Shass

I februari i år hade Within Temptation en stor och påkostad spelning i Rotterdam. Tillsammans med Metropol Orchestra och en sextiomannakör gjordes där den nya DVDn (och dubbel-cdn) Black Symphony som jag, idag, äntligen kunnat lägga vantarna på. Det var med stor förväntan jag satte skivan i snurrning och med ett förnöjt småleende på läpparna avnjöt den fantastiska live-musik som fyllde mina öron.


Det hela inleds med mjuk, och nästan lite kyrklik, körsång. Behagliga mans- och kvinnoröster skapar en lite mörk, men nästan lite magisk, stämning tillsammans med olycksbådande musik som åtminstone får mig att tänka fantasy. Mycket vackert och lite sorgligt, för att sedan gå över i något mer spännande, som en skildring av något dramatiskt. En strid, kanske. Jag kan riktigt se hur hästarna dundrar fram över slagfältet med skrikande soldater på ryggarna, kan höra svärdsklang och gnäggningar. Man kan nästan känna lukten av svett och blod, rädsla och raseri. Domedag... Ja, det är väldigt fascinerande och mycket välgjort av både orkester och kör. Man vill ha mer! Hungrar efter mer!
En kyrkklocka dånar och tickandet av en klocka avslöjar att den första låt som kommer är Jillian (I'd Give My Heart). Mycket vacker inledning med orkester och kör med på noterna. Och sedan kommer hon - Sharon den Adel, gudinnornas gudinna - och låter sin underbara, änglamjuka, alvsköna, sagolika stämma ljuda. Med säkerhet guidar hon en genom låten, stadig trots den klara, fragila rösten. Fantastisk...

Känslan av världslig makt är vad man sveps in i när The Howling sätts igång. Orkestern fyller i och fyller ut och får det hela att låta mäktigt och kraftfullt. Fragiliteten i Sharons röst övergår i kraft från bröst och mage när hon klämmer i med sitt "When we start killing!", för att sedan åter falla tillbaka till vacker skörhet när hon ställer sig frågan om vi kommer minnas vad för fel vi gjort. Denna balans mellan kraft och fragilitet håller sedan i sig vidare genom Stand My Ground och The Cross, och Sharon visar verkligen hur mycket hon kan göra med den fantastiska röst hon är i besittning av.
Sedan blir det kärlek. Ja, inte kärlek på det sliskiga, snuskiga, kletiga sättet. Nej, den kärlek jag talar om är den, så att säga, lite misslyckade kärleken. Den som inte håller. Här gör konsertens första gästartist, Keith Caputo (Life Of Agony) entré för att tillsammans med Sharon sjunga What Have you Done. Och här måste jag säga att jag tyvärr är besviken. Inte på bandet, kören, orkestern eller Sharon, utan på Keith. Han är inget bra live, om ni frågar mig. Hon slår honom med hästlängder!

Vi lämnar Keith och kastar oss iväg in i Hand Of Sorrow. Denna inspirerande låt gör sig verkligt bra ihop med orkestern, liksom även följande låt, The Heart Of Everything gör. I den sistnämnda försvinner fragiliteten ur gudinnans röst och övergår i en djupare, nästan lite olycksbådande ton. Kören och orkestern, samt publikens samfällda jubel-skrik vid orden "Hear the crowd in the distance screaming out my fate..." ger en verkligen en känsla av både styrka och undergång, fast samtidigt en strimma hopp någonstans i djupet. Det är friheten som är The Heart Of Everything, och det är friheten Sharon vill nå.

Nästan smärtsamt vacker är den låt, Forgiven, som följer på detta rasande, morrande marathon av elgitarriga, mäktiga upplevelser. Den blir inledningen till ett smärre ballad-marathon, och redan i den mjuka pianoinledningen känner jag hur jag älskar keyboardisten Martijn Spierenburg. Känslan var inte lika smärtsamt häftig som när jag hörde Forgiven live i somras, men han är en fantastisk pianoklinkare. Och låten, som präglas av sorg, är nästan smärtsamt vacker med det mjuka pianospelet, bakgrunden med smeksamma stråkar och Sharons sköra, sorgsna röst.
Somewhere, också den en ballad, följer därpå. Här klättrar hon upp från Heart Of Everything-morret och kvittrar underbart vackert. Och, efter första refrängen, är det dags för konsertens andra gästsångerska. Anneke van Gijsbergen (Agua de Annique) har inte alls Sharons sköna röst, men då de båda övergår i ett sammanflätande av toner och liksom låter rösterna slingra sig om varandra blir det mycket effektfullt. I sista refrängen kommer trummor och stråkar verkligen in och fyller ut det hela, och tillsammans med de båda kvinnornas lekande röster blir det en Grand Final!

The Swan Song, som framförs mycket vackert med piano och stråkar, blir uppföljare på Somewhere, och följs i sin tur av en fjärde ballad - Memories. Mjukt och vackert, och kanske lite tänkt som en vilopaus efter de energiska hårdingarna, och en förberedelse för vad som sedan ska komma. Memories blir ballad-marathonets sista låt och lämnar plats för Our Solemn Hour.
Här känns det som om orkestern och kören verkligen får "fritt spelrum". Entusiastiskt dånar de iväg med härligt tryck i instrumenten och sveper iväg Churchills tal någonstans dit där pepparn eventuellt växer. Riktig kör - ingen playback-kör här inte! - sjunger de så välkända orden "Sanctus Espiritus", och det måste ha varit en verklig upplevelse både för band och publik. Ruud Jolie (bandets snygging) tar över med sitt gitarrsolo och allt är bara makt och majestät.
Sedan är det dags för konsertens tredje och siste gästartist. George Oosthoek (ex Orphanage) verkar ha för vana att gästa Within Temptations DVD-inspelningar, och så även denna gång. Den gamla godingen The Other Half brakar igång tillsammans med ett halvt nyårsfyrverkeri (åtminstone låter det så!) och man är tillbaka på den tiden då growlande även ingick i Within Temptations repertoarer. Som vanligt gör Sharon och George ett gott jobb, och schwupp! så glömmer man - eller åtminstone jag - orkestern för ett slag och sveps bort av fragil kvinna kontra morrande man... (Fast sanningen att säga saknar jag Roberts growlande en smula. Släpp gitarren karl och låt oss höra dig!)

I Frozen bevisar Sharon verkligen hur duktig hon är på att uttrycka känslor med sin röst. Den djupa förtvivlan hon omger sig med tar ett tigersprång rakt in i kroppen på en, och det känns som orkestern får den att djupna. Har ni inte sett den än tycker jag ni ska ta er en titt på videon som gjorts till den här låten. Den tar tag i en och får åtminstone mig att förstå den förtvivlan Sharon uttrycker.

The Promise är ett mästerverkens mästerverk här. Det är den bästa live-version av The Promise jag någonsin hört, och då har jag en hel del live-versioner + fyra bevistade live-konserter att jämföra med. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de kan göra den bättre än såhär! Musiken - elgitarrer, trummor, bas, keyboard och orkester! - och kören gör den till en överväldigande upplevelse, och de klara, höga tonerna Sharon presterar är fullständigt fantastiska. Denna blandning, samman med textens sorgblandade hämnd-känsla gav mig ont i hela kroppen. Detta är övermänskligt! Och så fantastiskt!

Skickligt genomförs sedan Angels och Mother Earth och återigen upplever man bara njutning, njutning, njutning. Det blir sådan mystikblandad, nästan magisk känsla av orkesterns närvaro att man sveps bort och flyter iväg på inspirerande moln av drömmar och tankar. Och, det kändes verkligen härligt att höra "bakgrundskören" i Mother Earth "på riktigt"!
Dessa båda masterpieces efterföljs av The Truth Beneath The Rose, där kören återigen visar vad den går för och vräker över en en domedagsolycksbådande känsla, som samtidigt är så rätt! Den avslutas inte, som på skivan, med stråkar och lugn, utan Ruud tar återigen över med sin gitarr, och det är ett riktigt njutbart slut! Det följs av en mjukare inledning med smeksam orkester och kör som får agera stillsam förtrupp till den, efter den mjuka starten, mäktiga Deciever Of Fools.

Som sist ut av singlarna från The Heart Of Everything kommer sedan låten All I Need tassande. Återigen känner man den djupa sorg och förtvivlan som präglar musik och lyrics, samman med längtan och lite hopp. "All my agony fades away when you hold me in your embrace" sjungs på ett sådant sätt att man bara vill hålla om stackars Sharon, samtidigt som man själv inte önskar något högre än att bli omhållen och själv få känna hur all tyngd flaxar bort från axlarna, stenar lyfts från hjärtat och allt åter blir ljust och lätt. En vacker och djupt berörande låt.

I sedvanlig Within Temptation-anda avslutas detta fantastiska spektakel av deras break through - Ice Queen. Band, orkester, kör, sångerska och publik verkar nästan lika entusiastiska, och publiken sjunger glatt med när Sharon ber dem om det. Det är en enda störtflod av glädjeblandad sorgsenhet, för alla vet ju att det är slut efter den här låten, samtidigt som man väl inte kan vara annat än fylld av förundrad lycka efter det här!



Detta är ett mästerverkens mästerverk, och om det visuella är ens hälften så bra som musiken... Det är svårt att hitta rätt ord. Blandningen Within Temptation och orkester+kör är outstanding, och hela lyssningen är en upplevelse. Makt, styrka, raseri och självsäkerhet fyller en från topp till tå, samtidigt som man känner sig så liten, så liten inför denna kraft. Det är storslaget! Fantastiskt! Alldeles, alldeles underbart! Inget playback-sound, en riktig kör, orkestern...allt. Det är som klippt och skuret för vartannat - Såhär ska det låta!
Ja, jag är verkligen överväldigad. Nog för att jag hade höga förväntningar på den här skivan, men att den skulle överstiga dem så enormt hade jag inte väntat mig. Det var, för mig, en fysisk upplevelse att lyssna till detta mästerverk. Det var så bra att det gjorde fysiskt ont! Jag log och njöt och lät mig svepas bort, och helt plötsligt var de 22 låtarna genomkörda och jag fann mig nästan snurrig. Sharon har bara vuxit och vuxit för varje DVD, tycker jag, liksom för varje konsert jag hört, och jämför man Mother Earth Tour-DVDn med den här skivan är den INGENTING och den här ALLT!

Jag hittar inte ens rätt ord att beskriva allt det här med, ni måste höra det själva. Detta är ett MUST HAVE för alla som gillar Within Temptation. Spring och köp omedelbums!