Shass

Det är förvånansvärt enkelt att skrämma mammor. Det finns många olika sätt att göra det på, och givetvis ger dessa olika effekt och olika sorters rädsla. Men här är ett recept.

Du behöver:
1 st mamma (givetvis)
1 st lekfull hingstunge (8 månader) inklusive grimma och grimskaft. Gärna den nafsande sorten (hingstunge alltså, inte grimskaft…)
1 st snorhal grusväg och inga dubbar på skorna (dubbar är fusk!)
Massor av snö
Kolmörker
Ett visst mått envishet och djupt rotad uppfostringsvilja


Gör såhär:
1. Gå till hagen.
2. Fäst grimskaftet i hingstungens grimma och försök undvika att bli halvt uppäten under tiden. Låt mor ta bort eltrådarna och dra bort staketslanan från öppningen.
3. Led ut hingstunge. Se till att den liksom halvspringer/flyger ut för bästa skrämma-mor-effekt. Undvik att bli tillplattad.
4. Låtsas inte höra mor som vrålar ”SKA JAG TA HONOM ELLER??!!!”.
5. Lösgör fastklängande mor från grimskaftet. Försök låta bli att bli uppäten av hingstungen under tiden.
6. Led upp hingstungen på snorhala grusvägen.
7. Var envis. Han ska inte gå fortare än du säger att han ska. Om han ändå gör det, gör halt och backa honom. Försök sedan igen. Låt dig inte skrämmas av att han tjafsar emot (även om mor-ingrediensen inte verkar överlycklig).
8. Upprepa punkt 7.
9. När hingstungen nästan klättrat upp på ryggen på dig: mota ner honom igen och backa honom.
10. När han med hjälp av snorhala vägen samt sin egen vikt och styrka manövrerar ut dig från den fullständigt och nästan får dig att snubbla i massor av snö, förbli lugn. Lösgör dig från nästan-hjärtattackad-vid-det-här-laget-mor och led upp hingstungen på vägen igen. Backa honom när han försöker ge sig iväg på egna äventyr, gör halt och beröm.
11. Följ inte villigt, men dock motvilligt, med nästan-ihjälskrämd-vid-det-här-laget-mor (”Nu vill jag att vi går in i stallet!”) för att skona hennes nerver och försök samtidigt se till att hingstungen dels inte går fortare än du vill och dels håller sig bakom dig. Ge inte upp även om det är ett helvete.
12. Led in hingstungen i stallet. Gör en halt innan du går in i boxen bara för att kunna berömma honom (man ska sluta när det går bra påstår de lärde). Låt honom ta en munfull mat, backa sedan undan honom från krubban och ta av grimman. Beröm.
13. Stå kvar och kela lite med bråkstaken medan mor placerar hingstunge-mor i boxen bredvid.
14. Säg god natt, släck och gå.
15. Förvänta dig en orolig-mamma-måste-få-utlopp-för-sin-nästan-ihjälskrämningsrädsla-utskällning och bli lättad när du ingen får.


Min röde snygging är ett riktigt litet yrväder just nu. Han är så busig att han håller på att explodera och det finns ingen han kan leka med. Eftersom vi sedan strax före jul sysslat med att vänja honom av med mjölkinmundigande från mor sin går de båda inte i samma hage, och han tycker ändå inte att Honey är särskilt rolig att leka med. Hon vill aldrig vara med, säger han till mig. Vår granne är ägare till hans ett år äldre halvsyster, men eftersom han upprepade gånger gjorde försök att betäcka henne (utan resultat) i somras och vi inte vill uppmuntra hingstbeteendet mer än nödvändigt kan vi inte ha dem ihop heller. Annars tror jag säkert att Melizza skulle tyckt det vore roligt att ha någon att busa med, hon med.

Jag har tröttnat på att höra att Den Röde Djävulen är så bråkig och ouppfostrad. Därför bestämde jag i lördags att jag skulle ta honom in från hagen – eftersom han är något lugnare då än på morgnarna när han ska ut – och gjorde också det. Resultatet, eller ungefär resultatet, finns ovan. Ja, jag skrämde nog mor ganska rejält (”Jag är ju så rädd att han ska göra henne illa” hörde jag henne säga till styvfar min lite senare).
Själv var jag inte rädd en sekund. Visst har jag respekt för rödisens styrka – han börjar bli stor nu – och för honom som individ, men jag är inte rädd. Medan mor min oroade sig över att han skulle göra mos av mig var jag alldeles lugn. Men, man kan väl inte ge sin egen mor hjärtattack antar jag och därför lät jag bli att insistera på att hantera honom mer den dagen. Snart tycker jag nog dock att jag måste ställa lite ultimatum – antingen får de lägga lite tid på att få fason på honom om de inte vill att jag ska göra det, eller får de finna sig i att jag försöker.

Nej, att uppfostra livliga hingstungar är inte lätt. Förhoppningsvis lugnar han ner sig lite med tiden, även om jag har en viss aning om att det kan dröja. Bara jag inte hunnit bli mos innan jag (eller någon annan) fått ordning på honom så är det bra.
Jag hyser inte särskilt stor tilltro till mina uppfostringskunskaper eller ens till mig själv, så om jag är rätt person till det där vet jag inte. Antagligen inte. Jag önskar att jag var det, att jag kunde veta säkert att jag var det. Men jag försöker åtminstone göra vad jag kan, försöker sätta gränser, tillrättavisa och vägleda. Givetvis kan man rådgöra med andra och läsa sig till mycket, men ofta går åsikter om vad som är rätt och orätt så mycket isär att det mest förvirrar eller gör det svårt att bestämma vad man vågar försöka sig på och inte. Allt det gör mig så illa till mods. Vad är det som ska få styra? Sunda förnuftet (och hur sunt är det egentligen?)? Antaganden? Egna värderingar? Andras åsikter och värderingar? Och vilket hästproffs kan sägas ha mer rätt än något annat? Vad är rätt, vad är fel? Vilken väg ska man gå, hur ska man göra? Ska man döma utefter hästforum på nätet blir man stämplad som idiot hur man än gör av ena, andra, tredje eller femtioelfte åsiktslaget.

Lilla Röd är ingen elak häst, bara så full av bus. Det är klart att det inte är lätt för en så liten, stor kille att härbärgera så mycket energi och leklust. Någonstans, på något sätt, måste det ju få utlopp. Kanske är han också osäker på vem som leder flocken, vem som bestämmer, och försöker sätta sig upp emot överhögheten bara för att se om han kan. Han testar gränser och prövar tålamod. Han är ett litet yrväder, en röd djävul, ett krokodilmonster - men jag älskar honom ändå. En dag blir vi kanske ett bra team. Det hoppas jag av hela mitt hjärta.




PS: Skogsfrua! Det kortspel i vanligen spelar är Chicago, fast jag tror inte vi kör riktigt enligt de regler som används för det heller, men sak samma. Det är ett typ av pokerspel som farmor och farfar alltid spelat och efter hand dragit in större delen av släkten på pappas sida i. Jag gillar kortspel och spelar gärna, men eftersom Chicago är det jag spelat oftast och mest är det i stort sätt bara det jag kan reglerna till. De regler vi kör, alltså. Jag hoppas det är svar nog på din fråga. :)