Shass

Shass snokade idag reda på att ungarna (a.k.a. småsyskon)sistlidna torsdag införskaffade ny glass ur nulurarvibarnnulurarvibarnpåderasveckopeng-bilen och hämtade en blåbärsstrut. Medan denna förtärdes traskade Shass tillsammans med mor bort till hästhagen för att fylla på vatten åt dem. Lilla Röd kom strosande och undrade vad vi sysslade med.

Lilla Röd: Matte, vad har du där?
Shass: Men det är inget du tycker om lilla killen.
Lilla Röd sträcker ut halsen över översta staketslanan: Får jag seee! Får jag smaaaka!?
Shass backar: Åhnejdu, den är min.
Lilla Röd finner sig en stund i att bli klappad men blir sedan åter intresserad av struten i Shass högerhand och tjatar lite mer, nosar i ansiktet, luktar på andedräkten osv.
Lilla Röd: Snäääääääällaaa!
Shass: Jaja, okej då. Om du envisas.
Mor: Ja tittar man bara tillräckligt länge så...

Shass armbågar mor i sidan och biter av större delen av struten så bara en bit av nederänden blir kvar. Lägger i handflatan och sträcker fram till lilla Röd. Lilla Röd slukar...

Lilla Röd: BLÄÄÄÄ! ÄCKLIGT! ÄCKLIGT ÄCKLIGT ÄCKLIGT! Måste få ut ur munnen - MÅSTEEE!Usch vad är det för äckliga saker du äter matte? Ah, saltsten. Mmm... bort med äckliga smaken...

Sedan stirrade han förebrående på mig en stund men tillät mig (om än högdraget) att klappa honom lite till innan jag gick.

Slutsats av detta hästunge-tjatar-matter-går-med-på-experiment: Glass är inget för hästar. Åtminstone är det inget för min lilla kryddblandning. ;)