Shass

Tisdag
Hade varit borta från träningen alldeles för länge och kände att det nog var dags att göra "come back", trots att jag väl på sätt och vis känner att jag tappat gnistan. Trots allt blir träningen så mycket mindre rolig när man får ont i armbågarna av att slå och när den två månader gamla skadan i vänster axel då och då gör sig påmind, och när man dessutom riskerar att råka ut för svimningsanfall. Jag verkar dock ha begåvats (om det nu är en begåvning...) med en hel del envishet och vill egentligen inte ge mig fastän jag nästan dör och har ont så jag nästan gråter och skriker ibland. K-Sempai skäller rasande på mig somliga dagar när jag nästan trillar ihop under passen för att jag är för envis för att ge mig och sätta mig ner, men hittills har han inte lyckats bota mig. Helt...
Eftersom jag (jag!) och pappa skulle vara tränare följande torsdag för röd- och orangebältena beslöt vi att åka in till deras tisdagsträning för att se vad de gjorde och hade gjort tidigare. Är ju bra att veta när man själv ska ha hand om dem, så att säga. Pappa, som är orange, tänkte egentligen inte träna pga migrän tidigare under dagen, men det slutade med att både han och jag hakade på och var nästan-döda (jag pga värk i bröstet vid andning och ansträgning, han pga trötthet) när träningen väl var slut. Därav kom det sig att vi hoppade över min träning och smet hem istället - Jag för att deppa över att karaten känns skit och han för att datanörda sig.



Onsdag
Fick efter många om och men, en del påtryckning och tjat äntligen mail från idrottsläraren på Korr som bad om ursäkt för att min ansökan till Specialidrott A försvunnit i våras. Hon ville veta hur det gick för mig på träningen osv, så skrev ett mailsvar (som uppenbarligen var längre än vad hon tänkt sig, hehe...) och passade samtidigt på att fråga om vad som krävs för Specialidrott B. Tänkte sedan inte mer på det. Hade vag tanke på att åka ut till nybörjarträningen och slå på min storasyster, som också börjat träna, men orkade inte. Pluggade istället. Eller... Ja, något åt det hållet.



Torsdag
Fick svar från idrottsläraren som bifogade kraven för Specialidrott A och B, samt ansökan till B. Insåg att jag har lite kvar att göra för att kunna få betyg i A-kursen. För er som inte vet hur det fungerar: Specialidrott gör man tillsammans med den idrottsklubb/förening man ingår i. Tränare eller dylikt (måste vara "legitimerad" tränare) där är den som bevakar och skriver bedömning som sedan sänds till idrottsläraren, som dessutom ska ta emot en hel del teoriuppgifter från eleven. Utefter tränarens rapporter och teoriuppgifterna sätts sedan betygen. Eftersom det inte blir någon extratid för mig att ha det här ämnet också - jag tränar ju liksom ändå ca 4h/vecka - utan mer som att "segla på en räkmacka" (fast jag måste förstås skriva teorin...) tyckte jag kursen passade bra.
När jag satt och läste kraven för A-kursen upptäckte jag att jag måste skriva en rapport om hur man anordnar tävlingsverksamhet inom min sport för barn och ungdom, samt visa upp intyg på att jag varit funktionär vid någon tävling. What the hell..?! Skickade genast sms till K-Sempai och frågade om det skulle vara någon tävling i höst. Fick ett frågetecken till svar. Sms:ade uppgiften och väntade. Fick svaret: "Hehe vad bra, då kan du få i uppdrag att ordna en enkel tävling i kata (Ett rörelsemönster - fight mot flera osynliga motståndare) för barnen upp till och med gult."
Vad fan! Onda människa. Jag som inte kan ett smack om tävlingar... Men jag får väl lära mig. Har ju både K-Sempai och Jugge-Sensei och lite sådana att be om hjälp och råd. Tack och lov...

Kravlade mig i karatedräkten vid femtiden samma eftermiddag och tog pappa och mitt pick och pack (skulle åka hem till mor igen efter att ha varit hos pappa från tisdagskvällen) och hoppade på bussen till träningen. Gick nervöst runt och räknade minuter tills vi började och sedan... Sedan började helvetet.
När jag själv tränar finns det inga mellanlägen, eller åtminstone finns dessa mellanlägen väldigt sällan. Jag är on eller off, av eller på, noll eller hundra, död eller levande. "Ta det lugnt" är ett begrepp som av någon anledning inte riktigt går ihop med mitt psyke och min fysik. Det går nog lite ut över dem jag tränar också. Inte mig emot i och för sig, de behöver röra på sig så de inte somnar till! Och de dog nästan, muhaha! Pappa sade att det var den hårdaste träningen på länge.
Började med att överlämna uppvärmningen till en blåbältare, så slapp jag tänka på det. Värmde faktiskt upp själv istället för att bara stå och titta på. Började sedan, med hjälp av Peter Pain-Sensei (fattar inte varför jag skulle ta träningen när han ändå var där...) träna dem i grundtekniker. Slag och blockeringar drogs igenom i en rasande fart så att de skulle få upp flåset lite. Sedan, för att hålla Sadist-Senseis minne vid liv, blev det böjfjuttar.
Böjfjuttar, denna ädla konst som alla hatar, utom jag som ääälskar dem, går till på följande vis (ni kan träna det hemma så får ni starka och glada latissimus-ellerhurdetstavas-muskler mellan skulderbladen):
Slå dig ned på en bänk (eller annan lämplig möbel i gymnastiksalebänkshöjd, för att göra det enklast). Greppa om kanten med händerna. Sätt dig på golvet nedanför bänken, ännu med händerna gripande om kanten, med benen rakt utsträckta framför dig. Sedan börjar det roliga! Böj och sträck armarna, ännu med raka ben, så att häcken lämnar golvet. Den får INTE dutta i golvet medan du "häver". Det är bara armarna och musklerna mellan skulderbladen som ska arbeta, benen ska vara sträckta och stilla. Anledningen till att Sadist-Sensei kallar denna övning för böjfjuttar är att det inte i hans värld endast existerar böj och sträck, utan även (helst i en böj) en "fjuttande" rörelse, dvs. lättlättlätt pyttesträckning och böjning av armarna så att man hela tiden har hundra kilo vikt på dem och fjuttar upp och ner. "Böj, sträck, böj, sträck, bööööj....strääääck....böööööj.... fjutt, fjutt, fjutt, fjutt, böj sträck böj fjutt fjutt fjutt sträck fjutt böj fjutt fjutt fjutt strääääck bööööj..." (Japp, även detta görs av både mig och Sadist-Sensei delvis i rasande fart, därav avsaknad av kommatecken.)

Rödisarna och orangisarna fick lida på detta sätt två gånger under träningens lopp, samt tvingades göra knäböjningar, situps, armhävningar och annat elakt som jag var ond nog att kräva av dem. Men! Jag gjorde faktiskt allt själv också. Stod inte bara och var elak. Inte bara. Men var tillräckligt ond och elak för att Peter Pain-Sensei skulle gå runt och se lycklig ut och själv glatt utbrista: "Hon är ju hårdare än mig till och med!" Och Moder vad de fick lida...!
Men, gott folk! Inga grodhopp eller kullerbyttor den här gången. Så snäll är jag. Torsdags-snäll. I alla fall den här gången. Nästa gång blir det kanske värre...fast på andra sätt. Åh Moder vad de ska få lida... då med!
Tränade sedan själv passet efter, vilket leddes av Peter Pain-Sensei. Har fortfarande blåmärken på underarmarna efter alla block-och-slag-duster jag hade med en man med samma grad som jag själv. Men det passet var inte hårt på samma sätt som det jag själv höll. Faktiskt ganska lugnt i jämförelse.



Fredag
Träningsvärk. inte överdrivet, men så att det kändes att jag tränat. Nyttigt.



Lördag
Pappa hade, för att vi skulle kunna komma in i dojon (träningslokalen) under torsdagen lånat ordförandens nyckelkort. Detta utnyttjade vi för att kunna ta oss in i salen 1 timme innan vår lördagsträning och träna balans. 1 timmes fram- och tillbakagång på bommarna i en gympasal tar på balanssinnet, kan jag säga. Man blir trött! Psykiskt djävla stendöd. Men bra balans är en del av grunden i karate.
Alldeles snurriga efter balansgångandet anslöt vi oss vid 12-tiden till vår träningsgrupp. Alla svartbälten + K-Sempai verkade tämligen nöjda med min insats under torsdagen (att jag mer eller mindre dödat deras elever) och det gjorde mig rätt lättad. Känns bra när man får lite uppskattning. Hoppas bara inte att rödisarna och orangisarna hatar mig alltför mycket.
Klarade träningen bra idag, trots snurrighet i början. Hård träning och tufft som fan för min del, eftersom Peter Pain-Sensei gick bredvid mig hela tiden och hängde mig i fötterna och knäna och slet och drog och skällde för att jag skulle göra rätt. Men det är bra - Han måste vara elak så jag lär mig. Sade det till honom, varpå han skrattar och hojtar till alla andra i salen med handen på min axel att "Det här är den enda här inne som vill att jag ska vara elak!". Men det är ju så.
Överlevde träningen och tog mig hem. Red genast en runda på Honey. Gick bra. Fick senare ett telefonsamtal från far som varit på styrelsemöte med karateklubben (han är styrelseledarmot) och han meddelade att jag, med tanke på den tävlingsuppgift jag fått, nu fått i uppdrag att ta kontakt med JKA (Japan Karate Assosication Sweden) och ta reda på vilka regler med mera som gäller för tävling i kata. Jippie... Men nyttigt. Lär mig kanske någonting till och med.



Karate karate karate...
Har ni läst såhär långt är ni beundransvärda. Har ni inte det så hoppas jag ni utnyttjade tiden ni inte slösade på att läsa till att göra någonting vettigt. Själv kan jag inte sova, så då kan jag ju lika gärna plåga Blogg.se med mina meningslösa rader. Men, nu är det nog slut med det för den här gången. God natt, gott folk.


Onde Sadist-Senseis onde efterträdare
Ookami-Sempai