Shass

Efter månader av förberedelser och, ska erkännas, så mycket krångel och ovisshet att jag gått runt med orosknutar i magen obehagligt och onödigt länge, var allting äntligen klart. Jag skulle ta mig iväg till Holland en andra gång i år! Men in i det sista höll sig knutarna kvar och skavde. Inte förrän jag kommit på tåget tillsammans med underbara Naia, som efter sjutton om och nitton men gått med på att följa med, började det släppa. Natten hade varit ett halvvaket, halvfrysande helvete och morgonen ett häktiskt stressat kaos (trots att vi inte ens behövde stressa, men jag var för orolig för att kunna låta bli), så inte förrän vi hade ordnat tågbiljetter och kommit på plats kunde, vågade jag lugna ner mig lite. Trots att den underligt djupgående sorgen över Steve Lee tyngde ner hjärtat i mitt bröst försökte jag ändå vara vid gott mod. Jag skulle ju tillbaka till Holland för Moderns skull!

För att ta en lång och tråkig historia kort så kom vi fram hela och rena till Kastrup med väskor och allt. Med Naia, som är van att resa, är det aldrig några problem att hitta dit man ska på flygplatser, så vi hivade helt enkelt iväg våra väskor och knallade till säkerhetskontrollen. och gissa vem som pep där då? Jodå, det gjorde jag det. Och gissa om jag blev viciterad av en MAN och inte en kvinna? Jajjamensan. Det är ju klart att det ska hända mig. Naia muttrade något efteråt om att de inte får göra så, att det ska vara en kvinna som viciterar kvinnor för att det inte på minsta vis ska kunna tolkas som sexuella trakasserier, men jag brydde mig inte. Han var ju inte otäck, bara proffessionell.
Eftersom karln mot all förmodan släppte igenom mig med bombbälte, k-pistar, mjältbrandspulver och allt... Nej men vad säger jag? Det var faktiskt inget sådant som fick mig att pipa. Det var mitt bältesspänne - ovalt med en morrande varg i relief. Nå, hur som helst - Eftersom karln släppte igenom oss i god ordning roade vi oss med att traska runt bland butikerna innanför säkerhetskontrollen. Vi kikade på leksaker (mycket djur), sniffade på parfymer och kunde inte låta bli att titta i alla fall liiite på barnkläder. Naia ska nämligen bli moster i november, så det är ju nästan oundvikligt att hamna bland sådana saker!

Väl på planet somnade båda två. Pang. Jag hade varit vaken (eller mer eller mindre vaken, snarare) i närmare 36 timmar vid det laget och var ganska trött. Men underligt nog kom vi till Holland i alla fall...hur nu det gick till. Vi fick även vårt bagage och lyckades fascinerande nog köpa tågbiljetter också. Tåget behagade bli hittat och även om vi fick stå hela vägen till Amsterdam (2 stationer, tog ungefär 20 minuter) så kom vi ju i alla fall med det. Tur att det inte krävs att man har sittplats...

Amsterdam. Jag gillar Amsterdam. Det har jag redan talat om för er en gång i år. Jag gillar inte haschet, cannabisen och dylika produkter, och jag är inte särskilt förtjust i Redlight Districts existens, även om jag förlikat mig med att det finns. Men i övrigt gillar jag Amsterdam. För stor stad att bo i, men bortset från det.
När vi klev ut från tågstationen blev vi nästan omgående nästan (nåja, inte ens riktigt nästan, men vi låtsas det) överkörda av en spårvagn. De var något jag uppenbarligen helt missade när jag var där med min syster i våras. Har inget minne av några spårvagnar i alla fall. Naia och jag, däremot, såg och blev nästan-överkörda av en hel del. Och cyklar. Goda Moder Jord var där var cyklar!

"Nederländerna är ledande i västvärlden på cykling. Knappt varannan resa görs med bil, medan drygt var fjärde görs med cykel och var femte till fots."
Källa: Wikipedia

Tro mig, det är sant. Där var så vansinnigt mycket cyklar så vi trodde nästan inte våra ögon. På väg till hotellet (till vilket vi, som nyttiga miljötänkande människor....ehum) gick, blev vi omkörda, nästan-påkörda och kringkörda av cyklar. Cykelställ kryllade det av. Och cykelparkeringar...fast dem tar jag mer om i fredagsinlägget.

Vårt hotell, Falcon Plaza var ett ställe som absolut var beboerligt. Jämfört med hotellet vi bodde på när vi var i England var det ett verkligt lyxhotell. Första rummet vi hade i England beskrev jag på följande vis:

"(...) Ganska snart hittar vi dit vi ska och kliver in på Edward House Hotel, där vi möts av en indier-receptionist som ger oss nyckeln och det där, ni vet. Vi släpar oss iväg till rummet...
...Och blir rökförgiftade och dör när vi öppnar dörren! Den, eller de, som bodde i det där rummet innan oss kedjerökte femtio paket i minuten, jag lovar! Kolsvarta djävla giftpinnar utan filter, måste det varit, särskilt tillverkade för att lukten de avgav verkligen skulle bli rejält inpyrd i väggar, heltäckningsmatta, gardiner och sängar. Och rummet var sunkigt i övrigt också, det var inte bara rökstanken som låg som en stickig djävla filt i halsen och sved och var äcklig. Dessutom var det sprickor i putsen i taket och fuktfläckar och mögel och vidrigheter här och där. Naia upptäckte en gigantisk megasuperstor spindel i ett hörn också. Tåget dånade förbi utanför och lät ungefär som en halv armé metallskodda elefanthanar under parningstid, steppande över ett kakelgolv iförda hulakjolar och allihop bankande på pukor i abnormt grotesk storlek. Sängarna var dock okej... så vitt vi märkte. Men egen toa hade vi inte, ej heller egen dusch, dock (bör tilläggas) ett eget litet handfat. Så exklusivt, tänker ni nu, men det kan jag tala om att det var det inte alls. Tekokaren vi hade var skräp också. Isch!"

Falcon Plazas rum var inte alls så illa. Toaletten luktade väl inte som Edens lustgård direkt, men det var i alla fall en egen toalett med dusch och handfat, rena handdukar och tvålar och schampo. Vi hade en fungerande vattenkokare också, samt te och kaffe och creamers. Vi hade helt OK sängar med två GIGANTISKA kuddar vardera + prydnadskudde, och det var städat och tämligen fräscht. Hela hotellet var tämligen fräscht. Utsikten var väl inte någon överväldigande skön sådan - vårt fönster vette ut mot grannhotellet...haha - Men å andra sidan var vi ju inte där för att titta på utsikten från vårt hotellrum. Och inte ens en endaste liten mini-elefanttjur dansade runt utanför. Det ni!
Vi installerade oss lite halvt om halvt, men undvek att lägga oss att vila eftersom vi var rädda att somna och inte vakna igen förrän mitt i natta, och på så vis omintetgöra chanserna att inmundiga föda. Därför begav vi oss ut på Amsterdams gator för att hitta någonstans att äta.

Naia: Jag är sugen på chips.
Jag: Va?
Naia: Jag vill alltid ha chips när jag reser.
Jag: Jaså?
Naia: Ja. Jag tror det har något att göra med att kroppen vill ha mer salt när man reser till varma länder. Nu vill jag alltid ha chips när jag reser utomlands, även om det inte är till något varmt ställe. Ah, titta. Här har de chips!

Hotellet hade vänligheten att ha chips-och-annat-onyttigt-automat på nedervåningen. För att inte stackars lilla Naia skulle behöva lida (det vore ju inget vidare) köpte hon sig en liten påse och erbjöd även mig några chips medan vi traskade iväg. Det var nog bra, eftersom det var så många timmar sedan förra matintaget att jag började snudda vid sålågtblodsockerattjagmårillaochintekommerviljaäta-status.
i har inte gått långt förrän vi av en ren slump snubblar över en affär där de säljer mjukisdjur. Och vilka mjukisdjur sedan! De flesta var riktigt välgjorda och fina djur av alla de slag, allt ifrån bältdjur till harar, wombatar till vargar och rävar. Ja, ni hörde rätt. Jag led hela tiden! Alla rävarna och vargarna sade att de ville följa med mig hem. Det fick de inte. Tack och lov drog vi därifrån efter en kvart ungefär, trots att jag hade kunnat bosätta mig där bland alla mjuka, luddiga, lurviga, underbara, söta små djur.
Och var hamnar vi sedan? Jo, givetvis råkar vi traska in i Red light district. Det märker vi egentligen inte förrän Naia tittar upp och utbrister: "Jaha, och nu såg jag en naken kvinna i ett fönster, så nu borde vi vara i Red light district". Egentligen borde väl den övervägande manliga befolkningen runtomkring oss på gatorna varit en hint också, men vi var så inne i vårt samtal (vad det nu handlade om, jag minns inte), så det lade vi inte märke till. Hastigt ökar vi dock på stegen för att leta oss ut ur detta otuktsneste, samtidigt som vi letar efter någonstans att äta. Kina... Kina... kinamat överallt! Jag vägrar äta kinamat, eftersom jag i regel tycker thai är godare, och vi söker därför vidare. Som de otursförföljda typer vi är (eller rättare: eftersom stackars Naia råkade vara följeslagare till otursförföljda mig) tar det en låång låång stund innan vi hittar någonstans att äta. Då har vi traskat förbi diverse krogar och andra folkbemängda platser, men inte hittat något vi velat prova. Slutligen hamnar vi dock på en indisk restaurang med inte alltför hemsk mat till inte alltför hemska priser. Sanningen att säga var det riktigt gott...fast jag somnade nästan medan vi väntade på maten. Så trött! Under tiden vi åt hade vi långa, tämligen djupgående diskussioner om det våra författartankar för närvarande behandlar. Bra, väldigt bra. Naia is the inspiration.

Tyvärr var vi väldigt trötta, som nämnt ovan, så efter att vi ätit betalade vi snällt och lydigt för oss, och styrde sedan stegen tillbaka mot hotellet. Såhär på torsdagskvällen tycktes Amsterdam, trots att det är en storstad, tämligen lugnt, och vi var inte särskilt oroliga att bli överfallna eller kidnappade eller ens hälsade på. Vi kom också tillbaka i god ordning och trillade ner i våra sängar ganska omgående. Vi lyckades hålla oss vakna en stund med mer skrivar-relaterade samtal, men snart slocknade båda av pur utmattning.


To be continued...