Shass

Hm. Den där rubriken skulle kunna vara titeln till ett 900 sidor långt verk om den där karln. Men jag kan inte låta bli att ställa mig den frågan - är han förunderlig eller är han förfärlig? Jag vill egentligen säga att han är båda, även om det tippar över mot förfärlig ibland. Rätt ofta. Typ nästan jämt. Fast...

De flesta har hört talas om honom. Poison har väl ingen kommit undan att höra, och School's Out var tydligen en stor hit när den kom i början av 70-talet. Min far talade om för mig att lärarna fick spunk när han och hans kompisar drog igång den på snuskigt hög volym på bandspelaren i skolan när han var 12-13 år. Det triggade dem givetvis bara att göra det igen, och igen, och igen...
Men nu var det inte det jag skulle prata om. Alice Cooper... Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om honom. Å ena sidan fascineras jag av hans teatrande. Han har en uppsjö olika röster att ta till och käkar fladdermöss och hugger huvudet av sig själv och allt möjligt på scen. Han gör ett förträffligt jobb som King Herod i Jesus Christ Superstar (London cast 1996). Han kan skrika och vråla och sjunga rätt fint ändå (fast inte en röst jag förälskar mig i direkt). Han kan vara ond. Han kan vara väldigt, väldigt övertygande när han sjunger.
Å andra sidan äcklar han mig. Hans texter är ganska morbida ibland (det lilla jag hört), och han ser rätt förskräcklig ut. Han behandlar diverse ämnen, och då bland annat nekrofili. Det äcklar mig. Hans inlevelse i sången äcklar mig. Texten äcklar mig. DET ÄCKLAR MIG! Och...det skrämmer mig. Usch. Men det är väl inte för inte han kallas skräckfarfar...

Igårkväll var jag helt övertygad om att jag skulle drömma mardrömmar om låten I Love The Dead om jag somnade och vakna svettig och skrikande mitt i natten och vara skiträdd för att röra mig för att jag skulle vara övertygad om att han stod runt närmsta hörn och tänkte anfalla mig om jag gjorde det, och för att det var mörkt och tyst och... Och för att jag helt enkelt är förbannat lättskrämd. Jag vaknade med panik med Evergreys "The Shocking Truth" vispande i skallen för någon månad sedan och vågade varken masa mig upp och tända och sätta igång annan musik eller datorn eller ligga kvar och svettas under täcket. Blä. Och den är inte ens i närheten av I Love The Dead, varken ämnesmässigt, musikmässigt eller någontingmässigt. Så hur djävla rädd skulle jag inte vara då om jag vaknade med I Love The Dead snurrande i skallen? Och då har det räckt med att höra den en enda gång...för att pappa spelade den för mig.
Fast nu slapp jag ju som tur väl var vakna svettig och skrikande med den i skallen. Kruxet är väl då bara att jag säkert kommer göra det inatt istället, eftersom jag skrivit om det...
...Nej usch, tyst med mig! Inga sådana självuppfyllande profetior nu. Jag kommer drömma om...att jag... sjunger duett med alla snygga karlar, osnygga karlar och Sharon-den-Adel:ar jag vill sjunga duett med. Ja, så säger vi. Jättebra. Så blir det. Bestämt!

Här har ni I Love The Dead. Men ni lyssnar på egen risk. Fy fan, rent ut sagt, vad jag tycker den är vidrig! Och nej, jag har inte lyssnat på den igen... bara första frasen på youtube-videon för att höra hur kvalisorten var.

Jag vet inte om jag ska äcklas eller fascineras av honom, för han är onekligen en väldigt inlevelsefull sångare och, som King Herod och på sitt eget sätt på scen, skådis, men han är...usch!
Ambivalens.
Jag önskar jag kunde låta er få höra King Herod's Song med honom, men den finns tyvärr inte upplagd på Youtube. Tyvärr. Den är mästerlig.


Fast det finns väldigt många väldigt övertygande och väldigt mästerliga sångare, men jag tänker ta upp dem vid något senare tillfälle. Måste få lite inspiration och glöd att skriva om dem först. Sååå ni får helt enkelt nöja er med Cooper så länge. Och kom inte och säg att jag inte varnade er för I Love The Dead om ni lyssnar på den och drömmer mardrömmar sedan.



Er tillgivna och nekrofilihatande
Shass