Shass

Shassie hade varit duktig och ställt klockan på kvart i åttan. Shassie hade varit så djääävla duktig och ställt klockan på kvart i åtta för att vi skulle hinna upp och duscha och äta i vettig tid. Och klockan ringer kvart i åtta, som Shassie sagt åt den att göra. Det finns bara ett visst litet, litet, ynkepynke-problem... Shassie sträcker ut handen, dödar klockdjäveln och somnar om! Vaknar kvart i NIO och upptäcker att Naia precis vaknat och duschat, svär en mental ramsa och far själv in i duschen (faktiskt utan att slå ihjäl mig! Fast jag blötte ned hela toagolvet, hehe...).

Efter frukost och dylika aktiviteter, samt nyckelinlämning hos Tack-Så-Mycket tar vi oss till Harrods. Harrods, detta tjusiga varuparadis som påstår sig sälja allt utom elefanter och utrotningshotade djur, och som verkligen tar priser därefter också. Vi smiter förbi vakterna in (var lite orolig att de skulle haffa mig ett tag där, men de stirrade mest) och försvinner in bland hyllorna i matvaru-avdelningarna. Elak som jag är förkastar jag allt te de har där, och då inte för att jag inte gillar te, utan för att jag tycker det är dyrt (fast teet var inte värst!). Vi rusar igenom fisk-och-kött-avdelningar och annat tjafs, och åker på kul upp på häst- och ridutrustningsavdelningen, bara för att se vad de har där. Fast vi vågar inte riktigt titta på prislapparna! Åtminstone inte förrän vi kommer till ryktborstarna, för då måste vi ju givetvis se vad de tar för en borste. 42 pund! Hajar ni? Det är ju för Moderns skull 500 spänn! 500 svenska riksdaler! Ja, lite beroende på var pundet står, men det var ca 500 spänn när vi var där. För en borste! Sanslöst..! Särskilt som man kan köpa borstar för 40-50 spänn här i Sverige som förmodligen fungerar minst lika bra, fast de inte är gjorda av svinborst och gethår och tagel och allt vad de där borstarna nu kunde varit gjorda av. Skrämmande..!
Hastigt springer vi bort från hästavdelningen, dissar allt vad kläder heter och snubblar in på barnavdelningen där en mycket intressant syn möter oss. Där leker nämligen personalen (!) runt för fullt med radiostyrda motorcyklar och rullskridskor och Modern vet allt. Så vi flydde igen! Inte vågade vi stanna på en barnavdelning där PERSONALEN löpte amok på det viset inte. Nä nä, vet ni vad, någon måtta får det vara på tosigheterna.
Så, vi började leta efter avdelningen där de sålde smådjur och djurtillbehör istället, och springer rakt in i gosedjursavdelningen. Och jag som ääälskar gosedjur! Men där, kära vänner, blev jag grymt besviken på Harrods. De skryter om att sälja allting, men där fanns inte en enda mjukisvarg! Här har jag gått och varit helt säker på att på Harrods måste det ju finnas en, men icke. Besvikelse deluxe!

Nej usch, nog om det där skitstället. Naia och jag stack ändå därifrån en stund senare efter att inte ha hittat någonting vi ville ha (eller, Naia ville ha den där underbart söta svarta mjukisleoparden med grå ögon, men den korkade kvinnan köpte den ju inte!), och roade oss med att prova klänningar på Monsoon istället (klänningar som ändå inte passade Shass, så det var ju ett fruktlöst företag). Det tröttnade vi ganska kvickt på igen, särskilt som utbudet reaklänningar var ganska litet (om man bortsåg från mängden bröllopsklänningar, som vi inte provade), så vi stack till Hyde Park och började titta på folk istället.

Som jag nämnde i förra Englands-inlägget är det tämligen intressant att titta på folk. Just denna dag verkade det dessutom vara någon form av spring-evenemang i Hyde Park också, så där kryllade av intressant klädda hurtbullar som studsade omkring. Bland annat såg vi en galen annorektisk 60-årig gubbe som kom skumpande förbi oss flera gånger, och en annan gubbe i rosa tröja som mycket tydligt visade hur mycket han svettades medan han sprang.
Ett annat spännande fenomen i parken var en underlig samling män. Den förste vi såg kallade Naia för Einstein (ni kan ju gissa vilken frilla han hade), och vi blev tämligen förbryllade när Einstein plötsligt plockar fram en plastpåse och börjar trä den över huvudet. "Vafan!" tänkte vi. "Nu har gubben blivit knäpp". Men det visade sig att plastpåsen han dragit över huvudet var någon form av plastpåse-väst (very sexy...not) som funktionärerna till spring-evenemanget hade på sig. Fascinerande...

Bortskrämda av en gubbe som slog sig ned bredvid mig på bänken där vi satt stack vi och köpte dricka och bitar av färsk kokosnöt - tveklöst bland det godaste jag ätit! - för att sedan dimpa ned på en gräsmatta, åter i Hyde Park. Medan vi småpratade och åt och drack hatade vi duvor (igen), lyssnade på flygplan och betraktade (rejält förbryllade) en tjock gubbe och hans kvinna medan vi väntade på Erik, som dagen till ära skulle äta lunch med oss. Tjockisen låg flat on his back, och kvinnan låg bredvid honom och pillade honom i armhålan! Hon måste varit svettfetischist eller något, fy fan så vidrigt... Jag menar, vad kan annars få en normal människa att vilja ligga och gräva runt i armhålan på någon? En gubbsvettig armhåla! Nä vet ni vad...
Nästan med ett litet poff dök den mycket fascinerande, homosexuelle mannen upp i parken och störde faktiskt inte alls friden, eftersom vi kände oss som utsvultna raggsockar och hade väntat på hans ankomst som otåliga, snoriga femåringar väntar på tomten. Naia min och jag kravlade oss därför på tassar och lämnade tjockisen och svettfetischisten åt duvorna. Lunchen hägrade, så vi hade inte tid med dem längre. Och jag har en vag aning om att de faktiskt klarade sig rätt bra själva...

Gormet Buger Kitchen fick någon halvtimma senare finna sig att bli våldgästat av två flamsiga kvinnor och en lika flamsig homosexuell man, och tvingades dessutom servera oss lunch. Vi snackar alltså hamburgare. När vi snackar hambugare just idag snackar vi inte snusk som McDonalds eller andra vidrigheter, utan riktig mat. I alla fall kallar jag min kycklingburgare med avokado och bacon för riktig mat. Mmm... Fast Erik tramsade så att Naia och jag knappt kunde äta för att vi skrattade så mycket. Men ändå!
På 5th Floor Wiew, en bar på femte våningen i Londons (världens!) största bokhandel, Waterstone's, tog Naia min och jag oss varsin strawberry daiquiri (min favoritdrink so far, fast den på O'Learys här hemma var faktiskt godare), och Erik tog sig något alkoholfritt alternativ jag inte orkar minnas vad det hette. Men det var säkert gott. Hur som helst dricker vi upp fort som strutsar i en badbalja (vart fan fick jag det ifrån?) och skuttar ned för alla hundra trapporna igen för att gå till... bamparabamparabam... (Det där skulle vara någon typ av trumvirvel, ifall ni inte förstod det).... Madame Tussauds!

Naia min är en ganska oanständig kvinna när hon vill. Det är jag med, visserligen, så det passar ganska bra. Men det var inte jag som föreslog att jag skulle kontrollera huruvida vaxdockorna på Madame Tussauds hade utrustats med några genetalier eller ej! Så det kontrollerade jag inte, för det vågade jag inte. Men Naia tafsade lite i smyg på Freddy Mercury (som hon har bildbevis på att jag dansar med) och George Bush (det var ju också en karl att tafsa på, lite mer smak kunde man ju begära...). Hon bekräftade att vår misstanke om att dylika detaljer utelämnats stämde. Inga pinkepinnar på de karlarna inte! Dåligt.
Nå så vad såg vi för kändisar där då? Ja.. Orlando Bloom var ju där, och nakne kocken Jamie Oliver, som jag kramar på bild. Johnny Depps hår tycker jag väldans mycket om, måste jag säga. Drottningen av England var en trevlig dam, Darwin hade ett intressant skägg. Einstein stod där och såg dum ut (och då menar jag originalet, inte Hyde-Park-versionen)... Robbie Williams stod och såg jag-är-snygg-och-jag-vet-om-det-utig, Oscar Wilde var en stropp... Naia fångade på bild när det ser ut som om jag kramar om Hitler, för att på nästa bild knuffa honom ifrån mig. Jag rättar till kragen på Bush och blir omhållen av Shrek. Och ja... Vi hade rejält roligt i alla fall där vi sprang kring. Det enda minuset var alla galna indier som rantade runt där i en GIGANTISK (typ hela släkten) flock och skulle ta kort på varenda docka. Men nåja, Naia min och jag hade roligt i alla fall, trots att där fanns sammanlagt tre David Beckham, och det enligt oss var en aaaning för många...

Flamsiga och tramsiga tog vi oss genom ett fredagsfestligt London till Häagen-Dazs-baren, där vi kom in förvånansvärt fort. Vi skickade genast små ret-sms till våra systrar om att vi var där och skulle äta glass, och beställde sedan det vi skulle ha. Som ni kanske vet är Häagen-Dazs gott. Och dyrt. Meeen, jag var nöjd ändå! Jag menar, det är väl inte alls dumt att äta lite dyr och god glass efter att ha tramsat runt i London en hel dag tillsammans med Naia, när det dessutom är fredag och vår sista kväll i England? Nej, det är inte dumt alls! Och gott dessutom. Dit tycker jag verkligen ni ska gå om ni är i London och gillar glass. Marsch pannkaka!

De sista hundra metrarna fram till hotelldörren flummar Naia så mycket om toalett-receptionisten att det slutar med att jag nästan dubbelvikt följer med henne in genom dörrarna och måste hålla mig för skratt för fulla petflaskor hela vägen till rummet. På vägen tillbaka har vi dessutom varit och handlat något att dricka (icke alkohol), och efter att jag avslöjat för Naia hur flamsig jag var i Spanien sommaren 06 efter att ha druckit DrPepper tvingar hon mig givetvis att köpa en sådan. Så medan vi skrev diverse vykort på hotellrummet (till min gamla svensk-engelsk-lärare, bland annat) låg jag och drack DrPepper och började, inte helt oväntat, bli både övertrött och flummig. Jag har inte kommit underfund med vad det är med just den drickan som gör att jag blir sådär, och innan jag köpte den nu i England var jag ganska övertygad om att det i Spanien varit ett utslag av övertrötthet...men... jag blir jätteflummig av den! Det är ett mysterium varför. Ett djävligt olöst sådant. Någon som har en teori?
Rätt vad det var, medan Naia skrev sina kort och jag låg och lyssnade på tågdundrandet utanför började jag sjunga.
"Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vem vill åka med i mitt lilla putte tuffetåg, vem vill följa meeed? Vid nästa station när jag stannar så är det bara att kliva på! Mitt lilla putte tuffetåg. Mitt lilla putte tuffe tuffe tuffetåg. Tuuuut!"
(Ni ser själva...)
Naia börjar skratta och undrar vad fan jag håller på med. "Sjunger", svarar jag givetvis glatt och börjar fundera på vad jag kan för fler tågsånger.
"Den som femtio öre har få förlja med på fäääärden...."
Men det är lögn i helvete att komma på början av låtfanskapet. Naia får lite lugn och ro en stund medan jag ligger och grubblar, tills jag plötsligt utbrister:
"Tingelingeling nu ska tåget gå ut i vida världen. Den som femtio öre har får följa med på färden. Se Anna, se Anna, nu köper hon biljett. Och nu stiger hon på, och tåget kan gå!"
Sedan tyckte jag att det var bäst att sova, så det var vad jag gjorde en kvart senare eller så. Mest för att skona stackars Naia. Fast först satte jag tre-fyra alarm på klockan, så att det inte skulle bli fullt lika lätt att somna ifrån den följande morgon.


Innan jag avslutar fredags-dagens inlägg...
Ett stort, varmt tack till underbare Davey, som hjälpte mig in i taxin! Du är en pärla.



To be continued...