Vad finns i mörkret?
Jag är mörkrädd. Inte alltid, men mer ofta än sällan om man säger så. Mitt förnuft säger att mörkret inte är farligt. I sig är det ju inte det. Ändå... Ändå...
Egentligen tycker jag om natten. Sommarnattens ljumma, vilsamma sammetsmörker, vinterns bitande kalla, ödsliga, ensamhetssvidande stillhet, vårens nyväckta, osäkra frost och höstens ylande vindar. Det är en rofylld tid på dygnet, på något vis. Men jag är rädd för att gå ute själv när det är mörkt. Jag är rädd för att gå runt i ett mörkt hus om natten. Jag är rädd för att gå ut på stan själv. Jag är ofta rädd när jag vaknar mitt i natten i min trygga säng, innanför husets trygga väggar, nära tryggheten hos folk jag känner. Jag. är. Mörkrädd.
Vad finns det i mörkret? Det kan man inte alltid veta. Det är nog det som gör att människor är rädda för mörkret. Att jag är rädd för mörkret. Vad finns där? Någon som förföljer mig? Kommer någon gripa tag i mig? Sticka en kniv i mig? Finns det några monster där ute? Nej, det är klart jag vet att sådana inte finns, men när mörkrädslan klättrar uppför ryggen på en likt en kloförsedd hemskhet från källarregionerna och biter sig fast i nacken...då är det inte alltid förnuftet får ha några ord med i laget.
Jag minns att när jag i femtonårsåldern läste Sagan om Ringen och var nere på toa på nätterna och skulle upp till övervåningen igen och gick i den mörka trappan upp... Då fick jag för mig att Gollum följde efter mig och skulle gripa tag i mina vrister eller hoppa ner på mig från väggen vilket ögonblick som helst. När jag var yngre fick jag också ofta för mig, när jag låg i sängen med ryggen vänd ut emot rummet, att det skulle komma en skeletthand och gripa tag i min axel (Behöver jag tillägga att jag var FRUKTANSVÄRT rädd för skelett när jag var liten?). Jag har svettats mig igenom nätter när jag fått för mig att någon andades i rummet, eller att någon tittade på mig. Jag får ofta lite småpanik om jag ska gå från stallet och in i huset hos mor efter att ha tagit in hästarna för natten. Jag vågar inte gå ut på stan själv (knappt ens i sällskap faktiskt, hehe) när det är mörkt - Man kan ju faktiskt bli mördad! Om jag är ensam. Om jag är med någon är det inte riktigt lika otäckt. "Ensam är stark", jojo. My ass.
Titta på skräckfilm eller läsa rysare/skräckbok och sedan försöka sova i mörker, det går inte (fast det kan jag inte ens när det är ljust). Gå in på en släckt toalett eller ha speglar i samma rum som jag sover i tycker jag (fortfarande!) inte heller om efter allt "Svarta Madam, Svarta Madam kom fram innan jag räknar till 12!"-joxande folk höll på med på fritids. Och så vidare. (Och hur paranoid har ni nu fått uppfattningen om att jag är? :P)
Ja, gott folk. Ni har troligtvis fattat rätt : Jag är Sveriges största chicken. Jag tycker mörker är läskigt. Att vakna upp mitt i det, ur mardrömmar jag inte ens vill berätta om för att de är så otäcka är ingen hit heller. Nej. Samtidigt är det ju som jag sade tidigare: Jag gillar natten. Men lite lite lite läskigt är det. Om man inte har någon att hålla i handen.
Något jag insett i fråga om mörker är att om man skriver om det går det att dra fram mycket bilder i folks huvuden och mycket otäcka otäckheter i deras kroppar. Stäng in karaktären på en mörk plats med ett hot han eller hon inte ser, beskriv vad han eller hon hör, luktar, känner, tänker, anar, fruktar, föreställer sig, upplever utan att se vad som komma ska...och genast blir det mycket otäckare än om du skulle göra det med lampan tänd. Eller? ;) Naias kommentar till ett dito stycke jag författade för 1,5 år sedan ungefär var: "Jesus christ! Det där var det vidrigaste jag någonsin läst!". Så vitt jag förstod det höll min storasyster och hennes sambo med...
Fast nu när jag tänker efter kanske jag skulle prova att tända lampan i styckena och se om det blir lika läskigt då. Hm...
Nå, kryddan sammantagen: Mörker är läskigt.
Är ni rädda för mörker? Vad är det i sådana fall med mörkret som skrämmer er? Vad för tankar dyker upp i huvudet när det är mörkt? Berätta. Alla tankar om mörker välkomnas varmt.
Men egentligen... tror jag inte det är mörkret som sådant vi är rädda för. Det är det okända. Det vi inte ser.
jag är, logiskt nog, inte rädd för mörkret. Isåfall hade jag ju gått runt rädd hela tiden. Däremot är jag lite rädd för tystnad. det är ju samma sak, fast för mig. Usch ja. Tur att det aldrig blir tyst med talsyntes!:D
Emma: Jag tycker också att tystnad kan vara lite sådär småååskrämmande ibland. Särskilt på natten. Sover hellre med radion på, så jag slipper vakna upp till mörker OCH tystnad. Hemska tanke.
Vi kanske skulle börja höra röster du och jag? Så vi slipper ha det tyst? ;)
Du har så rätt när du säger att det är det okända vi inte kan se i mörkret, därav en otäck känsla. Kanske vi har upplevt en otäck händelse som liten när det var mörkt, den känslan kanske lever kvar...även som vuxna! Minns att jag var mörkrädd som barn, men numera känns både tystnaden och mörkret helt okey för mig.
Men håller med dig om att gå ensam i mörkret en kväll eller natt skulle inte jag heller göra idag, det händer alldeles för mkt otäcka saker i samhället numera.
Ha det gott!
Mia: Hej på dig. Hoppas allt är bra?
Nej gå ute själv, det vill man inte. Hujeda mig! Jag är hellre hel och välbehållen outgången än ihjälslagen utgången ;) Men jag tycker det är så himla synd att det ska behöva vara så... att man ska behöva vara rädd för att gå ut. Så ska det inte vara!
Jag brukar ibland känna mig rädd på nätterna eller sent på kvällarna. Jag tror dock att det inte är mörkret som gör mig rädd, jag ser ingen skillnad på ljus och mörker. Det är nog tystnaden jag är rädd för, att vara ensam och att känna mig otrygg.
Min kommentar blir väl ganska trist för jag tycker nämligen att dina känslor inför mörkret är helt sunda.
Tror det är en mycket ursprunglig rädsla för det okända, där rovdjur och annat ont lurar på oss.
Vår värld har inte blivit så värst civiliserad sen gryningen. Tryggaste platsen är nog i naturens sköte, på stadens gator lurar mänskliga avarter, så stanna inne om natten du vargprinsessa och yla tryggt mot månen från ditt bleka fönster:-)
Vispen: Ja, som min slutkläm löd: Det är inte mörkret vi är rädda för... Det är det okända. Tystnaden. Otryggheten. Det är ju bara det att mycket av det där göms just i nattens mörker och stillhet.
Skogsfrua: Avarter var ordet! Jag känner mig lite tryggare ute i skogen än inne i stan med alla hyenor som lurar där. Vargprinsessa! Åh du är så ullig. I sådana fall är du en alfahona du :) Yla bland dina dalsländska skogar mot samma måne som jag. Låt våra röster förenas där.
sv: Jo, röster hör jag ju redan kan man ju säga. eller nja, men jag har en inre demon. eller vad man säger. alltså, så är jag aldrig ensam. :) tyvärr somnar jag inte om det inte är tyst, då lyssnar jag ju på det som händer. Det gäller att inte tänka bara...
men vilken tur att du snart får hålla min hand om natten då <3
Ostlund: Ja! Äntligen! LYCKA! <3
åååh varför har jag inte varit här inne o läst på så länge... Du skriver så himla snyggt! GE ut en bok för tusan människa!
När det gäller mörkret så tror jag att det är något man känner rädsla inför när man tänker på det. Tänker man inte så mycket på det så går det heller inte att vara rädd för det ju eller? lite samma sak med både det ena och det andra.
C: Tack, det var gulligt sagt men lite för mycket honour upon my name, så att säga. Jag tror inte det finns någon som skulle vilja läsa en hel bok av mitt dravel. I värsta fall är det väl bara att samla ihop alla blogginläggen och binda in dem :P ;)
Kanske du har rätt i ja. Men som sagt förut är det ju mer det okända som skrämmer... Äsch jag vet inte vad jag försöker komma fram till. Jag är för trött för att komma med någon bra kommentar till svar.
