Shass

Visst är det märkligt att en sanning ibland egentligen blir en sanning först när någon annan uttalar den? Trots att man själv gått i precis samma tankar blir det ibland på något sätt trots allt inte helt sant förrän det kommer över någon annans läppar. Om det fått en att tappa modet när man själv gått och gnagt på det blir det desto värre när man får höra det med en annans ord. Ibland. Eller hur?

Det är en ganska tuff tid här i Nederländerna just nu. Många människor går utan jobb, och till dessa väldigt många hör flera i vår omedelbara närhet. Vi försöker stötta och hjälpa allt vad vi förmår, bistå med penninglån där vi kan. Problemet är bara att min Superman är den enda som verkligen jobbar, som har en fast anställning och får in en stadig inkomst varje månad. Mitt "jobb" är för närvarande att sörja för det husliga, eftersom jag både kan och har möjlighet att göra det. Enligt honom väger det mer än väl upp att jag inte har något jobb.

Men ibland gnager det ändå någonstans i bakhuvudet - jag vill också dra mitt strå till stacken! Jag vill också jobba. Utbildningen jag skulle vilja gå, som antingen massör eller aromaterapeut, är just nu inte möjlig för mig att ansöka till eftersom jag har så mycket problem med mina axlar och armar att jag inte skulle klara av de praktiska bitarna. Så jag tog upp det med min Superman förra veckan - finns det någon möjlighet att kanske kunna söka något receptionistjobb eller liknande? Praktik kanske? Så jag åtminstone drar in lite extra skrammel varje månad?

"Men Schat", sade han där han låg intill mig i sängen, "Tror du verkligen att du skulle klara det? För det tror nämligen inte jag."

Aj. Det där gjorde ont. Och nej, för att förekomma eventuella raseriutbrott: Han menade inte att jag är oförmögen att arbeta, inte heller att jag aldrig kommer kunna det. Men - som han påpekade och jag själv sååå otroligt många gånger själv tänkt - skulle jag klara av det energi mässigt?

Han har en poäng. Jag går på antidepressiv medicin. Jag är rädd för att sova. När jag väl sover blir det med mardrömmar, vilket gör sömnen ovilsam och ryckig. Ofta ligger jag vaken antingen långt före jag somnat, eller somnar och vaknar någon gång mitt i natten och kan inte somna om. Detta resulterar i att även hushållsarbetet ibland känns för mycket, och att jag inte helt sällan sover ett par timmar på dagen för att över huvud taget orka göra något alls. Som han försiktigt påpekade medan han kramade mig och jag blötte ner hans t-shirt: "Här hemma kan du ju vila om du inte orkar, men argumentet att du sovit för lite skulle en arbetsgivare inte köpa."

Han har rätt. Det är sant som han säger. Det gjorde bara så sjuhelsickes ont att höra det från någon annan. Jag har tänkt det själv flera, flera gånger de senaste åren - i synnerhet sista 1,5 året - att jag aldrig skulle fixa varken en massörkurs eller ett arbete så som det är nu. Det finns ingen energi för det - all energi går åt till att orka ta sig igenom varje dag. Gymnasiet var ju trots allt ett helvete att ta sig igenom, hur skulle då en "riktig" utbildning bli? Jag kan ju för sjutton inte ens alltid koncentrera mig på skönlitteratur(!) längre, jag tappar fokus irriterande lätt på ett sätt jag inte gjorde när jag var *host* ung...yngre...ja. Då är det svårt att läsa fackskrutt. Kanske kommer jag aldrig kunna jobba heltid heller. (Men det blir en senare fråga, sådant orkar vi inte slösa energi på att oroa oss för nu.)

"Schat", sade Superman mot mitt hår, "Du gör ju tillräckligt här hemma. mer än tillräckligt. Du lagar mat och städar, håller rent, skurar toalett och badrum, tvättar, viker tvätt, handlar, diskar och tar hand om mig. Du behöver inte känna att du inte gör nytta - du gör mer än tillräckligt."

Efter att jag tårblött och snorat ner hans t-shirt en stund och han kramat mig och bett om ursäkt en miljard gånger ungefär - vilket ju egentligen var fullständigt onödigt eftersom han hade rätt - började vi utveckla en plan. Vi ger p-piller-stoppet en månad till att bevisa om det är spöket bakom mardrömseländet. Har det inte upphört eller blivit bättre 1 augusti tar vi ett krafttag för att få ordning på mardrömmarna. Planen är att jag i samma veva där också ska halvera dosen antidepressiv medicin. Tills dess, och antagligen då också, ska jag fortsätta med fysioterapin jag går igenom för mina trasslig axlar och försiktigt bygga upp dem för att förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid kunna göra normala saker som en normal människa igen utan att få så ont att jag får sova med värktabletter. När jag kommit hem igen från Sverige, dvs. efter 10 juli, ska jag också på möte med en organisation som hjälper till med arbets- och studieförberedande träning och orientering m.m. för blinda och synskadade. Kanske har de något matnyttigt att komma med.

Och när de värsta problemen förhoppningsvis har löst sig här, och vi har lite mer pengar igen...ska vi kanske undersöka möjligheten för mig att ta ridlektioner. Att få rida varje vecka vore fantastiskt. Skulle antagligen göra underverk för livsandarna.

Sanningar kan göra ont, men de kan också leda till planering man annars inte velat, eller vågat, börja skissa upp. Kanske kan jag inte påbörja någon utbildning till hösten heller. Kanske måste jag vänta till efter nyår, eller till nästa höst. men jag har åtminstone människor omkring mig som hjälper mig, och det känns som det viktigaste just nu. Kanske var denna käftsmäll nödvändig, kanske den också är ett led i arbetet för att bli av med mardrömmarna.

Flyg fula mardröm flyg, och den fula mardrömmen FLÖG UT GENOM FÖNSTRET, och blåste rakt in i elden och brann upp!


Uppdatering 04.25: När jag läste igenom inlägget igen fick jag en sådan läskig déjà-vu - jag var HELT säker på att jag måste ha skrivit åtminstone en del av det jag skrev här i något tidigare inlägg (eller snarare redigerat eländet)... Men nä. Tydligen inte. Antagligen har jag bara tänkt för länge innan jag började skriva. Pfff. Avskyr déjà-vuer.

Uppdatering 08.05: Planerna ändrade. Efter förvirrat och skrämt beteende från undertecknad före det att manskapet gick till jobbet har deadlinen för förändringar flyttats från 1:a augusti till 11 juli, vilket innebär dagen efter att jag är tillbaka från Svea Rike. Undertecknads fästman tyckte 1:a augusti var för långt borta. Positiv utveckling på göranågotåtsömnen-fronten, verkar det som. Heja!