Shass

...Och så höjdpunkten, Within Temptation. I vanlig ordning är jag mest kritisk mot de band jag tycker bäst om, varför det är så vet jag faktiskt inte. Hur som helst är Within Temptation ett av de band jag granskar med mest avsmalnade, synande, granskande, ingående blängande...ehm.... nej, kanske inte det sista. Hur som helst är jag väldigt kritisk.

Efter mycket funderande och krånglande med tröjor som inte passade till klänningar och mödrar som inte tyckte deras döttrar skulle ha dylika klänningar (och hör och häpna var det inte min mamma!) och annat jox kom vi i alla fall iväg. Vi traskade ned till festivalområdet för tredje gången samma kväll, tog oss in och köpte lite remmar att äta på, samt öronproppar (ett nytt par till Naia också, som av irritation över sin mor glömt sina hemma). Sedan blev det till att vänta. Och vänta. Och vänta...


Within Temptation då?
I vanlig ordning när jag är på en WT-konsert fick jag ont i magen när vi väntade. Men det gick fort över. Introlåten, Jillian (I'd Give My Heart) sjöng hon fantastiskt och rätt text dessutom. Det är en av de saker jag roas över med just Sharon den Adel - Hon har en förmåga att sjunga om samma text i vissa bitar i vissa låtar. Underligt, men sant, och ofta förekommande. Det gör givetvis ingenting, det bevisar ju bara att också den bästa kan göra fel!
Det var, enligt mig, en bra konsert. Sharon hade ett bra grepp om rösten och sjöng jättebra. Ljudet krånglade något för henne, men sången var bra annars. Killarna verkade ha det trevligt...bankade på sina trummor och gnisslade på sina gitarrer och sådant. Forgiven spelades, vilket jag faktiskt inte väntat mig, medan Frozen och All I Need utgick, vilket jag heller inte väntat mig. Men jag njöt. I fulla drag.


Så, vad får Within Temptation för betyg på 1-5-skalan?
...5, om ni frågar mig. Även om jag synar dem i minsta söm och är kritisk som en flodhäst med nageltrång är det något med dem jag alltid fastnar för. När de spelar står jag och njuter, även om jag inte blir galet exalterad som en del andra i publiken. För mig är de en njutning, något som gör mig lugn och tillfreds. Och Sharon har onekligen blivit bättre sedan jag hörde henne första gången, ingen tvekan om saken. Sedan får andra säga vad de vill.
Well done!


Emellertid fanns det ett minus med konserten, som dock inte var bandets fel. Till höger om mig stod en skrika och pep hela konserten igenom! Jag fick spunk på henne efter halva tiden och tvingade Naia att stå på min plats resten av den, för jag stod inte ut. Jag fick liksom en vision av Skabbis som möblerade om ansiktet på människan i fråga, och när man tänker sådant och ordet "mööööööördaaaa!" liksom ringer i huvudet på en är det bäst att hålla sig undan. Det var vansinnigt irriterande, måste jag säga. Närde en stark önskan att kränga av mig skorna och klämma in mina strumpor i munnen på otäckingen. Isch, usch, fy och tvi.