Shass

Torsdagen började lite sävligt. Vi masade oss upp vid åttasnåret och åt frukost, återvände sedan till rummet och datoriserade oss ett tag. Onsdagens bilder gicks igenom och jag lade några bilder på Twitter, svarade på mail och skrev blogginlägget om resan. Sedan blev klockan plötsligt eftermiddag och vi hastade iväg till Amsterdam. Först denna dag kom vi på att man ju faktiskt kan åka buss och därmed reducera färdkostnaderna med ungefär 2/3 jämfört med taxipriset.

Delvis flamsande, delvis småbråkande tog vi oss till Amsterdam. Syster min var irriterad på mig för att jag inte kunde komma med mer information om Amsterdam än att det skulle vara nära nog till stadens mer centrala delar för att de skulle kunna nås promenadvägen. Men vi hittade dit, lyckades få i oss lite näring på Subway och hade roligt hela eftermiddagen när vi sprang i affärer. Ja, det var vad vi gjorde och delvis är jag glad för det, för vi hade så roligt, delvis är jag lite arg på oss för att vi inte såg mer av stan än vi gjorde. Å andra sidan tror jag att ska man lära känna en stad på riktigt bör man:
1. Ha mer tid än en eftermiddag, och eftersom jag inte ville kräva det av min syster...
2. Helst ha någon med sig som känner till lite om staden i fråga.
Så Amsterdam-exploring tar jag nog nästa gång jag är i Holland när min holländska väninna också befinner sig i landet.

Jag måste ändå säga att jag tyckte om Amsterdam. Alla människor var trevliga och även om det är en stor stad tyckte jag att den på något vis kändes lite lugnare än t ex. Stockholm. Även i Amsterdam kryllade det av cyklister (läste jag mig till, vi såg inte så jättemånga) och vatten. Nästa gång jag är där ska jag nog ta lite canal cruising, bara för att man kan!
Det jag först kände var jobbigt med staden var all skyltning med det fullt legala hasch-rökandet. I alla turistshopar kunde man hitta diverse hasch/cannabis-relaterade produkter - allt ifrån pipor, askfat, te och kakor till t-shirts och kylskåpsmagneter. Det samma gällde Redlight District. Det kändes jobbigt och lite skrämmande avskräckande. Men när man tänkte bort det var det en trevlig stad, och enligt min holländska väninna är det mest i Amsterdam det skyltas med det. I andra städer (Leiden t ex.) är det inte alls lika lätt att få tag i gräs, inte lika öppet med att man röker osv. Finns, det gör det väl, men det är inte lika stort utanför Amsterdam.

Så, med diverse nyinhandlade onödigheter återvände vi till Leiden. Där fick vi en chock - min systers bankkort gick inte att ta ut pengar från. Yyyl! Shass fick lätt panik ett ögonblick, men kom sedan på att hon ju köpt tågbiljetter på Amsterdam central och drog slutsatsen att det fanns pengar på hennes kort. Men upptäckten att syrrans kort på mystiskt vis tycktes tömt skrämde oss lite och skakade om kvällen. Troligtvis berodde tömningen på avgifter i samband med uttagen hon gjorde.
Vi tryckte i oss lite Burger King-skräpmat (det enda vi hittade som var öppet efter 10 och som låg inom bekvämt avstånd (på tågstationen)) och tog en taxi tillbaka till hotellet. Varför vi inte tog buss? Ja, det har sin enkla förklaring i att det slog mig att vi inte kollat upp vad hållplatsen hette som vi åkte från på eftermiddagen och därför inte visste vart vi skulle hoppa av.
Taxichauffören för kvällen var en mycket trevlig man, något eller några år äldre än min syster och rörelsehindrad. Passagerarsätet i hans bil upptogs av hans rullstol. Men han var glad och pratsam, med en raspig röst som förde tankarna till en man på 75 snarare än 25. Liksom de andra frågade han vad vi gjorde där, vilket slutade med att vi pratade musik och hade en mycket trevlig bilfärd. Shass hälsade honom vänligt godnatt när hon lämnade bilen och fick ett lågt skratt och godnatt till svar. :)

Så fort vi klev in genom dörren fick "vår" receptionist, hon syrran lärt oanständigheter kvällen före, syn på oss och kom och småpratade och skrattade. Min lätta oro över bankkonton försvann för en stund av hennes kvittrande skratt - ett sådantdär skratt man bara vill höra mer och mer av, som får en att må bra! - och jag var ganska fnissig när vi gick upp till rummet. Upp ja, bara för att vända ner igen och be att hon skrev upp wake up call på oss för morgonen därpå, för att vi skulle vara säkra på att komma iväg till flyget. Efter det vällde lätt melankoli över Shass som fick sista-kväll-känsla och mest bara suckade sista vakna timmarna.

Fredagen kom smygande, lika obeveklig som åldern, och jag tog mig upp före klockan ringde eftersom jag ändå sovit så ryckigt och oroligt under natten. Det gick inte att undgå en lätt oro över hemresan - Skulle vi få flyga hem, slita ur häckarna på en buss eller sova på flygplatsen? Första kollen: "flight planned". Vi gick ner till frukost och tvingade i oss lite yoghurt och mackor, trots att ingen av oss egentligen ville ha. Återvände upp till rummet. Andra kollen: "Flight planned". Vi slängde ned det allra sista i väskorna, borstade tänderna, gick på toa. Tredje och sista sista-minuten-kollen: "Flight planned". Borde man se det som en garanti?
Vi dundrade ner i entrén med väskor och allt och bad att få betala. Räkningen blev till min förfäran högre än förväntat och panikslaget insåg vi att sedlarna jag hade inte skulle räcka. Yyyl! Och ingen bankomat i närheten. Dubbel-yyyl! Frågade lite oroligt ifall de mot förmodan tog Meistro-kort, och det gjorde de tack och lov! Betalade det mesta med sedlar och det resterande med kortet. Sedan sprang vi, lättare om både själar och Shass-plånbok - till bussen.

Ja, för att korta ner det hela. Vi kom med bussen, med tåget till flygplatsen, och jajjamensan! Vi fick ett flyg hem. Mycket mycket snygg flygvärd hade vi också (Syrran: "Hehe, han har väldigt snygg häck" (när han stod precis bredvid henne med ryggen till), och trevlig var han med. Pratade engelska med holländsk brytning som Shassie tycker är hemskt trevligt att lyssna på...

På flygplatsen Kastrup, Köpenhamn, Danmark, Norden, Europa, Världen, Jorden, rymden kom nästan yyyl...
Syster min: ...Jag hittar inte vårt bagage...
Yyyyl!
Nä, tänkte jag, det kan fan inte vara sant. Vårt bagage kan inte ha rymt. Då vet jag inte vad jag gör. Trött på allt detta konstanta krångel så fort vi hamnade på resande fot passade jag väskorna medan syrran kilade till ankomstinfo och pratade med dem där. Jag visste inte om jag borde anta att vårt bagage var borta eller att det skulle dyka upp. Tackade mig själv för att jag packat datorn och nya Within Temptation-turné-t-shirten + The Howling-EP:n jag velat köpa i åratal och äntligen lyckats lägga vantarna på i handbagaget. Det viktigaste var ju med hem i alla fall...
Det visade sig tack och lov att vårt bagage bara inte hade lastats på bandet än. Min hispiga söta syster hade oroat sig i onödan. Etiketterna som satts på våra väskor hade skrivits ut snett också, vilket innebar att de två sista siffrorna i något registreringsnummer de har inte kommit med, och som givetvis behövdes för att kunna se vart de tagit vägen. Men det löste sig ju, och vi kom med tåget mot hemåt också. Väl hemma lyckades Shass bara hålla sig vaken tills ungefär 2/3 av Så Ska Det Låta hade gått, sedan somnade hon och sov tills farmor ringde 15 timmar senare...


Trots allt krångel har det här varit en mycket rolig resa som faktiskt varit värd sitt pris. En del av pengarna kan jag nog få tillbaka från flygbolag osv också. Jag fick fyra dagar med syrran (vilket var mycket länge sedan sist), fick se Within Temptation akustiskt som jag velat så länge, fick åka till Holland som jag velat så länge och har mött mycket otroligt trevligt, glatt folk. De jag använt den lilla holländska jag kan till har lyst upp som små solar, även om jag kanske bara har sagt ett "tack så mycket, hejdå!". Roligt! Jag har gått mycket, skrattat mycket, flamsat mycket och till och med blivit flirtad med. Kryddan sammantagen: Hollandsresan var underbar.

Och vet ni vad? Jag längtar tillbaka. Saknar Holland. Jag tror att jag kan ha glömt en del av mitt hjärta där. Vill tillbaks igen. Vill, kommer, TÄNKER åka tillbaks igen!