Shass

Jag har blivit uppmanad av Skogsfrun på Dal att fortsätta på en följetong som hon i sin tur blev uppmanad av Skomakarlisa att påbörja. Egentligen har jag inte tid med det här just nu med tonvis av examinationsplugg och kursavslut hängande över mig, men eftersom Skogsfrua bad så snällt kunde jag inte säga nej. Så jag satte mig ned och kladdade ihop en fortsättningsstump som jag lägger upp här mot mitt bättre vetande.
Här är Skogsfruas början. Min fortsättning är som följer:


Skottet ekade mellan träden. Från stam till stam studsade det, återkastades mot stenar och skrämde fågel och smågnagare till flykt. Flydde gjorde också flocken; gråskiftande skepnader på snabba tassar spred ut sig för att förvilla angriparen, for som skuggor mellan träden och undkom med knapp nöd en ytterligare attack. En av dem sprang dock illa och sökte gnyende av smärta undfly faran. Stora hundars skall och en tvåbenings ilskna rop, än fler skott och doften av blod skrämde och gav, liksom smärtan, mer kraft åt de ben som ville vika sig. Ögon förblindades av skräck och plåga, men vilken väg tassarna valde kunde bli avgörande. Att stanna nu var det samma som att dö.

”Var ääär ni?” kallade alfahonan i ängslan. Hennes make dök upp bland snåren i samma stund som ett svar på håll nådde hennes öron. Han slöt upp vid hennes sida, trygg och tyst och grå som en skugga och lystrade, liksom hon, till den röst som bars till dem av den regnvåta vinden.
”Vi är hääär!” svarade en röst på håll, men inte längre bort än att dess ägares tassar skulle hinna före natten till revirets gränser.
”Vi mååår braaa!” inflikade en ljusare stämma. ”Men rääädda!”
”Tvåbenshane booorta!!” förkunnade den tredje.
Honan väntade med spetsade öron, men den fjärde röst hon väntat på kom aldrig. De enda ljud som nådde hennes öron var vinden och viskningar från skog och regn. Rädslan kröp likt myror under skinnet. Hon väntade. Lyssnade. Men den fjärde rösten förblev tyst.

Måhända var det de goda krafternas försyn som fick lilltomten och den leende älvan att, sittande gränsle över rådjurets rygg, senare om kvällen ge sig ut ur lingonrisgrottan för att titta till närmsta gårds djur och familj. Tomten sjöng så muntert där han satt med älvans armar om livet och rådjuret trippade så fint och försiktigt från boningshus till ladugård, från ladugård till stia, från stia till stall och tog en vända förbi hönshuset på vägen ut från gården.
”I sanning”, sade den leende älvan. ”Vi hade rätt. Liksom julen före denna, och den före den, och om jag inte missminner mig helt också den före den är det som om godheten slår ut i full blom i människornas hjärtan just vid juletid.”
Lilltomten nickade instämmande och kravlade sig tillbaka upp på rådjursryggen efter en snabbtitt in i hönshuset.
”Huset är så prydligt och fint så man nästan inte kan tro sina ögon när man ser det, och barnen är så snälla så, nästan som änglar”, sade han och skakade huvudet i förundran. ”Och mannen och frun är så goda mot varandra att det är en fröjd att se.”
”Mannen är kanske god mot frun, men med bössan är han ond”, ansåg rådjuret och skuttade iväg inåt skogen med de båda små. ”Både älg och hare, vildsvin och räv har fallit offer för hans jaktlusta, liksom min stackars bakdel.”
”Ja”, suckade den leende älvan och strök handen över rådjurspälsen. ”Människan har en sida som strider mot jultidens godhet. Kanske för att upprätthålla någon sorts balans.”
”Korna rena och fina med rena bås och hö att äta.” Lilltomten höll upp en hand och räknade på fingrarna, utan att tyckas medveten om de andras samtal. ”Grisarna matade och med ren halm att ligga på, hästarna utfodrade med noga mockade boxar och välryktade hårremmar, och hönsen nöjda och glada…”
Skuggor och nattmörker slöt sig omkring dem när de lämnade människornas hemvister och sökte sig mot sina egna trakter. Regnet som fallit tidigare under eftermiddagen hade gett med sig, men molnen hopade sig ännu tätt på himlen ovan träden och under dem var det så mörkt att en människa skulle famlat i blindo. Men rådjuret behövde inte famla, även om han rörde sig försiktigt. I fjärran höjdes röster i sorgsen sång – ett hjärtknipande ljud så fyllt av förtvivlan att den leende älvans ögon tårades och hennes armars grepp hårdare om lilltomtens midja. Det var en sång om saknad, ett förtvivlans rop efter en förlorad familjemedlem, ett sorgeljud utan dess like och en isande rädsla för döden.
”Varg!” utbrast rådjuret och tvärstannade så plötsligt att lilltomten nästan for av. Den leende älvan högg tag i hans krage och drog honom på rätt köl igen, allt medan rådjuret fnysande backade.
”Vi hörde det”, pustade lilltomten och tog ett bättre tag om pälsen. ”Det är väl ingenting att ängslas över?”
”Inte de!” Rådjuret kastade med huvudet och backade ännu ett par steg. ”Det är en här.”
”Här? Var?” Lilltomten såg sig förvirrat omkring. ”Var var var? Jag ser ingenting.”
”I lingonriset”, viskade den leende älvan bakom den hand hon i förskräckelse höjt till munnen och gled av rådjurets rygg. Ljudet av hennes vingar lät som snöflingors frasande fall och morgondimmans sus när hon svävade ned intill den orörliga gestalten i lingonriset. ”Åh kära nån…”
”Är den…?” Lilltomten svalde och hoppade ned på marken han med för att ta sig en närmare titt. ”Är han… hon…? Du vet, är den…?”
Den lilla älvan höjde huvudet och såg på sina vänner med ett sorgset leende på läpparna och tårar i de gnistrande, isblå ögonen. En liten hand strök ömt över gråskiftande päls, de sköra vingarna tycktes sloka av oro och sorg.
”Döden har inte varit här”, sade hon stillsamt. ”Hon är mycket ung, men stark. Tiden kan ännu vara på vår sida. Om godheten står oss bi…”
Rådjuret ruskade på huvudet, gned sig över skottskadan och verkade inte veta vad han skulle säga. Lilltomten visste dock på råd. Han gick fram till sin vän och lade handen på hennes axel.
”Det goda finns”, sade han uppmuntrande just som ett gult öga öppnades och matt såg på dem med smärtfylld blick. ”Vi ska tro på de goda krafterna. De är starka, de vinner.”


Hehe, jag ser själv att Skogsfruas "tonsättning" i språket påverkar också min text, kanske delvis för att jag inte vill att det ska bli väldigt vitt skilt åt. Den råkade bli något tung i tonen också, lite mörk och dyster. Lite som min sinnesstämning sista veckorna, faktiskt (min bloggfrånvaro har bland annat berott på den). Men! Jag tror nog att näste man till rakning kan vända denna dysterhet till något bättre.
Jag skickar på rekommendation av Skogsfrua stafettpinnen vidare till Skogsfruas bloggvän IKA. Jag är säker på att hon kan bringa ordning i kaoset jag skapade.


Förresten, hur i hela fridens namn kom den här att handla om vargar? Jag har en vaaag misstanke om att det inte var den ursprungliga tanken...