Shass

Eftersom jag sedan ett par veckor tillbaka lovat att komma och hålla en föreläsning om kommunikation på min före detta högstadieskola kom jag inte iväg till Sweden Rock förrän vid 4-snåret. Det enda jag då hade missat som var något att ha var D-A-D (Disneyland After Dark) som visst ska ha varit väldigt bra. Å andra sidan var det första jag snubblade över när jag kom dit inte något att få ont i öronen av heller!


Rick Springfield
Det här har jag aldrig hört förut, men jag gillar det direkt! Det ”klickar”, precis som Blackberry Smoke på torsdagen. Här har vi en karl som bjuder på sig själv, och än mer när han upptäcker hur seg publiken är i starten. Trots enträgna försök att få den bakfulla, sega och svårflirtade mestadels svenska massan att hänga på i Don’t Tallk To Strangers får han dålig lön för sin möda. Då försvinner han ut i publiken och lever rövare, och vipps har han dragit upp en liten grabb på scen som får sjunga i micken! Mycket uppskattat av alla. Vid något annat tillfälle försvinner han också iväg från scen, och i nästa nu är han uppe och klänger i mixertornet. Hela publiken blir nog lite ställd av det tror jag :). Låten Jessie’s Girl, som tydligen ska vara en av hans mest kända, gillar även jag och publiken tycktes glad över att höra den. Trots segstartad skitpublik en mycket bra spelning! Det här är nog någonting jag kommer lyssna på i fortsättningen!

Magnum
Bob Catley är en duktig sångare. Det har jag inte bara hört av andra, utan också hört själv genom projekt som Ayreon och Avantasia, där han deltagit och gjort mycket bra ifrån sig. Därför känns det mer eller mindre som en självklarhet att bevista en spelning med hans eget band och höra efter hur det låter. Tyvärr fastnar jag inte så mycket för det jag hör. Visst är det fullt lyssningsbart och Catley sjunger bra, men det är nog ingenting som hamnar på min favoritlista. Men innan jag säger definitivt "Nej, det här är nog ingenting för mig" ska jag ge det hela en chans till från hemmaplan - Det är ju aldrig för sent att ändra sig!

Billy Idol
Om jag gillar det här för att det är bra eller för att senaste dagarnas sömnbrist hunnit ikapp mig så att jag nästan somnar där jag står TROTS att jag dansar till musiken, det vet jag inte. Men gillar det, det gör jag. Det är härligt drag i musiken och musikerna är skitduktiga! Det blir på något vis lite partystämning över det hela – Trots regnet. Billy har ett självsäkert sätt – Han är idolen, vi är hans fans – men ändå ett sätt som man kan tycka om såhär på kvällskvisten. Om det är något jag kommer lyssna på i fortsättningen, det vet jag inte än, men som festivalmusik är det bra som attan!
Smakprov 1
Smakprov 2

Gary Moore (headliner)
Mitt första minne av Gary Moore är låten Still Got The Blues som pappa spelade en hel del när jag var liten. Den låten är på något vis pappas låt för mig och det första minne jag har av hans musiksmak. Den ligger någonstans i gränslandet mellan Moores hårdrockstid och hans bluestid. Ikväll är det dock hårdrock som gäller, och han går ut hårt redan från början med en av mina favoriter – den trumdunder-inledda Over The Hills And Far Away. Här krånglar dock ljudet en aning, så både sång, gitarr och bas råder det ganska stor brist på först. Efter hand som låtarna avlöser varandra blir det dock bättre, och till låten Empty Rooms – som var den sista vi hörde innan vi beslöt att lämna området och åka hem – lät det riktigt bra. Det var kanske inte den bästa och mest fartfyllda spelning jag bevistat, men det var roligt att få höra några av de Moore-låtar jag faktiskt personligen gillar och att dessutom få en chans att se denna gamla legend live. Dio hann jag ju inte med, men Gary Moore kan jag i alla fall säga att jag sett!




(Skrik som stuckna grisar om någon länk är fel eller inte fungerar!)