Sweden Rock, dag 3: Lördag 12 juni - Dream Evil, Epica, Point Blank, Saga, Bachman&Turner

Äntligen lite fler timmars nattsömn! Kanske inte utsövd, men åtminstone inte halvdöd, begav jag mig iväg för sista dagen på Sveriges bästa festival tillsammans med grannen ovanpå, dennes son + min käre far.


Dream Evil
Och visst börjar dagen underbart! Dream Evil har jag velat se nästan lika länge som jag velat se Evergrey, och också lyckats missa trots att de varit i krokarna. Den här gången tänker jag inte missa dem, och besviken blir jag inte! De dräller ut på scen som små söta göteborgsvildar (nåja, åtminstone såg den kiltklädda, krigsmålade gitarristen ut som en barbar) och drar igång sin lättsmälta, mycket oallvarliga metal för full maskin. Lite trassel med ljudet till en början, men sedan öser de på så det skräller om det! Dessutom tittar snart solen fram bland molnen – kan det vara musiken som gör det, mån tro? Trots den rent utsagt värdelösa speltiden (12:15-13:15) dyker det upp allt fler för att se dem, och deras glimten-i-ögat-flamsiga odjupa låtar, varav majoriteten handlar om just Metal (ta bara låttitlarna Made of Metal och The Book of Heavy Metal t ex), får många att sjunga med och vifta hårdrockstecken i luften. Spellistan inkluderar låtar från de flesta skivor och känns genomtänkt och bra. Liksom Jorn lyckades med samma bedrift får också Dream Evil folk att stå kvar och skråla tills de måste komma ut och beklaga att de inte får spela mer. Shass är helnöjd!

Epica
Mot bättre vetande släpar jag med far min för att se detta holländska, lätt filosofiskt symfoniska metalband, mest av den anledning att jag lovat en av mina holländska vänner att ge dem en femte chans. Att konkurrera med storheter som Within Temptation och After Forever på den holländska, kvinnlig-sångerska-ledda metalbandscenen kan säkert inte ha varit lätt, men de har blivit stora där. Och visst är det duktiga musiker, och visst är sångerskan Simone Simons bra på det hon gör, men liksom så många gånger förr när jag lyssnat på dem konstaterar jag att det inte är något för mig. Det berör mig inte på samma sätt som Within Temptation gör, faktiskt inte ens i närheten. Jag kan förstå att andra tycker om det, men jag är inte övertygad. Tyvärr. Lämnar en bit in i spelningen för att se Point Blank.
Smakprov 1
Smakprov 2

Point Blank Här snackar vi å andra sidan någonting jag kom att gilla! Gamla sydstatsgubbar som fyller eftermiddagne med härlig, dansa-med-vänlig sydstatsrock, det är tydligen mer min melodi. Liksom i fallet Rick Springfield var det något jag aldrig hört förut, men något som fångar mig och som jag tror jag kan komma att tycka om även i fortsättningen. Det enda som stör mig är att de första 5-6 låtarna undantagslöst inleds med taktslag på koskälla. Annars en bra spelning med bra drag, duktiga sångare och välspelad musik. Mums!
(Tyvärr får ni inget smakprov här, för YouTube verkade inte ha lust att ge mig några bra klipp med Point Blank)

Saga
Återigen något hittills okänt. Detta kanadensiska bands stil kan väl sägas vara disco-rock och lockar en hel del publik. Det låter ganska bra också… De första tre låtarna. Sedan börjar Shass bli uttråkad, men lämnar inte förrän efter ytterligare ett par låtar när far och grannen också fått nog. Skeptisk.
Smakprov 1
Smakprov 2

Bachman & Turner
Det här låter bättre med en gång! Men, som far säger: ”Det här är sjuttiotal”. Givetvis inget negativt sagt med det! Men det låter verkligen sjuttiotal också. Shass är dessutom vid det här laget rejält plågad av magont och har svårt att fokusera på musiken. Efter ett slag rymmer vi därifrån också, och mer beskrivning än så får ni inte ;) Ni får lyssna på smakproven istället. Osäker på om det här är något jag kommer lyssna på mycket. Det får tiden utvisa.
Smakprov 1
Smakprov 2


Ja, för att ta en lång historia kort… Shass började må dåligt redan under Point Blank och beslöt att inte stanna kvar till Guns ’n’ Roses. Lyckades efter mycket krångel ta sig hem och somnade som en klubbad oxe runt 23-snåret. Ångrar en inte en sekund att hon missade G’n’S, eftersom allt som sagts om dem varit skräp, dåligt och ursinnesframkallande upprörande. Isch!

Bästa mat: Träkolsgrillade hamburgare och supergoda pommes. Är egentligen inget fan av varken det ena eller det andra sådär i vanliga fall, men då…
Bästa dryck: Kiviks äppelmust. Syndigt god!
Bästa band: Ugh, svårt att säga. Alla jag gillade, tror jag. Jorn, evergrey, Blackberry Smoke, Rick Springfield, Billy Idol, Dream Evil och Point Blank. Alla var bra på sitt sätt.
Sämsta band: Guns ’n’ Roses. Nej, jag såg dem inte, men det jag hörde om dem räckte för att dra den slutsatsen. Usch och fy och skäms!
Bästa låt: “War of the World” under spelningen med Jorn, tror jag. Det var häftigt när hela publiken oade med och Jorn svävade iväg på Dio-linjen, och när folk inte slutade oa trots att de slutade spela… Fast deras gitarrist Tores norska visor under soundcheck var ju förstås också en hit ;).
Roligaste frontman: Nick Night i Dream Evil, tror jag. Rent verbalt i alla fall. Fast med det inte sagt att hans språk inte var rätt fräckt… ;) men vi skrattade rätt mycket.
Bästa nya fynd: Blackberry Smoke.
Helgens ”Huuu, nej!”: Johan Edlund akustiskt i Rockklassiker-tältet. Lät som en djutp deprimerade korsning av Lars Winnerbäck och Thåström. Skrämde bort oss. (Not: jag gillar Winnerbäck)
Ett minnesvärt ögonblick: När Tor Erik, gitarrist i Jorn, vinkade åt oss och verkligen visade att han kände igen oss och uppskattade att vi var där.
Största besvikelse: Att jag missade träffa Jorn på fredagsmorgonen bara för att jag höll den där föreläsningen… (särskilt som jag 1. varit påväg att ställa in den flera gånger och 2. jag var nästan 100 % säker på att något roligt skulle hända på Sweden om jag inte var där. Rätt jag fick...)
Sammanfattning: En bra festival med välkänt bra, nyupptäckta guldkorn och en del halvdant. Vädret pissigt och kallt (när jag kom hem på lördagkvällen hade jag sju lager kläder på överkroppen och frös ändå), men humöret mestadels relativt soligt. Både far och Shass var helnyktra (det starkaste vi drack var coca cola och (mmmmm!) Kiviks äppelmust med sloganen ”The Rock MUST Go On” :) ). En över lag lyckad helg. Återstår att se om det blir en helg där även nästa år…

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0