Sweden Rock, dag 1: Torsdag 10 juni - Stone Sour, Nazareth, Evergrey, Blackberry Smoke, Jorn, Aerosmith
Ni som inte är intresserade av hurdana banden var på Sweden Rock Festival 2010 kan sluta läsa nu och fortsätta sluta-läsa två inlägg framöver. Ni andra, tja… Om det intresserar er vet jag inte, men någonting måste jag ju ha att skriva om!
Efter sjutton om och nitton men bestämde jag att gå med far min på Sweden Rock i år. Ingen annan hade råd att gå, eller hade inte lust, eller kunde inte av annan orsak, och eftersom jag gått på konsert med farsgubben förr tänkte jag att det väl inte kunde skada att göra det igen. I år var det dessutom tre band jag redan från början ville se, och några som jag hade hört skulle vara bra, så det är klart jag tänkte gå! Bäst att kasta sig ut i det med en gång nu då…
Stone Sour
Aha, det här ska vara något sidprojekt av sångaren i Slipknot, så vitt jag förstått. Slipknot är inte ett band jag vanligtvis lyssnar på eftersom det inte är min typ av musik, och när jag stått och försökt komma underfund med Stone Sour känner jag att nej, det här är nog ingenting för mig. I alla fall inte idag. Sångaren har visserligen publiken med sig, men musiken känns lite slätstruken på något sätt och sången är inte den typ jag föredrar. Lämnar innan spelningens slut och äter mackor istället…
Smakprov 1
Smakprov 2
Nazareth
Det här bara måste man se, om inte annat av den anledningen att det är lite kult. Gamla gubbar som ännu kör sitt race, det är ju tufft. Men nja, återigen känner jag mig inte särskilt medryckt. Musiken är visserligen ganska trevlig, men sångaren går inte i den skola där jag trivs. Hans sångstil är inte min smak, tyvärr. Men den gamla godingen Love Hurts kan man ju höra utan att avlida. Oturligt nog började det regna under Nazareths framträdande, och bland annat pga. Brist på regnkläder söktes skydd hellre upp än musiken avnjöts.
Evergrey (akustiskt)
De här grabbarna har jag velat se flera gånger, men av olika anledningar missat varje gång de varit i krokarna. Nu vägrade jag missa dem, om jag så skulle få stå ute i ösregnet hela spelningen! Och jag blir inte ett dugg besviken. Tvärt emot mina förväntningar gör Tom Englund mig enormt lycklig inombords istället för melankolisk som i vanliga fall och plötsligt spelar det där regnet mindre roll. En helt underbar spelning med drag i, charm hos sångaren, humor och högklassig sång och musik. Redan från starten med en av mina Evergrey-favoriter, As I Lie Here Bleeding, till avslutningen – en fartfylld, glädjespridande (och givetvis akustisk) version av Iron Maidens Wasted Years var publiken med och bandet på topp. Trots att i stort sätt hela bandsättningen bytts ut och de bara hunnit repa i ett par dagar lät det mycket bra, och Toms röst gör sig fantastiskt till akustiska tongångar. Till min stora förvåning – och glädje! – spelade de en ny version av den redan coverade Dilbalåten I’m Sorry – en mycket bra version dessutom (inte riktigt samma som den länkade versionen). Soaked och Torn var med från senaste skivan med samma namn som sistnämda låt, och även äldre godingar som Words Mean Nothing och Recreation Day dök upp, och bortsett från lite knaster i högtalarna lät det super. Shass gick på moln och fånlog i flera timmar efteråt!
(Ps: Jag behövde inte stå ute i regnet i rent bokstavlig mening, men vinden vände precis innan de skulle börja, och regnet blåste in lååångt in under tälttaket där vi stod och behagade även falla över mig och far. Men vad gjorde det? Jag är ju inte gjord av socker! :) )
Blackberry Smoke
Det här gillar jag! Lite sydstatsrock, men med enligt mig ganska stark dragning mot country. Sångaren skulle lika gärna ha kunnat sjunga i ett country- eller bluegrassband som här, men eftersom jag är lite småförtjust i den genren också går det hem. Låtarna är dans- och trallvänliga på ett mycket glatt och härligt sätt, och jag tycker nog allt att publikkontakten känns ganska bra också. Faktiskt väl värda att stå i regnet en stundför (vid det här laget hade vi nämligen lyckats ådra oss regnponchos utdelade av TV.nu)! Trevlig upptäckt, mycket nöjd.
Smakprov 1
Smakprov 2 (faktiskt inspelat samma dag som jag såg dem)
Jorn
En av kvällens höjdpunkter, no doubt about it (och turligt nog hade regnet tagit fikapaus)! Redan från soundcheck älskade jag det – Hur ofta gör bandmedlemmarna i andra band själv asina soundchecks? Tor Erik, den gitarrist vi träffade och pratade med i Malmö, vinkade glatt och igenkännande åt mig och far min och lyste upp när jag gjorde hårdrockstecknet tillbaka. Blev mycket glad över detta! Tore, den andre gitarristen, åtog sig förutom checking av sin gitarr också att testa Jorns mick, och bjöd oss på små norska visor ;). Konserten var inte sämre! Urvalet låtar var mycket bra och täckte in skivorna Spirit Black, Lonely Are The Brave, The Duke och gammelgamlingen Worldchanger. Jorn sjöng som ett jordskred från helvetet, precis som vanligt. Positivt kändes det också att han ”tog ut svängarna” rent sångmässigt lite mer än han gjort tidigare. Gamla publikfavoriter som We Brought the Angels Down, Thin Lizzy-covern Are You Ready och givetvis vikinglåten itself: Tungur Knivur, omfamnade oss och fick far och mig att le förtjust. Rock and Roll Angel, som jag nämnde när vi var och såg hbandet i Malmö, dök också upp och gjorde mig lycklig. War of the World, som var sist ut, levde sig publiken in i rejält i slutet och oade tills det ekade, och Jorn blev så inspirerad att han svävade iväg på smånynnande av gamla Dio-klassiker medan vi bidrog med oooo-ooo-oo-ooooo. Även efter låtens slut fortsatte publiken att oa, tills bandet med beklagan måste säga att de inte fick spela mer. Härlig spelning!
Aerosmith (Kvällens headliner)
Det här är inte ett band jag vanligen lyssnar på. I don’t Wanna Miss A Thing (som jag inte fick höra och inte ens vet om de spelade) är den enda titel jag på rak arm kan komma på som producerats av dem, men det är klart jag tar mig en titt trots att jag inte är något fan av bandet. Och visst är de duktiga. Sångaren kan fortfarande pipa bra och musikerna är väldigt säkra på det de gör, men alltsammans känns på något vis så… välproducerat, välmodellerat och välpolerat på alla sätt att det förlorat lite av hjärtat och själen. Som far och en av hans vänner uttryckte det: ”Det är inget rebelliskt i det hela längre”. De gör sin grej och de gör det bra, men det känns inte som om det kommer från hjärtat. Tyvärr, jag är inte övertygad…
Dags att tuffa hemåt och ladda inför morgondagen. Fredagens bandlista innehåller inte ett enda band Shass vanligen lyssnar på. Ska hon bli kär i något nytt som under Sweden Rock 2006 när Gotthard erövrade hennes hjärta, eller blir det en seg dag utan väckt intresse? Den som lever får se…
(Skrik som dörrklämda igelkottar om någon länk är tjurig!)
Efter sjutton om och nitton men bestämde jag att gå med far min på Sweden Rock i år. Ingen annan hade råd att gå, eller hade inte lust, eller kunde inte av annan orsak, och eftersom jag gått på konsert med farsgubben förr tänkte jag att det väl inte kunde skada att göra det igen. I år var det dessutom tre band jag redan från början ville se, och några som jag hade hört skulle vara bra, så det är klart jag tänkte gå! Bäst att kasta sig ut i det med en gång nu då…
Stone Sour
Aha, det här ska vara något sidprojekt av sångaren i Slipknot, så vitt jag förstått. Slipknot är inte ett band jag vanligtvis lyssnar på eftersom det inte är min typ av musik, och när jag stått och försökt komma underfund med Stone Sour känner jag att nej, det här är nog ingenting för mig. I alla fall inte idag. Sångaren har visserligen publiken med sig, men musiken känns lite slätstruken på något sätt och sången är inte den typ jag föredrar. Lämnar innan spelningens slut och äter mackor istället…
Smakprov 1
Smakprov 2
Nazareth
Det här bara måste man se, om inte annat av den anledningen att det är lite kult. Gamla gubbar som ännu kör sitt race, det är ju tufft. Men nja, återigen känner jag mig inte särskilt medryckt. Musiken är visserligen ganska trevlig, men sångaren går inte i den skola där jag trivs. Hans sångstil är inte min smak, tyvärr. Men den gamla godingen Love Hurts kan man ju höra utan att avlida. Oturligt nog började det regna under Nazareths framträdande, och bland annat pga. Brist på regnkläder söktes skydd hellre upp än musiken avnjöts.
Evergrey (akustiskt)
De här grabbarna har jag velat se flera gånger, men av olika anledningar missat varje gång de varit i krokarna. Nu vägrade jag missa dem, om jag så skulle få stå ute i ösregnet hela spelningen! Och jag blir inte ett dugg besviken. Tvärt emot mina förväntningar gör Tom Englund mig enormt lycklig inombords istället för melankolisk som i vanliga fall och plötsligt spelar det där regnet mindre roll. En helt underbar spelning med drag i, charm hos sångaren, humor och högklassig sång och musik. Redan från starten med en av mina Evergrey-favoriter, As I Lie Here Bleeding, till avslutningen – en fartfylld, glädjespridande (och givetvis akustisk) version av Iron Maidens Wasted Years var publiken med och bandet på topp. Trots att i stort sätt hela bandsättningen bytts ut och de bara hunnit repa i ett par dagar lät det mycket bra, och Toms röst gör sig fantastiskt till akustiska tongångar. Till min stora förvåning – och glädje! – spelade de en ny version av den redan coverade Dilbalåten I’m Sorry – en mycket bra version dessutom (inte riktigt samma som den länkade versionen). Soaked och Torn var med från senaste skivan med samma namn som sistnämda låt, och även äldre godingar som Words Mean Nothing och Recreation Day dök upp, och bortsett från lite knaster i högtalarna lät det super. Shass gick på moln och fånlog i flera timmar efteråt!
(Ps: Jag behövde inte stå ute i regnet i rent bokstavlig mening, men vinden vände precis innan de skulle börja, och regnet blåste in lååångt in under tälttaket där vi stod och behagade även falla över mig och far. Men vad gjorde det? Jag är ju inte gjord av socker! :) )
Blackberry Smoke
Det här gillar jag! Lite sydstatsrock, men med enligt mig ganska stark dragning mot country. Sångaren skulle lika gärna ha kunnat sjunga i ett country- eller bluegrassband som här, men eftersom jag är lite småförtjust i den genren också går det hem. Låtarna är dans- och trallvänliga på ett mycket glatt och härligt sätt, och jag tycker nog allt att publikkontakten känns ganska bra också. Faktiskt väl värda att stå i regnet en stundför (vid det här laget hade vi nämligen lyckats ådra oss regnponchos utdelade av TV.nu)! Trevlig upptäckt, mycket nöjd.
Smakprov 1
Smakprov 2 (faktiskt inspelat samma dag som jag såg dem)
Jorn
En av kvällens höjdpunkter, no doubt about it (och turligt nog hade regnet tagit fikapaus)! Redan från soundcheck älskade jag det – Hur ofta gör bandmedlemmarna i andra band själv asina soundchecks? Tor Erik, den gitarrist vi träffade och pratade med i Malmö, vinkade glatt och igenkännande åt mig och far min och lyste upp när jag gjorde hårdrockstecknet tillbaka. Blev mycket glad över detta! Tore, den andre gitarristen, åtog sig förutom checking av sin gitarr också att testa Jorns mick, och bjöd oss på små norska visor ;). Konserten var inte sämre! Urvalet låtar var mycket bra och täckte in skivorna Spirit Black, Lonely Are The Brave, The Duke och gammelgamlingen Worldchanger. Jorn sjöng som ett jordskred från helvetet, precis som vanligt. Positivt kändes det också att han ”tog ut svängarna” rent sångmässigt lite mer än han gjort tidigare. Gamla publikfavoriter som We Brought the Angels Down, Thin Lizzy-covern Are You Ready och givetvis vikinglåten itself: Tungur Knivur, omfamnade oss och fick far och mig att le förtjust. Rock and Roll Angel, som jag nämnde när vi var och såg hbandet i Malmö, dök också upp och gjorde mig lycklig. War of the World, som var sist ut, levde sig publiken in i rejält i slutet och oade tills det ekade, och Jorn blev så inspirerad att han svävade iväg på smånynnande av gamla Dio-klassiker medan vi bidrog med oooo-ooo-oo-ooooo. Även efter låtens slut fortsatte publiken att oa, tills bandet med beklagan måste säga att de inte fick spela mer. Härlig spelning!
Aerosmith (Kvällens headliner)
Det här är inte ett band jag vanligen lyssnar på. I don’t Wanna Miss A Thing (som jag inte fick höra och inte ens vet om de spelade) är den enda titel jag på rak arm kan komma på som producerats av dem, men det är klart jag tar mig en titt trots att jag inte är något fan av bandet. Och visst är de duktiga. Sångaren kan fortfarande pipa bra och musikerna är väldigt säkra på det de gör, men alltsammans känns på något vis så… välproducerat, välmodellerat och välpolerat på alla sätt att det förlorat lite av hjärtat och själen. Som far och en av hans vänner uttryckte det: ”Det är inget rebelliskt i det hela längre”. De gör sin grej och de gör det bra, men det känns inte som om det kommer från hjärtat. Tyvärr, jag är inte övertygad…
Dags att tuffa hemåt och ladda inför morgondagen. Fredagens bandlista innehåller inte ett enda band Shass vanligen lyssnar på. Ska hon bli kär i något nytt som under Sweden Rock 2006 när Gotthard erövrade hennes hjärta, eller blir det en seg dag utan väckt intresse? Den som lever får se…
(Skrik som dörrklämda igelkottar om någon länk är tjurig!)
Kommentarer
Trackback
