Shass

Steve och schweiziska fotbollslaget väckte (drev mig till vansinne) klockan sex på morgonen för att jag skulle hinna upp, duscha och tvätta håreländet, vilket jag också gör. Naia min vaknar och vi äter frukost och diskar och har oss en stund, lyssnande på Disneymusik, och tar allt med ro tills vi gjort oss klara och ska till bussen. Där börjar givetvis kaoset...

De håller på med en hel del ombyggnation runt Campus där Naia bor och av någon fullständigt idiotisk anledning hade de flyttat den busshållplats vi skulle ta bussen in till tåget ifrån. Vi får enligt anvisning ge oss ut efter en annan plats att skutta på detta trafikens långa monster, och får springa som vargjagade får för att hinna med bussen. Jag tappar rullväskan när vi nästan kommit över vägen, snubblar lite, kommer på "rätt köl" igen och vi dundrar vidare och kastar oss upp på bussen. Där var den duschen förstörd, kan jag ju säga... Genomsvettiga var ordet. Men, tänkte vi, vi har ju gått om tid.
Och visst kommer vi på bussen som 08:50 ska ta oss till Alvesta, varifrån vi sedan ska byta till tåg mot Köpenhamn, där vi ska vara framme 11:19, och allt är frid och fröjd och trevlans trevlans. Vi kommer på tåget och får våra platser och klipper biljetter och har det avslappnat och bra...
... Tills vi kommer till någonstans mellan Eslöv och Lund. Där blir tåget stående. Vet ni varför? Jo, någon smarthjärna till grävskopeförare hade av någon fullständigt idiotisk anledning lagt ut sin grävskopeskopa på spåret (!) och hade givetvis, icke särskilt förvånande, blivit påkörd av ett tåg. Men det är luuugnt, tänkte vi, det är långt tills flyget går. Ingen panik, vi får snart köra.
Eller hur! När vi suttit på det där förbaskade X2000 i över en och en halv timme och bara glott står vi fortfarande stilla eftersom de "måste visitera spåret" - Detta trots att ingen blivit skadad eller liknande. Vi börjar bli en smula nervösa att vi inte ska hinna med flyget, men ingen vet något besked om när tåget får köra vidare. Naia och jag överväger ett slag att ta taxi till Köpenhamn, men beslutar att vänta, med tanke på att det var 25 minuters telefonkö fram till taxibolaget. Då vill jag inte ens veta hur lång tid det skulle ta att få en taxi... Dessutom tänkte inte SJ stå för några kostnader för resa med annat färdmedel. Så, vi väntade.
Men ingenting händer... Inte förrän runt fem över halv tolv, när vi får upplysningen om att vi får köra kvart i. Kvart i tolv står vi fortfarande kvar...
Slutligen kom vi ändå iväg, någon gång runt tio-kvart över tolv, men har då fått veta att vi måste byta tåg i Malmö för att ta oss vidare till Köpenhamn (egentligen skulle vi fått åka hela vägen), eftersom tåget ju är sååå försenat och måste vända och lubba iväg till Stockholm istället. Vi är en aning nervösa att inte hinna till incheckningen, men allt går (tack och lov) bra och vi är på flygplatsen i tid (om än 2 timmar senare än beräknat). Men se hur bra det är att verkligen planera resan med goda marginaler! Egentligen skulle vi fått fyra timmars väntetid på Kastrup, nu fick vi omkring 1,5, och då ska man ju helst checka in minst (observera MINST, ibland är det ju mer) en timme i förväg. Tur...

Vi kommer på flyget och allt går bra. Visserligen cirklar vi omkring ovanför Heathrow en stund för att andra plan skulle få landa före oss (onsdags-snälla som vi var... Måste dock erkänna att jag inte uppfattade så mycket just då, eftersom jag sov större delen av flygfärden), men annars gick det fint. Vi tog oss in i England, fick vår packning och skuttade på Piccadilly Line in mot London. Och den tunnelbanan var onekligen tämligen intressant, måste jag säga. Bitvis snarare skuttade den fram längs rälsen än körde! Mycket fascinerande. Men den tog oss dit vi skulle i alla fall, och efter många om och men och kaos och katastrof hamnade vi slutligen i London, på Victoria Station med alla våra väskor och ganska trötta och sega efter halvdåligt ventilerade tunnelbanetåg. Men vi var i alla fall där!

Mitt första intryck av London var: "Men det här var ju int en så livlig stad, har hört värre". Har faktiskt ännu inte bestämt mig för om den uppfattningen liksom rubbats i fogarna eller ej, men det var hur som helst det första jag tänkte.
Vi tog vårt pick och pack och knallade iväg ett par gator för att hitta vårt hotell, samtalande om London, England och vad vi skulle äta när vi väl lämpat av packningen på rummet. Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en inder-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren!
Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!
Nej blä, tänkte vi, här vill vi helst inte sova om vi kan slippa det. Naia strosade därför iväg ut till receptionen och flörtade lite med lille Indie-receptionisten. Snällt frågade hon om det möjligen liksom var så att vi kanske skulle kunna få uppgradera till ett annat rum, helst med egen toa och dusch och så, och hur mycket det i sådana fall skulle kosta. 30 pund extra för våra tre nätter, sade han då, och det erbjudandet kastade vi oss över, allt för att komma bort från det där giftpinneförgiftade rummet. (Fast nu är jag lite elak i överkant, för jag har hört om värre rum och vi hade förmodligen överlevt att sova därinne (det låg till exempel inga avklippta tånaglar i sängarna, och lakanen var inte strödda med diverse suspekta fläckar), men vi ville helst slippa bli rökförgiftade av passiv rökning.

Det nya rummet var way mycket bättre. Visserligen dånade tåget förbi utanför fönstret nästan om möjligt ännu värre än i det andra rummet, men det var mycket fräschare och bättre (och större vattenkokare också!). TV hade vi med, även om vi inte använde den en enda gång. Toaletten kanske inte luktade rosor och lavendel precis, men den var inte äcklig och den var VÅR! Och vi hade egen dusch! Och det luktade inte som om hela amerikanska befolkningen suttit därinne och fjärtat och rökt sjutton paket cigaretter var i en vecka heller (usch så hemskt jag framstäler det andra rummet nu då...), så vi var så nöjda så, Naia och jag.

Efter visst dividerande och vandrande upp och ner för gatorne ett par gånger, samt spanande efter lite vykort och sådant, hittar vi en pub där vi bestämmer oss för att äta. King's Arms ser trevlig ut och menyn verkar inte så dum, så vi slinker in och slår oss ned. Där finns en del folk redan, men ljudnivån är förvånansvärt lugn och vi sitter och läser gratis-skvallerblaskan London Lite och pratar och har det tämligen trevligt, om än lite otåligt, tills vår mat dyker upp. Som utsvultna rävjägare kastar vi oss över fish and chips, som visserligen inte är så smakrik, men som i alla fall gör oss mätta och glada. Under tiden läser Naia högt ur menyn och försöker komma på vad den där grönsaken heter som ser ut som manliga genetalier... vilket var sparris!
Efter maten skuttar vi tillbaka till hotellrummet igen där vi egentligen inte gör något särskilt, förutom har roligt åt min knarriga säng som är vinglig åt helt fel håll, tycker vi. Den liksom vickar i sidled (man kan ju undra vad de förra hotellgästerna gjorde i den...) och är allmänt övertrötta tills vi somnar som små trollungar och sover gott (väcks av tåg från helvetet som låter som om de kör uppepå taket) hela natten.



To be continued...