Shass

Jag läser en av mina texter. Inser hur dålig den är. Inser att jag skrivit liknande texter alldeles för ofta på sista tiden. Inser att jag borde slänga dem. Inser att jag förmodligen inte kommer göra det. Inser att texthelvetet får mig att börja fundera.

Jag blundar. Tittar. Blundar igen. Drar efter andan. Tittar. Blundar. Försöker att tänka på annat. Skriver några meningslösa rader till Kycklingsoppan på msn. Finner mig själv stillasittande igen, grubblande. Letar desperat efter distraktion i vilken form som helst, men i huvudet är det fortfarande bara en enda röra av tankar. Förbannade tankar.
It's a real mess.

Det finns så många tankar i huvudet. Miljoner. Miljarder. Myriader. Alldeles för många helt enkelt. Ibland undrar jag var de kommer ifrån. Ganska ofta undrar jag var de kommer ifrån. Nästan jämt faktiskt. Särskilt när de börjar halka in på sådant som får diverse frågor att poppa ur mig. Poppa? Ploppa...hoppa...

Hur känns det till exempel att kyssa en man med "normal" tunga?
Ingen har något bra svar.

Jag kommer på mig själv med att tänka igen. Det är förbjudet. För att försöka driva bort funderingarna flyr jag in på aftonblaskan och läser runt lite. Helt plötsligt hamnar jag i en artikel om en man som kämpat för att få träffa sitt barn; ett barn han fått tillsammans med en kvinna han umgicks med under kort tid. Jag läser och läser. Jag känner hur mycket jag tycker om pappan - en sådan pappa borde alla barn få ha. Och plötsligt är den där. Tanken.
Jag vill ha barn.

Men då är tankarna, funderingarna, grubblerierna (eller vad i helsicke man nu vill kalla dem) där igen. Fan också!

Sätter igång Blackmore's Night. Berätta för Kycklingsoppan om min plötsliga insikt. Under tiden hon inte svarar försvinner känslan igen. Konstigt... Å andra sidan kanske ganska bra ändå. Att tanken försvann. Hm. Eller gjorde den det? Kanske ligger den och gömmer sig någonstans...

Jag ramlar in på Alex Schulmans blogg där han skriver om livet med lillflickan Charlie. Jag vet inte vem han är - jag är för oallmänbildad - men tycker om det han skriver. Det är riktigt bra, och jag är en hemskt kritisk person ibland när det kommer till just skrivande. Men det fångar mig. Förlorar mig i bloggen en lång stund, är så inne i det jag läser att jag inte tänker på vad jag lyssnar på.

Men vänta här nu... Är inte det här en jullåt? Varför sitter jag och lyssnar på julmusik?
Så kan det gå när man har en mapp på shuffle och det i mappen finns en mapp med jullåtar...

Eftersom jag avbröt läsningen när jag upptäckte att jag lyssnade på julmusik och bytte några rader med Kycklingsoppan började jag fundera igen. Hastigt kuskar jag därför vidare till google och söker på Martina Haag, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Till min stora förtjusning hittar jag den här fantastiska texten om hur hon börjar träna och sitter fångad en lång, lång stund. Och när jag läst klart och skrattat gott och sänt 100 mentala meddelanden till denna helgalna, men ack så underbara, författare med en önskan om att hon ska ge ut en ny bok med sina samlade texter inser jag...
Jag har inte tänkt på en lång lång stund! Lycka!

Jag hittar en Martina-text till och njuter en stund innan jag ger upp. Fortfarande nöjd efter min läsning byter jag till Within Temptation och loggar av någon anledning in på min blogg och skriver ner det jag just skrivit ner. Eller kanske jag borde skriva att jag skrivit ner det jag skriver nu? Eller skriver jag det jag skriver som snart skrivits för att jag skrev det snart färdigskrivna snart klarskrivet skrivna nu? Eller...


Jag känner lukten av tång och lite salt smyga in genom det öppna fönstret strax bredvid mig. I headsettet sjunger Sharon den Adel om förlåtelse. I huvudet ligger tankarna på lur och väntar på att jag ska släppa tangenterna igen så de kan anfalla, och jag inser att jag fortsätter skriva för att inte börja tänka igen.
Men låt oss vara lite realistiska. Det går inte att stänga av huvudet. Det går faktiskt inte. Åtminstone inte jämt.

Love is all around.
Men hos mig är den inte. Det är nog därför jag tänker. Det är nog därför jag skriver sådana texter som jag ägnat (eller slösat bort, om man så vill) så mycket tid åt det senaste halvåret. Det är nog därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg, förmodligen det längsta blogginlägg jag skrivit i år. Det är nog därför jag förmodligen kommer öppna ytterligare en av mina skräpiga texter när jag skrivit färdigt det här, läsa den, tänka, längta, önska, stänga dokumentet, stänga av datorn och sova. Det är nog därför jag avslutar det här blogginlägget nu. Precis just nu.


...Det vill säga, efter att jag skrivit att distraktion är underbart. Ge mig meeer!