Shass

Jaha. Så var vi där igen. Antingen har jag börjat bli blödig på senare år (eller ska vi kalla det mindre... hårt hållande känslorna?), eller så är den här låten väldigt berörande.

Självklart blev jag nyfiken när Taylor Swift meddelade på Twitter att hon skulle spela en ny låt kommande kväll. Titeln förberedde mig knappast på vad jag skulle få höra när jag lyckades rota fram den på Youtube. Jag tror att vi kan kalla det "lätt chocktillstånd".

Med en högt älskad fd. cancersjuk närstående i tankarna satt jag som förstelnad och lyssnade, helt andlös, till låt och text och röst, och sprang sedan till andra sidan huset och grät. Personen i fråga, som jag älskar av hela mitt hjärta, är visserligen frisk nu, och jag var inte del av dennes liv under cancertiden. Icke desto mindre överväldigades jag av sorg över det som varit, sorg över pojken Ronan som låten handlade om och sorg över alla de barn som insjuknar i cancer och den vånda deras föräldrar, syskon, släktingar måste hemsökas av. Jag kunde för mitt inre föreställa mig den förtvivlan jag själv skulle känna om mitt barn fick cancer. Och jag grät. Jag grät över de barn som dött och de som kommer att dö av olika former av denna otäcka sjukdom, sörjde från djupet av mitt hjärta alla de som aldrig fått eller kommer få uppleva barndom, tonårsförälskelse, syskonskap, vuxenliv, kärlek, föräldraskap, lycka, barnskratt, solsken, havsvind, hästlukt, skogsdofter, frihet, vänskap, natthimlar, vårregn, kramar, solmogna jordgubbar och alla andra livets fantastiska ting. Jag snyftade över de orostimmar, dagar och år som måste ha genomlevts av släktingarna till en människa jag håller så nära mitt eget hjärta och snörvlade över det fantastiska faktum att denne är vid liv. Att jag, jag, jag får vara en del av dennes liv.

Kräfta, cancer, eller monstret (som jag själv skulle vilja kalla det) är en av de sjukdomar som skrämmer mig allra mest. Att jag själv eller någon i min familj eller vänskapskrets skulle drabbas är och har varit en av mina största rädslor i många år. Det bedrivs oerhört mycket forskning på ämnet cancer, och ändå är det fortfarande många som dör av dess verkan. För varje år känner jag allt starkare att jag skulle vilja stödja forskningen mer, att jag skulle vilja hjälpa till att fördriva detta vidunder ur fler människors kroppar. Det värdefulla och otroliga i att en människa jag älskar så högt lyckats övervinna denna djävul och fått behålla sitt liv och Taylors sång till en fyraårig pojke som förlorade sin kamp har bara stärkt denna vilja. Några storverk kan jag inte åstadkomma, men jag kan ju börja bidra med det lilla.

Det finns många fonder som arbetar för att rycka loss och utrota kräftans klor. Barncancerfonden och Cancerfonden är två svenska fonder som arbetar med just detta. Efter hårdrockssångaren Ronnie James Dios död i maj 2010 startade dennes fru en cancerfond - Stand Up and Shout Cancer Fund - till vilken man kan donera här. Det går ju givetvis också att donera till organisationen till vilken inteckterna för ovan nämnda låt går: Stand Up To Cancer. Oturligt nog kan vi inte, som amerikanarna, stödja organisationen genom att köpa Ronan via Itunes (vilket jag gärna skulle göra), eftersom den inte gjorts tillgänglig i Sverige.

Så vad säger ni, ska vi inte allihop ta och rycka tummen ur bakdelarna och stödja cancerforskningen? Jag tror jag ska göra ett försök i alla fall. Vem är med mig?