Och hon kom som ett skott
Nu ska jag berätta om en sak som jag är väldigt tacksam över, om något som gjorde mig innerligt glad trots att jag just då höll på att gå sönder inuti. Tyvärr tror jag inte att personen som gjorde detta kommer läsa det här, men jag hoppas att ni gör det. :)
Det var i januari 2008. Min dåvarande pojkvän hade åkt hem till staden där han bor en vecka tidigare efter att vi först firat jul hos hans familj och sedan nyår själva i pappas lägenhet här hos mig. Jag hade just blivit frisk från vinterkräksjukan och hade tillbringat större delen av dagen med bästaste bästa Gina. Vi hade flamsat något otroligt mycket. Vid något tillfälle hade vi emellertid kommit in på tråkigare ämnen - trassel i mitt förhållande ett knappt år tidigare. Det hade varit ett par skitjobbiga veckor. Jag sade till Gina, sittande på sängen och med ryggen lutad emot hennes sida: "Men i år händer det ingenting, eller hur? I år kan det bara inte hända någonting. Visst gör det väl inte det?"
Men det hände någonting. Just precis den kvällen, bara ett par timmar efter jag sagt det där till Gina, hände det någonting.
Min pojkvän loggade in och var allmänt märklig. En stund senare ringde han mig. Först pratade han på nästan som vanligt om filmer han tittat på och folk han snackat med, men lät ganska dämpad. Så efter ett tag frågade jag varför han lät så nere. "Jag vill ta en paus", sade han, "jag vill fundera på hur jag känner".
Aj. Ta en paus? I min värld betyder "ta en paus" det samma som "jag vill göra slut". Det är så pauserna enligt min erfarenhet brukar sluta. Aj.
Vad vi mer sade den kvällen minns jag inte. Men jag minns att han ringde dagen efter. Han ville inte prata mer på ett tag, sade han. Inga sms. Ingen datorkontakt. Ingenting. Han behövde tänka. Jag frågade gråtande om jag inte ens skulle låtsas om att jag kände honom. Vad jag kan minnas fick jag inget svar. Men det kanske jag fick. Det enda jag minns är att han sade: "Jag säger som Gandalf: 'Jag tänker inte säga sluta att gråta, för alla tårar är inte av ondo'". Haja att jag hatade Gandalf efter det.
När han ringde satt jag och skrev med Naia på msn. Hans ord slet sönder mig. Skar mig i bitar. Krossade hela mig, kändes det som. Jag skrev till Naia: "Naia, jag orkar inte mer nu. Jag går sönder. På riktigt."
Underbara Naia svarade genast: "Vill du att jag ska komma?". Då bodde hon ca 1 h 15 minuters tågväg från mig, och vi hade bara träffats en enda gång i knappa 3 minuter när jag råkade vara i krokarna av festivalanledningar.
"Ja", svarade jag med tårarna droppande ned på tangentbordet.
"OK", skrev hon, "Jag är hos dig 18:13."
Underbara, fantastiska Naia. Det där är bland det finaste någon någonsin gjort för mig, att bara sådär kasta sig iväg för min skull...särskilt som vi knappt träffats, även om vi terroriserat varann elektroniskt i ca 2,5 år, och hon ju bodde en bit bort. Att direkt leta upp ett sätt att komma till mig och skita i att det kostade litegranna för att trösta och stötta. Att distrahera mig nog för att jag skulle kunna vara samlad. Att till och med erbjuda sig att stanna längre och strunta i seminarier och föreläsningar i skolan (vilket jag inte tillät) ifall jag ville det. Det är jag fortfarande tacksam för, trots att tre år gått sedan dess. Och fortfarande tacksam för att hon, på morgonen när hon vaknade och såg att jag satt upp i sängen med ansiktet begravt i händerna (och förmodligen såg tämligen förstörd ut), flög ur sängen, sprang in till mig, satte sig bredvid mig och lade armen om mig med ett mjukt: "Hur är det?". Nej, jag kunde inte gråta, det vågade jag inte. Men hennes enarmskram och att få vila huvudet emot hennes axel en stund kändes trösterikt, om än ovant.
Tack Naia. Jag hoppas att jag någon dag, någon gång, på något sätt kan göra något som kommer betyda lika mycket för dig som det här betydde och betyder för mig. Jag hoppas du vet hur värdefull du är.
Och jo. Jag fick bekräftelse på min pausteori. Han gjorde slut en vecka efter han begärt paus. Nu, såhär tre år efteråt (och även ett och två år efteråt) är jag glad över det. Det hade ändå aldrig fungerat i längden.
Nu blev det förfärligt personligt här, så det är bäst jag slutar. På återskrivande...
Vilket fint inlägg. Vänner är bland det finaste som finns, att ge varandra kärlek och visa att man bryr sig om varandra.
Kram
Vispen: ja, vad vore man utan vänner. Jag tror inte mängden vänner spelar roll, men bara att ha en, två, femtioelva... Det är en skatt värdefullare än alla rikedomar i världen. Åtminstone för mig.
Ta hand om dig. Kram!
<3 <3 <3
förresten! ofta man kommer att tänka på ett citat från Gandalf när man håller på att göra slut med nån... :O
förresten! ofta man kommer att tänka på ett citat från Gandalf när man håller på att göra slut med nån... :O
Ginny: Jag vet. Han kanske tyckte det lät visare, kanske tyckte det rättfärdigade någonting. Vad vet jag. Men är det inte bara ännu ett exempel på hans... underlighet?
Lilla Shass jag blev så berörd av ditt inlägg, men samtidigt glad över att du har en så underbar vän som stöttade dig i den situationen du var.
En sann vän är verkligen en riktig vän som inte sviker när det krisar.
Kram på dig!
Mia: Där är du ju! :) Vad glad jag blir att se dig. Är allt bra?
Ja, jag tycker du har alldeles rätt. Vänner som inte sviker är guld värda. De som hjälper att hålla ihop en när man håller på att gå sönder är värda ännu mer. Och som min favoritförfattare så klokt uttrycker saken: "It is the first responsibility of a friend to provide a shoulder to cry on." Det tycker jag allt hon gjorde den där gången, även om jag inte vågade gråta.
Ta väl hand om dig. Kram!
Detta är eet sånt där inlägg man ska bli lycklig av, men jag får bara ångest. Jag skulle vilja vara en sån vän. det skulle jag ge mycket för. en handlingsvän. Jag är bara en ordvän. :( jag är hur som helst glad för din skull att du har det så bra!
Emma: Faktum är att jag själv blir ganska vemodig när jag läser det...liksom när jag skrev det. Jag hoppas att jag kan vara en sådan vän tillbaka, men jag vet inte. Något liknande har nog aldrig hänt som...krävt det av mig. Men jag har känt flera gånger att jag står i startgroparna och väntar på startskottet att komma, så det är väl bara att hoppas att jag skulle göra det också och att det inte bara är i min fantasi.
Upp med hakan, du är med all säkerhet just den dina vänner vill att du ska vara! Ta hand om alla grabbarna, vårda dem ömt. ;)
Kära Shass.
Gott att ha EN enda RIKTIG vän, det räcker. Jag har själv en som jag träffat genom bloggen och som kommer utan att jag ber henne. Undrar också om jag har lyckats förmedla hur tacksam jag är för detta.
Kärlekssorger är man ju för det mesta ganska ensam om och så ung som du är får du nog lov att stålsätta dig för framtida besvikelser, som du säger så var det antagligen bäst som skedde. Jag tycker ett avslut som inte görs ansikte mot ansikte är lite...fegt.
Kram från skogsfrun på dal med mycket i bagaget;-)
Skogsfrua: Det tycker jag att du gör! Om det är Maki du menar (och det är jag övertygad om att du gör) så förmedlar du det verkligen. Åtminstone tycker jag det. Det tycker säkert Maki också. Ni verkar vara så goa vänner ni båda. Jag blir lika glad att se det varenda gång.
Fegt, ja... Det kan man verkligen tycka. Man kan tycka det hade varit bättre om han tog upp det innan han for sina 45 mil hem, särskilt som han enligt egen utsago hade funderat på att göra slut ett bra tag. Tyckte inte heller att ringa mig mitt i natten och "göra slut på det hela" var riktigt fair play. Men jag blev ju den erfarenheten rikare i alla fall. Ja, jag är fullt medveten om att det lär bli fler besvikelser i livet, men jag får ta itu med dem när de dyker upp. :)
Kramar!
Du skriver s fint och levande Ianpi. Synd att det inte tar enoenhalv timme för mig att komma till dig, så jag kunde visa att du är värd det. :P men ofta är jag nog tyvärr en blind och korkad storasyster. älskar dig <3
Storasyster: Var inte dum, knäppis! Avståndet och tiden det tar att ta sig någonstans har inte med saken att göra över huvud taget. Jag skulle uppskatta det lika mycket och bli lika tacksam om du kom, som det tar 30 sekunder för att tillryggalägga sträckan hit. Vad jag menade var att trots sträckan, trots att vi knappt träffats, trots tågkostnader...och allting, trots det kom hon bara sådär. Men det skulle ju du också gjort. <3 Om du vetat om det där alltså. ;)
Tusenkilokärlek <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Oj, är det här du svarar på alla mina kommentarer? Jag har kommenterat din blogg och trott att du har varit arg på mig och allt möjligt för att du inte har svarat. Så jag blev jätteglad för kommentaren du skrev i min kära blogg idag, verkligen!
Vilka fina ord du skrev och jag hoppas verkligen att jag hittar en pojkvän snart, känner mig ganska ensam som det är nu. Är tyvärr olyckligt kär för tillfället också, vilket gör det ännu jobbigare. Självklart kommer jag inte bli tillsammans med vem som helst utan det får ta den tid det tar att hitta någon. Men som jag skrev i min blogg vill jag jättegärna gifta mig i framtiden och om en kille friade till mig, en kille som jag älskade... Det skulle vara helt underbart!
Var rädd om dig du också! Kram
