Shass

Nänä. Inte fick jag sova tills klockan ringde inte. Rastlös och orolig vaknade jag alldeles för tidigt och låg och lyssnade på Naias snusande ett tag innan jag drog till mig Liftarens Guide Till Galaxen och fortsatte läsa i den. Men det kröp i kroppen och efter en timme gick jag upp i alla fall och började klä på mig. Vandrade omkring i mitt oroade tillstånd och grubblade ända tills vi var tillbaka på Amsterdam Centraal och hade köpt biljetter till Alkmaar. Då började det släppa litegrann. På tåget fick jag till och med ro nog att skriva vykort till min aromaterapeut, som ivrigt förordat att jag skulle göra det just 101010, samt göra något viktigt och minnesvärt samma dag. Så jag hörde och lydde och skrev vykort...OCH gjorde något minnesvärt.

Så, vad skulle vi hitta på i Alkmaar denna dag då? Jo, vi skulle ta oss med buss till Heerhugowaard och där uppsöka De Waardse Tempel för att tillbringa eftermiddagen där tillsammans med en massa Within Temptation-fans. Naia är ju inte ett fan direkt, men jag är och har varit med i The Silent Force Fanclub sedan 2005, samma år som den startades. I år firade Fancluben 10 år och jag hade bestämt att jag skulle ta mig till Fanclub Day nu en gång för alla, efter att ha klantat bort det 06, missat det 07, inte försökt 08 och av ganska naturliga skäl inte var där 09 heller, eftersom bandet hade sabbatsår och var upptagna på olika håll och det därför inte blev någon Fanclub Day 2009.

Efter visst krångel och stalkande av andra fans hittade vi fram till De Waardse Tempel. Lite osäkert ställde vi oss i kö till insläppet. Jag hade reserverat biljetter i förväg, eftersom jag inte riktigt lurat ut alla kreditkortens finesser än, men var inte säker på om vi biljettreservatörer skulle gå in någon annanstans än de andra eller ej. Det löste sig emellertid och vi kom in!
Nästan genast sökte vi efter merchandise, eftersom jag ville se om de hade några bandpryttlar jag inte redan har. De hade en långärmade tröja jag skulle kunnat tänka mig, men den fanns enbart i storlek L, och även om övre delen av min överkropp är *host* något *host, host* större än 10-åringars är jag inte riktigt L-size. Istället köpte jag 10 lotter för lotteriet senare och sedan var det bara att vänta.

Det hela började med att fanclubens ordförande stod och språkade en stund. Jag blev förbannad eftersom han VISSTE att ca 40 % av de närvarande var från övriga Europa och USA, och ÄNDÅ pratar han bara holländska, och fortsätter respektlöst nog med det de andra gånger han öppnar truten också. Men snart dyker bandets otroligt charmige ex-ex-trummis, Ivar de Graaf, tog över. Han var underhållande, charmig och livlig och fick hela publiken med sig i vad han än tog sig för. Först körde han Quiz med de 6 bandmedlemmarna, vilka agerade lagkaptener för varsitt lag bestående av dem själva + 2 fans. Därefter var det paus, följt av Femke's Flashback - Ett ihopkok av bilder och videoklipp som tog upp vad bandet och fancluben haft för sig sedan fancluben startades 2005. Sedan var det åter två rundor Quiz och därefter dragning i lotteriet. Jag vann givetvis ingenting (det gör jag aldrig) men herr de Graaf och hans assistent ur bandet, Martijn (keyboards) var så underhållande under hela tiden att det inte spelade så stor roll. För att skona era stackars läsande ögon ska jag inte citera dem, för då lär det här inlägget fortsätta in i evigheten.

Efter flera timmars tämligen trevligt betraktande av vad som hände på scen, samt monstruöst mycket dator- och teknikkrångel för de stackarna var det ÄNTLIGEN dags för bandet att spela. Men aj, där krånglade tekniken igen. De var av okänd anledning sena ut redan från början, och när de väl börjar spela så - poff! - dör ljudet. Ännu en god stunds väntan följer innan de dyker upp på scen igen. Då rockar de häcken av sig! Och oss. De drog igenom låtar från alla de tre senaste skivorna och spelade givetvis de flesta av sina mest populära låtar (som t ex. Memories, Stand My Ground, Mother Earth och Ice Queen, samt låten som fanclubmedlemmarna röstat fram att få höra: Jane Doe. Sharons sång var helt perfekt genom hela spelningen, men hon var ovanligt virrig gällande texterna och sjöng fel ovanligt många gånger. Det gjorde inte så mycket - sådant händer - men när till och med Naia (som inte är ett vidare stort fan) märker det säger det ju en del. Annars var det underbart! Men jag kan förstå om de inte jublar över att ha De Waardse Tempel först ut på turnéschemat nästa år med allt det krångel som var där.

Åh, ja, just det! Precis efter att respektlösaordförandenirödskjortasompratadedutchonly hade stått och gnatat i början dök Robert Westerholt, Sharons man och ena gitarristen i bandet, upp på scen. Han förklarade att de mystiska hörselskyddliknande mojänger som hängde vid ena väggen och som Naia och jag funderat över tidigare var hörlurar i vilka man kunde höra samplar av låtar från den kommande skivan. Så fort det blev paus efter första quiz-rundan släpade jag med mig Naia dit för att lyssna. Och... oj, säger jag bara! Det nya materialet skiljer sig ganska markant från de senaste skivorna. Jag skrattade, log och höjde på ögonbrynen om vartannat medan jag lyssnade till nya, underliga gitarrriff och solon, en lång "faster and faster and faster and faster and faster and faster and faster"-radda från Sharon, refränger som lät mer kommersiellt gångbara än en del annat och andra stycken som absolut inte lät kommerciellt gångbara. Förundrad och förväntansfull inför nya skivan lämnade jag tillbaka hörlurarna och försökte förklara för Naia vad jag känt, tyckt och tänkt, men det var svårt. Vi/Ni/alla får se när nya skivan kommer, helt enkelt. Men jag gillade!

För att ta en riskförattblilång historia kort lämnade vi, en timme senare än angivet i programmet, De Waardse Tempel och återvände till Alkmaar. Jag hade så ont i mina fötter efter (då) 10 timmar i högklackat att jag trodde de skulle brinna upp. Hungriga och törstiga käkade vi i brist på annat på Burger King (där Naia såg resans första skjortavslitarämne!) och lyckades sedan hitta ett tåg tillbaka till Amsterdam. På värkande fötter stapplade jag vid hennes sida tillbaka till hotellet och dök i säng efter en fullt tillfreddställande (nästan i alla fall (särskilt med tanke på ordförandens respektlösa dutch-only-pratande)) eftermiddag. Vid det laget hade jag haft mina 8cm-klackskor i 12 timmar och det kändes som om fötterna skulle trilla av. Men annars så! Naia hade fått några väldigt, väldigt bra bilder på bandet under konserten (den enda som 100 %:igt vägrade att fastna på bild var basisten Jeroen) och jag var uppfylld av intryck och mycket trött. Men eftersom vi beslutat att strunta i hotellfrukosten på måndagsmorgonen kunde jag ju i alla fall somna i vetskapen om att vi skulle få sovmorgon.

Det enda jag ångrar med den här dagen är att jag inte anmälde mig till quizet. Jag hade flera enligt mig mycket goda skäl till att låta bli, men när vi stod och såg på round 2 kände jag ändå viss ånger. Round 2 bestod nämligen av en sing along-runda. Lagen fick i tur och ordning höra låtar av bandet, och när musiken stoppades skulle det fan eller den lagledare som råkade få Ivars mikrofon uppstucken under näsan fortsätta sjunga där Sharon slutade. Det var mycket underhållande att se på! Det var inte ofta de sjöng rätt, kan jag ju avslöja, och herr de Graaf gav oss i publiken sin uppskattning flera gånger när han tyckte vi sjöng bättre än de på scenen. Och ni ska veta att min mor skällde mycket på mig när jag kom hem och berättade om det hela och att jag inte anmält mig. "Nästa år tänker jag TVINGA DIG att anmäla dig och TVINGA DIG att åka dit!!!". Oj, oj, oj... Förlåt mor. Jag ångrar mig också. lite. Lite. Ska bli roligt att se om du gör verklighet av det där hotet nästa år.
To be continued... (kort nästa gång, om ni har tur...)