Årets...
Se, i år kommer jag till och med ihåg att jag ska posta den här listan! Kan inte bryta invanda traditioner, och framförallt kan jag ju inte göra Emma Carolina besviken. Hur skulle det se ut? Därför kommer här Årets-listan för 2014. Intresseklubben, plocka fram era anteckningsblock och börja skriv... NU!
ÅRETS START: Vi kvicknade till hos svärmor på nyårsdagen och blev kvar där lite till eftersom vi 1. Inte orkade åka hem och 2. Inte ville åka hem eftersom vi hade inneboende fortfarande då. Resten av början av året var mest rörig med öronundersökningar, inneboendebråk etc, och inte särskilt spännande att berätta om.
ÅRETS BÄSTA: Nya vänner. Mina nya vänner är alla 50+ och riktigt roliga, kreativa människor. Det allra allra bästa med dem är inte att de är roliga och kreativa eller att de är mina vänner, vilket förstås är bästelibästbäst, utan att jag verkligen känner att de bryr sig om mig. Att de blir glada av att se mig. Att de har roligt ihop med mig. Att de saknar mig. Och att de oroar sig för mig när jag är sjuk. Det har varit väldigt skönt under de jobbigaste perioderna i år.
ÅRETS SÄMSTA: Sjuk, sjuk, sjuk. Och mer sjuk. Och så lite till sjuk. Och ännu sämre än det är att vara sjuk och att ingen vet varför. Jippie hurra, jippie hurra! Just det, och så missade jag min sluttenta för att jag var sjuk också. Värdelöst!
ÅRETS ROLIGASTE: Korgflätningskursen! Åh, och att lägga mosaik. Och att scrabbla med vårt fantastiska anpassade Scrabble. Och att skojbrottas med Superman. Och att rida på Röda Krokodilen (har det blivit för lite av, men har inte haft mycket möjligheter att åka till Sverige på sistone). Och så pysselklubben såklart. Älskar pysselklubben och alla mina tanter. Jag ska adoptera dem allihop!
ÅRETS SORG: Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär...
ÅRETS KÖP: Oooh det var en svår en. Köp... Årets köp... Ingen aning faktiskt, får nog säga pass där. Jag har inte köpt särskilt mycket saker i år, åtminstone inte åt mig själv. Som vanligt.
ÅRETS SKVALLER: ALLA människor är gravida! Jösses.
ÅRETS SAKNAD: Familjen.
ÅRETS LÄNGTAN: Lugn och ro.
ÅRETS KÄRLEK: Varför ändra den här när man kan svara samma som de senaste tre åren? Superman, förstås! <3<3<3
ÅRETS HAT: Allt krångel. Och pengar. Jag hatar pengar.
ÅRETS SJUKDOM: Spy. Spy spy spy spy spy spy spy spy spyyyy. :(
ÅRETS SKADA: Inga signifikanta förändringar på det området.
ÅRETS HÖJDPUNKT: Ögonblicket när jag red Röda Krokodilen i grannens ridhus och det bara funkade. När jag äntligen fattade hur det ska kännas när hästen gör precis rätt, och när man själv gör precis rätt dessutom. Wow. Wow. WOW!
ÅRETS BRÅK: Konsten att sjasa ut inneboende. Ingen rolig läsning det inte.
ÅRETS SKÄMT: Nä, pass.
ÅRETS UTBROTT: Har fortfarande inte infunnit sig, men risken är överhängande att det gör det snart. Ni är härmed varnade... ;)
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Kreativitet!
ÅRETS MAT: Stamppot zuurkool (Surkålsmos) <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
ÅRETS DRYCK: Te, förstås. Fast sedan i augusti har det varit väldigt mycket mer Coca Cola också än vad brukligt är. Av medicinska skäl, kan man säga. Ingen rolig läsning det heller. Huvudsaken är att det fungerar.
ÅRETS RÖVHÅL: Eftersom jag kan skilja på vad man bör skriva på nätet och inte ska jag inte hänga ut hen här.
ÅRETS HJÄLTE: Superman. Jag skojar inte. Det är inte heller någon slemmig klisché. Jag tror att jag skulle varit knäpp för länge sedan om det inte var för honom. Mijn superheld <3
ÅRETS FULASTE: Min ständiga följeslagare: spyhinken.
ÅRETS SNYGGASTE: Den röda krokodilen <3
ÅRETS KLÄDSEL: Det gamla vanliga. Plus några snyggare plagg.
ÅRETS FILM: Hm... Jag har mest sett redan sedda filmer i år. The Hobbit 3 och The Hunger Games 2 (måste fortfarande se tredje) var väldigt bra. Får man slänga in årets TV-serie också så blev jag positivt överraskad av hur bra Game of Thrones faktiskt är. Den följer böckerna otroligt bra. Har bara sett första säsongen än, men betvivlar inte att de andra också är bra.
ÅRETS BOK: Det var en rackarns bra fråga. Jag har läst om ganska mycket böcker i år, och de nya jag har läst har inte direkt stuckit ut. Tråkigt men sant.
ÅRETS LÅT: Tveklöst den här.. Jag gråter/får tårar i ögonen varenda gång jag hör den. Ja, bara av att läsa texten faktiskt.
ÅRETS SKIVA: Det har kommit en hel del, men Within Temptations ”Hydra” är ändå den som dragits runt flest varv här hemma. Med det inte sagt att det inte funnits annan mycket bra musik!
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): Inga direkt revolutionerande fynd i år. Någon låt här och där, men inga nya favoriter. Konstigt egentligen.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Pass.
ÅRETS KOMMENTAR: Pass. Tyvär har jag pga. Min antideppmedicin inget minne.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Kreativitet!
ÅRETS ÖNSKAN: Att alla som har det trassligt just nu kan ordna upp det och må bra. Helst att de kan göra det själva istället för att sitta och vänta på mirakel som inte kommer att komma. Ledsen allihop, men livet är sannerligen ett gör-det-själv-projekt. Att låtsas som om problem inte finns eliminerar dem inte. Att inte ta tag i dem löser dem inte.
ÅRETS GODA GÄRNING: Att inte strypa (bildligt) alla människor som gått mig på nerverna i år. Jag är så hygglig så det förslår :)
ÅRETS AVSLUT: Fortfarande sjuk och missade min tenta och skrutt och skrammel och skräp. Men idag är vi hos svärmor och umgås tills året tar slut.
Mina djupaste ursäkter för att jag bloggat så lite i år. Det har inte funnits varken tid eller energi för det, även om jag många gånger velat skriva. Kanske, kanske, kaaanske att det blir bättre nästa år, men jag tänker inte ge några löften.
Stort och innerligt tack för att ni finns därute i alla fall. Ni är mina bästa hjärtegull. Det hoppas jag att ni vet och håller i minnet, även om jag är väldigt tyst nuförtiden. Jag hoppas ert 2015 blir ett fantastiskt, sunt och hälsosamt, njutbart, kärleksfullt och framgångsrikt år!
GOTT NYTT ÅR!
Er alldeles egna,
Shass
ÅRETS START: Vi kvicknade till hos svärmor på nyårsdagen och blev kvar där lite till eftersom vi 1. Inte orkade åka hem och 2. Inte ville åka hem eftersom vi hade inneboende fortfarande då. Resten av början av året var mest rörig med öronundersökningar, inneboendebråk etc, och inte särskilt spännande att berätta om.
ÅRETS BÄSTA: Nya vänner. Mina nya vänner är alla 50+ och riktigt roliga, kreativa människor. Det allra allra bästa med dem är inte att de är roliga och kreativa eller att de är mina vänner, vilket förstås är bästelibästbäst, utan att jag verkligen känner att de bryr sig om mig. Att de blir glada av att se mig. Att de har roligt ihop med mig. Att de saknar mig. Och att de oroar sig för mig när jag är sjuk. Det har varit väldigt skönt under de jobbigaste perioderna i år.
ÅRETS SÄMSTA: Sjuk, sjuk, sjuk. Och mer sjuk. Och så lite till sjuk. Och ännu sämre än det är att vara sjuk och att ingen vet varför. Jippie hurra, jippie hurra! Just det, och så missade jag min sluttenta för att jag var sjuk också. Värdelöst!
ÅRETS ROLIGASTE: Korgflätningskursen! Åh, och att lägga mosaik. Och att scrabbla med vårt fantastiska anpassade Scrabble. Och att skojbrottas med Superman. Och att rida på Röda Krokodilen (har det blivit för lite av, men har inte haft mycket möjligheter att åka till Sverige på sistone). Och så pysselklubben såklart. Älskar pysselklubben och alla mina tanter. Jag ska adoptera dem allihop!
ÅRETS SORG: Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär...
ÅRETS KÖP: Oooh det var en svår en. Köp... Årets köp... Ingen aning faktiskt, får nog säga pass där. Jag har inte köpt särskilt mycket saker i år, åtminstone inte åt mig själv. Som vanligt.
ÅRETS SKVALLER: ALLA människor är gravida! Jösses.
ÅRETS SAKNAD: Familjen.
ÅRETS LÄNGTAN: Lugn och ro.
ÅRETS KÄRLEK: Varför ändra den här när man kan svara samma som de senaste tre åren? Superman, förstås! <3<3<3
ÅRETS HAT: Allt krångel. Och pengar. Jag hatar pengar.
ÅRETS SJUKDOM: Spy. Spy spy spy spy spy spy spy spy spyyyy. :(
ÅRETS SKADA: Inga signifikanta förändringar på det området.
ÅRETS HÖJDPUNKT: Ögonblicket när jag red Röda Krokodilen i grannens ridhus och det bara funkade. När jag äntligen fattade hur det ska kännas när hästen gör precis rätt, och när man själv gör precis rätt dessutom. Wow. Wow. WOW!
ÅRETS BRÅK: Konsten att sjasa ut inneboende. Ingen rolig läsning det inte.
ÅRETS SKÄMT: Nä, pass.
ÅRETS UTBROTT: Har fortfarande inte infunnit sig, men risken är överhängande att det gör det snart. Ni är härmed varnade... ;)
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Kreativitet!
ÅRETS MAT: Stamppot zuurkool (Surkålsmos) <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
ÅRETS DRYCK: Te, förstås. Fast sedan i augusti har det varit väldigt mycket mer Coca Cola också än vad brukligt är. Av medicinska skäl, kan man säga. Ingen rolig läsning det heller. Huvudsaken är att det fungerar.
ÅRETS RÖVHÅL: Eftersom jag kan skilja på vad man bör skriva på nätet och inte ska jag inte hänga ut hen här.
ÅRETS HJÄLTE: Superman. Jag skojar inte. Det är inte heller någon slemmig klisché. Jag tror att jag skulle varit knäpp för länge sedan om det inte var för honom. Mijn superheld <3
ÅRETS FULASTE: Min ständiga följeslagare: spyhinken.
ÅRETS SNYGGASTE: Den röda krokodilen <3
ÅRETS KLÄDSEL: Det gamla vanliga. Plus några snyggare plagg.
ÅRETS FILM: Hm... Jag har mest sett redan sedda filmer i år. The Hobbit 3 och The Hunger Games 2 (måste fortfarande se tredje) var väldigt bra. Får man slänga in årets TV-serie också så blev jag positivt överraskad av hur bra Game of Thrones faktiskt är. Den följer böckerna otroligt bra. Har bara sett första säsongen än, men betvivlar inte att de andra också är bra.
ÅRETS BOK: Det var en rackarns bra fråga. Jag har läst om ganska mycket böcker i år, och de nya jag har läst har inte direkt stuckit ut. Tråkigt men sant.
ÅRETS LÅT: Tveklöst den här.. Jag gråter/får tårar i ögonen varenda gång jag hör den. Ja, bara av att läsa texten faktiskt.
ÅRETS SKIVA: Det har kommit en hel del, men Within Temptations ”Hydra” är ändå den som dragits runt flest varv här hemma. Med det inte sagt att det inte funnits annan mycket bra musik!
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): Inga direkt revolutionerande fynd i år. Någon låt här och där, men inga nya favoriter. Konstigt egentligen.
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Pass.
ÅRETS KOMMENTAR: Pass. Tyvär har jag pga. Min antideppmedicin inget minne.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Kreativitet!
ÅRETS ÖNSKAN: Att alla som har det trassligt just nu kan ordna upp det och må bra. Helst att de kan göra det själva istället för att sitta och vänta på mirakel som inte kommer att komma. Ledsen allihop, men livet är sannerligen ett gör-det-själv-projekt. Att låtsas som om problem inte finns eliminerar dem inte. Att inte ta tag i dem löser dem inte.
ÅRETS GODA GÄRNING: Att inte strypa (bildligt) alla människor som gått mig på nerverna i år. Jag är så hygglig så det förslår :)
ÅRETS AVSLUT: Fortfarande sjuk och missade min tenta och skrutt och skrammel och skräp. Men idag är vi hos svärmor och umgås tills året tar slut.
Mina djupaste ursäkter för att jag bloggat så lite i år. Det har inte funnits varken tid eller energi för det, även om jag många gånger velat skriva. Kanske, kanske, kaaanske att det blir bättre nästa år, men jag tänker inte ge några löften.
Stort och innerligt tack för att ni finns därute i alla fall. Ni är mina bästa hjärtegull. Det hoppas jag att ni vet och håller i minnet, även om jag är väldigt tyst nuförtiden. Jag hoppas ert 2015 blir ett fantastiskt, sunt och hälsosamt, njutbart, kärleksfullt och framgångsrikt år!
GOTT NYTT ÅR!
Er alldeles egna,
Shass
Jag vill lära mig
Jag vill lära mig allt. Nå, kanske inte precis ALLT, men jag vill lära mig ganska mycket. Åtminstone kreativa saker vill jag lära mig. Många olika saker. Massor. Händerna vill det, jag vill det, mitt huvud vill det. Skapa, skapa, skapa!
Jag har lärt mig lägga mosaik. Jo, faktiskt. Jag har färdigställt en blomkruka och har ett annat, större projekt på gång på pysselklubben. Det blir som ett stort pussel med färger och bitar som egentligen inte passar ihop, men som ändå blir en helhet när allt är fogat och klart. Det är som att plocka blåbär: rogivande tålamodsjobb med trevlig utgång, så att säga. Och det räckte med en mosaikflisa i ögat för att jag skulle fatta att man faktiskt gör säkrast i att ha brillor på sig.
Jag tycker det är roligt att forma saker i lera. Just nu är det mest bara små figurer, små knäppa djur, drakar och till och med en hemskt ful prins. Ibland behöver man sådana också. Hemskt fula prinsar alltså. Men jag skulle vilja lära mig göra annat än bara figurer... dreja. Göra muggar och skålar och sådant. Saker man kan använda. Det vore roligt.
Och så var det det där med pärlorna. Det är ett tag sedan jag satt med det ordentligt nu, men jag tycker även detta pillrande är roligt. Armband, halsband, örhängen... egentligen borde jag kunna göra mer. Visserligen är armbanden etc. som jag hittills åstadkommit uppskattade, men jag vill lära mig mer. Mer tekniker. Andra sätt att trä på. Andra material att arbeta med. Kurs? Någon frivillig? Någonstans borde det finnas NÅGON som kan visa mig. Jag vill. jag vill jag vill jag vill!
En annan väldigt rolig sak som jag lärt mig är att fläta korgar. Jag har bara lärt mig en teknik hittills, men jag tror att min brödkorg blev ganska bra. OCH. Den 21 oktober ska jag börja en åttaveckors korgflätningskurs. Det ska bli sååå roligt. Mer tekniker, mer färdighet att öva upp, mer mer mer lära. Mer skapa. Mer!
Ytterligare en kreativ handsysselsättning som det vore fint att bemästra är sticka. Jag har visserligen gjort det i skolan, till och med ett par strumpor fick jag ihop (det ni!), men det är ju redan 10 år sedan (Huga, att jag har kommit så långt i livet att jag kan säga så) och mina färdigheter har liksom... skrumpnat ihop och dött. Det borde inte vara alltför svårt att damma av dem antar jag, men då behöver jag en bra dammare. Dammaren får hemskt gärna samtidigt lära mig att virka. Jag har aldrig fått kläm på det, men det borde inte vara svårare än att sticka... eller hur? Utöver dessa två garnhanteringstekniker så vill jag sy för hand. Jag har inget emot symaskiner, men jag vet inte hur lätt det skulle vara att hantera en på egen hand. När jag gjorde det i skolan då för 300 år sedan hade jag ju lite hjälp. Jag vet inte ens om det går att få tag i anpassade symaskiner här. Fast... det kanske det gör. Tänk om. Tänk OM! Då kan jag lära mig igen. Då kan jag lära mig mer. Jag vill lära mig mer. Och om det inte går med symaskiner så ska det baskemig BLI för hand. Så det så.
Lära. Jo. I takt med att min svenska försämras pga. för lite användning så kommer förhoppningsvis min holländska förbättras ytterligare fr.o.m. 3 oktober. För på tal om att lära saker, och inte bara kreativa saker då, så ska jag gå en kurs i översättning från nederländska till svenska. Det är en grundkurs utan krav på förkunskaper, och eftersom jag använder språket dagligen borde det inte bli några problem. Dessutom är den bara 25 % studietakt. Det borde vara en bra början till att lära... lära sig att lära sig om inte annat. Det är ju ett tag sedan jag pluggade, och om jag någonsin ska komma så långt att jag kan skaffa mig ett jobb måste jag studera först. Vi börjar här, där det blir som en lek. Jag älskar språk, och det här språket behärskar jag redan hyggligt... det borde gå. Det MÅSTE gå. Det bara måste gå.
Gitarr har jag också tänkt att jag ska lära mig spela. Egentligen har jag tänkt det i åååraataaal, men finanserna har inte riktigt tillåtit det. Finanserna har alldeles för mycket att säga till om ibland. Men snart, snart kanske det går att ordna. Snart, snart kanske det finns någon som kan banka i mig lite diciplin och tukta mitt spelande. Snart, snart kan jag kanske ackompanjera mig själv. Snart, snart kan jag kanske LÄRA MIG att inte bara föra oväsen utan föra bra väsen också.
En sista sak jag tror jag måste lära mig igen är att skriva blogginlägg. Min hjärna har torkat ihop till ett plommonskrutt av sten. Jag får varken ur mig noveller eller dagboksanteckningar eller blogginlägg längre, och jag använder svenska språket alldeles för lite. Så ni få rhålla till godo. Nu har jag ju åtminstone klottrat ner ett inlägg. Det är ju mer än jag hade för 25 minuter sedan :). I vanlig ordning blev det alldeles för långt. Fast ni är väl vana vid det här laget. Tack för er tid alla människobarn!
Jag har lärt mig lägga mosaik. Jo, faktiskt. Jag har färdigställt en blomkruka och har ett annat, större projekt på gång på pysselklubben. Det blir som ett stort pussel med färger och bitar som egentligen inte passar ihop, men som ändå blir en helhet när allt är fogat och klart. Det är som att plocka blåbär: rogivande tålamodsjobb med trevlig utgång, så att säga. Och det räckte med en mosaikflisa i ögat för att jag skulle fatta att man faktiskt gör säkrast i att ha brillor på sig.
Jag tycker det är roligt att forma saker i lera. Just nu är det mest bara små figurer, små knäppa djur, drakar och till och med en hemskt ful prins. Ibland behöver man sådana också. Hemskt fula prinsar alltså. Men jag skulle vilja lära mig göra annat än bara figurer... dreja. Göra muggar och skålar och sådant. Saker man kan använda. Det vore roligt.
Och så var det det där med pärlorna. Det är ett tag sedan jag satt med det ordentligt nu, men jag tycker även detta pillrande är roligt. Armband, halsband, örhängen... egentligen borde jag kunna göra mer. Visserligen är armbanden etc. som jag hittills åstadkommit uppskattade, men jag vill lära mig mer. Mer tekniker. Andra sätt att trä på. Andra material att arbeta med. Kurs? Någon frivillig? Någonstans borde det finnas NÅGON som kan visa mig. Jag vill. jag vill jag vill jag vill!
En annan väldigt rolig sak som jag lärt mig är att fläta korgar. Jag har bara lärt mig en teknik hittills, men jag tror att min brödkorg blev ganska bra. OCH. Den 21 oktober ska jag börja en åttaveckors korgflätningskurs. Det ska bli sååå roligt. Mer tekniker, mer färdighet att öva upp, mer mer mer lära. Mer skapa. Mer!
Ytterligare en kreativ handsysselsättning som det vore fint att bemästra är sticka. Jag har visserligen gjort det i skolan, till och med ett par strumpor fick jag ihop (det ni!), men det är ju redan 10 år sedan (Huga, att jag har kommit så långt i livet att jag kan säga så) och mina färdigheter har liksom... skrumpnat ihop och dött. Det borde inte vara alltför svårt att damma av dem antar jag, men då behöver jag en bra dammare. Dammaren får hemskt gärna samtidigt lära mig att virka. Jag har aldrig fått kläm på det, men det borde inte vara svårare än att sticka... eller hur? Utöver dessa två garnhanteringstekniker så vill jag sy för hand. Jag har inget emot symaskiner, men jag vet inte hur lätt det skulle vara att hantera en på egen hand. När jag gjorde det i skolan då för 300 år sedan hade jag ju lite hjälp. Jag vet inte ens om det går att få tag i anpassade symaskiner här. Fast... det kanske det gör. Tänk om. Tänk OM! Då kan jag lära mig igen. Då kan jag lära mig mer. Jag vill lära mig mer. Och om det inte går med symaskiner så ska det baskemig BLI för hand. Så det så.
Lära. Jo. I takt med att min svenska försämras pga. för lite användning så kommer förhoppningsvis min holländska förbättras ytterligare fr.o.m. 3 oktober. För på tal om att lära saker, och inte bara kreativa saker då, så ska jag gå en kurs i översättning från nederländska till svenska. Det är en grundkurs utan krav på förkunskaper, och eftersom jag använder språket dagligen borde det inte bli några problem. Dessutom är den bara 25 % studietakt. Det borde vara en bra början till att lära... lära sig att lära sig om inte annat. Det är ju ett tag sedan jag pluggade, och om jag någonsin ska komma så långt att jag kan skaffa mig ett jobb måste jag studera först. Vi börjar här, där det blir som en lek. Jag älskar språk, och det här språket behärskar jag redan hyggligt... det borde gå. Det MÅSTE gå. Det bara måste gå.
Gitarr har jag också tänkt att jag ska lära mig spela. Egentligen har jag tänkt det i åååraataaal, men finanserna har inte riktigt tillåtit det. Finanserna har alldeles för mycket att säga till om ibland. Men snart, snart kanske det går att ordna. Snart, snart kanske det finns någon som kan banka i mig lite diciplin och tukta mitt spelande. Snart, snart kan jag kanske ackompanjera mig själv. Snart, snart kan jag kanske LÄRA MIG att inte bara föra oväsen utan föra bra väsen också.
En sista sak jag tror jag måste lära mig igen är att skriva blogginlägg. Min hjärna har torkat ihop till ett plommonskrutt av sten. Jag får varken ur mig noveller eller dagboksanteckningar eller blogginlägg längre, och jag använder svenska språket alldeles för lite. Så ni få rhålla till godo. Nu har jag ju åtminstone klottrat ner ett inlägg. Det är ju mer än jag hade för 25 minuter sedan :). I vanlig ordning blev det alldeles för långt. Fast ni är väl vana vid det här laget. Tack för er tid alla människobarn!
Årets...
Söta Emma Carolina skickade mig idag ett direkmeddelande på Twitter och frågade mig vad årets...-inlägget för 2013 hade blivit av. Jag hade sanningen att säga heeelt glömt bort att skriva något sådant, men blev så glad att hon frågade att jag beslöt mig för att kladda ner ett nu. Lite försenat är det förvisso - sett till traditionen att posta det på nyårsafton - men här kommer det i alla fall: Årets... för 2013!
ÅRETS START: 2013 startade rätt trist vill jag minnas (eller egentligen vill jag nog inte det, men man skriver ju så). Vi var sjuka allihopa i januari och hela månaden var tråååkig. Jag tror jag har förträngt det mesta av den ur minnet, för jag kommer faktiskt inte ihåg mycket alls av den. Skönt är väl det. :)
ÅRETS BÄSTA: Att fortfarande få vara tillsammans med min Superman, och att vi är förlovade sedan 18 februari 2013. Läskiga saker, men helt fantastiska!
ÅRETS SÄMSTA: Usch, var ska jag börja? 2013 var i många avseenden absolut inget roligt år, och EGENTLIGEN får man nog bara skriva en sak här. Men... att förlora Honey var definitivt en av de allra sämstaste sämstingarna i alla fall. R.I.P. min vackra vildblomma.
ÅRETS ROLIGASTE: Bortser man från alla konstiga skratt och helknäppa situationer jag råkar ut för här och där och då och då så var nog faktiskt det roligaste 2013 att äntligen kunna sitta upp på den röda krokodilen. Att skritta fram i skogen på sin alldeles egna krokodil, född och uppvuxen hos oss/min mor var en seriekrock av känslor, men åh vad fantastiskt roligt det var ändå! Den känslan... är nog svår att jämföra.
ÅRETS SORG: Honey <3. Och att svärmor har fått cancer.
ÅRETS KÖP: Mina ursnyggaste vargtofflor! Eventuellt är det husky-tofflor, men asch, för mig är de varghuvuden. Jättesöta!
ÅRETS SKVALLER: Folk skvallrar för mycket, och för lite. Kan faktiskt inte dra mig något specifikt skvaller till minnes såhär på rak arm, så troligtvis har det varit ett tämligen skvallerfritt år. Alternativt kan skvallerbristen bero på än så länge icke-sviktande Facebook-vägran.
ÅRETS SAKNAD: Många mycket massor.
ÅRETS LÄNGTAN: Lugn och ro, sinnesfrid. Ge mig...ge mig!
ÅRETS KÄRLEK: Superman. <3<3<3
ÅRETS HAT: Cancer.
ÅRETS SJUKDOM: ...Cancer? Inte för egen del i och för sig, men det är mycket som snurrat runt cancer i år.
ÅRETS SKADA: Wääääh-.... - .. -- . --... Status quo. Utöver detta väldigt besvärliga minnesproblem pga. medicin, och mycket smärtor i öronen.
ÅRETS HÖJDPUNKT: När jag satte bakdelen i sadeln på lilla Röda Curry-krokodilen.
ÅRETS BRÅK: Varför låter jag den där stå kvar fortfarande?
ÅRETS SKÄMT: Jag såg en film igår från när Superman låg på sjukhuset 1992 och fick behandling för sin cancer. Det var ett program där de helt enkelt filmade barn från olika barnavdelningar i landet och lät dem prata på om vad de ville, hur mycket de ville. Och Superman-ungen...jisses...Han drog skämt efter skämt efter skämt. Fast översätta dem kan jag nog inte, eftersom jag bara kommer ihåg knappt hälften. Men roligt var det!
ÅRETS UTBROTT: Missförstånd mellan mig och väninna. Närmaste jag kommit ett riktigt raseriutbrott senaste 5 åren. Så människor, tag er i akt, för rätt vad det är säger det PANG! :D
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Huvudaktiviteten i år har faktiskt varit att jobba på hälsan. I mitt fall har det mest handlat om den psykiska hälsan, men även mina knäppa axlar och min bråkande kropp. Jag håller fortfarande på med sömnproblemen och allt är bara kaos. Men det är vad året gått åt till.
ÅRETS MAT: TYST! JAG VILL INTE VETA AV ORDET MAT!!!
ÅRETS DRYCK: Te och tranbärsjuice, samt jordgubbsvin! Namnam. (ska tilläggas att det är bålvin i princip helt utan alkohol som jag druckit sammanlagt 5 glas av) ÅRETS RÖVHÅL: Inga namn nämnda.
ÅRETS HJÄLTE: Oj. Oj, oj. Jag vet inte! Vad hemsk jag känner mig. Jag borde nämna så många...
ÅRETS FULASTE: Ledsagaren på Kastrup på väg till Sverige. Han får fuletikett eftersom han var så otrevlig att jag ville spotta på honom.
ÅRETS SNYGGASTE: Min Superman i pyjamas! Har aldrig haft en pyjamas-man i mitt liv förut, visste inte att det kunde vara så mysigt.
ÅRETS KLÄDSEL: Mycket mysbyxor och gå-hemma-i-kläder. Har inte riktigt orkat engagera mig på senaste tiden, och har varit mycket hemma, så tja...varför klä upp sig då? ;)
ÅRETS FILM: The Hobbit 1 och 2.
ÅRETS BOK: Tyvärr är det ingen ny bok som gjort direkt intryck på mig i år. Tråkigt men sant. Har väl funnits diverse bra böcker, men ingen jag direkt kan säga DEN är böckernas bok.
ÅRETS LÅT: This one will do! ÅRETS SKIVA: Ja gudars. Tyvärr, jag är ledsen, men min medicin har totalt raderat ut i princip alla nya skivor jag hört om i år. Oh ja. Jorns "Traveller" och Blackmore's Nights nya "Dancer and the Moon", det var bra grejor det! :)
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): Jag upptäckte för några veckor sedan att Nightwish har bytt sångerska. Anette, som tog över efter Tarja Turunen 2005, har tagit avsked och från och med 2013 är det nederländska Floor Jansen som tagit över. Jag gillade varken Tarja eller Anette något vidare, men Floor är en mycket, mycket talangfull sångerska, som kan sjunga både kraftfullt och skört och dessutom är utbildad i operasång. Kanske att jag till och med kan överväga att börja lyssna på Nightwish om hon är med...
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Den här blev jag rackarns förtjust i när jag hörde den för några månader sedan. Den karln, han kan pipa!
ÅRETS KOMMENTAR: Det har inte funnits en enda riktigt riktigt bra kommentar i år, ingen som satt sig i minnet. Väldigt synd faktiskt.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Människor.
ÅRETS ÖNSKAN: Ta bort mina mardrömmar. Snälla.
ÅRETS GODA GÄRNING: Att släppa in ytterligare en inneboende (som fortfarande bor kvar) och understödja densamma tills han kan stå på egna ben. Men efter den här är vi nog klara med dito projekt tror jag. Då övergår vi till projekt samboliv for real.
ÅRETS AVSLUT: För att ha börjat så tradigt slutade 2013 ändå rätt hyggligt. Jag började gå ut och orientera mig i området tillsammans med en väldigt trevlig tjej, Superman vann den Showdown-turnering som han hjälpt till att organisera, vi firade jul hos min familj i Sverige och nyår hos hans mamma. Den 23:e december satt jag upp på Curry första gången, den 24:e sjöng jag för fullsatt kyrka och jag vet att i början av 2014 ligger det eventuellt ett radioframträdande här i Nederländerna och väntar på mig. Inte alls pinkat av en trähäst!
Som alltid: Tack alla fina och underbara människor för era kommentarer och för ert läsande. Några av er har jag fått bättre kontakt med senaste året än jag haft förut, vilket också är väldigt roligt. Tack för att ni uppmuntrar mig via mail eller twitter ibland att skriva, att kämpa på eller bara berättar om hur ni har det. Jag läser fortfarande era bloggar, även om jag inte säger så mycket varken i era kommentarsfält eller här på min egen blogg. Kanske blir 2014 ett bättre bloggår? Jag vet inte, men det finns fortfarande 363 dagar kvar att ta reda på det!
GOTT NYTT ÅR!
Er alldeles egna,
Shass
ÅRETS START: 2013 startade rätt trist vill jag minnas (eller egentligen vill jag nog inte det, men man skriver ju så). Vi var sjuka allihopa i januari och hela månaden var tråååkig. Jag tror jag har förträngt det mesta av den ur minnet, för jag kommer faktiskt inte ihåg mycket alls av den. Skönt är väl det. :)
ÅRETS BÄSTA: Att fortfarande få vara tillsammans med min Superman, och att vi är förlovade sedan 18 februari 2013. Läskiga saker, men helt fantastiska!
ÅRETS SÄMSTA: Usch, var ska jag börja? 2013 var i många avseenden absolut inget roligt år, och EGENTLIGEN får man nog bara skriva en sak här. Men... att förlora Honey var definitivt en av de allra sämstaste sämstingarna i alla fall. R.I.P. min vackra vildblomma.
ÅRETS ROLIGASTE: Bortser man från alla konstiga skratt och helknäppa situationer jag råkar ut för här och där och då och då så var nog faktiskt det roligaste 2013 att äntligen kunna sitta upp på den röda krokodilen. Att skritta fram i skogen på sin alldeles egna krokodil, född och uppvuxen hos oss/min mor var en seriekrock av känslor, men åh vad fantastiskt roligt det var ändå! Den känslan... är nog svår att jämföra.
ÅRETS SORG: Honey <3. Och att svärmor har fått cancer.
ÅRETS KÖP: Mina ursnyggaste vargtofflor! Eventuellt är det husky-tofflor, men asch, för mig är de varghuvuden. Jättesöta!
ÅRETS SKVALLER: Folk skvallrar för mycket, och för lite. Kan faktiskt inte dra mig något specifikt skvaller till minnes såhär på rak arm, så troligtvis har det varit ett tämligen skvallerfritt år. Alternativt kan skvallerbristen bero på än så länge icke-sviktande Facebook-vägran.
ÅRETS SAKNAD: Många mycket massor.
ÅRETS LÄNGTAN: Lugn och ro, sinnesfrid. Ge mig...ge mig!
ÅRETS KÄRLEK: Superman. <3<3<3
ÅRETS HAT: Cancer.
ÅRETS SJUKDOM: ...Cancer? Inte för egen del i och för sig, men det är mycket som snurrat runt cancer i år.
ÅRETS SKADA: Wääääh-.... - .. -- . --... Status quo. Utöver detta väldigt besvärliga minnesproblem pga. medicin, och mycket smärtor i öronen.
ÅRETS HÖJDPUNKT: När jag satte bakdelen i sadeln på lilla Röda Curry-krokodilen.
ÅRETS BRÅK: Varför låter jag den där stå kvar fortfarande?
ÅRETS SKÄMT: Jag såg en film igår från när Superman låg på sjukhuset 1992 och fick behandling för sin cancer. Det var ett program där de helt enkelt filmade barn från olika barnavdelningar i landet och lät dem prata på om vad de ville, hur mycket de ville. Och Superman-ungen...jisses...Han drog skämt efter skämt efter skämt. Fast översätta dem kan jag nog inte, eftersom jag bara kommer ihåg knappt hälften. Men roligt var det!
ÅRETS UTBROTT: Missförstånd mellan mig och väninna. Närmaste jag kommit ett riktigt raseriutbrott senaste 5 åren. Så människor, tag er i akt, för rätt vad det är säger det PANG! :D
ÅRETS KYSS: Superman. <3
ÅRETS AKTIVITET: Huvudaktiviteten i år har faktiskt varit att jobba på hälsan. I mitt fall har det mest handlat om den psykiska hälsan, men även mina knäppa axlar och min bråkande kropp. Jag håller fortfarande på med sömnproblemen och allt är bara kaos. Men det är vad året gått åt till.
ÅRETS MAT: TYST! JAG VILL INTE VETA AV ORDET MAT!!!
ÅRETS DRYCK: Te och tranbärsjuice, samt jordgubbsvin! Namnam. (ska tilläggas att det är bålvin i princip helt utan alkohol som jag druckit sammanlagt 5 glas av) ÅRETS RÖVHÅL: Inga namn nämnda.
ÅRETS HJÄLTE: Oj. Oj, oj. Jag vet inte! Vad hemsk jag känner mig. Jag borde nämna så många...
ÅRETS FULASTE: Ledsagaren på Kastrup på väg till Sverige. Han får fuletikett eftersom han var så otrevlig att jag ville spotta på honom.
ÅRETS SNYGGASTE: Min Superman i pyjamas! Har aldrig haft en pyjamas-man i mitt liv förut, visste inte att det kunde vara så mysigt.
ÅRETS KLÄDSEL: Mycket mysbyxor och gå-hemma-i-kläder. Har inte riktigt orkat engagera mig på senaste tiden, och har varit mycket hemma, så tja...varför klä upp sig då? ;)
ÅRETS FILM: The Hobbit 1 och 2.
ÅRETS BOK: Tyvärr är det ingen ny bok som gjort direkt intryck på mig i år. Tråkigt men sant. Har väl funnits diverse bra böcker, men ingen jag direkt kan säga DEN är böckernas bok.
ÅRETS LÅT: This one will do! ÅRETS SKIVA: Ja gudars. Tyvärr, jag är ledsen, men min medicin har totalt raderat ut i princip alla nya skivor jag hört om i år. Oh ja. Jorns "Traveller" och Blackmore's Nights nya "Dancer and the Moon", det var bra grejor det! :)
ÅRETS MUSIKALISKA UPPTÄCKT(er): Jag upptäckte för några veckor sedan att Nightwish har bytt sångerska. Anette, som tog över efter Tarja Turunen 2005, har tagit avsked och från och med 2013 är det nederländska Floor Jansen som tagit över. Jag gillade varken Tarja eller Anette något vidare, men Floor är en mycket, mycket talangfull sångerska, som kan sjunga både kraftfullt och skört och dessutom är utbildad i operasång. Kanske att jag till och med kan överväga att börja lyssna på Nightwish om hon är med...
ÅRETS YOUTUBE-LÄNK: Den här blev jag rackarns förtjust i när jag hörde den för några månader sedan. Den karln, han kan pipa!
ÅRETS KOMMENTAR: Det har inte funnits en enda riktigt riktigt bra kommentar i år, ingen som satt sig i minnet. Väldigt synd faktiskt.
ÅRETS INTRESSANTASTE: Människor.
ÅRETS ÖNSKAN: Ta bort mina mardrömmar. Snälla.
ÅRETS GODA GÄRNING: Att släppa in ytterligare en inneboende (som fortfarande bor kvar) och understödja densamma tills han kan stå på egna ben. Men efter den här är vi nog klara med dito projekt tror jag. Då övergår vi till projekt samboliv for real.
ÅRETS AVSLUT: För att ha börjat så tradigt slutade 2013 ändå rätt hyggligt. Jag började gå ut och orientera mig i området tillsammans med en väldigt trevlig tjej, Superman vann den Showdown-turnering som han hjälpt till att organisera, vi firade jul hos min familj i Sverige och nyår hos hans mamma. Den 23:e december satt jag upp på Curry första gången, den 24:e sjöng jag för fullsatt kyrka och jag vet att i början av 2014 ligger det eventuellt ett radioframträdande här i Nederländerna och väntar på mig. Inte alls pinkat av en trähäst!
Som alltid: Tack alla fina och underbara människor för era kommentarer och för ert läsande. Några av er har jag fått bättre kontakt med senaste året än jag haft förut, vilket också är väldigt roligt. Tack för att ni uppmuntrar mig via mail eller twitter ibland att skriva, att kämpa på eller bara berättar om hur ni har det. Jag läser fortfarande era bloggar, även om jag inte säger så mycket varken i era kommentarsfält eller här på min egen blogg. Kanske blir 2014 ett bättre bloggår? Jag vet inte, men det finns fortfarande 363 dagar kvar att ta reda på det!
GOTT NYTT ÅR!
Er alldeles egna,
Shass
Skämsgrejor
Ibland kan jag inte låta bli att undra varför folk skäms. Ja, det finns väl omständigheter som de flesta skulle skämmas över, och även sådana som en del skäms sig nästan platta över men ingen annan bryr sig om. Vad jag har i tankarna var ologiska skämsgrejor som vi egentligen absolut inte behöver skämmas över.
Ta "skämsmusik" till exempel. Jag har ett par gånger gått förbi radion och hört dem diskutera detta fenomen: Skämslåtar, skämsmusik - musik man tycker om men skäms för att medge att man tycker om. Varför? För att det inte "passar in" i bilden folk har av en? Eller för att "skämsmusiken" så väldigt avviker från det man "brukar" lyssna på?
Varför ska man skämmas över sådant man tycker om? Varför ska en hårdrockare till exempel inte kunna tycka om att lyssna på dansband? Varför är det inte okej för en "dansbandare" att gilla trance? En hiphopare att gilla klassisk stråkmusik? En gåta, en gåta. Om jag gillar en låt eller en artist ur en annan genre än den jag "sammankopplas med" ska jag väl inte behöva skämmas över det? Stå upp för vad ni tycker om, strunta i andras tyckande och tänkande - Det är ju DIN smak, inte deras!
Samma gäller exempelvis TV-spel. En tjock och lång nagel i folks ögon har nu i åratal varit exempelvis Pokémon. Varför det ska skämmas över har jag fortfarande inte fattat, varför de som tycker om spelet eller kortspelet eller TV-serien eller vad det nu kan vara ska förlöjligas och "töntstämplas", det kan jag helt enkelt inte förstå. Vad är det som är mindre nördigt eller mindre löjligt med att spela Super Mario? Med att spela Hello Kitty? Med att spela onlinespel som World of Warcraft? Med att spela spel där man skjuter skallen av folk? ELLER ANGRY BIRDS??!! Det skäms ju inte folk över. Var är skillnaden mellan det och att fånga monsterdjur som man sedan låter slåss emot varandra, ett spel som kräver både planering och strategiskt tänkande? Ja, jag skämdes också över mitt intresse för spelen när jag var yngre - jag var rädd att mina kompisar skulle sticka sin kos om de visste. Varför? VARFÖR? Varför ska någon annans idé om vad som är OK eller höjden av töntighet få styra så?
Skämsböcker och skämsfilmer har vi också. För man KAN JU GUD FÖRBJUDE inte läsa romantiska kioskinhandlade böcker utan innehåll och MEDGE detta! Det är bättre att säga att man läser skräckisar och kriminalromaner, det är safe. Ja, jag är fullt och fast övertygad om att det finns mängder av människor som gillar skräckisar och kriminalromaner, bland vilka det helt säkert gömmer sig någon som i hemlighet läser romantisk eller erotisk litteratur och skulle dö av skämmighet om någon upptäckte en sådan bok på nattduksbordet. Och där finns säkert folk som gömmer sina Disneyfilmer när nya dejten ska komma hem till dem första gången så att bara de tuffa science-fiction-rullarna står att finna i filmhyllan. Säkert läser en hel hög av fantasyhatarna i hemlighet fantasy och gillar det, och antagligen skäms några erotikbokförfattare över att de egentligen helst själva läser historiska romaner om gamla knugar och vikingar. Till vilken nytta?
Jag skäms inte längre. Jag skäms inte över att jag vid sidan av min hårdrocksmusik också lyssnar på Taylor Swift (som by the way inte är dansband, för det gillar jag faktiskt inte alls). Jag skäms inte över att jag spelar Pokémon, eftersom det är ett spel som engagerar mig och som jag i de allra flesta avseenden kan spela utan andras hjälp. Jag skäms inte över att jag är skiträdd för skräckfilmer och älskar Disney, och jag kan säga rakt ut utan att skämmas att jag har köpt böcker som 'Konsten att Älska med En Man' och 'Orgasmboken', samtidigt som jag äger ett och annat exemplar av (barn?)böckerna om Sune och älskar fantasy. Varför ska jag skämmas för det?
Skäms ni? För vad? Varför? Behövs det?
Lyssna på vad ni vill. läs vad ni vill. Spela vad ni vill. Se vilka filmer ni vill. Googla på vad ni vill. Klä er hur ni vill. Syssla med vilka fritidsaktiviteter ni vill. Var er själva OCH SKÄMS INTE!
UPPDATERING: Intressant nog hittade jag den här på Aftonbladet alldeles alldeles nyss. Intressant hur man snubblar över saker ibland.
(Har själv inte spelat spelet, håller mig till stenåldersversionerna (de två första generationerna), men förstår tanken!)
Ta "skämsmusik" till exempel. Jag har ett par gånger gått förbi radion och hört dem diskutera detta fenomen: Skämslåtar, skämsmusik - musik man tycker om men skäms för att medge att man tycker om. Varför? För att det inte "passar in" i bilden folk har av en? Eller för att "skämsmusiken" så väldigt avviker från det man "brukar" lyssna på?
Varför ska man skämmas över sådant man tycker om? Varför ska en hårdrockare till exempel inte kunna tycka om att lyssna på dansband? Varför är det inte okej för en "dansbandare" att gilla trance? En hiphopare att gilla klassisk stråkmusik? En gåta, en gåta. Om jag gillar en låt eller en artist ur en annan genre än den jag "sammankopplas med" ska jag väl inte behöva skämmas över det? Stå upp för vad ni tycker om, strunta i andras tyckande och tänkande - Det är ju DIN smak, inte deras!
Samma gäller exempelvis TV-spel. En tjock och lång nagel i folks ögon har nu i åratal varit exempelvis Pokémon. Varför det ska skämmas över har jag fortfarande inte fattat, varför de som tycker om spelet eller kortspelet eller TV-serien eller vad det nu kan vara ska förlöjligas och "töntstämplas", det kan jag helt enkelt inte förstå. Vad är det som är mindre nördigt eller mindre löjligt med att spela Super Mario? Med att spela Hello Kitty? Med att spela onlinespel som World of Warcraft? Med att spela spel där man skjuter skallen av folk? ELLER ANGRY BIRDS??!! Det skäms ju inte folk över. Var är skillnaden mellan det och att fånga monsterdjur som man sedan låter slåss emot varandra, ett spel som kräver både planering och strategiskt tänkande? Ja, jag skämdes också över mitt intresse för spelen när jag var yngre - jag var rädd att mina kompisar skulle sticka sin kos om de visste. Varför? VARFÖR? Varför ska någon annans idé om vad som är OK eller höjden av töntighet få styra så?
Skämsböcker och skämsfilmer har vi också. För man KAN JU GUD FÖRBJUDE inte läsa romantiska kioskinhandlade böcker utan innehåll och MEDGE detta! Det är bättre att säga att man läser skräckisar och kriminalromaner, det är safe. Ja, jag är fullt och fast övertygad om att det finns mängder av människor som gillar skräckisar och kriminalromaner, bland vilka det helt säkert gömmer sig någon som i hemlighet läser romantisk eller erotisk litteratur och skulle dö av skämmighet om någon upptäckte en sådan bok på nattduksbordet. Och där finns säkert folk som gömmer sina Disneyfilmer när nya dejten ska komma hem till dem första gången så att bara de tuffa science-fiction-rullarna står att finna i filmhyllan. Säkert läser en hel hög av fantasyhatarna i hemlighet fantasy och gillar det, och antagligen skäms några erotikbokförfattare över att de egentligen helst själva läser historiska romaner om gamla knugar och vikingar. Till vilken nytta?
Jag skäms inte längre. Jag skäms inte över att jag vid sidan av min hårdrocksmusik också lyssnar på Taylor Swift (som by the way inte är dansband, för det gillar jag faktiskt inte alls). Jag skäms inte över att jag spelar Pokémon, eftersom det är ett spel som engagerar mig och som jag i de allra flesta avseenden kan spela utan andras hjälp. Jag skäms inte över att jag är skiträdd för skräckfilmer och älskar Disney, och jag kan säga rakt ut utan att skämmas att jag har köpt böcker som 'Konsten att Älska med En Man' och 'Orgasmboken', samtidigt som jag äger ett och annat exemplar av (barn?)böckerna om Sune och älskar fantasy. Varför ska jag skämmas för det?
Skäms ni? För vad? Varför? Behövs det?
Lyssna på vad ni vill. läs vad ni vill. Spela vad ni vill. Se vilka filmer ni vill. Googla på vad ni vill. Klä er hur ni vill. Syssla med vilka fritidsaktiviteter ni vill. Var er själva OCH SKÄMS INTE!
UPPDATERING: Intressant nog hittade jag den här på Aftonbladet alldeles alldeles nyss. Intressant hur man snubblar över saker ibland.
(Har själv inte spelat spelet, håller mig till stenåldersversionerna (de två första generationerna), men förstår tanken!)
Tryck på paus
Hej alla mina hjärtan.
Jag har under de senaste månaderna märkt att jag har för lite energi för att få ihop något vettigt alls här. Jag har hållit mig till 1-3 inlägg per månad, och till och med den relativt låga inläggskvoten har ibland känts för mycket. Därför tror jag att jag ska ta lite bloggpaus. Det kan dyka upp något inlägg ibland, men jag kan tyvärr inte lova något. Det får komma när jag känner mig inspirerad - senaste tiden har jag verkligen inte kunnat skriva som jag kunde förut, ordbajset har spolats ner i toaletten tror jag...
En kort sammanfattning av vad som sker, har skett, kommer ske:
* Jag har fått tid hos sömncentrum och ska skrivas in 4 oktober. Riktigt vad som kommer hända den dagen eller därefter återstår att se. Interesting times...
* Jag har fått nya mediciner: Andra sömntabletter om sömnen krånglar, och ny antidepressiv medicin som eventuellt kan ha positiv effekt på mardrömmar. Jag mår redan nu lite bättre av den än innan, så NÅGOT gott har det ju fört med sig i alla fall.
* Var hos tandläkaren förra veckan och fick veta att jag tydligen måste dra ut alla visdomständer eftersom jag inte har tillräckligt stor käft för att det ska funka som det nu ser ut. Aj.
* Fredag nästa vecka är det Sverige-dags igen. Känns bra, har saknat familjen.
* Jag har blivit anmäld via Visio (synskadeorganisationsjox) för att hänga med i kreativitetsorienteringsgrupp för att prova på olika kreativa fritidsaktiviteter, så som att göra mosaik etc. Står på väntelista. Om jag tycker särskilt mycket om någon av de saker jag får prova på finns det fortsättningskurser att gå.
* Planen var att den röda krokodilen skulle skickas iväg en bit bort för att få lite daglig drillning av en tjej som har mer tid än det finns hemma. Efter 3 timmars försök att få in honom i transporten gav de upp. Wooops. Så vad som sker där nu...får vi väl se.
* Har startat ett "musikprojekt" med pappa: Jag skriver texterna, han gör musiken. Om det blir något vet jag inte, men det är lite roligt ändå. Måste nog skaffa mig en riktig sångmikrofon...
Jag hoppas verkligen att jag kan börja kladda och bluddra här igen som jag gjorde förr om åren. Just nu går det bara inte. Men jag ska fortsätta kika in på era bloggar - jo jag läser fortfarande, även om jag inte kommenterar särskilt mycket. Förhoppningsvis blir det bättre snart.
Tills vi skrivs igen: Massor hjärtan till alla mina hjärtan!
Shass
Jag har under de senaste månaderna märkt att jag har för lite energi för att få ihop något vettigt alls här. Jag har hållit mig till 1-3 inlägg per månad, och till och med den relativt låga inläggskvoten har ibland känts för mycket. Därför tror jag att jag ska ta lite bloggpaus. Det kan dyka upp något inlägg ibland, men jag kan tyvärr inte lova något. Det får komma när jag känner mig inspirerad - senaste tiden har jag verkligen inte kunnat skriva som jag kunde förut, ordbajset har spolats ner i toaletten tror jag...
En kort sammanfattning av vad som sker, har skett, kommer ske:
* Jag har fått tid hos sömncentrum och ska skrivas in 4 oktober. Riktigt vad som kommer hända den dagen eller därefter återstår att se. Interesting times...
* Jag har fått nya mediciner: Andra sömntabletter om sömnen krånglar, och ny antidepressiv medicin som eventuellt kan ha positiv effekt på mardrömmar. Jag mår redan nu lite bättre av den än innan, så NÅGOT gott har det ju fört med sig i alla fall.
* Var hos tandläkaren förra veckan och fick veta att jag tydligen måste dra ut alla visdomständer eftersom jag inte har tillräckligt stor käft för att det ska funka som det nu ser ut. Aj.
* Fredag nästa vecka är det Sverige-dags igen. Känns bra, har saknat familjen.
* Jag har blivit anmäld via Visio (synskadeorganisationsjox) för att hänga med i kreativitetsorienteringsgrupp för att prova på olika kreativa fritidsaktiviteter, så som att göra mosaik etc. Står på väntelista. Om jag tycker särskilt mycket om någon av de saker jag får prova på finns det fortsättningskurser att gå.
* Planen var att den röda krokodilen skulle skickas iväg en bit bort för att få lite daglig drillning av en tjej som har mer tid än det finns hemma. Efter 3 timmars försök att få in honom i transporten gav de upp. Wooops. Så vad som sker där nu...får vi väl se.
* Har startat ett "musikprojekt" med pappa: Jag skriver texterna, han gör musiken. Om det blir något vet jag inte, men det är lite roligt ändå. Måste nog skaffa mig en riktig sångmikrofon...
Jag hoppas verkligen att jag kan börja kladda och bluddra här igen som jag gjorde förr om åren. Just nu går det bara inte. Men jag ska fortsätta kika in på era bloggar - jo jag läser fortfarande, även om jag inte kommenterar särskilt mycket. Förhoppningsvis blir det bättre snart.
Tills vi skrivs igen: Massor hjärtan till alla mina hjärtan!
Shass
Ni, hur mår ni och anstormande sömnpsykologi
Det är inte utan att man undrar ibland varför folk ställer frågan "Hur mår du?" eller "Hur är det?". Jag satt igår i samspråk med Korpralen, och vi kom in på just det ämnet. Varför i hela fridens namn frågar folk efter hur andra människor mår när de ändå egentligen inte vill veta? Varför ställer man en fråga på vilken man inte vill ha ett ärligt svar? Jo, det är min teori: De allra flesta människor som frågar en bekant, granne, gammal klasskompis eller dito om hur det är med dem vill helt enkelt att man ska svara: "Jo tack, bara bra". Hur det egentligen är med en struntar de fullkomligt i - de frågar bara av artighet. Och SKULLE MAN gud förbjude berätta hur det är med en står de nervös och/eller otåligt och väntar på att man ska bli klar så de kan smita därifrån och slippa ha med ett eventuellt dåligtmående att göra.
Nej, det är väl klart att man inte behöver lägga ut sitt livsa alla eländen för varenda kotte man möter. Å andra sidan, varför frågar folk om de ändå inte vill veta? Kan de inte hellre hålla snattran då och antingen fråga något annat som de faktiskt VILL veta, eller inte fråga alls?
Håhå jaja...
En annan sak jag funderat på väldigt länge (i åratal faktiskt) och tänkt blogga om i ungefär en månads tid nu är det där Ni. Ni vet det där artiga Niet som vi i Sverige inte alls, eller väldigt sällan, använder nuförtiden.
Jag vet att jag hade problem med detta Niande redan på karatetiden. Antagligen kom det sig av att jag läser och skriver alldeles för mycket fantasy, som ofta utspelar sig i en tid eller miljö där Ni liksom hör till. Det gjorde att jag ibland inte visste om jag skulle säga du eller Ni till mina tränare, och därför kompenserade genom att bygga om alla meningar så jag skulle slippa använda pronomen alls.
När jag var hemma i Sverige sist, eller snarare när jag var påväg hem hit från Sverige, märkte jag åter hur detta Ni spökade för mig. Här i Nederländerna är det nämligen, liksom i många andra länder UTOM vårt lilla Sverige, brukligt att nia (eller min herre:a eller min fru:a) personer som man inte känner eller som är äldre än en själv, såvida de inte sagt att det är OK att säga du. Personer i "högre samhällsställning", som läkare t ex. ska absolut nias eller doktorn:as. Kalla det gammeldags om ni vill, men spökar för mig gör det. Jag kom nämligen på mig själv att nära på nia varenda okänd människa jag pratade med, och tvekade därför varje gång jag skulle påbörja en mening. Detta på svenska, i ett land och i en tid där Ni inte längre brukas. "Borde jag säga Ni?" tänkte jag hela tiden och kunde inte bestämma mig. "Borde jag...?"
Idag ska jag till doktorn. Vår vanliga husläkare - som vi får dua - är på semester, så idag blir det hennes far jag ska besöka. Det är en äldre man, och en "traditionell doktor", enligt min Superman. Jag har lovat att vara duktig och nia herrn och säga "herrn" eller "doktorn". Det gör vi ju inte heller i Sverige. Det fåniga är att med en sådan approach spökar det om möjligt ÄNNU MER i min lilla hjärna. Borde man niga också...?
Ja jisses vilka konstigheter människor har för sig egentligen. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att det väl ändå är artigt och respektfullt att nia folk man inte känner. Här har jag börjat bli så van vid det att det inte känns så väldigt märkligt - nu är det märkligare att inte göra det i Sverige istället. Konstigt hur fort man vänjer sig vid saker...
Vad tycker ni, borde man nia folk man inte känner? Gör ni det?
Till sist en liten mardrömsbehandlingsuppdatering. Det har äntligen börjat hända saker här, kan man säga. För några veckor sedan var vi nämligen hos fru doktorn (den vi får dua) och pratade om mina mardrömmar och sömnproblem. Hon skrev genast remiss till ett Sömncentrum här i Haag där mina problem ska utredas med hjälp av psykologer specialiserade på sömn och sömnproblem, neurologer och gud vet allt. Tyvärr var väntetiden lång, varför hon (efter någraminuters sittande i valet och kvalet) beslöt att eventuellt ändra min medicinering i början av september, när hon är tillbaka från semestern. Det finns nämligen, berättade hon, en annan antidepressiv medicin som tydligen ska kunna ha viss effekt på sömn och mardrömmar. Hon ville emellertid inte ändra före sin semester, eftersom hon "vill ha koll på mig" när jag börjar med den nya medicinen.
Hur som haver. Den 4 oktober har jag fått tid för ett inskrivningsmöte vid Sömncentrumet. Mötet är 3 timmar långt, och antagligen kommer diverse undersökningar också äga rum. Riktigt vad som kommer ske vet jag inte än, men jag är väldigt nyfiken på det hela. Om jag blir inlagd där eller ej vet jag inte heller. Jag tror inte det, med tanke på att min trygghetskänsla drastiskt minskar om jag befinner mig på något som ens är i närheten av ett sjukhus, varför mardrömmarna antagligen också blir värre då, men vi får väl se. Blir spännande och mycket intressant. Förhoppningsvis kommer väl någon sorts lösning hittas till mina mardrömmar. Det vore minst sagt fantastiskt.
Jaha, det var det. Tänk, om jag delat upp det här i tre olika poster istället kunde ni sluppit vänta så länge mellan varje inlägg, och sluppit få så långa sådana att läsa. Nåja. Nästa gång...!
Ta hand om er!
Nej, det är väl klart att man inte behöver lägga ut sitt livsa alla eländen för varenda kotte man möter. Å andra sidan, varför frågar folk om de ändå inte vill veta? Kan de inte hellre hålla snattran då och antingen fråga något annat som de faktiskt VILL veta, eller inte fråga alls?
Håhå jaja...
En annan sak jag funderat på väldigt länge (i åratal faktiskt) och tänkt blogga om i ungefär en månads tid nu är det där Ni. Ni vet det där artiga Niet som vi i Sverige inte alls, eller väldigt sällan, använder nuförtiden.
Jag vet att jag hade problem med detta Niande redan på karatetiden. Antagligen kom det sig av att jag läser och skriver alldeles för mycket fantasy, som ofta utspelar sig i en tid eller miljö där Ni liksom hör till. Det gjorde att jag ibland inte visste om jag skulle säga du eller Ni till mina tränare, och därför kompenserade genom att bygga om alla meningar så jag skulle slippa använda pronomen alls.
När jag var hemma i Sverige sist, eller snarare när jag var påväg hem hit från Sverige, märkte jag åter hur detta Ni spökade för mig. Här i Nederländerna är det nämligen, liksom i många andra länder UTOM vårt lilla Sverige, brukligt att nia (eller min herre:a eller min fru:a) personer som man inte känner eller som är äldre än en själv, såvida de inte sagt att det är OK att säga du. Personer i "högre samhällsställning", som läkare t ex. ska absolut nias eller doktorn:as. Kalla det gammeldags om ni vill, men spökar för mig gör det. Jag kom nämligen på mig själv att nära på nia varenda okänd människa jag pratade med, och tvekade därför varje gång jag skulle påbörja en mening. Detta på svenska, i ett land och i en tid där Ni inte längre brukas. "Borde jag säga Ni?" tänkte jag hela tiden och kunde inte bestämma mig. "Borde jag...?"
Idag ska jag till doktorn. Vår vanliga husläkare - som vi får dua - är på semester, så idag blir det hennes far jag ska besöka. Det är en äldre man, och en "traditionell doktor", enligt min Superman. Jag har lovat att vara duktig och nia herrn och säga "herrn" eller "doktorn". Det gör vi ju inte heller i Sverige. Det fåniga är att med en sådan approach spökar det om möjligt ÄNNU MER i min lilla hjärna. Borde man niga också...?
Ja jisses vilka konstigheter människor har för sig egentligen. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka att det väl ändå är artigt och respektfullt att nia folk man inte känner. Här har jag börjat bli så van vid det att det inte känns så väldigt märkligt - nu är det märkligare att inte göra det i Sverige istället. Konstigt hur fort man vänjer sig vid saker...
Vad tycker ni, borde man nia folk man inte känner? Gör ni det?
Till sist en liten mardrömsbehandlingsuppdatering. Det har äntligen börjat hända saker här, kan man säga. För några veckor sedan var vi nämligen hos fru doktorn (den vi får dua) och pratade om mina mardrömmar och sömnproblem. Hon skrev genast remiss till ett Sömncentrum här i Haag där mina problem ska utredas med hjälp av psykologer specialiserade på sömn och sömnproblem, neurologer och gud vet allt. Tyvärr var väntetiden lång, varför hon (efter någraminuters sittande i valet och kvalet) beslöt att eventuellt ändra min medicinering i början av september, när hon är tillbaka från semestern. Det finns nämligen, berättade hon, en annan antidepressiv medicin som tydligen ska kunna ha viss effekt på sömn och mardrömmar. Hon ville emellertid inte ändra före sin semester, eftersom hon "vill ha koll på mig" när jag börjar med den nya medicinen.
Hur som haver. Den 4 oktober har jag fått tid för ett inskrivningsmöte vid Sömncentrumet. Mötet är 3 timmar långt, och antagligen kommer diverse undersökningar också äga rum. Riktigt vad som kommer ske vet jag inte än, men jag är väldigt nyfiken på det hela. Om jag blir inlagd där eller ej vet jag inte heller. Jag tror inte det, med tanke på att min trygghetskänsla drastiskt minskar om jag befinner mig på något som ens är i närheten av ett sjukhus, varför mardrömmarna antagligen också blir värre då, men vi får väl se. Blir spännande och mycket intressant. Förhoppningsvis kommer väl någon sorts lösning hittas till mina mardrömmar. Det vore minst sagt fantastiskt.
Jaha, det var det. Tänk, om jag delat upp det här i tre olika poster istället kunde ni sluppit vänta så länge mellan varje inlägg, och sluppit få så långa sådana att läsa. Nåja. Nästa gång...!
Ta hand om er!
Jag saknar dig
Om du läser det här. OM. OM du läser det här så vill jag att du ska veta att jag saknar dig. Att...
Att jag saknar att promenera med dig och prata om allt och inget. Att jag saknar ditt skratt. Att jag saknar att göra milkshake eller smoothie eller äta din mammas hemmagjorda glass. Att jag saknar de där lunchrasterna då vi smet hem till dig för att äta rostemackor med räksallad. Att jag saknar vårt bokprat och karlprat och kattprat och struntprat. Att jag saknar våra ääääääääääääändlösa diskussioner om Harry Potter, hans värld, J.K. Rowling, översättningsmisstag, författarmisstag osv osv osv i all evinnerlighet, och att oavsett hur mycket vi stött och blött ämnet under de senaste 12 åren eller så så finns det fortfarande något vi kan diskutera i frågan. Att jag saknar hur du tvingade mig att lära mig ligga med någon bakom ryggen igen, och att jag saknar dina kramar. Att jag saknar ditt prat om alla katter ni haft, och om farmors och mormors middagar, och om din lilla systerson. Att jag saknar ditt skuttande runt på rosa moln när du är kär. Att jag saknar hur din glädje smittar. Att att att...
...Att jag saknar dig, Ginnyhjärtat Det vill jag att du ska veta - OM du läser det här, och även OM du inte gör det. Jag saknar dig. Hur mycket som helst.
Att jag saknar att promenera med dig och prata om allt och inget. Att jag saknar ditt skratt. Att jag saknar att göra milkshake eller smoothie eller äta din mammas hemmagjorda glass. Att jag saknar de där lunchrasterna då vi smet hem till dig för att äta rostemackor med räksallad. Att jag saknar vårt bokprat och karlprat och kattprat och struntprat. Att jag saknar våra ääääääääääääändlösa diskussioner om Harry Potter, hans värld, J.K. Rowling, översättningsmisstag, författarmisstag osv osv osv i all evinnerlighet, och att oavsett hur mycket vi stött och blött ämnet under de senaste 12 åren eller så så finns det fortfarande något vi kan diskutera i frågan. Att jag saknar hur du tvingade mig att lära mig ligga med någon bakom ryggen igen, och att jag saknar dina kramar. Att jag saknar ditt prat om alla katter ni haft, och om farmors och mormors middagar, och om din lilla systerson. Att jag saknar ditt skuttande runt på rosa moln när du är kär. Att jag saknar hur din glädje smittar. Att att att...
...Att jag saknar dig, Ginnyhjärtat Det vill jag att du ska veta - OM du läser det här, och även OM du inte gör det. Jag saknar dig. Hur mycket som helst.
Sov gott, vildblomman min
Det värsta är att jag inte ens fick möjlighet att säga farväl. Det fanns inte tid. Det gick så fort. I ena ögonblicket var du där, i nästa var du borta. I ena ögonblicket hade du så ont att du inte ville stå upp och i nästa var du på en plats där ingen smärta finns. Kanske förstod du att det var dags, lika väl som vi förstod det. Men för den sakens skull saknar vi dig inte mindre. Det var ett svårt beslut att ta avsked... men det var det rätta. För dig.
Vila i frid, Honey - 1990-05-31 - 2013-06-26. Min vackra, fantastiska vildblomma. Vi kommer alltid minnas dig, och så länge vi minns dig lever du vidare - i våra hjärtan. Vi ska se till att din son blir en lika fin och kärvänlig pålle som du. Hälsa Trappalanda och alla de andra vi älskat som väntade på dig där.
Med evig kärlek och saknad,
Din matte
Vila i frid, Honey - 1990-05-31 - 2013-06-26. Min vackra, fantastiska vildblomma. Vi kommer alltid minnas dig, och så länge vi minns dig lever du vidare - i våra hjärtan. Vi ska se till att din son blir en lika fin och kärvänlig pålle som du. Hälsa Trappalanda och alla de andra vi älskat som väntade på dig där.
Med evig kärlek och saknad,
Din matte
Sanningar man inte vill höra
Visst är det märkligt att en sanning ibland egentligen blir en sanning först när någon annan uttalar den? Trots att man själv gått i precis samma tankar blir det ibland på något sätt trots allt inte helt sant förrän det kommer över någon annans läppar. Om det fått en att tappa modet när man själv gått och gnagt på det blir det desto värre när man får höra det med en annans ord. Ibland. Eller hur?
Det är en ganska tuff tid här i Nederländerna just nu. Många människor går utan jobb, och till dessa väldigt många hör flera i vår omedelbara närhet. Vi försöker stötta och hjälpa allt vad vi förmår, bistå med penninglån där vi kan. Problemet är bara att min Superman är den enda som verkligen jobbar, som har en fast anställning och får in en stadig inkomst varje månad. Mitt "jobb" är för närvarande att sörja för det husliga, eftersom jag både kan och har möjlighet att göra det. Enligt honom väger det mer än väl upp att jag inte har något jobb.
Men ibland gnager det ändå någonstans i bakhuvudet - jag vill också dra mitt strå till stacken! Jag vill också jobba. Utbildningen jag skulle vilja gå, som antingen massör eller aromaterapeut, är just nu inte möjlig för mig att ansöka till eftersom jag har så mycket problem med mina axlar och armar att jag inte skulle klara av de praktiska bitarna. Så jag tog upp det med min Superman förra veckan - finns det någon möjlighet att kanske kunna söka något receptionistjobb eller liknande? Praktik kanske? Så jag åtminstone drar in lite extra skrammel varje månad?
"Men Schat", sade han där han låg intill mig i sängen, "Tror du verkligen att du skulle klara det? För det tror nämligen inte jag."
Aj. Det där gjorde ont. Och nej, för att förekomma eventuella raseriutbrott: Han menade inte att jag är oförmögen att arbeta, inte heller att jag aldrig kommer kunna det. Men - som han påpekade och jag själv sååå otroligt många gånger själv tänkt - skulle jag klara av det energi mässigt?
Han har en poäng. Jag går på antidepressiv medicin. Jag är rädd för att sova. När jag väl sover blir det med mardrömmar, vilket gör sömnen ovilsam och ryckig. Ofta ligger jag vaken antingen långt före jag somnat, eller somnar och vaknar någon gång mitt i natten och kan inte somna om. Detta resulterar i att även hushållsarbetet ibland känns för mycket, och att jag inte helt sällan sover ett par timmar på dagen för att över huvud taget orka göra något alls. Som han försiktigt påpekade medan han kramade mig och jag blötte ner hans t-shirt: "Här hemma kan du ju vila om du inte orkar, men argumentet att du sovit för lite skulle en arbetsgivare inte köpa."
Han har rätt. Det är sant som han säger. Det gjorde bara så sjuhelsickes ont att höra det från någon annan. Jag har tänkt det själv flera, flera gånger de senaste åren - i synnerhet sista 1,5 året - att jag aldrig skulle fixa varken en massörkurs eller ett arbete så som det är nu. Det finns ingen energi för det - all energi går åt till att orka ta sig igenom varje dag. Gymnasiet var ju trots allt ett helvete att ta sig igenom, hur skulle då en "riktig" utbildning bli? Jag kan ju för sjutton inte ens alltid koncentrera mig på skönlitteratur(!) längre, jag tappar fokus irriterande lätt på ett sätt jag inte gjorde när jag var *host* ung...yngre...ja. Då är det svårt att läsa fackskrutt. Kanske kommer jag aldrig kunna jobba heltid heller. (Men det blir en senare fråga, sådant orkar vi inte slösa energi på att oroa oss för nu.)
"Schat", sade Superman mot mitt hår, "Du gör ju tillräckligt här hemma. mer än tillräckligt. Du lagar mat och städar, håller rent, skurar toalett och badrum, tvättar, viker tvätt, handlar, diskar och tar hand om mig. Du behöver inte känna att du inte gör nytta - du gör mer än tillräckligt."
Efter att jag tårblött och snorat ner hans t-shirt en stund och han kramat mig och bett om ursäkt en miljard gånger ungefär - vilket ju egentligen var fullständigt onödigt eftersom han hade rätt - började vi utveckla en plan. Vi ger p-piller-stoppet en månad till att bevisa om det är spöket bakom mardrömseländet. Har det inte upphört eller blivit bättre 1 augusti tar vi ett krafttag för att få ordning på mardrömmarna. Planen är att jag i samma veva där också ska halvera dosen antidepressiv medicin. Tills dess, och antagligen då också, ska jag fortsätta med fysioterapin jag går igenom för mina trasslig axlar och försiktigt bygga upp dem för att förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid kunna göra normala saker som en normal människa igen utan att få så ont att jag får sova med värktabletter. När jag kommit hem igen från Sverige, dvs. efter 10 juli, ska jag också på möte med en organisation som hjälper till med arbets- och studieförberedande träning och orientering m.m. för blinda och synskadade. Kanske har de något matnyttigt att komma med.
Och när de värsta problemen förhoppningsvis har löst sig här, och vi har lite mer pengar igen...ska vi kanske undersöka möjligheten för mig att ta ridlektioner. Att få rida varje vecka vore fantastiskt. Skulle antagligen göra underverk för livsandarna.
Sanningar kan göra ont, men de kan också leda till planering man annars inte velat, eller vågat, börja skissa upp. Kanske kan jag inte påbörja någon utbildning till hösten heller. Kanske måste jag vänta till efter nyår, eller till nästa höst. men jag har åtminstone människor omkring mig som hjälper mig, och det känns som det viktigaste just nu. Kanske var denna käftsmäll nödvändig, kanske den också är ett led i arbetet för att bli av med mardrömmarna.
Flyg fula mardröm flyg, och den fula mardrömmen FLÖG UT GENOM FÖNSTRET, och blåste rakt in i elden och brann upp!
Uppdatering 04.25: När jag läste igenom inlägget igen fick jag en sådan läskig déjà-vu - jag var HELT säker på att jag måste ha skrivit åtminstone en del av det jag skrev här i något tidigare inlägg (eller snarare redigerat eländet)... Men nä. Tydligen inte. Antagligen har jag bara tänkt för länge innan jag började skriva. Pfff. Avskyr déjà-vuer.
Uppdatering 08.05: Planerna ändrade. Efter förvirrat och skrämt beteende från undertecknad före det att manskapet gick till jobbet har deadlinen för förändringar flyttats från 1:a augusti till 11 juli, vilket innebär dagen efter att jag är tillbaka från Svea Rike. Undertecknads fästman tyckte 1:a augusti var för långt borta. Positiv utveckling på göranågotåtsömnen-fronten, verkar det som. Heja!
Det är en ganska tuff tid här i Nederländerna just nu. Många människor går utan jobb, och till dessa väldigt många hör flera i vår omedelbara närhet. Vi försöker stötta och hjälpa allt vad vi förmår, bistå med penninglån där vi kan. Problemet är bara att min Superman är den enda som verkligen jobbar, som har en fast anställning och får in en stadig inkomst varje månad. Mitt "jobb" är för närvarande att sörja för det husliga, eftersom jag både kan och har möjlighet att göra det. Enligt honom väger det mer än väl upp att jag inte har något jobb.
Men ibland gnager det ändå någonstans i bakhuvudet - jag vill också dra mitt strå till stacken! Jag vill också jobba. Utbildningen jag skulle vilja gå, som antingen massör eller aromaterapeut, är just nu inte möjlig för mig att ansöka till eftersom jag har så mycket problem med mina axlar och armar att jag inte skulle klara av de praktiska bitarna. Så jag tog upp det med min Superman förra veckan - finns det någon möjlighet att kanske kunna söka något receptionistjobb eller liknande? Praktik kanske? Så jag åtminstone drar in lite extra skrammel varje månad?
"Men Schat", sade han där han låg intill mig i sängen, "Tror du verkligen att du skulle klara det? För det tror nämligen inte jag."
Aj. Det där gjorde ont. Och nej, för att förekomma eventuella raseriutbrott: Han menade inte att jag är oförmögen att arbeta, inte heller att jag aldrig kommer kunna det. Men - som han påpekade och jag själv sååå otroligt många gånger själv tänkt - skulle jag klara av det energi mässigt?
Han har en poäng. Jag går på antidepressiv medicin. Jag är rädd för att sova. När jag väl sover blir det med mardrömmar, vilket gör sömnen ovilsam och ryckig. Ofta ligger jag vaken antingen långt före jag somnat, eller somnar och vaknar någon gång mitt i natten och kan inte somna om. Detta resulterar i att även hushållsarbetet ibland känns för mycket, och att jag inte helt sällan sover ett par timmar på dagen för att över huvud taget orka göra något alls. Som han försiktigt påpekade medan han kramade mig och jag blötte ner hans t-shirt: "Här hemma kan du ju vila om du inte orkar, men argumentet att du sovit för lite skulle en arbetsgivare inte köpa."
Han har rätt. Det är sant som han säger. Det gjorde bara så sjuhelsickes ont att höra det från någon annan. Jag har tänkt det själv flera, flera gånger de senaste åren - i synnerhet sista 1,5 året - att jag aldrig skulle fixa varken en massörkurs eller ett arbete så som det är nu. Det finns ingen energi för det - all energi går åt till att orka ta sig igenom varje dag. Gymnasiet var ju trots allt ett helvete att ta sig igenom, hur skulle då en "riktig" utbildning bli? Jag kan ju för sjutton inte ens alltid koncentrera mig på skönlitteratur(!) längre, jag tappar fokus irriterande lätt på ett sätt jag inte gjorde när jag var *host* ung...yngre...ja. Då är det svårt att läsa fackskrutt. Kanske kommer jag aldrig kunna jobba heltid heller. (Men det blir en senare fråga, sådant orkar vi inte slösa energi på att oroa oss för nu.)
"Schat", sade Superman mot mitt hår, "Du gör ju tillräckligt här hemma. mer än tillräckligt. Du lagar mat och städar, håller rent, skurar toalett och badrum, tvättar, viker tvätt, handlar, diskar och tar hand om mig. Du behöver inte känna att du inte gör nytta - du gör mer än tillräckligt."
Efter att jag tårblött och snorat ner hans t-shirt en stund och han kramat mig och bett om ursäkt en miljard gånger ungefär - vilket ju egentligen var fullständigt onödigt eftersom han hade rätt - började vi utveckla en plan. Vi ger p-piller-stoppet en månad till att bevisa om det är spöket bakom mardrömseländet. Har det inte upphört eller blivit bättre 1 augusti tar vi ett krafttag för att få ordning på mardrömmarna. Planen är att jag i samma veva där också ska halvera dosen antidepressiv medicin. Tills dess, och antagligen då också, ska jag fortsätta med fysioterapin jag går igenom för mina trasslig axlar och försiktigt bygga upp dem för att förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid kunna göra normala saker som en normal människa igen utan att få så ont att jag får sova med värktabletter. När jag kommit hem igen från Sverige, dvs. efter 10 juli, ska jag också på möte med en organisation som hjälper till med arbets- och studieförberedande träning och orientering m.m. för blinda och synskadade. Kanske har de något matnyttigt att komma med.
Och när de värsta problemen förhoppningsvis har löst sig här, och vi har lite mer pengar igen...ska vi kanske undersöka möjligheten för mig att ta ridlektioner. Att få rida varje vecka vore fantastiskt. Skulle antagligen göra underverk för livsandarna.
Sanningar kan göra ont, men de kan också leda till planering man annars inte velat, eller vågat, börja skissa upp. Kanske kan jag inte påbörja någon utbildning till hösten heller. Kanske måste jag vänta till efter nyår, eller till nästa höst. men jag har åtminstone människor omkring mig som hjälper mig, och det känns som det viktigaste just nu. Kanske var denna käftsmäll nödvändig, kanske den också är ett led i arbetet för att bli av med mardrömmarna.
Flyg fula mardröm flyg, och den fula mardrömmen FLÖG UT GENOM FÖNSTRET, och blåste rakt in i elden och brann upp!
Uppdatering 04.25: När jag läste igenom inlägget igen fick jag en sådan läskig déjà-vu - jag var HELT säker på att jag måste ha skrivit åtminstone en del av det jag skrev här i något tidigare inlägg (eller snarare redigerat eländet)... Men nä. Tydligen inte. Antagligen har jag bara tänkt för länge innan jag började skriva. Pfff. Avskyr déjà-vuer.
Uppdatering 08.05: Planerna ändrade. Efter förvirrat och skrämt beteende från undertecknad före det att manskapet gick till jobbet har deadlinen för förändringar flyttats från 1:a augusti till 11 juli, vilket innebär dagen efter att jag är tillbaka från Svea Rike. Undertecknads fästman tyckte 1:a augusti var för långt borta. Positiv utveckling på göranågotåtsömnen-fronten, verkar det som. Heja!
Skriket
Svaret på frågan folk ställer är... Nej. Mardrömmarna är kvar. De är kvar, och de är lika hemska som någonsin. Min Superman fick bära in mig i sängen häromkvällen och hålla fast mig tills jag slutat gråta och kämpa och slutligen somnade, annars hade jag hållit mig vaken hele natta av rädsla för drömmarna. Det ville han inte gå med på, varför han envist höll mig kvar i sängen trots mina upprepade försök att smita därifrån.
Och så är det det där med skriket. För några månader sedan hade jag en period när jag drömde om ödlor. De var öööverallt. Små ödlor, stora ödlor, köttätande ödlor, giftiga ödlor, slemmiga ödlor, kalla ödlor, döda ödlor... alla möjliga ödlor. Jag är egentligen inte rädd för ödlor, men det där var läskit.
Det där med skriket, å andra sidan, är något annat. Det återkommer hela tiden. Något händer i drömmarna som gör att jag skriker. Skriker, skriker och skriker av sorg, ilska, förtvivlan och jag vet inte allt. Skriker och skriker tills kroppen gör ont. Ibland är skriket ljudlöst, men lika fullt ett skrik.
Det känns som om någonting vill komma ut, måste få komma ut... Men vad? Och hur? Jag kan ju knappast ställa mig är i lägenheten och skrika. Det är lyhört som i ett korthus här, och jag betvivlar att grannarna skulle uppskatta det. Inte Superman heller för den delen. Inte jag heller sanningen att säga, men det känns som om de här skrikdrömmarna vill säga mig någonting. Jag önskar bara jag visste vad.
"To dream that you are screaming symbolizes anger and fear. You are expressing some powerful emotion which you have kept pent up inside. If you try to scream, but no sound comes out, then it indicates your sense of helplessness and frustration in some situation. No matter how hard you try to get someone's attention, they cannot hear you. The dream highlights your difficulty in communicating with this person. You need to immediately identify your fears or feelings and confront this situation in real life. Alternatively, your inability to scream may be a form of REM paralysis.
To hear or dream that someone is screaming indicates that some friend or family member is in need of your help."
DreamMoods.com
"To dream that you are screaming indicates that you are harboring unreleased fury and terror deep inside. You are expressing these feelings through your dreams.
If you try to scream, but no sound comes out, then this signifies that there is an important issue that must be dealt with. It is possible that you are confused about your feelings and not fully aware of the cause of your anxieties."
DreamForth.com
"To dream of screaming represents shock or disbelief at how negative a situation in waking life is. A scary situation that has taken you by surprise. A desperate need to address a problem. Your sense of helplessness and frustration with some situation.
Alternatively, you may be powerfully expressing emotion in some manner which you has been surpressed for too long. Desperation communicating with or getting through to someone.
Dreaming of screaming may also reflect your perception of someon else's desperate need for help.
To dream that you can't scream represents mixed feelings of desperation and futility. Feeling that nothing can help you."
DreamBible.com
Jaha... de verkade ju vara ganska överens. Då gäller det alltså bara att ta reda på vad som ligger bakom detta skrikande...eller om det helt enkelt är så att jag skriker för lite. Vem vet?
Nåja... Det är bara att ha tålamod. Vänta. Vänta. Och vänta lite till. Barnmorskan på ungdomsmottagningen sade att det nog kan ta minst 3 månader innan jag märker någon eventuell skillnad, OM det är så att det är hormonerna som ligger bakom. Bara två månader kvar, alltså...
Om inte annat kanske jag har kommit på varför jag skriker tills dess. Någon mystisk anledning finns det väl. Och har jag fortfarande mardrömmar om några månader får jag väl gå till doktorn. Igen.
Men det är ett senare problem. Just precis nu-nu ska jag göra en mugg te till och försöka tränga bort nattens mardrömsspöken med det och boken jag läser. Jag ska försöka skriva snart igen.
Er alldeles egna,
Shass
Och så är det det där med skriket. För några månader sedan hade jag en period när jag drömde om ödlor. De var öööverallt. Små ödlor, stora ödlor, köttätande ödlor, giftiga ödlor, slemmiga ödlor, kalla ödlor, döda ödlor... alla möjliga ödlor. Jag är egentligen inte rädd för ödlor, men det där var läskit.
Det där med skriket, å andra sidan, är något annat. Det återkommer hela tiden. Något händer i drömmarna som gör att jag skriker. Skriker, skriker och skriker av sorg, ilska, förtvivlan och jag vet inte allt. Skriker och skriker tills kroppen gör ont. Ibland är skriket ljudlöst, men lika fullt ett skrik.
Det känns som om någonting vill komma ut, måste få komma ut... Men vad? Och hur? Jag kan ju knappast ställa mig är i lägenheten och skrika. Det är lyhört som i ett korthus här, och jag betvivlar att grannarna skulle uppskatta det. Inte Superman heller för den delen. Inte jag heller sanningen att säga, men det känns som om de här skrikdrömmarna vill säga mig någonting. Jag önskar bara jag visste vad.
"To dream that you are screaming symbolizes anger and fear. You are expressing some powerful emotion which you have kept pent up inside. If you try to scream, but no sound comes out, then it indicates your sense of helplessness and frustration in some situation. No matter how hard you try to get someone's attention, they cannot hear you. The dream highlights your difficulty in communicating with this person. You need to immediately identify your fears or feelings and confront this situation in real life. Alternatively, your inability to scream may be a form of REM paralysis.
To hear or dream that someone is screaming indicates that some friend or family member is in need of your help."
DreamMoods.com
"To dream that you are screaming indicates that you are harboring unreleased fury and terror deep inside. You are expressing these feelings through your dreams.
If you try to scream, but no sound comes out, then this signifies that there is an important issue that must be dealt with. It is possible that you are confused about your feelings and not fully aware of the cause of your anxieties."
DreamForth.com
"To dream of screaming represents shock or disbelief at how negative a situation in waking life is. A scary situation that has taken you by surprise. A desperate need to address a problem. Your sense of helplessness and frustration with some situation.
Alternatively, you may be powerfully expressing emotion in some manner which you has been surpressed for too long. Desperation communicating with or getting through to someone.
Dreaming of screaming may also reflect your perception of someon else's desperate need for help.
To dream that you can't scream represents mixed feelings of desperation and futility. Feeling that nothing can help you."
DreamBible.com
Jaha... de verkade ju vara ganska överens. Då gäller det alltså bara att ta reda på vad som ligger bakom detta skrikande...eller om det helt enkelt är så att jag skriker för lite. Vem vet?
Nåja... Det är bara att ha tålamod. Vänta. Vänta. Och vänta lite till. Barnmorskan på ungdomsmottagningen sade att det nog kan ta minst 3 månader innan jag märker någon eventuell skillnad, OM det är så att det är hormonerna som ligger bakom. Bara två månader kvar, alltså...
Om inte annat kanske jag har kommit på varför jag skriker tills dess. Någon mystisk anledning finns det väl. Och har jag fortfarande mardrömmar om några månader får jag väl gå till doktorn. Igen.
Men det är ett senare problem. Just precis nu-nu ska jag göra en mugg te till och försöka tränga bort nattens mardrömsspöken med det och boken jag läser. Jag ska försöka skriva snart igen.
Er alldeles egna,
Shass
Alles en nog wat
Hoppsan. Det var visst en stund sedan jag skrev sist. Som vanligt har energin och tiden trutit och egentligen skriver jag precis just nu för att det över huvud taget ska bli något inlägg i april.
Vad har hänt senaste tiden? Ja, det kan man undra. Allt och lite till, och stundvis inte särskilt mycket. Jag har varit med Superman och Chiquita och ätit sushi. Chiquita och jag har haft kakbakarambitioner som än så länge inte blivit verkliga. Jag har varit i Sverige en runda och sjungit på 2 begravningar samt träffat familj och vänner. Jag har luktat på mina hästar och nästan(OBS!!! NÄSTAN!) gått med på att gå med i The Voice för att få en chans att tjäna pengar för att kunna ta den röda krokodilen hit. Jag har spelat in 2 låtar åt min Superman (covers), och svurit och förbannat och varit påväg att ge upp hela sångprojektet.
Och så har jag kommit på en sak. En väldigt bra sak. En sak som ingen jag pratat med tidigare har tänkt på..den eventuella lösningen till mardrömsgåtan. Johodå, det är sant. Jag kan ha kommit på vad som ligger bakom dessa mystiskt och oförklarligt uppkomna, varje-natt-förekommande otäckingar med vilka jag dragits de senaste 7 åren. Det kan vara mina P-piller. Det slog mig nämligen en natt för några veckor sedan att jag har haft mardrömmar sedan maj 2006, vilket innebär samma tidpunkt som jag satte in en P-stav. Den senare åkte ut 4 månader senare, men jag har fortsatt med att stoppa i mig hormoner varje dag sedan dess och tills för 2 veckor sedan. Varje natt (med ETT undantag i november 2006) har jag drömt mardrömmar, stundvis så otäcka att jag varit rädd för att somna.
Tänk, tänk om det är så enkelt. Varför har ingen tänkt på det här tidigare? I åratal har vi försökt reda ut varifrån mardrömmarna kommit, men ingen har kunnat komma med något svar. Jag har gått hos kurator och genomgått marrömsterapi, har försökt lära mig styra drömmarna, fått sömntabletter och antidepressiv medicin. Jag har pratat om det, skrivit om det, försökt få folk att förstå och själv sluta vara rädd för drömmarna. Jag har provat att sova ensam, tillsammans med någon, med fönstret öppet eller stängt, med musik eller bok på eller av, och så vidare. Inget har hjälpt.
Men det här kanske är lösningen. Min Superman och jag tyckte att det vore värt ett försök. Efter mycket googlande och pratande med halva världen och några till (varav alla tyckte det lät logiskt att pillrena är boven i dramat) beslöt jag att sluta med att döda bäbisägg varje dag. Minst tre månader borde jag ge det, enligt 2 olika barnmorskor, innan jag kan säga med relativ säkerhet att det var, eller inte var, pillrena som spökade. Spännande...!
Hur som helst. I helgen har min mor, min far och mina småsyskon varit här på besök. Ungarna tyckte det var roligt att vara i Holland och vi har skrattat mycket. Vädret har varit fint också, vilket lockat ut oss på stan och fått oss att spela fotboll. Igår firade vi min födelsedag och åt tills vi sprack på wokrestaurangen här i krokarna. Chiquita och Biba (lillsyrran) satt och tramsade hela kvällen tillsammans med lill-Zlatan (lillebrorsan), och jag spelade in dem för att ha något roligt minne av kvällen. Världens bästa födelsedagspresent fick jag också - att min Superman kom hem från Italien. Allt som allt var det en helt perfekt dag med svensk och holländsk familj sammanslagen till en tramsig grupp. Lycka!
Nej, nu har jag inte tid att svamla mer. Vi hörs en annan gång.
Vink vink!
Vad har hänt senaste tiden? Ja, det kan man undra. Allt och lite till, och stundvis inte särskilt mycket. Jag har varit med Superman och Chiquita och ätit sushi. Chiquita och jag har haft kakbakarambitioner som än så länge inte blivit verkliga. Jag har varit i Sverige en runda och sjungit på 2 begravningar samt träffat familj och vänner. Jag har luktat på mina hästar och nästan(OBS!!! NÄSTAN!) gått med på att gå med i The Voice för att få en chans att tjäna pengar för att kunna ta den röda krokodilen hit. Jag har spelat in 2 låtar åt min Superman (covers), och svurit och förbannat och varit påväg att ge upp hela sångprojektet.
Och så har jag kommit på en sak. En väldigt bra sak. En sak som ingen jag pratat med tidigare har tänkt på..den eventuella lösningen till mardrömsgåtan. Johodå, det är sant. Jag kan ha kommit på vad som ligger bakom dessa mystiskt och oförklarligt uppkomna, varje-natt-förekommande otäckingar med vilka jag dragits de senaste 7 åren. Det kan vara mina P-piller. Det slog mig nämligen en natt för några veckor sedan att jag har haft mardrömmar sedan maj 2006, vilket innebär samma tidpunkt som jag satte in en P-stav. Den senare åkte ut 4 månader senare, men jag har fortsatt med att stoppa i mig hormoner varje dag sedan dess och tills för 2 veckor sedan. Varje natt (med ETT undantag i november 2006) har jag drömt mardrömmar, stundvis så otäcka att jag varit rädd för att somna.
Tänk, tänk om det är så enkelt. Varför har ingen tänkt på det här tidigare? I åratal har vi försökt reda ut varifrån mardrömmarna kommit, men ingen har kunnat komma med något svar. Jag har gått hos kurator och genomgått marrömsterapi, har försökt lära mig styra drömmarna, fått sömntabletter och antidepressiv medicin. Jag har pratat om det, skrivit om det, försökt få folk att förstå och själv sluta vara rädd för drömmarna. Jag har provat att sova ensam, tillsammans med någon, med fönstret öppet eller stängt, med musik eller bok på eller av, och så vidare. Inget har hjälpt.
Men det här kanske är lösningen. Min Superman och jag tyckte att det vore värt ett försök. Efter mycket googlande och pratande med halva världen och några till (varav alla tyckte det lät logiskt att pillrena är boven i dramat) beslöt jag att sluta med att döda bäbisägg varje dag. Minst tre månader borde jag ge det, enligt 2 olika barnmorskor, innan jag kan säga med relativ säkerhet att det var, eller inte var, pillrena som spökade. Spännande...!
Hur som helst. I helgen har min mor, min far och mina småsyskon varit här på besök. Ungarna tyckte det var roligt att vara i Holland och vi har skrattat mycket. Vädret har varit fint också, vilket lockat ut oss på stan och fått oss att spela fotboll. Igår firade vi min födelsedag och åt tills vi sprack på wokrestaurangen här i krokarna. Chiquita och Biba (lillsyrran) satt och tramsade hela kvällen tillsammans med lill-Zlatan (lillebrorsan), och jag spelade in dem för att ha något roligt minne av kvällen. Världens bästa födelsedagspresent fick jag också - att min Superman kom hem från Italien. Allt som allt var det en helt perfekt dag med svensk och holländsk familj sammanslagen till en tramsig grupp. Lycka!
Nej, nu har jag inte tid att svamla mer. Vi hörs en annan gång.
Vink vink!
Varför en varg?
Varken frågan eller diskussionen var ny. Jag hade fått frågan förr, och ställt den själv ett antal gånger till mina vänner. Idag fick jag den igen, när Chica satt och klurade i en fåtölj här med min tjocka tigerfilt svept omkring sig och en kopp jordgubbste intill.
- Om du skulle identifiera dig själv med ett djur, vilket skulle det då vara?
Klurig fråga, kan man tycka. Men mitt svar kom utan eftertanke.
Varg.
Varför?
Nej, det är faktiskt inte helt och hållet mitt påhitt. Även väninnor till mig har upplyst mig om varför de tycker att jag kan sägas "vara en varg". Enligt deras beskrivning:
Jag är skygg, blyg och lite tillbakadragen tills man kommer mig inpå livet och "blivit flock". Har man väl tagit sig in till min flockkänsla är jag lojal och beskyddande, omtänksam och noggrann med att se till att alla flockmedlemmar - stora som små, unga som gamla - mår bra. I vänskapskretsen "håller jag reda på alla i flocken" och gör mitt bästa för att försäkra mig om att ingen är utanför. Liksom en alfahona är trogen sin hane håller jag fast vid min partner. Relationen med familj och vänner är viktig för mig och jag vill alltid finnas där för alla. Jag är nyfiken, men på samma gång något avvaktande. Jag bevakar noga mitt revir för utomstående, men flocken är välkommen in till det och till mitt hjärta.
Därför påstår de att jag är en varg. Därför svarade jag Chica att det är en varg jag skulle identifiera mig med.
Vilket djur skulle Du identifiera dig med?
Och så veckans visdom. Tro det eller ej, men den kommer från Nalle Puh. Puhs förmåga att slå huvudet på spiken och på sitt eget vis (ibland helt ologiskt) förklara hur saker och ting ligger till tycker jag personligen är oemotståndligt charmigt. Och ibland så spot on, så sant, sant, sant.
Som det här!
Piglet: "Pooh, how do you spell love?"
Pooh: "You don't spell it, you feel it."
Sannare kan det ju inte bli! :)
Sköt om er, mina små hjärtegull. (Det var det länge sedan jag skrev...eller var det hjärtegull jag brukade skriva? Minns inte längre, vilket väl är ytterligare en indikation på hur länge sedan det var jag använde uttrycket i fråga...)
- Om du skulle identifiera dig själv med ett djur, vilket skulle det då vara?
Klurig fråga, kan man tycka. Men mitt svar kom utan eftertanke.
Varg.
Varför?
Nej, det är faktiskt inte helt och hållet mitt påhitt. Även väninnor till mig har upplyst mig om varför de tycker att jag kan sägas "vara en varg". Enligt deras beskrivning:
Jag är skygg, blyg och lite tillbakadragen tills man kommer mig inpå livet och "blivit flock". Har man väl tagit sig in till min flockkänsla är jag lojal och beskyddande, omtänksam och noggrann med att se till att alla flockmedlemmar - stora som små, unga som gamla - mår bra. I vänskapskretsen "håller jag reda på alla i flocken" och gör mitt bästa för att försäkra mig om att ingen är utanför. Liksom en alfahona är trogen sin hane håller jag fast vid min partner. Relationen med familj och vänner är viktig för mig och jag vill alltid finnas där för alla. Jag är nyfiken, men på samma gång något avvaktande. Jag bevakar noga mitt revir för utomstående, men flocken är välkommen in till det och till mitt hjärta.
Därför påstår de att jag är en varg. Därför svarade jag Chica att det är en varg jag skulle identifiera mig med.
Vilket djur skulle Du identifiera dig med?
Och så veckans visdom. Tro det eller ej, men den kommer från Nalle Puh. Puhs förmåga att slå huvudet på spiken och på sitt eget vis (ibland helt ologiskt) förklara hur saker och ting ligger till tycker jag personligen är oemotståndligt charmigt. Och ibland så spot on, så sant, sant, sant.
Som det här!
Piglet: "Pooh, how do you spell love?"
Pooh: "You don't spell it, you feel it."
Sannare kan det ju inte bli! :)
Sköt om er, mina små hjärtegull. (Det var det länge sedan jag skrev...eller var det hjärtegull jag brukade skriva? Minns inte längre, vilket väl är ytterligare en indikation på hur länge sedan det var jag använde uttrycket i fråga...)
Du är det bästa som finns
Hurra hurra hurra! Idag är det min Supermans födelsedag! Mycket firande blir det inte här förstås - vi är jättedåliga på att fira :) - men jag stannade uppe tills 1 inatt och steg upp kvart i 5 i morse för att förbereda frukost och lunch för honom i alla fall. Har marinerat kyckling, kokt ägg, stekt bacon och kyckling och gjort baguetter och frallor och elände med allt jox och sallad och gud vet allt och skickat med honom det till jobbet. Och oj vad mycket kramar jag fick när jag avslöjade vad jag höll på med när han kom uthasande ur sovrummet och undrade vad jag gjorde i köket. :)
Hur som helst hade jag inte alls tänkt skriva det här inlägget så som det påbörjats. Jag hade mer tänkt mig något i stil med:
För tre år sedan kände jag dig inte. För två år sedan hade jag hört talas om dig och var rackarns så misstänksam, grundat på vad jag hört om dig. För ett år sedan vårstädade jag hela huset åt dig och njöd av solen och tiden jag fick vara hos dig. Nu bor jag med dig och jag älskar dig mer för varje dag som går. Trots att du kan vara en tjurskalle när du är trött, trots att jag ibland blir tokig på hur dryg du kan vara när du "plågar mig" och trots att du är omöjlig att prata med när du är arg så älskar jag dig. Försöker jag vara arg eller besviken på dig smälter det bort när du kramar mig. Du räddar mig ur mardrömmar och får mig att skratta. Jag känner mig trygg i din famn och att höra ditt hjärta slå får mitt eget hjärta att svälla av glädje. När du tar min hand i din känner jag mig så stolt att jag kan spricka. Min fantastiska man.
Grattis på födelsedagen, min älskade Superman. Låt mig dela också dina kommande 73 år. Varje dag med mer kärlek.
Ik hou van jou,
Din alldeles egen fästmö
Hurray hurray hurray! Today it's my Superman's birthday. Won't be a lot of celebrating here though - we're really bad in celebrating :) - but I stayed up until 1 last night and got up quarter to 5 this morning to prepare breakfast and lunch for him anyway. Have marinated chicken, boiled eggs, fried bacon and have made baguettes and rolls and such mess with all the stuff and salad and only God knows and sent it with him to work. And oh did I get hugs when I revealed to him what I was up to as he came shuffling out of the bedroom and wondered what I was doing in the kitchen. :)
I had however not planned to write this post like it now came to start. I had more planned to write something in the style of:
Three years ago, I didn't know you. Two years ago, I had heard about you and was darn suspicious, based on what I had heard about you. One year ago, I spring cleaned the whole house for you, enjoyed the sun and the time I spent with you. Now, I live with you and I love you more for every day passing by. Though you can be a pighead when you are tired, though I sometimes get crazy about how annoying you are when you "tease me", and though it's impossible to talk with you when you are angry, I love you. If I try to be angry or disapointed at you, it melts away when you hug me. You save me from nightmares and make me laugh. I feel safe in your arms and to hear your heart beat makes my own heart swell of joy. When you take my hand, I feel so proud I'm about to burst of happiness. My fantastic man.
Happy birthday, my beloved Superman. Let me share also your coming 73 years. Every day with more love.
Ik hou van jou,
Your very own fiancé
Hur som helst hade jag inte alls tänkt skriva det här inlägget så som det påbörjats. Jag hade mer tänkt mig något i stil med:
För tre år sedan kände jag dig inte. För två år sedan hade jag hört talas om dig och var rackarns så misstänksam, grundat på vad jag hört om dig. För ett år sedan vårstädade jag hela huset åt dig och njöd av solen och tiden jag fick vara hos dig. Nu bor jag med dig och jag älskar dig mer för varje dag som går. Trots att du kan vara en tjurskalle när du är trött, trots att jag ibland blir tokig på hur dryg du kan vara när du "plågar mig" och trots att du är omöjlig att prata med när du är arg så älskar jag dig. Försöker jag vara arg eller besviken på dig smälter det bort när du kramar mig. Du räddar mig ur mardrömmar och får mig att skratta. Jag känner mig trygg i din famn och att höra ditt hjärta slå får mitt eget hjärta att svälla av glädje. När du tar min hand i din känner jag mig så stolt att jag kan spricka. Min fantastiska man.
Grattis på födelsedagen, min älskade Superman. Låt mig dela också dina kommande 73 år. Varje dag med mer kärlek.
Ik hou van jou,
Din alldeles egen fästmö
Hurray hurray hurray! Today it's my Superman's birthday. Won't be a lot of celebrating here though - we're really bad in celebrating :) - but I stayed up until 1 last night and got up quarter to 5 this morning to prepare breakfast and lunch for him anyway. Have marinated chicken, boiled eggs, fried bacon and have made baguettes and rolls and such mess with all the stuff and salad and only God knows and sent it with him to work. And oh did I get hugs when I revealed to him what I was up to as he came shuffling out of the bedroom and wondered what I was doing in the kitchen. :)
I had however not planned to write this post like it now came to start. I had more planned to write something in the style of:
Three years ago, I didn't know you. Two years ago, I had heard about you and was darn suspicious, based on what I had heard about you. One year ago, I spring cleaned the whole house for you, enjoyed the sun and the time I spent with you. Now, I live with you and I love you more for every day passing by. Though you can be a pighead when you are tired, though I sometimes get crazy about how annoying you are when you "tease me", and though it's impossible to talk with you when you are angry, I love you. If I try to be angry or disapointed at you, it melts away when you hug me. You save me from nightmares and make me laugh. I feel safe in your arms and to hear your heart beat makes my own heart swell of joy. When you take my hand, I feel so proud I'm about to burst of happiness. My fantastic man.
Happy birthday, my beloved Superman. Let me share also your coming 73 years. Every day with more love.
Ik hou van jou,
Your very own fiancé
Det finns ingen mening
Timmarna sniglar fram; slemmiga, långsamma, klibbiga. Dagarna går så sakta. Det finns ingen energi till någonting, ingen lust riktigt. Man bara väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Man försöker fatta hur orättvist livet kan vara. Hur orättvist grymt och hjärtlöst det behandlar de som har ett gott hjärta. Man försöker fatta varför inte allt ont istället kan drabba våldtäktsmän och diktatorer och mördare och hustrumisshandlare och alla andra som skadar och förgör men trots det får leva friska hela livet.
En människa jag älskar, en människa som är en av de finaste, godaste, starkaste, mest fantastiska människorna på jorden, har cancer. Och vi försöker fatta...vad meningen är med detta.
Och vi väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Men inte fan blir vi klokare för det.
För det finns ingen mening. Det finns helt enkelt ingen mening. Det är bara det hjärtlösa djävla livet som inte kan vara rättvist, som måste fortsätta djävlas med denna fantastiska människa trots att h*n redan fått ta mer än alldeles för mycket av dess nycker.
Det räcker nu. Det kan väl få räcka nu. Snälla.
Vi kan bara vänta. Vänta och se. Vänta på svar. Vänta på behandling. Vänta på tillfrisknande.
För du ska bli frisk. Du bara SKA. Det finns inget annat alternativ. Hör du det? Det. Finns. Inget. Annat. Alternativ! Vi älskar dig för mycket.
(För er som undrar: Nej, det är inte min Superman jag åsyftar...även om han minsann haft mer än nog av detta redan han också.)
Och väntar.
Och väntar.
Man försöker fatta hur orättvist livet kan vara. Hur orättvist grymt och hjärtlöst det behandlar de som har ett gott hjärta. Man försöker fatta varför inte allt ont istället kan drabba våldtäktsmän och diktatorer och mördare och hustrumisshandlare och alla andra som skadar och förgör men trots det får leva friska hela livet.
En människa jag älskar, en människa som är en av de finaste, godaste, starkaste, mest fantastiska människorna på jorden, har cancer. Och vi försöker fatta...vad meningen är med detta.
Och vi väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Men inte fan blir vi klokare för det.
För det finns ingen mening. Det finns helt enkelt ingen mening. Det är bara det hjärtlösa djävla livet som inte kan vara rättvist, som måste fortsätta djävlas med denna fantastiska människa trots att h*n redan fått ta mer än alldeles för mycket av dess nycker.
Det räcker nu. Det kan väl få räcka nu. Snälla.
Vi kan bara vänta. Vänta och se. Vänta på svar. Vänta på behandling. Vänta på tillfrisknande.
För du ska bli frisk. Du bara SKA. Det finns inget annat alternativ. Hör du det? Det. Finns. Inget. Annat. Alternativ! Vi älskar dig för mycket.
(För er som undrar: Nej, det är inte min Superman jag åsyftar...även om han minsann haft mer än nog av detta redan han också.)
Jag är klar!
JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR JAG ÄR KLAR!
Jag är ÄNTLIGEN klar. Efter alldeles för lång tid, efter alldeles för mycket stress, oro, våndor, panik, krångel, strul, blod, svett och tårar är jag äntligen klar. Klar med det mina jämnåriga vänner var klara med redan 2008. Klar med det jag borde varit klar med för länge sedan. Klar, och tänker aldrig mer göra om det. Och behöver inte heller göra om det. Nu är det dags att skutta in i framtiden, fundera ut vad jag vill göra med livet... och leva.
Och det känns så skönt.
Hej framtiden!
Ikväll ska vi ut och äta. Fira. Skratta. Vara glada. Umgås. Lämna allt det här bakom oss. Vara tillsammans. Jag, min superman, Supermor, fina Chica och Isbjörnen. Familj. Vänner. Kärlek.
Hejdå gymnasietid! Kom aldrig mer igen.
Jag är ÄNTLIGEN klar. Efter alldeles för lång tid, efter alldeles för mycket stress, oro, våndor, panik, krångel, strul, blod, svett och tårar är jag äntligen klar. Klar med det mina jämnåriga vänner var klara med redan 2008. Klar med det jag borde varit klar med för länge sedan. Klar, och tänker aldrig mer göra om det. Och behöver inte heller göra om det. Nu är det dags att skutta in i framtiden, fundera ut vad jag vill göra med livet... och leva.
Och det känns så skönt.
Hej framtiden!
Ikväll ska vi ut och äta. Fira. Skratta. Vara glada. Umgås. Lämna allt det här bakom oss. Vara tillsammans. Jag, min superman, Supermor, fina Chica och Isbjörnen. Familj. Vänner. Kärlek.
Hejdå gymnasietid! Kom aldrig mer igen.
