De hade inte jag gjort..! Men det brydde sig inte saxen om, den tuggade så glatt sönder den tråden också. Inga skrupler där inte!
Och jag har inte ens dåligt samvete, fy på mig! Jag borde kanske också ha lite stryk. Fast Skabbis (och mitt innersta inre skabbis-jag) verkar nöjd, så det var kanske bra gjort.

Ibland måste man kanske få vara ond och lite mördaraktig mot saker och ting för att lyckas med viss...frigörelse. Jag har låtit Skabbis få föregå med gott exempel, och han är verkligen mördig mot saker och ting, klipper inte bara sönder armband. Så i jämförelse är jag snäll som ett litet gulligt ulligt lamm. Jättesnäll faktiskt. Jag hämnas ju inte, det gör Skabbis. Så jag är snäll. Jättesnäll.
I förrgår tryckte jag ned alla hans (inte Skabbis', Exets) kvarlämnade prylar i en låda, lade dit en lista på grejer jag saknar, tejpade igen hela arrangemanget och plitade dit adressen. Är posten ondskefull nog finns det en viss risk (eller chans, beroende på vilket man föredrar ;)) att han får alltihop på sin födelsedag. Inte mitt fel! Posten som är ond, inte jag. Jag är snäll. Jättesnäll.
Har jag inte fått igen mina saker innan december ska jag fråga en god vän över msn om hon har lust att gå och hämta dem. Fast det vore förstås ännu roligare att be henne be sin karl att göra det. Det vore roligt. Skulle gärna vilja se exets min när han öppnar dörren, finner Zacras stående framför sig och hör denne man be att få igen Sharons (mina!) saker. Det vore något det...!


Nej, nu ska min ondskefullhet (eller vad man ska kalla det...jag känner mig helt lost inside, mitt huvud är tommare än tomt) få vila ett slag. Jag fryser, så jag måste gå och göra mer te. I protest mot drömmen ska jag försöka dricka en mugg Psycho Lemon. Det var ju det teet han försökte förneka att jag drack i drömmen. Borde äta också, i protest mot bristen på matlust pga dröm. Sedan måste jag plugga. Måste måste måste. Måste. Mmmåååsssttteee.


Er tillgivna och jättesnälla (Ja Skabbis, du vet att jag hellre vill vara som du...)
Sharon


Kommentarer
Postat av: Storasyster Vampyr

Jag tycker det var en skitbra dröm.

Att vara arg -någon gång- är bra, jag är stolt över dig och ditt dröm-du <3

Skönt att dröm-du börjar bli arg över alla dessa

hjärnspöken som förföljt dig och varit dryg på dig.

Det är så man bearbetar skiten man bär på, vill jag gärna tro i alla fall. Positivt arbete.

2008-11-04 @ 22:19:21
URL: http://storasystervampyr.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0